Ljugarn, Bruna dörren och ett nästan-dopp i havet

Nu hoppar vi lite mellan augusti-projekt på torpet och lite juli-blogging.
I slutet av juli pep vi nämligen öster ut, till Ljugarn. Sist jag var här måste varit omkring 2010, när jag, John och vår kompis Mick cyklade från det årliga sommarkollot i Katthammarsvik till den sinnesjukt vackra fyren i När på en liten nätt dagstur. På vägen stannade vi till här, i fina Ljugarn. Men jag hade glömt hur katastrofalt vackert det är alltså. Himmel och pannkisar.
Det ena vackra huset efter det andra pampar upp sig som en snickarglädjes-juvel med spröjs och glasverandor.

Liksom resten av semester-Gotland svängde vi in på Bruna dörren vid lunchtid, det första vi gjorde.

I restaurerad sovtofs och solglasögon avnjöts pizza. John åt potatispizza (!), medan jag slog på stora trumman och snofsade i mig en kapprischååååååsa. Jag är så förutsägbar.
Insert bild på pizza här (den var för god, hann inte ta någon bild).

Efteråt sjönk vi ner här och tittade på medan kidsen lekte med lego. Jäste pizza i våra egen små pizzaugnar och konstaterade att vi älskar restauranger som har tänkt på barnen (så vi slipper).

Hade den här vyn och fick lust att bygga en kiosk till barnen och måla den så här. Fint va? Som en glass med vanilj, mango och hallon.

Sedan gjorde vi oss redo för …

STRANDEN!
Bodil alltså, ett riktigt sandlådebarn. Kan sitta och pilla med (och provsmaka) sand i en evighet.

Därefter blev det bad. Det var ganska strömt i havet, så det blev inget dopp. Svårt att hålla sig ovan ytan med en arm.

Tittade avundsjukt på alla andra tvåarmade människor i stället. Och Bodil kroppsbyggar-spände sig lite casual inför Ljugarns finest.

Med sand i hela håret och in i varenda kroppsveck satte vi oss i bilen och gasade mot Hemse och Kuriåsa.

Vi var egentligen på jakt efter ett klädskåp, men det här med att sondera efter en specifik sak är ju inte riktigt min melodi. Allt ska tittas på. Så klart.

Kom vi ut med något klädskåp? Nope, nej och nein. Men en golvlampa till vardagsrummet!
Egentligen letar jag efter en två- eller trearmad med rosa skärmar (hade en sådan en gång som jag sålde, buhäää), men den här will do fine. Hittar jag drömlampan så få den här bo på övervåningen.



Augusti, målarprojekt och ny grusgång in the making

Medan restauranger stängs och sommaröppna loppisar tar ner sina skyltar efter en hektisk säsong så insuper vi det sista av vårt lilla torp här på Gotland.
Hänger upp små mässingskrokar i köket och tassar omkring på trägolvet medan barnen sover lunch.

Vid ett-snåret vaknar de. Bodil vaknar alltid först och sätter sig och klappar på Majken. 

Majken går i stort sett inte att väcka så här dags, inte ens med pansar-Bodils hjälp, så det blir till att locka med allsköns ting. Det mest lockande nu är att gå till postlådan för att se om det finns någon post …

Just nu håller vi på med det här lilla projektet. Grusgången in till torpet!
Någon tidigare ägare har förmodligen haft lite bråttom i grusgångs-fixandet (och lagt arrangemanget direkt på gräsmatta) så grusgången är mer som en gräsodling än en grusgång. Det växer upp en smärre äng här varje sommar. Så nu har John skyfflat upp allt grus och vi har börjat gräva ur för att få plats med linoljemålat plank på sidorna, markväv och stenmjöl. Sedan ska det gamla gruset på igen.
Staketet som du ser på bilden ska också få lite kärlek – så småningom.

Bodil hjälper till. Alltså det här med att göra projekt med två pseudotvillingar i släptåg, herregud. Just nu jobbar vi med fem-minutersintervaller. Om ens det.

 Eftersom jag inte kan gräva så bra med min trasiga arm så målar jag knutbrädor med linoljefärg och beställer hem virke till trädgården.
Jag har insett att jag är ganska bra på det där senaste. Kanske att det bor en liten, liten snickare i mig trots allt.

Målningen av knutbrädorna blir i lite spridda skurar eftersom jag målar där barnen är så jag kan ha koll på dem. 

Det ska ju klättras och härjas precis överallt. Och jag bara undrar varför lekar balanserandes på stentrappor är så mycket roligare än i det mjuka gräset? Va?

Här ser ni bandet som ni alla kommer att köa till inom kort, The Bodilz.

Och så här ser torpet och grusgången (eller ska jag säga icke-grusgången) ut just nu. Perennrabatten ser inte mycket ut för världen efter denna torra sommar, men jag tänker att jag ska ge den nytt liv nästa år. Då tänker jag att jag ska bredda rabatten och sätta fler plantor, så perennerna växer omlott. Då ska jag gräva så maskarna flyger vill jag lova.
Det blir grejer det.



Torparkök och blommor från trädgården

torp kök gotland

Augustikvällar i köket på torpet, med puttrande kaffe i Mockamastern (som ska drickas så fort barnen behagar somna) och köksbordet är uppstädat efter dagens tromber i kavat storlek 22 och 25.

Jag har plockat in några blommor från perennrabatten och ställt i små vaser. Perennrabatten ser inte mycket ut för världen än (första året och extremt torr sommar), men där finns i alla fall anisisop, bolltistlar, brudslöja och malva där och en helt drös med plantor som blommat lite titt som tätt.

Imorgon är det en vecka kvar tills vi återvänder till stan och Midsommarkransen för några veckor. Så ambivalenta känslor jag har inför att lämna och återvända. Längtar till lägenheten, alla projekt, mina vänner och nya förskolan för kidsen, men har svårt att lämna torpet, trädgården och friheten. Och vännerna här förstås.
Innan vi far tillbaka ska vi påbörja operation anlägga ny grusgång (den tidigare var fullgjord förmodligen inför en försäljning) och skörda lite potatis, sockerärtor och zucchini. Hålla tummarna för en regnig höst och städa ur varenda vrå så inte mössen tycker att det ser ut som en inbjudande bed and breakfast.

Men innan vi far tillbaka så ska jag maxa med Gotland. Herregud, jag har så mycket bilder och upplevelser som ligger och väntar på er.
Stay tuned.



Visby <3

God kväll! Nu ligger barnen nedbäddade i sina sängar, jag har dragit en ösa-bort-grejer-rajd genom torpet (hur kan hela inredningen vändas upp-och-ner efter tre timmar inomhus?) och har precis parkerat mig i sammetssoffan. John sitter i fåtöljen mittemot.
Nu ska det bloggas och svaras på mejl innan klockan 21.00, för då börjar TV-serie-timmen.
Med två kids som ränner runt finns det cirka noll tid över för annat, så de där timmarna på kvällen, efter de små har somnat (och när de sover lunch), passar vi på att jobba.
Men nu är det ju ändå lördag, så då slänger vi ihop laptopsen, gör kvällsmackor och vilar bruten armen. Tölig grej för övrigt: Frakturen läkte så himla fint och för några dagar sedan kändes armen nästan som vanligt, men i går knakade det till när jag gjorde någon konstig rörelse i fånga-barn-hävning, så nu isar det och känns inte alls så där bra. Booring.

Nåväl, innan jag slår ihop laptopen så måste jag bara visa några bilder från Visby som jag tog häromdagen. Så himla, himla vackert just nu, eller hur?

  

Så, nu blir det lördagsmys!
Ps. Har du något tips på en TV-serie jag måste se? Tipsa mig gärna!



25 grader Gotland

Pöh! Jag lider med de stackars särkklädda capebärarna på Medeltidsveckan i Visby just nu. Gotland kokar nämligen av värme. Men förmodligen är doften liksom lite mer HK (historiskt korrekt) med lite svettlök sprinklad över ringmuren.

Här hemma på torpet har barnen sprungit nakenfis hela dagen och alldeles strax ska vi pipa i väg för att svalka oss i havet. Vi gör en repris på gårdagen då det såg ut så här i min Instagram story:

Ändå rätt skickligt med en bruten arm, right?

Och så dagens dans tillsammans med Bodil. Ska kirra en till i dag tror jag och lägga upp på Instagram storys (@emmasundh).



Livet med pseudotvillingar – del 3

Hej och god kväll!
Medan sanden sipprar av mig efter dagens strandhäng tänkte jag svara på en fråga på temat pseudotvillingar som kom in under frågestunden häromsistens. Titt som tätt har jag pladdrat ner hur livet med två blöjbarn lunkar på. Eller ja, lunka är väl kanske lite fel ordval, snarare som ett 90-talsrejv. Så sablarna kul, men ganska utmattande.
Nu var det fasligt länge sedan jag skev något på ämnet (se Livet med pseudotvillingar och Pseudotvillingar: Att få barn tätt), så frågan kunde inte komma mer rätt i tid. Dags att dokumentera.

Så till frågan:
Q: Ååh, grattis i efterskott lilla Bodil! Jag har läst dina inlägg om pseudotvillingar så många gånger, både under min andra graviditet och nu igen när den yngsta pseudotvillingen är född. Tack för att du skriver så bra, kände mig faktiskt lite mer redo för de här första trassliga månaderna efter att ha läst hur det var för er. Nu har det stabiliserats lite (fast man vänjer sig nog aldrig helt vid de kolliderande viljorna och olika behoven) så nu bävar jag i stället inför när den yngre börjar röra sig mer…hur springer man efter två barn samtidigt liksom? Skulle vara fint om du ville skriva någon gång mer om hur det är med två barn tätt nu när de båda är lite större och kräver mer.
Emelie

A: Hej Emelie och grattis till din lilla (som börjar bli stor nu, right?). Och vad fint att mina ord har kunnat hjälpa dig på vägen. Om jag säger så här: Jag hade nog varit mer orolig, vilsen och oförberedd på pseudotvillingar om det inte vore så att två av mina kompisar – Fatima och Marie – banade väg med egna små pseudotvillingar (till er: tack för oförglömligt stöd och alla hejarop, gullisar!). Okej, underdrift, jag hade nog freakat i gravidvecka 7 om det inte vore för att jag sett dem överleva …
Och så många som kommit fram till mig under året och pepprat mig med ord som ”det är lite kämpigt i börja, men en få igen allt sedan flera gånger om”. Tack alla ni pseudotvillingföräldrar som håller humöret och tålamodet uppe.
Som Fatima sa: ”Första året är som ett svart hål”, och det kan jag skriva under på. Det är kaotiskt, förvirrat och upp-och-ned, en måste samarbeta som partners och leva liksom omlott, men jag tycker att det blir lättare och lättare för varje dag som går. Särskilt när ett barn går att resonera och prata med, hjälpligt, men ändå. När Bodil fyllde ett år skålade vi inte bara för henne, utan att vi klarat av det där första året av härj.
Innan Bodil kom förberedde jag mig på full kalabalik, och riktigt så jädrigt blev det ju inte. Däremot var vi sjuka nästan hela första året vilket var oerhört kämpigt och slitsamt, rent orkesmässigt. Jag och John har aldrig bråkat särskilt mycket i vårt förhållande, men med två små (sjuka) skrikbarn har vardagen tett sig lite mer … utmanande. Det helt klart varit mer tjafsigt oss emellan. Mest för att en inte riktigt hinner komma i fas med varandra, stämma av eller babbla bort en eftermiddag i solen. Det har helt klart varit tufft, men herregud så jädra bra vi blivit på att samarbeta. Och vi klarar banne mig allt känns det som. Vi har varit på en ett år lång konferens om teamwork helt enkelt.

Majken är nu 2,5 och Bodil är 13 månader. Det skiljer 16 månader mellan dem.
Det är full fart, åt alla håll och kanter, men bubblande roligt. De interagerar, leker med varandra, eller bredvid, dansar, sjunger, kramas godnatt och när de vaknar om mornarna ropar de efter varandra efter bästa förmåga. Vill till varandra. De kluckskrattar tills de kiknar och drar varandra i håret (eller ja, det är mest Bodil som drar Majken i håret). Det är ganska mycket konflikthantering stup i kvarten, men jag försöker tänka på att det är just precis där som uppfodran sker. Inte när allt är lugnt, stilla och harmoniskt.
De där två kommer bli proffs att ta hänsyn (får jag hoppas), samarbeta och hela tiden vara i relation till andra människor. Så småingom kanske de även kan lära sig att dela på leksaker utan totalt känslohaveri, hehehe (#LIVSMÅL). Majken har precis snappat upp frasen ”Bobos tur”, vilket i och för sig ofta används när hon tröttnat på att leka med något och givmilt visar att nu är det Bodils tur att leka (och funkar inte så bra åt andra hållet), men det är en bit på vägen.
Jag säger till dem (i min fantasi med en lugn, harmonisk röst, men jag vet att jag biter till ganska ofta i affekt, rädsla eller frustration) och sedan brukar jag försöka berätta varför jag säger till, varför Bodil inte får äta sand och varför det inte är en bra idé att balansera på trädgårdsbordet. Eller ja, det är min vision i alla fall att lägga till den där förklarande frasen. Det hinns ju inte alltid med.
Även om de är småttingar så vill jag träna på att kommunicera om allt – redan nu. Inte att de nödvändigtvis förstår prick varenda ord, utan för att jag ska lära mig att inte bara säga nej, nej, nej, utan faktiskt förklara varför jag säger nej.

Vi försöker att hålla barnen på en så jämn nivå som möjligt, alltså att inte intala dem att de är lilla- och storasyster eller att någon är ”stor” så de måste klara mer än den andra. De är skitsmå båda två, så vi försöker att behandla dem så lika som möjligt (vilket stundvis kan vara en utmaning). Majken har under den senaste tiden börjar säga till Bodil när hon äter sand eller går in i badrummet och härjar loss (situationer där vi brukar säga nej och stopp) och tyvärr i samma hopplösa nu-har-jag-sagt-detta-sjuttitusen-gånger-tonläge , hehehe. ”BOOOOODIL”.
Så nu tränar jag och John på den där mjuka Bodil-tillsägelsen, för att vi inte ska bli lika generade när Majken apar efter …
Lillmänniskan äter ju sand som en annan knaprar i sig nachos under en taco-tisdag. Herregud. Svårt att hålla tålamodet uppe när hela svealands sandlager ska processas genom denna barnamage!?
Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med att Majken vill hjälpa till och ha koll om jag ska vara ärlig. Det är väl en naturlig utveckling förvisso. Men. Det är ju hur bra som helst (för min del), samtidigt som jag inte vill att hon ska känna att hon ska behöva ha koll eller vara en extraförälder. I och för sig är det ju en fin grej att ha koll på sin syrra (bläddrar i framtidsarkivet till när de är 13 år och ute på sin första fezt), så ja, okej. Senast i dag sa Majken till Bodil att hon inte får ha vattenballonger utanför badrummet (något jag hade sagt till om dagen innan). Så stört gulligt att höra en liten vuxen-röst i Majken, men som sagt, lite kluven (någon som har något smart att säga om saken, kommentera gärna).

Angående rörlighet så har de fått röra sig fritt, men ganska begränsat. Okej, det där lät fel, men inne i stan så riktade jag bara in mig på inhängande lekplatser där jag kunde ha koll (och där de inte kunde springa i väg så långt). Vår innergård var fenomenal, liksom lekparker som angränsade till grönområden och inte trafik. Sedan såg jag till att alltid ha en bärsele med mig. Om ett barn vägrade sitta i vagn eller envisades med att springa bort så fick det sitta i bärsele. Om båda barnen trilskades och visade sig rymningsbenägna försökte jag samla dem som en annan fårhund. Det blev mycket rop om att få se Babyloonz med ”Godmorgonlåten” eller ”Hej Jycke” på min Iphone – eller löfte om att få spela Radioapan när vi kom hem. Eller så stack jag åt dem ett varsitt kex, ett russin eller en äppelbit. Allt för att samla trupperna när situationen blev för krävande.
Majken kan jag ändå locka med saker, så när hennes trotsben börjar spatsera åt fel håll så går det ändå att köpslå. Bodil, eller avfallskvarnen som vi kallar henne, har alltid blivit nöjd med en bit mat i handen. Och det här med napp alltså. Hur skulle jag klara mig utan dem? Ja, jag vettetusan. Det är ju som knark för dem, men vi har som regel att de inte får använda dem under dagen, annat än när de ska sova (går så där), men då kan vi köpslå med nappar också. Eller ett erbjudande om att få rida på min rygg.
Till och med med en bruten arm kan jag bära båda barnen (Majken rider på ryggen och håller om min hals, medan jag bär Bodil med min högerarm). Inga långa sträckor så klart, men så långt som nöden kräver.
Bodil började gå när hon var 11 månader, och det har verkligen varit en ynnest att ha spenderat de första gå-månaderna på torpet, i en trädgård. På så sätt har vi kunnat ha bra koll på henne. Hon är ju inte så snabb, så hon kommer inte så långt om en tittar bort några sekunder, men det är klart: det är mycket hålla-koll-på-Bodil-tid. Och Majken så klart, men hon springer inte i väg så långt och rör sig ofta ganska nära Bodil. Däremot klättrar hon. På allt. Något som Bodil inspireras av.
Några saker som hjälpt i härjet är the power of sandlåda (Bodil verkar vara ett sandlådebarn till skillnad från Majken), att torpet är totalsäkrat med grindar överallt, plus att Majken (trots sin ringa ålder) är ganska självgående. Vi kan släppa ut henne i trädgården själv, vet att hon kan gå ner för stentrappan och leka loss (men vi har så klart smygkoll genom fönstret). Det går en väg förbi vårt torp, men imponerande nog så skyr hon den som elden (hon har sjuk respekt för bilar och har redan ha hajat prylen med att gå åt sidan när det kommer en bil (hon slänger sig i diket)). Men så här: När jag är själv väljer jag alltid aktivitet efter hur mycket koll jag kan ha. Det kanske inte blir de mest aktiva springa-runt-stockholm-och-testa-gränserna-lekarna, utan de lämnar jag med varm hand åt helger och semesterdagar när vi är två som kan ha koll.
När de springer åt olika håll eller allt urartar brukar jag locka med fika, så kommer de som små invallade, dreglande får. Att fika kan innebära ett glas vatten är inget som de bekymrar sig nämnvärt om. Än.
En sak som just nu inte rimmar lätt är läggningarna. Bodil somnar lättast i bärsele, medan Majken helst vill ha en sagostund. Bodil är som en skalbagge som landat på rygg så fort det yppas något om sagostund – P A N I K – och vägrar att ligga ner. Så det går (för närvarande) inte att lägga dem samtidigt, vilket gör oss lite begränsade (svårt att ta en night out och lämna hela härjpaketet åt den andra). Vi hade en plan att försöka göra något åt det under sommaren, men varje förändring kräver ju sin energi. Kanske blir det ett försök när vi kommer tillbaka till stan. John är fenomenal att se det hela som en utmaning, så jag har fått ta igen några missade kvällar ute (efter två gravidår), medan jag varit lite mer nervös inför härjet. Men jag ska ta mig an det så fort den brutna armen har läkt.

Så här, om kvällen, när jag skriver det här och de två sover sött i sovrummet intill, så känns livet med pseudotvillingar så jädra fint. Det kommer förmodligen känns en nypa annorlunda klockan 05:38 imorgon när Majken ropar efter Bobo, men vad gör väl det?
Poff så är de tonåringar och då kommer en längta tillbaka till när de ville krama en, sitta i knät och – kanske till och med – vakna i arla morgonstund.
Kram emma



Tåget från Dalhem till Roma

Pjuu. I dag har vi haft fixardag på torpet. Det grävs gropar för kommande äppelträd, grenar från äppelträdsbeskärningen släpas i väg i väntan på en höstbrasa, grusgången får sig en omgång (ska på sikt göra om den eftersom den är fulgjord) och imorse kom snickare och elektriker hit för att kika på vårt lill torp. Efter ett år på torpet har vi bott in oss och insett vad som funkar – och inte funkar. Dessutom har det blivit dags att fixa övervåningen, bygga väggar och se över fulbyggda grejer. I ett annat liv hade vi kanske kunnat göra sådant där själva, men med små pseudotvillingar hängande och slängande i ena skjortärmen finns föga tid.

Elektrikern ska kolla över elen, sätta in jordfelsbrytare, fler uttag (vi har exempelvis bara ett enda i sovrummet – och det sitter vid sängens huvudände (ej optimalt om en inte vill plugga in huvudet i eluttaget).
Dessutom har vi fått leverans med äppelträd och rosenbuskar från vårt bästa ställe – Linds växthus i Visby. Här ska lummas till minsann.
Medan vi gör allt det där tänkte jag att vi kunde kika på en annan dag, när vi tog tåget från Dalhem (där vi bor) till Roma! Hela sju kilometer järnsvägshistoria. Och jag gillar ju historia och tåg som bekant, så jag och Majken stegade in i stationshuset …

… och löste biljett för två vuxna och två smågalningar.

Majken fick en konduktörsmössa och jag invigde mitt senaste köp från Lyckliga gården: en rosa 50-talsklänning med tillhörande bolero till.

Undrar just varför konduktörerna inte ser ut så här på SJ numera. Små äppelkindande gladfis-gullfjun med glatt humör som klipper biljett för glatta livet (gärna klippa mångamånga gånger också för säkerhets skull). 

Hesselby heter stationen i Dalhem och där finns – förutom ett rosa stationshus – ett litet café, tågmuseum och en minishop på tema tåg (tyvärr säljs ej fullskaliga tåg, utan små barnvarianter #fail).

Med två vildingar jonglerandes på brutna armar puttrade vi sedan i väg i den röda vagnen. Förvillas ej av fridfullheten i denna stilla bild – det var sju kilometer full blown kalabalik, men så sjukt mysigt. Ändå.

Halvvägs stannade vi till vid en öde station med ett urgulligt stationshus (SOM EN KUNDE HYRA OCH BO ÖVER I <– !!!) och som jag (tyvärr) inte hann plåta eftersom min friska arm var upptagen med att hålla barnen på rätt sida om tåget (alltså inte UNDER tåget även om det verkade stå på bådas Bucket list).

Efter en stund var det dags att hoppa på tåget igen och puttra mot Roma.

Vi gled in till stationen i Roma …

Och så pep John och Bodil ut på perrongen för att överraska Majken. Bodil tryckte sitt lilla fejs mot glasutan tills varje spår av drag var som en smet, och Majken gjorde likadant.

Efter vår lilla äventyr återvände vi till Dalhem.

Och tog karusellen hem till torpet. <3



Senapsgul kudde och en fransig liten duk

Kolla, kolla vilka fina grejer jag hittade hos Berså! Har ju redan visat upp på Instagram, men inser ju att alla kanske inte följer mig där …

En senapsgul kudde som ska få leva torparliv innan det är dags att återvända till stan (där den ska få bo i ett ROSA SOVRUM, så taggad!) och en fransig liten duk som det ska dukas morgonfrukost på under äppelträdet.
Fint som snus.

Ps. Vill du följa mig på Instagram så heter jag kort och gott @emmasundh (är numera ganska så aktiv (och oredigerad, hehehe) på Insta storys).



Kolla, kolla!

Säg hej till vår alldeles egna potatis!
Eftersom vi kom igång med odlingen så sent var det tveksamt om det nya trädgårdslandet skulle ge något. Plus att vi inte har jordförbättrat något värst, utan slängde på ytterst lite gödsel som vi fick av grannen.
Men tji fick vi. Nu har vi både potatis, sockerärtor, sallad, solrosor, tomater, gurka, zucchini, bondbönor och majs in the making.



Kaputt dator och de där bilderna som försvann

I juli spillde ju jag någon matsked såpbubblebös över min dator – innehållandes … ja, allt. Det var ju det där sabla såpbubbleböset som ledde till att jag senare bröt armen (efter att jag lämnat in min dator). Hej otursmånad.
Nåväl. Varken datorn eller det som fanns på den gick att rädda. År av bilder som poff försvann. Det mesta hade jag backuppat, men en hel del bilder hade inte hunnit synkat med iCloud eller Dropbox pga överfull dator. Exempelvis bilderna från en helt underbar junidag i Visby. Det var en sådan där dag som kroppskänslorna bara var i balans, barnen var på glatt humör och inget smutskorn låg och skavde i någon ven eller låg an mot en nerv. De där bilderna har jag sörjt.
Sörjt så mycket att jag ville återskapa varenda gränd-tur, husfasad och ros några veckor senare.
Men så lyckades supersnoken John återskapa några av bilderna från min kamera (LOVE YOU). Långt i från alla bilder, men några i alla fall.

Som de där bilderna när jag, Majken och Bodil härjar loss vid ringmuren. 

Stapplande 1-åringssteg över kullerstenen.

<3  

Och den här bilden. Bodils min …

… för att inte tala om den här.

Botaniska trädgården som doftade underbart av junirosor.

Och allt detta.

Bodil som vill vända på veranda sten i hela Visby. 

Och gärna smaka på dem också,

John med Majken på axlarna, skumpande längs med gatorna.