Christmas Tree Hunting

jul by emmas vintage

Varje jul har jag ett ärofyllt uppdrag. Nämligen hugga (eller ja, såga) mig en julgran. Dagen innan julafton går jag därför ut i skogen (i en skog där jag har fått tillåtelse att hugga mig en gran så klart). Vissa år vandrar jag genom skogen själv på jakt, hittar nya stigar, virrar bara nästan bort mig och släpar sedan hem granen själv. Andra år får sällskap.

värmland by emmas vintage

värmland by emmas vintage

I år fick jag sällskap av John, min syster Ellen och min svåger Christer.

jul by emmas vintage

Moi i min landet-jacka som jag hittat långt inne i en garderob.

värmland by emmas vintage

På jakt.

värmland by emmas vintage

John bland björkar och granskott.

värmland by emmas vintage

Efter någon timmes promenad genom de snårigaste partierna har jag alltid några granfinalister. Denna gång föll valet på en gran som John hittade. Den var magisk. Så jag sågade ner den och sedan bar Ellen (som inte syns för allt granris) och Christer i väg med granen. Årets granjakt avklarad.

Värmland

värmland ny emmas vintage

Här, invirad i frasiga lakan, omgiven av blommig tapet, i en liten stuga har jag spenderat julen. Jag, John och Sockan – som tidigare bott inne i mitt föräldrahem – har flyttat ut i ett av gästhusen, för att katthåren inte ska vara till besvär för allergiker.
När vår lilla familj anlände förra söndagen hade min syster Ellen fixat i ordning, städat, bäddat …

värmland ny emmas vintage

… och satt upp passande tavlor. Hon hade gjort så himla fint. Så nu har vi vårt eget lilla krypin i Värmland. Med dusch, toalett och bastu. Det sistnämna visade sig vara  en riktig hit – för Sockan. När jag bastade en kväll så ville han vara med – på mellersta slafen. Där låg han och kråmade i en evighet. Och vad gör katten när jag gett upp bastubadandet? Jo, han sitter kvar.
Är det en bastukatt jag närt vid min barm?

värmland ny emmas vintage

Värmland var fyra nyanser av grått. Och om natten smattrade regnet mot taket och vinden ven genom skorstenen. Ingen snö förvisso, men underbart i all sin gråhet.

Veggie christmas

christmas by emmas vintage

I allt julhärj har jag helt glömt att berätta om en finfin – hållbar – kväll för ett par veckor sedan. Tillsammans med ett härligt gäng fick jag tillfälle att testa ett miljösmart, helvegetarisk julbord, med recept från bloggen Våra oköttsliga lustar och dukning av min kära vän och vapendragare Vintageprylar-Lollo.

christmas by emmas vintage

Pysselproffset Lollo.

christmas by emmas vintage

Så här fint hade Lollo dukat. Temat var en hållbart och grönt. så Lollo hade dukat med saker och ting som man har hemma. Som böcker, konservburkar, kökshanddukar och tidningssidor. Och äpplen som man kan äta opp. Jag gillar verkligen tanken på att duka med sådant som man kan äta upp efteråt. Eller för all del – sådant som kan användas tusen gånger om. Som kökshanddukar som här används som servetter.

christmas by emmas vintage

Härliga Karoline var också på plats för att äta vegetariskt julbord.

christmas by emmas vintage

Liksom Elsa.

christmas by emmas vintage

christmas by emmas vintage

Och vad vore ett veggie-test, om man inte fick testa på att laga maten själv. Nä, just det.
Hälsans kök stod för råvarorna, medan vi stod för matlagningen. Vi gjorde bruschetta, piroger, rödbetssallad, falafel och julesnittar (alla recept hittar du här)

Carrå lagar rödbetssallad.

christmas by emmas vintage

Klart!

Jessica Silversaga lär sig göra hållbara juldekorationer av Lollo (här hittar du mängder av julpyssel som Lollo har gjort).

Vi skålade i champagne och därefter satte vi oss till bords. Carrå satt mittemot …

… mig.

Little christmas

jul by emmas vintage

Innan jag börjar bombardera er med triljoner av julbilder, så tänkte visa hur det såg ut för ett par veckor sedan när jag firade lilla julafton. Som numera är stora julafton – i alla fall om man ser till antal människor.
Varje år – någon vecka innan jul – firar jag nämligen julafton med några av mina vänner (Åberg, du är ständigt saknad!). Vi turas om att vara värdar, alla tar med sig mat, en klapp som är antingen begagnad eller förbrukningsbar, och så ställer vi till med firande. Detta året var vi hemma hos Lisa och Per.

jul by emmas vintage

Någon, jag tror det var min kompis Frida, utsåg min tyllklänning till den tradistionsenliga juluniformen för mig, så jag slipper fundera på vad jag ska ta på mig.

jul by emmas vintage

Fatima med våldsamt söta Livia.

john by emmas vintage

John med världens blåaste ögon.

jul by emmas vintage

jul by emmas vintage

Lisa in the making.

jul by emmas vintage

John hade en av sina fina flugor på sig.

jul by emmas vintage

Efter vi alla hade surplat glögg och babblat ett bra tag var det sedan dags för julbord. Här fanns allt! Micks rödbetssallad, Johns vegetariska Janssons frestelse, Pers lax och  Fridas hembakat bröd.

jul by emmas vintage

Oskar och Lina.

jul by emmas vintage

När alla fått mat satte vi oss ner runt bord, soffbord och på golvet. Vi börjar bli så himlans många på julafton att det snarare ser ut som ett huller-om-buller av människor än ett städat långbord. Och det passar nog oss alla tror jag bestämt.

jul by emmas vintage

Min fina vän.

jul by emmas vintage

Så fort man lämnat sin plats blev det rokad. Någon annan satte sig och man fick hitta en ny plats. Det är som hela havet stormar och man får kila in sig där det finns en ledig spot.

jul by emmas vintage

Här har vi två som firade sin första jul. Lille Chaplin och Juni. Barnen skyfflas mellan alla tanter och farbröder, det gungas och leks. Det är som världens största familj.
Här har Chaplin somnat i Johns famn. Där låg han länge, till sorlet av skratt och babbel.

Ready for the little christmas

dress by emmas vintage

Så här såg jag ut för någon vecka sedan när jag skulle fira Lilla julafton tillsammans med mina vänner. En härlig tradition för vår lilla stjärnfamilj. Fler bilder från julefirandet kommer inom kort.

Halsband från Topshop, klänning från H&M:s samarbete med Lanvin, prickiga strumpbyxor från Swedish stocknings och skor från Röda korset i Ekshärad.

24. Tell me about a time when you felt loved.

Den sista luckan i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) handlar om kärlek.

24. Berätta om en gång när du kände dig älskad.

john by emmas vintage

Varje dag med den här personen.
I Johns famn känner jag mig hemma. Som att livet faller på plats.  Som att virriga tankar blir släta och det blir lätt att andas.
I hans närhet blir jag varm. Älskar så enormt och känner mig så älskad som jag aldrig känt förut.

john by emmas vintage

john by emmas vintage

23. Tell me about a time when you felt lonely.

shoes by emmas vintage

I den näst sista luckan i  Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) finns en dos av någonting som alla nog har känt någon gång.

23. Berätta om en gång när du kände dig ensam.
Tomma rum, tysta milslånga vidder och ett hål i hjärtat.  Som barn kände jag mig ofta ensam. Trots att rummen var fyllda av människor så kunde jag känna mig så oerhört, avgrundsdjupt ensam. Salonger fulla av samtal och allt jag hörde var tystnaden.
Och gjorde så under många år. Hittade aldrig mitt sammanhang. Där jag kände mig given. Medräknad. Som en katt bland hermeliner. Jag kände mig ensam.
Skolan var en frizon från ensamheten (förutom två kompisar bestämde sig för att frysa ut mig med anledningen att jag även ville umgås med en tredje). En annan tillflyktsort var att följa med kompisar hem för att leka, för just precis då skingrades ensamhetstankarna. Just då kunde jag känna mig varm inombords. Fann mitt sammanhang. Där jag kände mig trygg. Men de dagar så Anna, Staffan, Jenny, Andrea och Åsa hade annat för sig, så hägrade ensamheten.

Skolbussen stannade vid vägskälet, jag klev av den nästintill folktomma bussen, några tjejer lipade mot mig från bussfönstret längst bal och så fräste bussen i väg över landsvägsasfalten. Och så blev det tyst. Så där lantistyst att man bara hör vinden i trädkronorna. Knappt det.
Jag knatade hem över grusvägen, förbi vissna ängar, tomma hus och in i vårt gamla trähus.  Där var allt så stilla. Förutom jag förstås. Jag hatade att bo på landet – ensamhetens högborg.

Och där, precis innanför den gamla guldockra-dörren, började jag ofta gråta. Av ensamhet. Hade så fruktansvärt ont inne i hjärtat. Och visste inte varför. Det var som att miljoner känslor slogs därinne. Fick inte plats. I bruset av andra slapp jag lyssna på dem, men i den där lantistystnaden hörde jag alla känslor skrika.
Ibland fick jag panik i all den där ensamheten, tog upp luren och försökte ringa någon från den fasta telefonlinan. Vilket var svårt i detta pre-mobila samhälle.
Min pappa jobbade i Stockholm, min mamma i en annan värmländsk stad några mil bort och min syster var ute på rövartåg. Vi bodde sju kilometer från närmsta vän och vad jag såg där utanför fönstret var en tom värld.
Ofta handlade det bara om att vänta på att någon kom hem. Såsmåningom. Lättnaden när ytterdörren öppnades går inte att beskriva …

Varje dag som jag kom hem från skolan trodde jag att min familj hade lämnat mig. Jag minns att jag gick runt i huset och försökte hitta spår som talade om för mig att de skulle komma tillbaka. Var tandborstarna kvar? Tandkrämen? Fanns kläderna där i mammas garderob? Pappas skor? Syrrans favoritväska och hennes dagbok?
Jag trodde att de försökte hitta ett tillfälle att skaka av sig mig. Lill-skiten.
Paniken spred sig som en löpeld när jag inte kunde få tag i någon på telefonen. Som att de hade lyckats med sin flyktplan och nu var den lyckliga familj på tre som de önskat sig. Jag grät och förberedde mig på att jag var ensam nu. För alltid. De där känslorna var hos mig under flera år, känslan av att inte riktigt passa in. Och jag kan inte riktigt häröra var de kom i från.
En enorm osäkerhet hos ett litet barn. En osäkerhet som vändes till trygghet så fort jag fick ha mina vänner runt omkring mig.
Just de där åren har nog satt många spår inom mig. Jag har exempelvis alltid värderat mina vänner högt, i mångt och mycket – och genom olika perioder genom livet – lika högt som min familj.  För det var just där, i vänskapen, som jag kände mig trygg. Kände en tillhörighet. Jag var given. Hittade mitt sammanhang. Det är därför jag älskar idén om stjärnfamiljer, snarare än kärnfamiljer.
Inget ont om min familj, de gjorde inget fel, inget alls, jag bara hittade inte mig själv där och just då. Nu däremot, 20 år senare, har jag hittat hem i familjen. Men det tog ett tag.

Med tiden kom jag att växa i ensamheten. Fylla ut tomrummen. Måla gråa väggar i färg och vira in mig själv i ett varmt duntäcke. Med egen färg och eget duntäcke.
Tycka om mitt eget sällskap. Älska det. Och det har nog varit en av mina största styrkor i allt jag tagit mig för. Att jag inte längre är rädd för ensamheten. Känna styrkan av att alltid ha mig själv i de ensammaste av stunder.

paris by emmas vintage

paris by emmas vintage

värmland by emmas vintage

Jag har brutit benet, och kommer aldrig bli återställd.

Blev utmanad av den eminenta @kristinharry på Instagram att berätta 20 fakta om mig själv. Och eftersom alla inte har Instagram, så tänkte jag dela med mig av denna livsviktiga information även här.
Trevlig läsning.
1. När jag gick i gymnasiet drömde jag om att bli spårvagnschaufför i Göteborg.
2. Som liten samlade jag på onödiga, finska fraser.
3. Är bonnstark och kan lyfta det mesta. Och de flesta.
4. Har växt tre centimeter sedan jag var 12 år.
5. Kan omöjligt göra mig av med en mjukisdress med stort Tandådalen-emblem på. Inköpt 1995. Bärs varje gång jag är hemma i Värmland.
6. Sa en gång upp mig från ett jobb med frasen ”jag har brutit benet, och kommer aldrig bli återställd”.
7. Flyttade hemifrån när jag var 16 år.
8. Gjorde revolt mot mina miljösmarta föräldrar genom att använda mjukmedel när jag tvättade.
9. Har gjort många dumheter, men alltid klarat mig ur dem. Med nöd och näppe.
10. Är en orolig människa.
11. Var rund som en köttbulle som liten.
12. Pratar värmländska. Den dialekten sitter som berget.
13. Tycker om raka rör och undviker gärna skvaller.
14. Är feminist. Så klart.
15. Blev framröstad till ”bästa kompis” i 9:an. Fortfarande det jag är mest stolt över hittills i mitt liv.
16. Jag bakade – och levererade – en kamellängd till DN På stan när jag sökte praktik där för sisådär nio år sedan.
17. Kan nosa upp en katt på en kilometers avstånd.
18. Älskar vattenrutschkanor.
19. Har intervjuat Lady Gaga, ätit middag med Mika, pratat om livet med Brett Anderson och frågat om jag får flytta in hos Local Natives.
20. Hatar vassa armbågar och tycker att snäll är det nya svarta.

22. Tell me what you think is the most beautiful thing about yourself

emmas vintage

Den nästnäst sista luckan i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) handlar om starka ben som kan springa och armar som kan bära.

 22. Berätta om det du tycker är vackrast hos dig själv.
Vackrast hos mig själv tycker jag nog är skrattögonen, lurminen, men framförallt starkkroppen. Ingen vindpust kan fälla mig, jag står stadigt, mina ben kan springa snabbt och mina armar kan lyfta de tyngsta tingen.