Ajajaj.
Ligger i sängen, fullproppad med Alvedon och med en blå fot som ligger på 10 kuddar.
Megastukad fot.
Jag är lite av stukningarnas mästare – har haltat runt större delen av min uppväxt. På kryckor, hoppandes på ett ben och ibland omkringburen (Hultsfredsfestivalen 2003).
Och nu – mitt på Fridhemsplan, på väg över ett övergångsställe – hände det igen.
Ironiskt nog dagen innan starten på vårens mest hetsiga vecka, med tre deadlines, ett boksläpp, en releasefest, tusen ärenden inför och en vintagemässa till helgen. Pjuu.
Skrattgrät hela vägen hem för den dåliga tajmingen. Åh, nu håller jag tummarna för att foten repar sig rekordsnabbt och att det trots smärtan och den blå färgen bara är en lätt stukning som vill verka märkvärdig.
Loading Likes...
Håller tummarna för att den repar sig snabbt! Känner igen det där om att vara mästare på stukningar (och vrickningar), jag vet inte hur många gånger i min barndom jag stukade fötterna och haltade och hoppade runt på ett ben. Jag lider med dig. Bättrings-kram!
Oj, oj, hoppas på snabb bättring! Jag har också stukat/vrickat fötterna ett oräkneligt antal gånger så jag förstår hur det känns.
ånej! krya på dig foten! Vi ses på torsdag! Kram
Pingback: Lista över Sveriges bästa loppisar och vintagebutiker! | Emmas Vintage
Eftersom jag också stukar foten stup i kvarten har jag ett skydd runt foten som stärker vristen. Den ger stadga och lindrar smärta. Kanske värt att testa?
Oj din stackare, krya krya!
åå nej, buu. krya snabbt!
Krya på den. Vi tänker på den!
Vilken osis! Men ur elände kommer framgångar!
Det är i alla fall mitt motto nu när jag kapade av en bit av tummen dagen innan jag skulle göra mitt examensprov i herrskrädderi. Nu två veckor senare är jag inte alls nervös över provet och vill bara få det överstökat. Har en massa roliga projekt framöver som jag vill börja ta tag i och det dumma provet är i vägen 😀