Kräftskiva på vinden!

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

Hej och god (jättesen) kväll!
Skulle ju ha bloggat långt mycket tidigare, men har plåtat juljobb (BJÄLLERKLANG!) med Emily i studion. När jag röjt granris, haft barr ända in i långkalsongen och lagt ner den sista lilla spjärnade julstjärnan ringde förskolan och berättade att Bodil hade 39 graders feber.  Igen.
Kidsen är så taggade på vabruari att de inte kan hejda sig. Så imorgon blir det halvdagsvabb och sedan ska jag kirra jobb.

Nåväl. Nu tänkte jag att visa vad jag hade för mig igår. I arla morgonstund kånkade jag upp stolar och bös en trappa – upp på vinden.

Där finns nämligen en helt FANTASTISK vädringsvind som jag har fått tillåtelse av föreningen att använda för en plåtning. Vinden har ett nött, gammalt golv, hundra krokar för att hänga upp tvättlinor i och ett fönster som sprider ett helt underbart ljus. Perfekt för plåtning med andra ord. Hoppas så innerligt att de här gamla utrymmena får vara kvar och tas om hand med försiktighet, för de är ju så vackra där de står. Som att tiden har stått still.

Här ligger gamla tidningar kvar och det är så där vindskallt att det ryker under näsborrarna när en är däruppe. 

Vid lunch anslöt Emily. Medan jag dukade upp, klättrade på stolar, hängde upp lampslingor, kånkade och stökade runt plåtade Emily. Och ja, ni kanske kan ana temat?

Kräftskiva!
Mitt jobb alltså. Älskar det! Jag får fira jul i augusti och äta kräftor i januari (för jojomänsan, min kompis Nina kom över på kräftskiva på kvällen efter plåtningen). 
Lekparksparkasen på!

Kamrorna smattrade på. Emily plåtade jobbet (hon har även några bilder på sin blogg som jag tycker ni ska kika in) och jag plåtade de här bilderna. När eftermiddagen kom var vi klara. Sedan väntade timmar av kånk, stök och städ igen. En liten strimma kräftskiva omhuldad av en jädra massa kånk helt enkelt. Lite så alla mina jobbdagar ser ut när jag tänker efter …

Loading Likes...

DIY: Smidigt postfack som sluktar bös

  • Kommentarer på inlägget:2 kommentarer

Hello!
När jag bloggade den här bilden i förra veckan så ramlade det in massor av frågor kring postfacket (som slukar dräll, bös, räkningar = sådant som oftast bildar små högar i hemmet) på bilden: hur har jag gjort det? Jojomänsan, det ska jag berätta nu.
Här kommer ett litet DIY nämligen:

Du behöver: 
träskiva (funkar finemang med spillbitar)
cirkel eller figursåg
sandpapper
trälim

Gör så här: Måtta ut hur stort du vill att postfacket ska vara på en träskiva och markera med med en penna. Jag valde att göra facket 25 x 30 cm så det lätt skulle kunna sluka räkningar i A4-format. Såga ut efter markeringarna med hjälp av en cirkelsåg eller figursåg (när du väl har bemästrat sågmaskins-avdelningen så öppnar sig en helt ny värld av pyssel och DIY kan jag lova). Använd den utsågade skivan som mall för att göra ytterligare en skiva i samma format. Nu är det dags att göra undersida och botten. Måtta och såga ut sidorna till postfacket (4 x 30 cm). Limma ihop framsidan med sidorna och sätt dit bakstycket. Låt torka (använd gärna tvingar om du har, annars går det bra att lägga en hög med böcker på arrangemanget). Mät hålet i botten och såga ut en bit som passar för att täcka det. Limma fast och torka.
Jag målade hela postfacket i samma färg som köksväggen eftersom jag ville att det skulle smälta in i inredningen. Bästa grejen!

Ps! Tips innan du fattar tag i cirkel- eller figursåg: starta alltid maskinsågen i fri läge. Alltså: se till att inte sågbladet ligger mot skivan när du börjar såga för då kan den flyga opp.

Loading Likes...

5 x RYT: Omodernt att ta flyget, hållbarhet & förlegad mansroll på Formex

  • Kommentarer på inlägget:11 kommentarer

Världen blöder, men Paris är ju vackert i vår, inte sant? Äntligen börjar det puttrar i miljögrytan (läs den här artikeln från KIT). Det har blivit vräkigt omodernt att ta flyget, korsa Atlanten som om det vore en refug i Fruängen eller gasta i väg på en sista minuten.  Influencers som kryssar för lite najsa strandviews i sin feed ifrågasätts i kommentarsfälten, företag som gör onödiga flygresor (som en annan skulle kunna ta tåget för) ställs till svars och pressen ökar: är det verkligen värt utsläppen? Vi kommer förmodligen alltid att resa och upptäcka, men förhoppningsvis kan vi bli smartare och se upptäcktsfärderna som den otroliga lyx det är … på naturens bekostnad.

▸ Appråpå flyg så skriver Husligheter otroligt bra om inredningshetsen, Wish, jakten efter pangpris och den totala frånvaron av eftertanke här.

Hållbarhetsnivån på Formex i år. Vad hände? Vi var ju en sådan bra bit på väg! Sure, mycket naturmaterial bland produkterna, men det känns som många har tappat fart. När jag frågade runt om produktionsländer bland flertalet utställare så var svaret detsamma: andra sidan jordklotet. Skärpning och bättre kan ni!

▸ Onyanserad mansroll. En av alla utställningar på Formex i år hette Man Kind Bar och var en utställning riktade designintresserade, manliga konsumenter – inspirerad av man caves. Inget fel med att rikta in sig på manliga konsumenter, men hela idén med man caves känns oerhört förlegad. Att mannen behöver ett space från hemmet där han kan härja fritt, fly undan, KOMMA BORT och inreda precis som han vill. Snark. Men det som gjorde mig mest snarkig var att utställningen uteslutande surfade på traditionellt maskulina markörer. Jakt, blodiga biffar, skinn, stål och sten. Hårt och mörkt. Hade gott gärna sett en bredare mansbild som inte inhyser en man i en jädrigt trång, klaustrofobiskt liten box av stål … utan kanske vidgat begreppet “man” och fört in en rosa puff med frans bland allt det där hårda, mörka, blodiga. Det hade inte behövts så mycket för att skapa något nytt, utmana boxen bara liiiite och visa att inredning är till för alla.

▸  #tystandtagning som stegade in på Guldbaggegalan och Alexandra Dahlströms inlägg som sprids snabbare än vinden just nu. Heja!

Loading Likes...

Adjöss lilla lägenhet (och ändrade planer)

  • Kommentarer på inlägget:5 kommentarer

Halloj på er!
Andelen inlägg här på bloggen med innehållet “ändrade planer” har ökat lavinartat den två senaste veckorna. Egentligen skulle jag ha gått på flott middag ikväll, men det blev aningen annorlunda. Panik-fiskpinnar med mos och sedan kuta i väg.
För så här är det. Ikväll skrev vi kontrakt med nya ägaren av vår lägenhet – såld innan visning.
Det har varit full kalabalik här i dagarna tre. För jämte barnhärj, jobb som ska göras, pressvisningar och brinnande Formex så har vi haft förvisningar av vår lägenhet.

Mitt i all kalabalik fick vi ett bud av någon som ÄLSKADE vår lägenhet och hade letat länge i området. Så det kändes rätt i magen på något vis.
Det hade varit spännande med visning (jag hade storslagna planer med marschaller på innergården, blommor i trappuppgången och gud vet vad)  och en rafflande budgivning. Men så blev det så här istället. Och det blev bra. Vemodigt, men bra.
Nu är jag heeeeelt slut och ska ägna mina sista jäspande, vakna timmar åt att förbereda morgondagens inredningsplåtning.
Men I morgon, DÅ blir det Formex-inlägg så det står härliga till (för er som väntade på det).
Kram på er!

Loading Likes...

8 klimatsmarta DIY-projekt – som är helt gratis

  • Kommentarer på inlägget:12 kommentarer

Hej och god morgon!
Medan januari-portponnän ekar tom och sparkontona ropar på påfyllning så tänkte jag bjuda på ett inlägg som inkorporerar tre teman som jag älskar: DIY, hållbarhet och budget.

Du behöver inte lägga ut tusentals fioler på bös utan istället skapa fenomenala prylar av sådant du har hemma. Trolla med skräp är liksom det mest kreativa jag vet, så varför inte gå loss på just det?

Riv runt i återvinningen bland kartong och papper och sätt i gång att skapa. Här kommer 8 tips på enkla grejer du kan surra ihop:

– Egna krukor av papper.  Fyll januarifönster med små odlingar som påminner att om att vi är våren på spåren. Sätt små chili- och paprikafrön i små krukor av tidningspapper. Bara att rulla ihop, vika in botten och tjoffa på med jord.

– Minidrivhus i ett kick. Har du gjort egna krukor av papper, men vill skapa ett minidrivhus. Ställ en stor glasburk över arrangemanget eller gå loss i plaståtervinningen på jakt efter genomskinlig plast att sätta över dina odlingar. Tomatförpackningar brukar vara fenomenala liksom genomskinliga plastburkar. Det finns inget kärl som fylls upp så snabbt som det för plast, så här finns mycket att hämta. Tyvärr.

– Leksaker i kartong. Mitt absolut bästa material att pyssla i är kartong. Alla gånger. Dessutom är alltid återvinningskärlen överfulla av kartong, så det är bara att gå loss!
Gör en girlang av rundlar, bygg en borg med torn, skapa ett leksakshus för småfigurer, en leksaksspis, gör en liten resväska, en kamera, ett halsband, en krona eller kanske en hatt. Eller varför inte en laptop eller mobiltelefon (Majken har alla dessa kartong-devices).

– Hej turkisk yoghurt, jag älskar dig! En lyxig favorit här hemma är ekologisk turkisk yoghurt. Vi köper det inte så ofta, men bilan så. Förutom att yoghurten är dögod i mat och frukostskålen tillsammans med granola och äppelkompott så är burken en riktig keeper. Den går att återanvända i evighet. Som matlåda, som förvaring av barnens kritor eller kärl till avfall så som batterier och lampor. Och när burken inte används längre (vilket är i princip ett omöjligt uppdrag) så landar den i plaståtervinningen igen.

– Odla chia-gott i äggkartong! Älskar du macka de luxe? Att liksom lyxa fincrisp med allsköns gött? Och toppa med nyklippta örter, örtsalt (tack kompis Fatima för att du introducerade mig) eller annat smarr? Gå loss med chiafrön i en gammal äggkartong. Lägg hushållspapper i botten, spraya med vatten och lägg fröna ovanpå. Håll fuktigt. Snart växer smörgåsgott upp ur din äggkartong – fenomenalt på mackisen!

– Odla tomat i mjölkkartong. Gör dig redo för vårens tomatplanteringar genom att samla på dig kartonger. Kapa, skölj ur, fyll med jord och sätt dina tomatplantor. När det är hög tid att skola om tomatplantorna kan du bara riva av kartongen och lägga i återvinningen för kartong.

– Nya dricksglas, någon? Spara barnmatsburkarna, diska och återanvänd! Vi använder återvunna barnmatsburkar som dricksglas och tandborstmugg för barnen.

– Se din återvinning som en nattöppen butik. Innan du går och shoppar loss förvaring för pysselgrejer, pennor, penslar, gem, hårnålar, tops – allt det där böset som en vill styra upp så här i början av året – ta en kik i återvinningen. En skokartong blir prima förvaring med en bit tapetstuv, syltburkar bli toppen till penslar och konserver blir pennställ snabbare än snabbt.

Vad är ditt bästa trolla med skräp-tips? Fyll kommentarsfältet!

Som vanligt den 17:e lägger jag upp ett hållbart inlägg här på bloggen under Sustainable society-flagg. Månadens tema är budget.
Vill du läsa mer på temat hållbart och budget?
Varsågoda:

Loading Likes...

Hur man överlever ett missfall

  • Kommentarer på inlägget:49 kommentarer

Hej vänner!
Jag har fått en del frågor kring missfall under den senare tiden och jag tänkte att jag tar det i ett ensklit inlägg istället för vanliga Q&A-sladdret. För det här är ett så himla viktigt ämne, som det fortfarande hyschas så mycket om – trots att så många graviditeter slutar i missfall.
Det vill jag ändra på. Vi måste prata om det där svåra, om sorgen, tomheten och även hoppet.
Så här kommer ett inlägg på temat missfall.

Hur överlever man ett missfall? Hur går man vidare? Hur lång tid efter missfallet blev du gravid? Känner du många som fått missfall och sedan lyckats bli gravida?
Frågorna som liksom blir kvar efter att de där förhoppningarna grusats. Det är imponerande hur snabbt hjärnan börjar spinna på när gravidtestet visar positivt. Det räknas ut BF, funderas över förlossning, namn, rings till barnmorska och drömmar valsar i väg om vem den där inneboende personen är som en eventuellt kommer ha i sitt liv FÖR ALL FRAMTID. Det är omöjligt att stoppa det där flödet, för det är så hissnande på så många plan – och samtidigt ett nödvändigt ont för att förstå vad som är i görningen.

Jag och John gick igenom ett långdraget missfall i vecka 10. I oktober 2013. Vi gick in i graviditeten i tron att vi var så himla coola, avslappnade och det-som-händer-det-händer-chilla. Vi tänkte rent intellektuellt, men hade inte kopplat in hela känslo-allsången.
Men så började jag blöda, få buksmärtor. Jag låg i sängen, kände att något var fel och ville bara stoppa blodflödet. Trodde att om jag bara fick det att sluta blöda så skulle det ordna sig. Som att stoppa tillbaka ett foster och försöka få det att leva igen. Jag fick blodhämmande tabletter som skulle få blodet att upphöra, men det där lilla påbörjade livet gick inte att rädda. Det var inte meningen att räddas. Inte ens meningen att leva. Förmodligen utsållat av kroppen eftersom det inte var levnadsdugligt.
Efter ett långdraget blödande, in och ut på SÖS och tablettknaprande, slog inte det lilla hjärtat längre. Och vi blev drabbade. Drabbade av ett missfall. Chockade över stormen av känslor som tågade in i allt det där avslappnade, förberedda, coola.
Jag bara grät. I dagar. Tog mig ut i ett höstigt Midsommarkransen för att fånga allt det vackra, men tårarna balanserade på ögonlocket.
Eftersom det tog en smärre evighet för blodflödet att avta så påmindes jag stup i kvarten. Jag hade ont och huden hade tunnats ut till knappt millimetertjock. Jag minns att en kompis frågade om jag skulle följa med på en fest ( i ett försök att muntra upp) mitt uppe i allt det här och det kändes som att jag brutit varenda ben i kroppen, men ingen märkt något. Som att det var omöjligt att gå, men jag kanske ändå förväntades göra det.
Jag drog mig undan och slickade mina sår, försökte läka. Blodet slutade att flöda och trots att vi kände oss lite vingklippta av oron och de kraschade förväntningarna så kom vi ur det. Så här i efterhand ser jag tiden efter missfallet så klart. Hur jag begravde mig i jobb, log där tårar hade runnit, lade all min vakna tid på att inte tänka på missfallet, på barn som inte blev eller på kommande barn. Jag ville bara stänga av. Göra något annat. Och som jag kanaliserade de där känslorna. Jobbade som aldrig förr och flyttade berg.
Samtidigt försökte vi bli gravida igen, men det ville sig inte. Det tog tid. Månader. Stressen ökade, barnvagnar på stan blev som ett fuck-you-finger i fejan, en mental smocka. När mensen dröjde ville jag inte ta graviditetstest. För så länge jag inte visste något så fanns det någon form av hopp. Så många graviditetstest som jag tog. Och ALLTID kom mensen som en retsticka dagen därpå. Vi sökte hjälp, fick påbörja en utredning, eftersom vi kände att vi hade svårt att fungera.
En dag i juni orkade jag inte mer. Orkade inte hoppas. Orkade inte tänka. Orkande inte låtsas att jag inte tänkte. Orkade inte vara ledsen. Orkade inte med kroppen som spelade mig spratt. Orkade inte utreda. Orkade inte.
Jag hade varit så ledsen – i månader.
Jag och John bestämde oss för att nu skulle vi leva. Dricka drinkar, resa, hänga på sommarens alla klubbar, dansa in natten. Och morgonen. Gå på efterfest.  En sista sommar innan vi började försöka bli gravida igen. Nu skulle vi skita i allt. Så det gjorde vi.
Och där någonstans blev jag gravid. Med Majken.
Min Majken.
Jag var så orolig genom hela graviditeten med Majken. Kanske framför allt för att jag hade buksmärtor genom större delen av graviditeten och påmindes hela tiden om att det när som helst skulle gå åt helvete. Men efter två fullgångna graviditer så vet jag att det är så det känns för mig att vara gravid. Lyckan var till låns på något vis. Även om jag ville påskina något annat.
Tre år senare, med två barn på meriten, önskade jag att jag hade varit lite snällare mot mig själv. Inte begravt mig utan kanske sökt hjälp tidigare. Tagit tag i sorgen, men också oron under graviditeten med Majken. Det fanns inget mysigt med graviditeten, bara ren och skär skräck att allt skulle ta slut om jag tog graviditeten för given.
Jag är i allmänhet en person som inte vill sjåpa mig. Vill vara stark, stabil, klara av. Jag har gått i terapi flera gånger i mitt liv – vilket jag rekommenderar alla – men har kommit dit på grund av att någon annan har tagit mig dit. Jag har andra att tacka. Själv lever jag i tron att jag borde klara av. Och att jag borde skärpa mig. Andra har det tusen gånger värre.
Den dummaste stolhet att besitta.
Samtidigt är jag den som har ringt terapeuter åt vänner när de varit i exakt samma situationer. Ja, inte är jag konsekvent inte. Det är ett som är säkert.

Men med facit i hand hade jag nog behövt kanalisera min sorg på annat håll. Inte på jobb. Utan kanske tagit tag i sorgen, vågat djupdyka och gå vidare. Kanske hade det funkat, jag vet inte. Svårt att vara efterklok. Men att prata med någon som kan sin sak är aldrig en dålig idé. En behöver inte fått missfall eller stå och balansera på ett broräcke för att känna att det vore skönt om hjärnans alla trådar flätades åt samma håll. Alla borde gå i terapi. Ta chansen. Skrämma bort oro, sätt ord på känslorna och få perspektiv.
Även om det är ett tidigt missfall …
De mest cementhårda människa kan bli överrumplad av känslor. Kanske är det så att de är mest utsatta, för de tror att de ska klara av

På era frågor om antalet missfall så känner jag så HIMLA många som fått missfall, men förvånande många berättar om det en tid efteråt. När de fått distans. Kanske efter att de lyckats bli gravida igen. Även om det är tungt så uppskattar jag så de som vågar berätta exakt när det händer. Det ger en chans att trösta och faktiskt förstå att alla ben i kroppen är brutna, även om det inte syns utåt. Att kunna bära, när det inte går att gå.

Vissa har blivit gravida på direkten (inte ens med en mens emellan), medan andra har kämpat. Och här vill jag prata om en annan viktig sak.
IVF.
I min bekantskapskrets pratas det väldigt öppet om IVF och det är något jag uppskatta och verkligen vill uppmuntra folk att göra.
Att prata. En tredjedel (om inte fler) av alla jag känner (som har barn) har gjort en fertilitetsutredning eller genomgått IVF.  I dagens samhälle är det inget ovanligt. Tvärtom.
Det är okej att ta hjälp. Få ta emot hjälp. Söka svar om det tar lång tid innan graviditetstestet visar plus.  Inte lämnas ensam i ett hav av trassliga känslor – oförmögna att lindas ut.

Jag har själv skämts så mycket över den sorg jag kände, eftersom det finns de som fått missfall mycket senare i sin graviditet eller till och med förlorat ett barn. Vad har jag att sörja i jämförelse? Vad har jag för rätt att fälla en ynka liten tår när andra har det värre?
Men jag tycker att varje känsla måste få ta sin plats. Få kännas. Tillåtas. Vissa händelser är en bagatell för vissa, en tragedi för andra. Vi är olika rustade. Vissa målar fan på väggen från första början, andra drar penseldrag av förhoppningar och faller djupt och hårt när stafflit rasar samman.
Så är det. Och så måste det få vara. Vissa har varit med om värre, men en måste få sörja sina egna sorger – ändå. Och också.
Sorgen är viktigt för den betyder att det är okej för nästa att sörja något som inte blev. Och att bearbeta. Och sedan gå vidare. Och det ska tilläggas att det är få saker som är så mindfucking som att försöka bli gravid. Som att försiktigt skala av hudlager efter hudlager.

Graviditet, missfall och få barn är sådana stora ämnen eftersom de inte går att påverka. Vi kan ju påverka det mesta i våra liv – men detta rår vi inte på. Så mycket frustration att hälften vore nog.

Men det finns hjälp att få. Och ta emot.
Stort lycka till och till er som kämpar, skriver till mig och slits mellan hopp och förtvivlan: Jag tänker och känner med er.

<3

Loading Likes...

Vegetariska middagsklubben: Ellens krämiga jordärtskockssoppa

  • Kommentarer på inlägget:6 kommentarer

Fanfar! Mitt i rungande sälja-lägenhet-kaos kommer här premiären av vegetariska middagsklubben. Alltså tänk i framtiden, då kanske jag gör MAT-TV av det här, hehehe.
Vore det inte skoj så säg?

Nåväl, kanske ska kliva ner från vego-hästarna och fokusera på veckans vegetariska recept som är tipsat av härliga Ellen (följtips!). Ett stycke jordärtskockssoppa!
Den här söndagen gick i rugg så det passade utmärkt med krämig soppa, med Johns nybakta bröd till. Dessutom ÄLSKAR timjan.
Ellen har delat sitt recept här, men eftersom John surfar veganuary (äta vegansk hela januari) så valde jag att göra soppan med växtbaserad grädde istället för matlagningsgrädde.

Du behöver:
Ca. 450 gram jordärtskocka
3 potatis (mjöliga)
1 scharlottenlök
1 stor vitlöksklyfta
1 dl växtbaserad grädde
8 dl grönsaksbuljong (jag tog åtta dl vatten och två buljongtärningar)
timjan

Gör så här: 

▸ skala jordärtskocka och potatis och skär i mindre bitar
▸ lägg bitarna i en skål med kallt vatten och ha i ett par droppar citron (så blir bitarna inte bruna).
▸ skär scharlottenlök och fräs i olivolja i en kastrull (lagom stor att rymma soppan)
▸ pressa ner en stor klyfta vitlök
▸ häll av citronvattnet och hiva ner jordärtskocka + potatis i kastrullen
▸ tillsätt grönsaksbuljongen (Ellen har den här och använder då 8dl vatten + 2 msk buljong, medan jag körde 2 buljongtärningar till lika mycket vatten)
▸ låt koka i ca. 12 minuter, bitarna ska bli lagom mjuka
▸ när timern ringt och bitarna känns bra ska allt mixas, vi kör tills soppan blir slät
▸ ner med allt i kastrullen igen och blanda i grädde och eventuellt lite vin, låt koka upp försiktigt
▸ klipp i lite timjan och krydda nu med salt och peppar

▸ taaaada!

vegetarisk mat vegetariskt recept soppa

Tusen tack Ellen för ett underbar recept!

Jag strödde lite flingsalt över soppan (pga love) och tog rejält med timjan. Soppan blev pang-god, barnen sörplade i sig glatt och jag ska LÄTT testa soppan med vanlig grädde efter veganuarys slut.

Har du ett veganskt eller vegetariskt recept på lut – som jag kan få testa? Läs mer här!

Loading Likes...

Slut på innehåll

Det finns inga fler sidor att hämta