Gotland, Kyllaj, kalkbrott & picknick

Medan jag torkar tröttheten ur ögonen (somnade vid läggningen … igen), laddar inför ännu ett avsnitt av ”Home fires” (alltså TACK alla ni som tipsade om denna fenomenala TV-serie) och går på parentes-detox (hehehe), så tänkte jag att ni skulle få gölla ner er i en dos Gotland.
En av sommarens finaste utflykter rattades mot Kyllaj och kalkbrottet som ligger alldeles intill havet.
Vi satte ner två sömndruckna barn i dubbelvagnen och letade oss fram mellan kalkbrotten.

Där, intill den spöklika borgen badades det hejvilt i den varma källan.

Vi däremot gick på upptäcksfärd längs med kritvita grusvägar. Kalkbrott i all ära, men med två vildingar letade vi oss bort från djupet …

Och så stannade vi till vid vattenbrynet och picknickar med de här!

Kastade ner halva Gotland i havet, så numera borde landytan i alla fall sträcka sig lite längre österut.

Det åts medhavd gazpacholunch för alla inblandade utom stenkastaren till vänster.

Fatima <3

Mitt gäng. Messa inte med Bobo som ni ser.

Efter picknick gick vi på upptäcksfärd förbi båtar, pirar och milsstora vattenpölar.

… Och kom till slut fram till en strand.

Majken sparkade av sig sandalerna, slängde dem åt fanders och nosade upp stora blommor.

Det blåste varma vindar, vågorna var vilda och det kändes som utomlands.

Kameran smattrade i hundrafemtio. ”Ta en bild på mig och Fatima bad jag John”.

Och pja …

Här sväljer jag en frisersalong.

Efter var hårintag kräva kaffe som som det gamla ordspråket säger (?), så jag hivade upp en Majken på höften, letade rätt på sandaler och så lämnade vi detta fina ställe för att åka till ett annat himla fint ställe.

Vilket det var får ni se imorgon, för nu blir’re ”Home fires”!
Tjing tjong!

Erbjudande: Pyssel-tips och fransk lyx från L’Occitane

emmasvintage.se i samarbete med Allt i hemmet 

Åh, den här hösten alltså. Ser så mycket fram emot att fixa, måla, inreda och pyssla loss. Förändra, piffa, återbruka och trolla med gamla grejer. Sådant som jag älskar mest.
Jag har tusen DIY-projekt som ligger och pyr i hjärnan, poppar och vill ut. Lyxigt nog får jag ju göra allt det där på min arbetstid (jag har så många DIY-jobb inplanerat, wiii) och i september ska jag pipa i väg till torpet för att styla ett stort, inspirerande jobb för tidningen Allt i hemmet – med mänger av inredning, pysseltips och hållbara knep.

Passande nog har jag just nu ett samarbete med Allt i hemmet, så ni läsare kan få mina pysseltips, härlig inredning och smarta DIY rakt ner i brevlådan.
Kolla in detta liksom –> 6 nummer av Allt i hemmet plus fina, våfflade handdukar i puderrosa (mitt bästa), lyxig lukta-gott-tvål och handkräm från franska L’Occitane. Hela kalaset får du för ynka 199 kronor plus porto (totalt värde 838 kr).


Uppdatering: inskolning på förskolan

Hello fellow förskolningsinskolnings-darriga.
I dag ska barnen gå sin tredje dag på förskolan. I måndags var de på förskolan med John en timme för att testleka med nya kompisarna och förskolepersonalen och i går rattade jag inskolningen med barnen 09:30-13:30. Det var ömsom hur kul som helst (glada barn!) och ömsom svettigt (byta blöja på två barn medan den andra balanserar på nyfunnen mark (gärna högt upp) och bära två (ganska tunga) gråtisar som vill vara näranäranära). Det gick egentligen finemang och båda barnen somnade på vilan. Majken bara lade sig som ett vant förskolebarn, drog upp filten, kramade om Pippi-dockan och slöt ögonen, medan Bodil somnade av ren och skär utmattning. Gungade henne sittande i famnen, medan jag hade en hand på Majken. Så jädra nervös var jag, pöh! Intalade mig att det här kommer inte att gå, men så: det går, det går, det går!
Efter förskolan firade vi med fika tillsammans med våra kompisar Sebastian och lillkompis Ossian (som går på samma förskoleavdelning) på AB café som ligger runt hörnet. Kommer inte bli första gången det sker känner jag.

I dag är det Johns tur igen och jag känner hur den den där ganska coola Emma Sundh börjar skifta till ett pockande orosmoln. Hör min stämma säga till John att han måste säga till förskolepersonalen att Bobo inte klarar rutschkanan helt själv. Att hon behöver en hand. Glömde säga det i går och har tänkt på det prick hela natten.
Jag vet ju att de har koll och de såg ju hela rutschkanefadäsen i går. De om några är ju vana vid småsmå barn, men det hjälps inte. Böhööö.
Och morgondagens gråtfest, då jag ska böla ner Telefonsplans gator likt ett monsunregn efter att ha lämnat båda barnen på förskolan för första gången  – ja, det ärofyllda uppdraget har jag bytt bort. Till John.
Klarar inte av det.
Skjuter upp dramat till fredag.
Tji fick jag för att jag kände mig så samlad när jag skrev det här inlägget i måndags …

Inskolning på förskolan – hur gör man?

Hej svejs på måndagseftermiddagen eller vad det är nu? Post-luch?
Jag vet, jag vet, jag ska svara på alla era frågor som kommit in, men först tar jag en akutfråga som ramlade in just now.

Q: Emma, kan vi prata om inskolning? Är mitt i med min lillunge och går ju sönder. Hur gör ni? Hur gör man? Snörvel..
/Anna
A: Hej Anna! Oh, maaaaj vad jag känner med dig! Som jag grät när Majken skulle skolas in. En sommar av extrem mammig- och pappighet skulle övergå i förskola. Sure, vi hade hängt på låset till varje öppen förskola och hängt med andra kids under större delen av föräldraledigheten, men när förskolan började – vad hade en för det? Inget!

När vi skolade in Majken stack jag från inskolningen med Majken under armen dag tre. Jag hade varit så ball hela inskolningen, snickelsnackat med de andra föräldrarna, ammat mellan varven (John kom förbi med Bodil titt som tätt) och känt att det här går ju finemang. Majken hade ömsom lekt ömsom varit ledsen, vilket ändå kändes som en okej reaktion på något helt nytt.
Men dag tre så fick jag se ett annat barn stå själv på gården, lite längre ifrån de andra klasarna av barn, och då brast det. Inte så att barnet i fråga var ledset eller så, utan det räckte med att det stod ensamt i ett hörn. Fantasin och mörkermolnen gick spinn.
”Måste gå, kommer sen”, snyftade jag till förskolepersonlen. Tog med mig Majken, gick hem, grät mot Johns axel, laddade om, grät igen och gick sedan tillbaka till förskolan.
Det var så himla smärtsamt. Att tänka på alla stunder som Majken kanske var ensam, någon var dum mot henne, inte fick vara med. Jag målade upp hundra olika senarion och tidpunkter då jag inte skulle vara där, inte kunde skydda, inte kunde trösta. Att lämna henne gick emot ALLT i hela kroppen, men shit alltså.
Så här ett år senare (när vi ska skola in Bodil), så vet jag att det blir bra. Så himla, himla bra. Även om det gör ont att lämna och barnet skriker, så går det över. Förskolepersonlen är proffs på att avleda och även om en själv lunkar molocket från förskolan, gömmer sig i buskarna, spejar, gråter och liksom slits ut från sitt inre, så är det ett helt faktiskt tillfälle för barnet att skapa egna relationer och ett sammanhang. Känna sig trygg med andra och växa.

Även om det var gaaaanska mycket personalomsättning på vår förra förskola (pga osäker framtid för förskolan), så litade jag fullt på förskolepersonlen och deras otroliga briljans. Ja, det kanske krävdes ett par samtal till min kompis Fatima, som jobbat på förskola, bara för att försäkra mig om att personalen har koll på alla barn, men Majken trivdes som fisken. Hon grät lite vid lämning (vissa dagar mer än andra), men jag kramade om henne, sa att jag kommer snart tillbaka, överlämnade henne till en av förskole-favoriterna, sa hej då och gick sedan ganska snabbt. Rev av plåstret snabbt så att säga. Det skreks ju ganska rejält några gånger, vilket slet i sär mig, men efter några minuter så satt de där – förskolefavoriten och några små barn – och sjöng imsevimse spindeln på en trapp.
Efter varje lämning smsade jag och John med varandra och avlade rapport. Och pö om pö övergick skrik i att Majken bara gick och lekte med sina nyvunna föris-kompisar i sandlådan. Och då började en grina för det också, hahaha. Att de inte skrek och var ledsna över att en gick. Kanske knappt fick en kram.

Majken hade sina trygga vuxna, Margareta (som slutade) och sedan Tony, som hon hade sett ut efter noga prövning. Det var vuxna som hon tydde sig till, pratade om och som hon sprang mot, gav en kram och busade med under lugg. Att få se den relationen! Herregud,  så fint.

Nu börjar vi en sprillans ny förskola, LM Gården, vid Telefonplan i Stockholm, och det kommer förmodligen gråtas en del. Antingen vid inskolningen, eller senare, men gråten försvinner så snabbt och ersätts av grym pedagogik, nya sånger, kompisar och förmågan att ratta sig fram i gruppen. Här är det inte lika mycket personalomsättning, utan en välrenommerad, trygg och otroligt uppstyrd förskola. För Majken gör det ju detsamma, hon trivdes ju hur bra som helst på förra (och vi kommer sakna Tony), men tryggheten att folk inte slutar gör mycket. För oss.

I dag gick barnen sin första dag på förskolan. Bodil är yngst i gruppen (den enda som är född 2016, buhhööö), men å andra sidan så har hon sin syster, vår lill-kompis Ossian (min kompis Ninas barn) och grannbarnet Finn i samma grupp.
Förhoppningsvis hittar hon ”sin” vuxna favorit snabbt i gruppen, och de som hon tyr sig till.  Dessutom pratar vi (okej, det kanske är jag som pratar) väldigt mycket om att ta hand om andra härhemma. Jag menar ju indirekt att Majken ska se efter Bodil, men jag tror i och för sig att pansar-Bodil kan ta hand om sig själv.

I helgen var vi på förskolans gård och testlekte lite. Prövade rutschkanan, pröv-åt sanden i sandlådan och kikade på alla gömställen. Glädjande nog var några andra barn i samma grupp där med samma mission. Så Majken har redan fått träffa några framtida kompisar. Bodil försökte hänga på så gott det gick och det smärtade så att se hennes rultande hallå-jag-är-här-gång efter Majken. Annars är ju Majken och Bodil som ler- och långhalm, men det var tydligt att Majken tydde sig till de andra barnen nu och liksom sprang ifrån Bodil. Hjärt-slit.
Herregud, börjar böla bara jag tänker på det.

Som du märker är jag ganska nära till gråt i rungande inskolnings-härj, hehehe. Även om jag gör det för andra gången. Men det är ju inte så konstigt. En har burit, tröstat, oroat sig och slitit sitt hår för de där små, och så helt plötsligt så ska de starta sitt egna liv. Herregud, blir så blödig när jag tänker på det. Går sönder.
Men så vet jag ju också att det blir så himla bra, bara en kommer över inskolnings-puckeln. När en får längta.
Och som en kompis sa till mig när jag skulle skola in Majken: Du är inte den första som gråtit i en buske utanför förskolan. Och så är det ju.
Men det kan få vara så tänker jag. En kan få oroa sig, sörja ömsom glädjas över att de ska få bli lite egna.
Så, på torsdag, när det är dags att lämna för första gången finns Emma Sundh, rödgråten och dan att beskåda någonstans runt Telefonplan.
Fritt inträde! Välkomna!

Ps. Snabba lämningar är att föredra, annars drar man bara ut på det hela. Lycka till och hoppas att mitt svar hjälpte lite på vägen.
Kram emma

Visby, drinkar och solnedgång i gränderna

Söndags-hej!
Medan vi packar förskole-ryggsäckarna med gosedjur, extranappar, strumpor och mysfilt inför morgondagens förskolestart (hjärtslits-buhuu) så tänkte jag slöja bloggen i drinkar, Visby och sommarkväll. Bra kontrast ändå.

Jag och Fatima (som var på Gotlands-besök i början av månaden) hade nämligen bestämt att vi skulle ta bussen in till Visby en night out. Sagt och gjort.

Med strand I håret och vinterjacks-feelingen så djupt begrav i vårt innersta att vi knappt kunde stava till kofta spatserade vi Visby-gator fram.

Parkerade oss på Krönet –  med utsikt över hustak och horisont. Och ganska mycket andra människor med samma plan …

Beställde in det här och nibblade loss. Skålade i cava och vit sangria, babblade mellan tuggorna och njöt i fulla drag.

Krönet i all sin prakt, men vi ville ut, upp och ner. Det var så vackert överallt att vi liksom var tvungna att se varenda utsikt, gränd och hörn.
På den här muren ställde sig Fatima …

Och såg ut över det här. Hej då, hej då, hej då.

Jag hade druckit cava, hehehe.

Medan mörkret föll lutade vi oss in bland stockrosorna …

… Och kom fram till helt sjukt gulliga gränder. Vi kom helt av oss i night outen, hittade en katt i ett fönster och försökte fånga den här vyn i trettiotvå olika vinklar.

Men det går liksom ÄNDÅ inte att förstå hur helt fenomenalt vackert det var. Äh, ni får åka dit själva och titta, okej? Men här får ni ett hum i alla fall. 

Precis innan solen gick ner över horisonten satte vi oss här, på en mur, för att se hela showen live.

… och så tog vi en selfie och insåg sedan att vi hade matchande FRISYR tack vare person i bakgrunden (!?!?)
Sedan ropade de överanvända Instagram-storys-mobilena att nu var det snart slut batteri, så då packade vi ihop mur-hänget och pep till Surfers för att dricka drinkar.
Det var allt för den här gången!

Imorgon blir det mera Gotland, om ni vill se alltså?

Finbesök, trädgårdsäventyr & strandhäng

Här kommer fler bilder från sommaren på torpet! Har ju inte hunnit blogga allt medan jag var där (på långa vägar), så tänkte sprinkla halva hösten med sommar istället.

I början av augusti fick vi traditionsenligt (since förra året) finbesök på torpet av våra vänner Fatima och Tommie och deras barn Isolde och Livia.
Frukost övergick i vattenfärgsmålning av den lilla kiosken som John har byggt i hop av gammalt jox som vi hittat i förråden.

Trädgården fylldes med lek, äventyr och upptäcksfärd bland nyckelpigor och stenbumlingar. 

Majken försökte ta kort på en nyckelpiga med Johns mobil.

Potatisblast och solrosor har skapat en djungel där i trädgården, med perfekta gångar och gömställen. Majken brukar ofta ligga där i en klyka och inspektera djurlivet på nära håll.

Efter morgonlek i långfrukost och trädgårdshäng pep vi i väg till stranden.

Det blåste och vågorna var vilda …

Så vi gömde oss i en varm gryta bakom sanddynerna.

Där åt vi lunch, drack kaffe och fikade mellan badvarven.

Plus hade en fenomenal utsikt från sanddynernas toppar.

Därefter blev det dopp! Havet hade varit så kallt hela sommaren, men där, i början av augusti var det underbart. Vågorna sköljde fram och ingen av oss ville gå opp.

På stranden satt Majken och vevade runt med benen i den varma sanden och tittade på badgänget som höll utkik efter största vågorna. Själv ville hon helst inte nudda vattnet.

Och tja, det var årets första dopp där och då. Hade bara plaskat runt i den kalla Östersjö-soppan innan, men nu blev det dopp i plurret för hela Sundhs-kroppen.

Min bästa tid på stranden är eftermiddagen, när ljuset är varmt och vinden har mojnat.

Så där hängde vi hela eftermiddagen tills det blev dags att …

Pipa hemåt till torpet för att göra sig i ordning för Visby-hangout med Fatima. Men mer om det senare.
Hej svejs så länge!

DIY: Sänghimmel till barnrummet

Hello!
Gotlands-längta-tillbaka i all sin ära, men att komma hem till lägenheten, barnrummet och nya (!) sovrummet (ni ska få se inom kort) är himla flott.

Och apropå barnrum så tänkte jag visa två himla fina grejer (stolt som en tupp!) just nu. Dels skolbänken till höger som jag fyndade på en loppis på Gotland för hela 80 spänn (!?), men också den vinröda sänghimmeln i sammet som jag (fanfar) har gjort själv.
När jag började knåpa ihop den hade jag ingen aning om hur jag skulle göra eller hur det skulle bli, men jag blev (och är) så sinnesjukt nöjd över resultatet.
Bästa sortens pyssel om du frågar mig – när en blir paff-överraskad över hur bra det faktiskt blev. Och vidare svårt var det inte heller.
Hur gör en då? Jo, en använder ett flott sammetstyg ( det här är från Jotex och heter ljus vinröd), en gammal lampskärm, limpistol och nål och tråd.
Exakt hur du går till väga kan du läsa i senaste numret av Amelia höst.

Tack Gotland och #siggetorpet

God kväll!
Nu har vi landat hemma i Stockholm efter en lång sommar på Gotland och vid vårt torp mitt på ön, Dalhem. Jag har fyllt veranda vrå av sommaren med sirlig sand, prunk, projekt (köpt en husvagn, scoutat gamla spröjsade fönster till växthus, köpt en buss!), och så har jag lekt en hel del hund också. Låtsaspinkat på varenda trästam på hela mellersta Gotland.

Det känns så konstigt att vara hemma. Fint, men ändå vemodigt. Lägenheten är främmande (har glömt var osthyveln finns och var barnens pysselgrejer håller hus) och jag känner mig lite hudlös. Saknar trädgården, myset och alla projekt. Samtidigt är det så ofantligt spännande att vara hemma, i en ommöblerad lägenhet (ska visa er sen), med piff på gång och roliga jobb framöver …

Men … Landet gör något med mig. Ängslighet är som bortblåst och jag liksom hittar kärnan i mig själv, där jag inte ber om ursäkt för vem jag är, tänker på hur jag är (obviously, voff), utan bara … är. Tror Gotland och gotlänningarna smittar av mig med sin självklarhet. Eller lantisar i största allmänhet! Eller så är det bara livet i ett hus och en trädgård, där livet lunkar utan förbipasserande. Vad vet jag.
Men en sak vet jag :Jag hoppas så innerligt att jag kan hålla kvar vid den där självklara känslan. Det totala självklara. Den där Emma Sundh som gick och köpte sig en rosa buss för att hon kände för det, inte tänkte på alla patruller en kunde stöta på. Och faktiskt inte kunde ett dyft om gamla bussar. Så nu är den rosa bussen inte bara en flott buss, den är en påminnelse att bara köra på, gasa och inte vända sig om.

Tack Gotland, alla fina ställen och underbara personer. <3

           

                       

Preventivmedel, tonår och en dos jämställdhet

I samarbete med Natural Cycles

I tonåren började jag äta p-piller. Dels för att det var ett preventivmedel (så klart) i klass för ett unghäst i en nykrattad manege, men också för att det kändes svindlande vuxet in a good way. Som att jag var med i en film, där romantiken flödade ut genom varenda por, männen stod likt molukna solrosor i väntan på (fanfar!) mig och p-piller var det ENDA sättet att skydda mig eftersom männen liksom drogs till mig likt en gaffeltruck mot en EU-pall.
Riktigt så kanske det inte var, men den optimistiska inställningen fanns där. Och p-pillrena blev en symbolik för det där. Självständiga, vuxna och hutlöst Mr Darcy-romantiska.

Det fanns bara ett litet problem på den skimrande tonårshimlen. Hormonerna i p-pillren rimmade inte med min kropp. Det kändes som jag sakta blev någon annan, något annat. Mitt DNA försvann och optimismen och den sprakande livsgnistan med den.
P-piller efter p-piller prövades ut (och jag var ju tvungen att härda ut ganska länge för att se om det skulle stabilisera sig), men pillerna gjorde mig ledsen.
Så. Himla. Ledsen.
Till slut fick jag nog, slängde p-pillerna i hormonellt vredesutbrott och bestämde mig för att aldrig peta i mig hormoner igen. Det var och är inte värt det för mig egen del.
Det var bara att konstatera: P-piller funkar för många, men inte för mig.

Sedan det där vredesutbrottet så har jag hungrigt (och okej, lite argt) skrivit spaltmeter om preventivmedel som journalist, pressat forskare på svar om manligt preventivmedel och försökt grotta ner mig i alternativ för sådana där hormon-osurfare som jag.

Sedan kom lite barn-längt och det där med preventivmedel prioriterades ner. Jag blev gravid efter många om och men (inte män), fick Majken och preventivmedel var ett minne blott (vilket resulterade i Bodil, oops).
På återbesöket hos barnmorskan efter Bodils entré i livet var det dags att prata preventivmedel. Det susades om hormoner och jag råmade ut ett nej.
Hormonfria alternativ som kopparspiral och kondom i all sin finess finns ju, men nu ska jag ge mig på något alldeles nytt …

Natural cycles.
Efter att ha fött barn på löpande band de senaste två åren är jag gaaaanska osugen på fler barn. Eller ja, jag vill gärna ha dem levererade i 2-årsåldern (uppdaterade med senaste versionen av grunduppfostran), men graviditet, bristningar och förlossningar har jag gjort min beskärda del av. For now.
Passande nog hörde Natural cycles av sig och frågade om jag ville testa deras naturliga, certifierade preventivmedel. Oh, ja, svarade jag!

Så nu har jag börjat med Natural cycles – som är en svensk uppfinning (!), helt hormonfri (!) och dessutom snäll mot miljön (inga hormoner som sköljs ut i våra vattendrag). Den skyddar inte mot könssjukdomar som exempelvis kondom, men passar mig eftersom jag lever i ett fast förhållande since 2006.

Hela apparaturen går ut på att du som kvinna mäter din temperatur varje morgon – det första du gör innan du kliver upp – med en speciell muntermometer (som är snorexakt), och registrerar sedan din temperatur i en app.
Appen lär sig sakta men säkert dina temperaturförändringar och ger svar på hur just din menstruationscykel ser ur – och i samma veva lär du känna din kropp, kan förstå varför du mår som du mår i månaden (PMS, trötthet, drop dead gorgeous) och vet när du är fertil – och inte. Du kan bli gravid under 6 dagar per månad, och appen kan med 99,5% säkerhet identifiera de där 6 dagarna åt dig.
Appen ger dig grönt eller rött ljus på om det är fritt fram för lite holiboli. Om du befinner dig i grön zon (ej fertil), eller om du måste använda skydd (fertil).
Och det bästa?
Inga biverkningar!

Ungefär det bästa som hänt sedan Gustav Vasa klippte page! Inte minst eftersom jag är absolut sämst på att hålla reda på när jag ska få mens (det brukar vara dags när jag inte längre minns när jag hade mens senast).
Mensen gör ju av och till egentligen, men jag är HELT ur fas en vecka innan mens (allt skaver: skor, kläder, livet), och med den här appen lär jag känna min kropp allt mer för varje månad. Förstår varför jag är dödstrött ena dagen och tycker livet är rätt piss (PMS) en annan – och kan avstyra katastrofer lite lättare.

Eftersom jag lever i ett förhållande så tycker jag ju så klart att en ska dela på ansvaret över preventivmedel, så John har till uppgift att se till att jag tar tempen (han får gärna ge den till mig när jag vaknar upp sömndrucket), medan jag serverar honom min gyllne temperatur på ett silverfat.
Det tycker jag är en fair uppdelning, inte sant?

Ps. Preventivmedlet skyddar inte mot könssjukdomar och för att använda appen måste du vara över 18 år.