Baddräktspremiär, barnkalas och ett kärt återseende

Spring-i-benen-morgon, baddräktspremiär och mjukt daggbehandlat gräs under fötterna. Bästa starten på en lördag.

Lägg till en morfar vars ben en kan måtta och slänga sig runt och kikskrattet är komplett.

Vid lunch ramlade ett gäng vänner in på jordgubbskalas.

Vår lilla portabla matkvarn Bodil skulle ju firas. Hela ett år!  Lilla, älskade härjbarn.

Barnbord till vänster och kompisbort till höger.

Min kompis Åberg hade kuskat från Göteborg till Värmland för att pricka in några semesterdagar tillsammans med oss och bo över i det stora huset.

Med sig hade hon sin lille Benjamin. De här två, Majken och Benjamin, är jämngamla och hade inte setts på ett år. Ett kärt återseende.

När alla vänner pipit hem till sig traskade vi över till mormor och morfar och klädde ansiktet i vallmo …

… och hängde med Ellen och lillkusin Zea.

De här tre leker så himla fint så en blir rörd. Bodil är ju fortfarande lite ett-års-trubbig i sina kärleksförklaringar, men Majken är helt betagen av Zea. Såg gulligt.

När kvällen kom bestämde sig Majken för att plocka några pioner ur mormors rabatt.

Vi kan kalla denna bild för: slakt.

Fortsatte slåtterturnén genom mormors trädgård. Förbi glashuset, rosorna och till smultronställe efter smultronställe.

Med sig hade hon Åberg och Benjamin <3

Efter en sölig grillmiddag hemma hos mormor och morfar pep vi hem till vår låna-hus för att lägga barn. Sedan sjönk vi ner vid köksbordet, pratade, instagrammade och tittade på utsikten. Kan man bli mätt på sådana här vyer? Jag bara undrar.

Innan jag gick och lade mig intill lånekatten Winston i vårt lånehus, trippade jag ut i trädgården, tassade genom daggen och tog en bild på den sagolika branddammen som ligger intill huset. Näckrosor och liten bro.



Pioner i drömkök, lupinpromenad och huset vi bodde i …

Porslinsho, pinnstolar, gamla vågar, duvblå köksluckor och rosa pioner. Det bästa av juli och gammal charm, samlat i kommuns finaste hus och drömkök (om du frågar mig).
Huset tillhör min kusin Malin och ligger längs en lummig väg, bredvid mitt barndomshem och nästgårds med min moster. En liten Bullerby mitt i Värmland. Min bästa plats (jämte torpet på Gotland så klart).
Det gamla, stora huset har genomgått en förvandling från min mamma Märtas välskötta barndomshem, via restaurangverksamhet med cowboy-tema, till … det här.
Min kusin köpte tillbaka huset in i släkten och har skrapat fram den gamla charmen in i minsta detalj.

Kusinvitamin pep på semester precis när jag, John, Majken och Bodil anlände till Värmland så vi stod i givakt för att agera husvakt åt hennes underbara hus. Och fick en katt och kanin på köpet.
Så vi lajvade snajsigt herrgårdsliv och plockade in pioner från mammas trädgård (snodde dem när hon inte såg och pep över till ”mitt” hus, hehehe). 

Varje morgon började med ett besök hos min snällmoster och hennes höns …

… För att fortsätta längs med den lupinfyllda bekantvägen. Här har en ju ramlat på cykel i rullgruset, blivit vettskrämd av en huggorm, kört moped långt innan lovlig ålder och samlat kantareller i väggrenen ett par gånger.

Den här taggade sötsaken spatserade fram med en väldig fart. Så. Taggad. 

Alltid med armarna upp och sprättande ben. Är så rädd att sluta minnas hennes gulliga 1-årsgång så jag filmar som om livet var en dokusåpa. 

Här är huset!

Fint som snus.

Sedan hem till mormor Märta och leka lite. Som hon pratar om mormor Märta. Och hästbajs. Gärna i kombination.

Efter mormorbesök återvände vi till kusinhuset, badade de här små och föll sedan raklånga ner i semesterbädden.



God morgon från torpet

torp Gotland emmasvintage sovrum

God morgon från torpet, sovrummet och sängen.
Här vaknar vi i arla morgonstund för att utbyta lite rummel i lakanen innan det blir dags att gå ner i köket för frukost. Bodil och Majken intar sängen som det vore en simbassäng, medan jag och John jonglerar barn och kastar in dem till mitten när de slänger sig över sängkanten.
Majken sover ofta mellan mig och John och lilla Bodil sussar i det egenhändigt ihopsnofsade cibbet där till vänster. Men på morgonen möts vi här – i mitten av spetsstöket.

Ps. Vad tycks om det nya bäddsetet? Hittade det på Ellos.se och föll pladask.



Tack och en bit Värmland, lummiga trägård och sommarnatt

Hej fina, underbara ni. Först och främst: Tack för alla pepprop efter mitt förra inlägg. Ni är verkligen världsbäst, omtänksamma och så … jädra bra. Vad skulle jag göra utan er? Va?

Och jag har ju bestämt att nu ska det bli bra ju. Så nu tycker jag att vi kikar på ett stycke Värmland. Jag åkte dit den 1 juli och hade ju tänkt visa er bilderna där och då. Men liiiite annat kom emellan, men nu kör vi.


Jag och mitt lilla gäng tog tåget till Värmland tillsammans med min syster Ellen och hennes lilla dotter Zea. Men istället för att fara hem till mamma, pappa och barndomshem så installerade vi oss i huset bredvid – i min kusin Malins enorma vackra och varsamt renoverade hus. Här skulle vi leka, springa runtrunt på trägolvet med trummor i händerna, vara kattvakt (hej hit!), pyssla om kaninen Pelle, kurragömma oss med sysslingarna och bereda ut oss på enorma ytor under en vecka. Sådan jädra lyx!

Bara köksdelen är lika stor som vår lägenhet hemma i Stockholm. Hemma behöver en bara luta sig lite åt vänster så är en i köket och sedan luta sig åt höger så vips så är barnrummet där. Här var det lite mer … motion. 

… Och vackra detaljer prick överallt. 

Efter frukost varje morgon pep vi över till mormor Märta och morfar Arne som Majken så fint säger. Morgonmacka i hand!

Jag sportade ny H&M-klänning som jag eventuellt levde i hela lantisveckan. Bytte endast om till nattlinne och kimono.

Hemma hos mormor och morfar är det som himmelriket för kidsen. Där finns ju kusin Zea, smultron och – håll i er – playmobil. Jag hittade en hel koffert full med playmobil och var på riktigt okontaktbar under en timme när jag byggde upp små världar av stall, hästtransporter, skidordet och båtglassare. Små pillriga detaljer som ska sättas på plats och skådeplatsen för svulstiga dramor. Älskar.

Jag och Majken satt och lekte koncentrerat, under tystnad, i en evighet. Så jädra plastigt, men kriminellt skoj.
Lekte du med playmobil när du var liten? Eller vad var din bästa leksak? Hej nostalgi!

Därefter sprang vi runt i trädgården, plockade alla smultron som ögat skådade och lite vinbär …
Den här lilla gullfisen (syftar alltså på Bodil, även om John lätt kvalar in på gullfis-toppen) är som en robotgräsklippare i titan. Möljer igenom det mesta och klipper det mesta med käften. Smakar på riktigt på allt. ALLT! Grus och sand är smarrigast, men tja, det mesta går ner om det tryter.

Och det här! Ett stycke jordgubbsskörd till förmiddagsfikat.

Vi kokade kaffe och satte alla kids på rad. Och ja, där till höger, bredvid John, sitter min mamma Märta. 

Kusinerna Zea och Bodil (som är lika gamla). Dessa tre kommer (är) ett sådant gäng!

De här två <3
Världens rivigaste mamma och rymdens härjigaste onge. 

Eftermiddagen spenderades här, med Majken och Bodil som brottade ner John eller varandra om vartannat. 

Middagen förflöt i en kladdig fest, så efteråt blev det bad.

Planen var att barnen skulle somna i vagnen just den kvällen, så vi tog en promenad. Men Majken överklagade och ville bli buren så här, men filt som en cape. Så fick det bli.
Medan John gick in och lade Majken så passade jag på att fånga …

… sommarkvällen i bild. Ni vet sådant där som förvandlas till porr i november. 

Lupinäng och Värmlandssjö. Världens bästa vy. 

När solen gått ner pep jag in i den lummigaste trädgård jag vet. Mammas och pappas. Älskar det där, när grenarna hänger från alla håll, lämnar dagg efter sig på sommarbenen och det doftar vidunderligt. 

Kvällens sista bild togs från sovrumsfönstret i det stora huset. Klappade katten Winston god natt, insåg att jag – som annars är pinsamt mörkrädd – kände mig så trygg (trots att huset är så stort).  Och så somnade jag. Med sommarnatten skådespelande utanför fönstret.



Tillbaka på torpet och medicin mot skoskav

Så här glest har jag inte bloggat sedan jag födde barn, men det hela har sina söliga förklaringar.
I plural! Så många sladdande oturs-plural att jag och John bara skrattar åt det just nu. Först akut rörmokare till torpet eftersom det var stopp i avloppet (eluttaget som driver pumpen hade lossnat från sitt fäste, det hade regnat på det = kortslutning), sedan fick John ryggskott och det firade jag med att välta ut en burk fakking såpbubbla-bös över min laptop. Efter att jag kuskat runt halva datorservice-Sverice med min älskade laptop under armen, men blivit nekad eftersom de inte skulle hinna bli klar innan jag for till Gotland, så lyckades jag hitta ett ställe ute i Nacka strand. Så jag åkte dit, lämnade in datorn, drog en lättnadens bris efteråt, tog ett kliv ut i gatan, trampade snett, stukade foten, ramlade pladask och bröt en arm. Några dagar senare: Datorn helt paj och alla tusentals bilder poff borta. Bye bye, not auf wiedersehn.
Någonstans där måste en bara bestämma sig för att nu vänder det. Så det gjorde vi.
Åkte hit. Till torpet. Det var helt  l j u v l i g t. Vi hade plockat blommor, lekt i trädgården och hade precis tänt grillen. Då upptäckte vi att Majken blivit helt fläckig i huden och hade svullnat upp på händer och armar. Små runda bollar fästa på barnarmar.
Tjong pang, in i bilen och till lasarettet i Visby.
Efter fyra timmar väntan, provtagningar, slut Bodil (hon showade ändå lite i väntrummet men somnade därefter på en brits i korridoren), en sinnesjukt tapper Majken och antihistamin-sprutor är vi hemma.
Minen på teamet som mötte oss inne i läkarrummet, när jag kommer in med Majken på höften och de ber mig ställa ner henne på en våg för vägning och jag förklarar att jag nog behöver lite hjälp eftersom jag bröt armen efter jag hällt såpbubbla över min dator. Ändå imponerande otur. Allt detta på exakt sexton dagar.
I huvudet kunde jag inte bestämma mig för om det lät som att jag var full metal mytoman, hypokondriker eller om jag led av Münchhausen syndrom.
Men nu har vi i alla fall fått meducin, precis som Pippi Långstrump. Fast hon fick ju meducin mot kli, utan mot prillighet och skoskav.

Men hörrni, nu vänder det. Det måste det göra.





Jag faller, jag faller, jag faller.

Vad en kan göra precis när en precis lämnat in sin såpbubblefyllda laptop på felsökning och lagning? Ja, först dra en lättnadens suck av morgonbrisen ute på gatan. Sedan ta upp mobilen, ta ett kliv … och sedan tjong pang.
Ja, så började min morgon. Föll pladask på en gata i Nacka strand. Missade att trottoaren tog slut. Mobilen flög ur handen, väskans innehåll inventerades ofrivilligt, foten vek sig och klänningen sprack. Tog emot mig i fallet och frustade mot asfalten tills den blev immig.

”Klöv” sa jag till mig själv, reste mig upp, linkade i väg mot bilen och kände att armen kändes lite konstig. Asch, både stukad fot och arm tänkte jag, skrattade lite åt min förbannade otur (klantighet?) just nu och körde hemåt. Det var lite svårt att svänga med ratten kände jag, men vad vet jag surrade hjärnan, jag har ju aldrig stukat någon arm förut. Hem till Midsommarkransen.
Förmiddagen förflöt i sandlådan, med gummistövelsköp till Bodil i Liljeholmen och kulörtvelande inne på Södermalm.
Det var lite svårt att lyfta barnen, men jag högg i som vanligt och tänkte att jag sjopade mig. Det gjorde ondare. Ondare. Ringde1177. Tog bussen till SöS. Nu gjorde det ONT.
Efter några timmar på akuten, lite svartnande för ögonen, rötgen, rinnande mascara ner till knänivå och dejt med stans roligaste läkarteam stod det klart: Fraktur i vänster arm.  ”Himla slöseri att ramla när du är så fint klädd” sa sjuksystern och syftade på min trasiga, ljusblå klänning. Fick några kartor smärtstillande utskrivet och linkade hemåt.
Nä, nu får denna otursmånad vända tycker jag.
Ändå sjukt tacksam över:
1. Det var inte högerarmen, för då skulle inte detta inlägg kunna skrivas med min flinka högerhand.
2. Mobilen klarade sig i fallsvunget.
3. Jag hade inte min sprillans nya kamera i väskan vars innehåll luktade på Nacka-gata.
4. Jag slipper gips och sjuksköterskan frågade om jag har ovanligt hög smärttröskel (nu kan jag kanske släppa detta med att jag tror att jag sjopar mig stup i kvarten)
5. Det går ju ändå över, även om det i detta nu gör gaaanska ont. Thank gaaad för smärtstillande,

Over and out och stay on the trottoar.



Hej svejs från semesterdimman (och köksplanerna)

Hej på kvällskröken!
Alltså haverierna och oflytet just nu. Blä.
Har som sagt råkat bada min dator i såpbubblor (ändå festligt), men alla mina bilder ligger och skvalpar i en hårddisk som jag liksom inte kan lämna in någonstans eftersom jag har för kort tid på mig. På lördag piper jag till Gotland igen och innan dess hoppas jag att jag har hittat någon som kan ta sig an hårddisken och vårda den ömt.

Efter några fantastiska dagar i Värmland, med Bodil-kalas (1 år!), skogspromenader, häng med kompisar och släktingar har vi precis mellanlandat i Stockholm. Här ska det målas lägenhet (woop, woop!) under ett par dagar och (förhoppningsvis) blogga igen de tappade dagarna efter haveriet.

Så. Imorgon tänkte jag om ni ville vara med och rösta fram kulört till vårt sovrum?
Kram!



För prick ett år sedan

För prick ett år sedan såg jag ut så här. Rund som en boll och liksom TVÅ människor. Jag hade klippt gräsmattan på torpet, rattade TENS-apparat genom fjösvärkar och precis plåtat äppelkarten på det stora äppelträdet. Ringde in till förlossningen och sa att värkarna var täta, men inte alls så där onda som jag hade fresh in mind från första förlossningen. Det tyckte ändå att jag skulle åka in.

Så jag packade några sista onödiga ting (typ en klänning som jag kunde svassa runt i efter förlossningen, eh!? Tillsammans med ett par HOT ALARM-nättrosor (ps. hände ej)) och så vinkade jag och John hej då till Majken och min mamma på torpet. Puttrade mot Visby, förbi vajande vallmofält och sicksackande Almedalen-besökare med champagne innanför PR-kostymen. Stannade till på en kiosk, köpte apelsindricka och rullade därefter ner mot havet och lasarettet. Det var en magisk solnedgång, så jag gick ner mot havet och plåtade av som ett minne (ALLTSÅ förstå fjösvärkarna när en liksom har tid att flanera en medelstidsstad runt).

Blev emottagen på förlossningen, tappade upp ett bad, vattnet gick och sedan – tjong pang – Bodil var här. Eller Vera som hon hette de första dagarna. Två timmar tog förlossningen.
Sedan – TJOFF – så gick det ett år. Som ett svart hål.
Om inte den här bloggen hade funnits hade jag inte kommit i håg ett dyft. Tack för att ni är med mig i det här.
Och OT: tack alla ni som kommenterar by the way. Älskar era ord.



Problem, problem

Alltså den här dagen.
Började med att hälla ut såpbubble-såpa över hela min dator, innehållandes ett par tusen bilder. Pöh!

Så oerhört jädra megaklantigt. Hade ställt en burk såpbubblor på ett bord, men locket hade viftats i väg med något barn. Och så skulle jag bara stöka undan datorerna från köksbordet för frukostfix och sköt in dem på bordet med såpbubbleburken som tippade ut. Och tjong pang så var cirkusen i gång.
Alltså ångesten.
Jag har förmodligen hunnit backuppa en del av dem, men långt ifrån alla. Och jag som skulle visa er en massa härliga bilder på kalkstenhus, rosa väggar och Visby juh! Gah! Nu kanske allt är borta. Maj-kvällar, juni-minnen och ja, kanske två års bilder (förutom de som har synkat och jag aktivt har lagt över på extern hårddisk).

Pep in till Karlstad i dag för att lämna in datorn på någon express-service, men den skulle inte hinna bli klar förrän långt in i nästa vecka och då har jag farit till Stockholm redan. Jag frågade om det var helt kört för hårddisken (och sa att det inte var så mycket vätska), så sa snubben bakom disken att det inte spelar någon roll hur mycket vätska, utan en liten mängd på fel ställe kan vara förödande. Det är ju förmodligen sant, men inte vad jag ville höra. Han hade nog inte handskas med ångestfyllda bild-samlar-människor med datorhaveri så värst många gånger. Kunde han bara inte ha sagt något i stil med att ”många gånger går det att fixa”. Det skulle inte ens behöva vara sant. Bara ett litet hopp.
Så nu sitter jag här och våndas över att hela hårddisken är kaputt. Blä.
Äter chokladglass för att döva det hela. Hjälper lite.
Håll tummarna, please!
Puss och kram!

Bjuder på en bild från Instagram på huset som jag bor i just nu. Är husvakt åt min kusin som bor i kommuns finaste (och kanske största) hus. Flott!