Tack Gotland och #siggetorpet

God kväll!
Nu har vi landat hemma i Stockholm efter en lång sommar på Gotland och vid vårt torp mitt på ön, Dalhem. Jag har fyllt veranda vrå av sommaren med sirlig sand, prunk, projekt (köpt en husvagn, scoutat gamla spröjsade fönster till växthus, köpt en buss!), och så har jag lekt en hel del hund också. Låtsaspinkat på varenda trästam på hela mellersta Gotland.

Det känns så konstigt att vara hemma. Fint, men ändå vemodigt. Lägenheten är främmande (har glömt var osthyveln finns och var barnens pysselgrejer håller hus) och jag känner mig lite hudlös. Saknar trädgården, myset och alla projekt. Samtidigt är det så ofantligt spännande att vara hemma, i en ommöblerad lägenhet (ska visa er sen), med piff på gång och roliga jobb framöver …

Men … Landet gör något med mig. Ängslighet är som bortblåst och jag liksom hittar kärnan i mig själv, där jag inte ber om ursäkt för vem jag är, tänker på hur jag är (obviously, voff), utan bara … är. Tror Gotland och gotlänningarna smittar av mig med sin självklarhet. Eller lantisar i största allmänhet! Eller så är det bara livet i ett hus och en trädgård, där livet lunkar utan förbipasserande. Vad vet jag.
Men en sak vet jag :Jag hoppas så innerligt att jag kan hålla kvar vid den där självklara känslan. Det totala självklara. Den där Emma Sundh som gick och köpte sig en rosa buss för att hon kände för det, inte tänkte på alla patruller en kunde stöta på. Och faktiskt inte kunde ett dyft om gamla bussar. Så nu är den rosa bussen inte bara en flott buss, den är en påminnelse att bara köra på, gasa och inte vända sig om.

Tack Gotland, alla fina ställen och underbara personer. <3

           

                       



Preventivmedel, tonår och en dos jämställdhet

I samarbete med Natural Cycles

I tonåren började jag äta p-piller. Dels för att det var ett preventivmedel (så klart) i klass för ett unghäst i en nykrattad manege, men också för att det kändes svindlande vuxet in a good way. Som att jag var med i en film, där romantiken flödade ut genom varenda por, männen stod likt molukna solrosor i väntan på (fanfar!) mig och p-piller var det ENDA sättet att skydda mig eftersom männen liksom drogs till mig likt en gaffeltruck mot en EU-pall.
Riktigt så kanske det inte var, men den optimistiska inställningen fanns där. Och p-pillrena blev en symbolik för det där. Självständiga, vuxna och hutlöst Mr Darcy-romantiska.

Det fanns bara ett litet problem på den skimrande tonårshimlen. Hormonerna i p-pillren rimmade inte med min kropp. Det kändes som jag sakta blev någon annan, något annat. Mitt DNA försvann och optimismen och den sprakande livsgnistan med den.
P-piller efter p-piller prövades ut (och jag var ju tvungen att härda ut ganska länge för att se om det skulle stabilisera sig), men pillerna gjorde mig ledsen.
Så. Himla. Ledsen.
Till slut fick jag nog, slängde p-pillerna i hormonellt vredesutbrott och bestämde mig för att aldrig peta i mig hormoner igen. Det var och är inte värt det för mig egen del.
Det var bara att konstatera: P-piller funkar för många, men inte för mig.

Sedan det där vredesutbrottet så har jag hungrigt (och okej, lite argt) skrivit spaltmeter om preventivmedel som journalist, pressat forskare på svar om manligt preventivmedel och försökt grotta ner mig i alternativ för sådana där hormon-osurfare som jag.

Sedan kom lite barn-längt och det där med preventivmedel prioriterades ner. Jag blev gravid efter många om och men (inte män), fick Majken och preventivmedel var ett minne blott (vilket resulterade i Bodil, oops).
På återbesöket hos barnmorskan efter Bodils entré i livet var det dags att prata preventivmedel. Det susades om hormoner och jag råmade ut ett nej.
Hormonfria alternativ som kopparspiral och kondom i all sin finess finns ju, men nu ska jag ge mig på något alldeles nytt …

Natural cycles.
Efter att ha fött barn på löpande band de senaste två åren är jag gaaaanska osugen på fler barn. Eller ja, jag vill gärna ha dem levererade i 2-årsåldern (uppdaterade med senaste versionen av grunduppfostran), men graviditet, bristningar och förlossningar har jag gjort min beskärda del av. For now.
Passande nog hörde Natural cycles av sig och frågade om jag ville testa deras naturliga, certifierade preventivmedel. Oh, ja, svarade jag!

Så nu har jag börjat med Natural cycles – som är en svensk uppfinning (!), helt hormonfri (!) och dessutom snäll mot miljön (inga hormoner som sköljs ut i våra vattendrag). Den skyddar inte mot könssjukdomar som exempelvis kondom, men passar mig eftersom jag lever i ett fast förhållande since 2006.

Hela apparaturen går ut på att du som kvinna mäter din temperatur varje morgon – det första du gör innan du kliver upp – med en speciell muntermometer (som är snorexakt), och registrerar sedan din temperatur i en app.
Appen lär sig sakta men säkert dina temperaturförändringar och ger svar på hur just din menstruationscykel ser ur – och i samma veva lär du känna din kropp, kan förstå varför du mår som du mår i månaden (PMS, trötthet, drop dead gorgeous) och vet när du är fertil – och inte. Du kan bli gravid under 6 dagar per månad, och appen kan med 99,5% säkerhet identifiera de där 6 dagarna åt dig.
Appen ger dig grönt eller rött ljus på om det är fritt fram för lite holiboli. Om du befinner dig i grön zon (ej fertil), eller om du måste använda skydd (fertil).
Och det bästa?
Inga biverkningar!

Ungefär det bästa som hänt sedan Gustav Vasa klippte page! Inte minst eftersom jag är absolut sämst på att hålla reda på när jag ska få mens (det brukar vara dags när jag inte längre minns när jag hade mens senast).
Mensen gör ju av och till egentligen, men jag är HELT ur fas en vecka innan mens (allt skaver: skor, kläder, livet), och med den här appen lär jag känna min kropp allt mer för varje månad. Förstår varför jag är dödstrött ena dagen och tycker livet är rätt piss (PMS) en annan – och kan avstyra katastrofer lite lättare.

Eftersom jag lever i ett förhållande så tycker jag ju så klart att en ska dela på ansvaret över preventivmedel, så John har till uppgift att se till att jag tar tempen (han får gärna ge den till mig när jag vaknar upp sömndrucket), medan jag serverar honom min gyllne temperatur på ett silverfat.
Det tycker jag är en fair uppdelning, inte sant?

Ps. Preventivmedlet skyddar inte mot könssjukdomar och för att använda appen måste du vara över 18 år.





Vi har köpt en buss (som ska bli gäststuga)!

Halloj!
Som några säkert sett på Instagram så avslutar jag och John den här sommaren med att … köpa en rosa buss!

Hur normala människor avslutar sommaren? Jag har ingen aning, har aldrig varit en. Men vi tyckte att det var helt rimligt att köpa en rosa buss.
Det är en gammal högerstyrd Volvo-buss som varit klarröd tidigare, men som nu solblekts till vackert rosa. Tack solen för det.
Efter lite efterforskningar har jag konstaterat med mitt metallsinne att det är en Volvo B635, förmodligen från 1963. Det här är en av de 200 som tillverkades mellan 1958-1963.
Framtill står det SJ mot Landvetter, så i den här har det troligtvis skumpats en hel rad förväntansfulla Göteborgs-resenärer.

Bussen tillhörde tidigare våra gulliga grannar och har stått på deras gård, lite undangömt, med bara den flotta stjärten som putat ut lite för nyfikna ögon. Hela sommaren har vi gått där, med barnvagnen, och spanat. John hörde sig för en dag när grannarna gick förbi, frågade om vi fick köpa den och tjong pang så var den helt plötsligt vår.
Och inte nog med det: Grannarna hjälpte oss att bogsera hit bussen med hjälp av en traktor. Det var en syn ska ni veta (lade upp några klipp på Instagram storys om någon såg?).
Vet inte riktigt hur en återgäldar en buss-bärgning, men får fnula på den tror jag.

Motorn fungerar med andra ord inte, men vad gör väl det.
Tids nog ska denna rosa skönhet (namnförslag emottages tacksamt) nämligen bli guest house.
En rosa, fluffigt gäststuga med hundra smarta lösningar (om vi kommer på dem).
Det går liksom inte riktigt att ens sniffa på hur obeskrivligt, fenomenalt pirrig jag är inför det här projektet. Hur bygger en om en buss liksom? Jag har ingen aning, men snart vet jag (nog), hehehe.

Är ni nyfikna på hur den ser ut inuti?
Låt oss kika in …

Tadaaa! Ett stycke buss, och praktiskt nog: utan säten! Golvet är lite tjosanhejsan (eftersom takluckan saknas), men det ska vi råda bot på. Ny taklucka ska kirras (på något vis … hej novis), och så nytt golv då. Sedan tänker jag mig en dubbelsäng där längst bak. Ett love seat, så klart. Några kloka lösningar på enkelsängar och utfällbara bord ska vi nog också smida fram under årets mörka månader. Ser detta så klart i mitt huvud, så jag måste nog göra en skiss för omvärlden. Mina inrednings-VR-glasögon ska bli skiss!

Ratten och förarsätet måste ju sitta kvar. Bästa lekplatsen ju!
Det är ju en hel del som måste göras med den (först och främst skrubba fram den under år av smuts), men det ska bli så oerhört roligt.

Och det bästa? Jag blir glad bara av att titta på den!
Det är som en rosa pralin som sprätter strössel i ögonen på mig.
Till våren ska jag plantera stockrosor och solrosor intill, så bussen känner sig välkommen.

Hehehe.
Så här blir det när två impulsiva människor utan broms lever tillsammans.
Nu står den alltså här, på vår äng, med underbar utsikt över fälten.



Lilla Bjers (och en fin grej jag ska visa) <3

Hej på er! Alltså jag har en sådan himla fin grej att visa er ikväll (surfa in här vid 21-snåret vettja), men först ska jag visa lite hur en dag i början av augusti såg ut.
Det var mitt under brinnande semesterveckor (knökat på ön), medeltidssärken var fortfarande på kem och besöken här på torpet avlöste varandra (älskar’t!).
En sådan där mellandag, när det bara var jag, John och barnen bestämde vi oss för att pipa i väg till Lilla Bjers för lunch.

Majken köpte färska morötter från den lilla gårdsbutiken, och det smakade som det flottaste, sötaste godis. Vi proppade i oss ett knippe innan maten, slängde sedan i oss en KRAV-odlad kompott av smarr från restaurangen.

Medan jag och John drack kaffe sprang de här runt, runt på gräsmattan bredvid vårt bord.

Ler och långhalm.

Nu är Majken 2,5 år och Bodil 1 år och de leker, härjar, springer, jagar varandra, kittlar och … wrestlar. Det senare ibland lite väl mycket för min smak, men jag tränar på att bita ihop och tyst lida igenom när jag ser den ena mosa in sin hand i den andres fejs så alla ansiktsdrag försvinner. Ser ju så oskönt ut, men de skrattar så att de förmodligen kissar på sig.

Efter mat och kaffe kikade vi in i växthuset intill restaurangen. Som jag drömmer om ett eget växthus, med len betong att sätta sina sommarfötter på (nästa sommar kanske!). 

Majken, som älskar huvudbonader, spatserade ut genom växthuset så här. Ut i trädgården, förbi alla lunchgäster och in i ett tält.

Kom tillbaka med en sko, en vattenflaska och blusen på sned.

Efter att ha rivit stället (närapå) pep vi hem – med endast lite morotsblast som souvenir.



Gullpatrull, en välkänd trappa & Hotell Stelor

I slutet av juli fick vi storstilat besök av Johns familj. Det var då vi slog på stora trumman och köpte en husvagn, för vi insåg att om vi skulle få plats med alla härliga människor som vill komma (och som vi vill ska komma) hit, så krävs det en massiv massa sovplatser. Sagt och gjort. Husvagn fick det bli.
Och dagen efter anlände Johns föräldrar tillsammans med Johns influgna Kanada-syster Mimmi och hennes två barn Joseph och Sarah och Stockholms-syrran Anna och hennes lilla Molly. Det var full rulle hela tiden, så jag hann inte ta så där värst mycket kort, men en kväll förevigade jag, nämligen en alldeles speciell sådan.

Johns föräldrar är så himla härliga. De gillar att se sig om kring, upptäcka, äta god mat – och de gör det med stil. Riktiga livsnjutare.
Så en kväll åkte locktången fram (!), Johns mamma svepte sjalen om halsen och så begav vi oss – hela högen – till Hotel Stelor, och en välkänd trappa.
Känner ni igen? 

För ett år sedan, när Bodil var alldeles purfärsk, var vi här tillsammans med Johns föräldrar. Då var det Majken som satt där på trappan.

Men hon ville då visst inte återupprepa en i mitt huvud tio år lång framtidstradition. Kom och sitt här sa jag med min mjukaste röst, men alltid när en vill något för mycket är det som att autopiloten mot precis tvärtom åker på.

Bodil däremot!
Så nu B L I R det en tio-årig-lång-framtids-tradition. Den enda garanti jag har är emellertid att jag själv kommer vara med på bild, I guess. 

Efteråt stegade vi fram och förbi stolar och bord, in genom restauranger och där …

Längst in i restaurangen, bland bolltistlar och levande ljus …

… väntade ett långbord. Och de där i mitten, Johns föräldrar, de firade 50-årig bröllopsdag och ville bjuda alla på storslagen middag.
Förstå vad fint.
Det beställdes sprattelvatten och ropades in trerätters till höger och vänster. Här skulle firas!

Och som vi firade!

Det här hörnet av bordet firade alldeles speciellt genom att spagetti-sprinka hela restaurangen.

Bodil åt kanske upp hela Stelors brödproviant också, men herregud så gott det var (okej, erkänner, det var jag). 

Snart kippade Bodil med blicken och det var dags att lägga barn. 

Restaurangen tömdes på folk …

… barnen somnade gott på trerätters plus glass och samtidigt började Marit Bergman spela i Stelors lada intill restaurangen.
Som jag älskar Gotland alltså. ”Ett inverterat Stockholm” som John brukar säga (när Stockholm är folktomt och dött, är det knökat och fest här).
Vet inte om det var bubblet, men jag råkade visst bara stegade in på konserten – utan att betala (snopet för den som stod i entrén när 173 cm Emma Sundh bara går förbi). Snart dök min Visby-kompis Mallan upp, konsertredo med två biljetter, varav jag fick den ena (TACK Mallan och förlåt Stelor för bad behavior). 

Mitt I konserten vaknade Bodil i vagnen, så hon fick sitta med under några låtar Marit. Hennes allra första konsert! Och behöver jag säga att de där stora ögonen höll på att ploppa ut?
Well. Innan konserten var slut pep vi hem med barnen (som så klart vaknade och höll låda hela vägen hem). Vår plan var ju att de skulle sova sött heeeeela långa kvällen och natten, men istället blev det vilda western, Ingmar Bergman och Kneippbyn i en enda stor totalshow (and not a pleasant one).
Men det var det värt!



DIY: Gör en koffert i kartong!

Tjoff sa det så blev det den 17 augusti och jag skulle ha publicerat ett Sustainable Society-inlägg på guldtemat DIY och återbruk i morse. Som jag har längtat!
Det står ju Emma Sundh på augustis ämne, right?

Men hjärnan tömde sitt innehåll i fem tusen försök att hålla två trotsbarn under kontroll (denna dag har varit sinnessjuk) så detta inlägg kommer nu.

Det bästa jag vet är att förvandla sådant som andra tycker är skräp till guld. Några av mina bästa och härligaste DIY-pyssel är gjorda med material från källsorteringen. Kartong- och papper-avdelningen är en riktig guldgruva kan jag lova. Plus att det är kriminellt tillfredsställande att arbeta med.
Så nu tänkte jag visa ett superenkelt DIY till barnrummet – en koffert i kartong. Bilderna plåtade jag innan sommaren, i fall att ni känner igen köksgolvet (jag befinner mig alltså fortfarande på torpet på Gotland). Jajaja, ni förstår. Nu kör vi DIY!

Ta vara på kartong från återvinningen och bygg en berest koffert. Du behöver: kartong, linjal, skalpell (eller sax), limpistol och etiketter (bildgoogla vintage travel labels på internetz).

Måtta ut hur stor koffert du vill ha (den här är 20 x 25 x 4 cm). Skär ut två stora koffert sidor (20 x 25 cm), två långsidor (25 x 4 cm ) och två kortsidor (20 x 4 cm). Lägg kartongbiten på en skärbräda och lägg linjalen där du vill ha snittet. Skär ut med skalpellen. Sist men inte minst: Använd en bit kartong till handtag.

Limma ihop delarna med med hjälp av limpistol så att du får en box. Tänk på att limmet torkar supersnabbt, så här gäller det att ha tungan rätt i mun! Fäst handtaget på en av långsidorna och pimpa slutligen med etiketter.

Tadaa!

The Sustainable Society – tema DIY & återbruk



Frukost, DIY och en tävling!

 – Annonssamarbete med Yoggi –

 

Den här dagen på torpet börjar med smak av jordgubb, DIY och en tävling på tema återbruk.

I potten ligger presentkort på Elite hotell värde 500 kronor (ta med en vän och avnjut en lyxig hotellfrukost vettja).
Hur tävlar du då? Jo, serrö. Kommentera under denna bild på Instagram (där heter jag @emmasundh) med din bästa Yoggi-hack-idé, tagga en vän och motivera varför just du och din vän ska vinna en pangfrukost.
Här nedan får du se mitt busenkla DIY som jag gjort av en Yoggi-förpackning: En burk som jag klätt in i papper som används som ömsom pennställ, ömsom ask för leksaker och vas för trädgårdens blommor.
Tävlingen avslutas den 27/8 och vinnare utses av Yoggi och presenteras i kommentarsfältet på Instagram.
Tjing!



Ljugarn, Bruna dörren och ett nästan-dopp i havet

Nu hoppar vi lite mellan augusti-projekt på torpet och lite juli-blogging.
I slutet av juli pep vi nämligen öster ut, till Ljugarn. Sist jag var här måste varit omkring 2010, när jag, John och vår kompis Mick cyklade från det årliga sommarkollot i Katthammarsvik till den sinnesjukt vackra fyren i När på en liten nätt dagstur. På vägen stannade vi till här, i fina Ljugarn. Men jag hade glömt hur katastrofalt vackert det är alltså. Himmel och pannkisar.
Det ena vackra huset efter det andra pampar upp sig som en snickarglädjes-juvel med spröjs och glasverandor.

Liksom resten av semester-Gotland svängde vi in på Bruna dörren vid lunchtid, det första vi gjorde.

I restaurerad sovtofs och solglasögon avnjöts pizza. John åt potatispizza (!), medan jag slog på stora trumman och snofsade i mig en kapprischååååååsa. Jag är så förutsägbar.
Insert bild på pizza här (den var för god, hann inte ta någon bild).

Efteråt sjönk vi ner här och tittade på medan kidsen lekte med lego. Jäste pizza i våra egen små pizzaugnar och konstaterade att vi älskar restauranger som har tänkt på barnen (så vi slipper).

Hade den här vyn och fick lust att bygga en kiosk till barnen och måla den så här. Fint va? Som en glass med vanilj, mango och hallon.

Sedan gjorde vi oss redo för …

STRANDEN!
Bodil alltså, ett riktigt sandlådebarn. Kan sitta och pilla med (och provsmaka) sand i en evighet.

Därefter blev det bad. Det var ganska strömt i havet, så det blev inget dopp. Svårt att hålla sig ovan ytan med en arm.

Tittade avundsjukt på alla andra tvåarmade människor i stället. Och Bodil kroppsbyggar-spände sig lite casual inför Ljugarns finest.

Med sand i hela håret och in i varenda kroppsveck satte vi oss i bilen och gasade mot Hemse och Kuriåsa.

Vi var egentligen på jakt efter ett klädskåp, men det här med att sondera efter en specifik sak är ju inte riktigt min melodi. Allt ska tittas på. Så klart.

Kom vi ut med något klädskåp? Nope, nej och nein. Men en golvlampa till vardagsrummet!
Egentligen letar jag efter en två- eller trearmad med rosa skärmar (hade en sådan en gång som jag sålde, buhäää), men den här will do fine. Hittar jag drömlampan så få den här bo på övervåningen.



Augusti, målarprojekt och ny grusgång in the making

Medan restauranger stängs och sommaröppna loppisar tar ner sina skyltar efter en hektisk säsong så insuper vi det sista av vårt lilla torp här på Gotland.
Hänger upp små mässingskrokar i köket och tassar omkring på trägolvet medan barnen sover lunch.

Vid ett-snåret vaknar de. Bodil vaknar alltid först och sätter sig och klappar på Majken. 

Majken går i stort sett inte att väcka så här dags, inte ens med pansar-Bodils hjälp, så det blir till att locka med allsköns ting. Det mest lockande nu är att gå till postlådan för att se om det finns någon post …

Just nu håller vi på med det här lilla projektet. Grusgången in till torpet!
Någon tidigare ägare har förmodligen haft lite bråttom i grusgångs-fixandet (och lagt arrangemanget direkt på gräsmatta) så grusgången är mer som en gräsodling än en grusgång. Det växer upp en smärre äng här varje sommar. Så nu har John skyfflat upp allt grus och vi har börjat gräva ur för att få plats med linoljemålat plank på sidorna, markväv och stenmjöl. Sedan ska det gamla gruset på igen.
Staketet som du ser på bilden ska också få lite kärlek – så småningom.

Bodil hjälper till. Alltså det här med att göra projekt med två pseudotvillingar i släptåg, herregud. Just nu jobbar vi med fem-minutersintervaller. Om ens det.

 Eftersom jag inte kan gräva så bra med min trasiga arm så målar jag knutbrädor med linoljefärg och beställer hem virke till trädgården.
Jag har insett att jag är ganska bra på det där senaste. Kanske att det bor en liten, liten snickare i mig trots allt.

Målningen av knutbrädorna blir i lite spridda skurar eftersom jag målar där barnen är så jag kan ha koll på dem. 

Det ska ju klättras och härjas precis överallt. Och jag bara undrar varför lekar balanserandes på stentrappor är så mycket roligare än i det mjuka gräset? Va?

Här ser ni bandet som ni alla kommer att köa till inom kort, The Bodilz.

Och så här ser torpet och grusgången (eller ska jag säga icke-grusgången) ut just nu. Perennrabatten ser inte mycket ut för världen efter denna torra sommar, men jag tänker att jag ska ge den nytt liv nästa år. Då tänker jag att jag ska bredda rabatten och sätta fler plantor, så perennerna växer omlott. Då ska jag gräva så maskarna flyger vill jag lova.
Det blir grejer det.



Torparkök och blommor från trädgården

torp kök gotland

Augustikvällar i köket på torpet, med puttrande kaffe i Mockamastern (som ska drickas så fort barnen behagar somna) och köksbordet är uppstädat efter dagens tromber i kavat storlek 22 och 25.

Jag har plockat in några blommor från perennrabatten och ställt i små vaser. Perennrabatten ser inte mycket ut för världen än (första året och extremt torr sommar), men där finns i alla fall anisisop, bolltistlar, brudslöja och malva där och en helt drös med plantor som blommat lite titt som tätt.

Imorgon är det en vecka kvar tills vi återvänder till stan och Midsommarkransen för några veckor. Så ambivalenta känslor jag har inför att lämna och återvända. Längtar till lägenheten, alla projekt, mina vänner och nya förskolan för kidsen, men har svårt att lämna torpet, trädgården och friheten. Och vännerna här förstås.
Innan vi far tillbaka ska vi påbörja operation anlägga ny grusgång (den tidigare var fullgjord förmodligen inför en försäljning) och skörda lite potatis, sockerärtor och zucchini. Hålla tummarna för en regnig höst och städa ur varenda vrå så inte mössen tycker att det ser ut som en inbjudande bed and breakfast.

Men innan vi far tillbaka så ska jag maxa med Gotland. Herregud, jag har så mycket bilder och upplevelser som ligger och väntar på er.
Stay tuned.