Hot mama coming at ya!

Nej. Nej och åter nej.

Och ett nej till.

Jag är en sådan hot mama just nu så ni anar inte. Det är som att världen lamslås av min blotta existens, så het är jag.
I dag har John nämligen inhandlat broddar till mig. Ja, broddar. Ni läste rätt.
Efter att ha dansat runt som en tjock bambi på isiga vägar i morse – med ena handen på gravidmagen och den andra viftande som en annan bordsfläkt – så fick jag fullständigt kapitulera. Och eftersom jag inte är värst mobil av mig, så fick jag skicka färdtjänsten (John) att inhandla mina angelägenheter.
När blev broddar ett must-have-fashion-statement? Nä just det. Aldrig.

Det är få saker som skiljer mig från en pensionär just nu. Vi går ungefär lika snabbt, har samma hårfärg (minus att min är falsk), utbyter erfarenheter (en tant stannade mig på gatan i dag och berättade exakt var jag skulle gå utan att halka), har ungefär samma krämpor (svårt att gå, höftproblem och en lätt klädsam virrighet). Enda skillnaden är att jag inte är pensionär, utan en kärnfrisk mademoiselle på 31 vintrar.
Föga kunde jag ana att Ecco-skorna jag köpte i höstas var en inkörsport till tyngre pensionärsdroger.

Vad kommer härnäst?
Gissa och vinn en påse Bridge-blandning!
(ps. stödstrumpor inför tågresan upp till Umeå är redan inköpta, så sorry, det kan ni inte gissa på).

Till den lille Cirkus Sundh.

lilla lova knitsHäromdagen ramlade ett vadderat kuvert in genom brevinkastet. Alltså jul-pepps-sprittande-känslorna skjuter just nu i höjden. Hemlig-paket försvinner illa kvickt, medan grå räkningar ligger och samlar damm. Men just det här paketet var varken hemligt eller grått.
Det var från underbara Lille Lova Knits, och innehöll det sötaste lilla bebis-setet till Cirkus Sundh. En mössa med tofs och en playsuit (bak-och-fram ska tilläggas).

Har du sett något sötare?

Nu ska jag bara vänta ett par veckor, sedan ska jag stoppa ner en liten bebis däri.
Stördaste tanke tänkt i dag.

lilla lova knits barnkläder

Lucka 18: En bild på något fint jag fått i år (present, mail, sms)

Herregud vad svårt.
Kan ha varit den lilla bebisbilden på Lollos lille Gertrud som ramlade ner i mobilen för ett par dagar sedan. Eller det magiska lilla babysetet som Mia stickade till mig (alltså gulle!), eller de sötaste bebislakanen eller vego-kokboken som jag fick av Linda … bara så där.
Eller det där fina meddelandet från fantastiska Isabelle McAllister som dök upp från ingenstans i förra veckan, med en hög med pepp och fina ord.

emmas-vintage-1
Eller när Fatima sms:ar mig med emojos som lilla Isolde har bett henne att skicka, ofta tillsammans med en önskan om att leka. Då smälter jag.

IMG_1972
Eller de där sms:en som John ofta skickar en sekund efter att vi har skilts åt, där han säger att han är galen i mig.
Eller det där mejlet som en av er skickade, den ruttnaste av ruttna dagar, med en hög med så mycket fina ord att jag liksom inte kunde svara i en vettig text. Det blev mest ljud tror jag. Och ”åh” (det är mitt vanligaste ord när inget räcker till). Eller det där sms:et från en kär vän som bara vill ge lite av sin kärlek till mig, eller berätta varför just jag betyder något för hen och är oersättlig (just den där dagen när jag kände mig som en blöt, grå försvinnande fläck som ingen skulle sakna, så där som man kan göra ibland). Eller desserterna som jag fick av Lollo en kall vinterdag.

IMG_40292

 

Jag har fått så mycket fint i år. Så mycket pepp och vackra ord, att jag vill ge tillbaka tusen gånger om.

Detta är lucka 18 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Ett sinnessjukt roligt uppdrag!

IMG_2732

Innan jag piper i väg och kalasar in Cirkus Sundh (vi kan även kalla detta kalasande för att ”föda barn”) så ska jag hoppa på ett sinnessjukt roligt uppdrag (som jag redan tjuvstartat lite i höst).
Ett sista, naggande projekt, innan jag tar några veckor ledigt, föder lite barn och ställer om till allt det nya (ny familjemedlem, föräldrarledighet och frilansande på 50%).
I januari och februari så ska jag nämligen än en gång äntra mitt gamla häng (arbetsplats), Bonnier-borgen.
Där ska jag redaktöra för den härligt pyssliga och inspirerande tidningen Amelia vår 2015, som jag tidigare har frilansat för.

Alltså peppen på detta uppdrag alltså!
I mars kommer tidningen ut, och jag tror ni kommer att älska den. Ett par välkända ansikten (och bylines) kommer att flimra förbi (hemligt, men tro mig, ni kommer älska’t), tillsammans med allt det där som jag älskar: inredning, vintage, pyssel, bakverk och ett ämne som står mig varmt om hjärtat. Men mer om det när tidningen är ute!

Håll tummarna redan nu för att tidningen säljer som smör så jag får tillfälle att göra ytterligare nummer av denna tidning. Och för att Cirkus Sundh är punktlig, och inte får för sig att dansa in i den här världen tidigare än beräknat.
Puh!

IMG_2812

IMG_3981

Så här såg det ut i Amelia vår förra året, när jag, Lollo och Emily Dahl dukade upp för fransk brunch. Emily Dahl har tagit alla bilderna i tidningens reportage. Bilderna i bloggen är tagna av moi!

Lucka 17: En bild från i höstas som ger mig höstfeeling

IMG_8712Det är något visst med hösten i Värmland. Som att alla färger är extra starka, luften är lättare att andas och hösten vrider in i varje ven.
Mest sannolikt är det ju så klart att när jag kommer hem hit, så slappnar varenda muskel av och jag är mottaglig för allt det där.
Allt det där som jag älskar med hösten. Att gå i bara kofta och bara nästan frysa. Se löven singla ner från träden och sparka vilt i dem med nypåklädda fötter. Känna doften av natur som förmultnar och dör, bara för att väckas till liv efter några månader igen.

Så den här bilden, som John tog på mig när vi är på väg ner till sjön, ger mig enorm höstfeeling.

Detta är lucka 17 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

 

Ungefär en helt magisk dag

Alltså.
Jag är på väg hem från jobbet till stackars John som ligger sjuk. Traskar klockan två:s skymningsgrus fram – med Coop-kassar, dator på axeln och kamera i väskan – på innergården. Jag har varit förväntansfull och okoncentrerad i flera dagar. Kan bara tänka på en sak. Ett nytt liv.
Slänger en blick in i Lollo och Hasses köksfönster som jag går förbi på vägen in i porten. Där står Hasse och vinkar glatt och när jag kommer in i trappuppgången så har han redan öppnat ytterdörren och säger ”kom med här”. Han visar mig in i lägenheten. Därinne, i vardagsrummets dämpade ljus, sitter Lollo med den sötaste lilla, nyfödda skrutten i knät. Den där magen jag klappat på, som sparkat så hårt mot min hand att jag skrikit till, som jag sett hicka och växa med en rasande fart. Just den magen har blivit till en Gertrud. Ett nytt liv som jag får träffa i dag. För första gången. Magiskt.
Jag utvecklar ungefär den konstigaste minen, en cocktail av gråt och fullkomlig fnitterlycka när jag ser den lilla, välskapta krabaten. Får bara fram ett ”åh, åååh, ÅH!”. Försöker förstå. Men det är för stort. Sedan ler jag det fånigaste rördtårögdsflinet. Som sitter kvar. Än.
Bästa dagen. Ever.

Fyra nyanser av färg och en gravidmage vecka 29

pennkjol gravid emmas vintage

Här är det någon som har ballat ur totalt på att bära färg. Inget matchat, bara blockat.
Isblått, senapsgult, marinblått och vinrött.
Och en bulle i ugnen.
Magen växer så det knakar. Nu är bebisen därinne ungefär 40 cm lång, vilket helt klart märks när hen rör på sig. Men FYRTIO CENTIMETER, nä, det kan jag liksom inte riktigt ta in.

I förra veckan fick jag krypa till korset och inhandlade tre pennkjolar i trikå. I stort sett alla mina kläder är urväxta nu, så om jag inte ville gå med rumpan bar i väntan på nästa tvätt (och på de typ två plagg jag kan ha nu), så fick det bli webbshopperi. Jag hade en så fin vision om att jag skulle sy själv, men de där fogarna gör mig inte så mobil. Så jag fick köpa första, bästa nya. Gör ont i mitt miljöhjärta – helt klart – men jag får kompensera på annat sätt. Som att ALDRIG göra mig av med dessa kjolar och vårda dem ömt.

Lucka 16: En selfie/ett självporträtt jag tagit i år

IMG_0753

I april skulle min underbara vän Mick mösexas! Och finns det något som Mick älskar så är det Jönssonligan och att äta dammsugare-praliner. Så vad göra?
En mösexa som är upplagd som en kupp så klart, Dammsugs-kuppen.
Baskern på, flugan likaså och känslan av att ha en plan – tajmat och klart in i minsta detalj.

Bilden tog jag i mitt sovrum, precis innan Jönssonligan skulle storma in i de ”övre regionerna” (vår vind som jag och Jens hade inrett på samma sätt som Dynamit-Harrys kula).

Detta är lucka 16 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Lucka 15: En bild på en person som får dig att skratta

IMG_4922

Egentligen hade jag tänkt att lägga upp den här bilden på den här luckan, för det finns ingen som jag saknar så mycket som min Åberg. Vi bor på varsin kust, hon lever mitt imaginära Göteborgs-liv och det är som att hon alltid fattas mig. Jag längtar ständigt efter henne. Men hon behövde vara i den här luckan, så är det bara.

Det är ingen som får mig att skratta så mycket som min vän Åberg. Hon har det härligaste och mest smittsamma fnitter och det är som våra hjärnor har en extra – skev – tråd emellan. Som kopplar hejvilt.  Alltid med ett väloljat samspel. Vi avslutar varandras meningar, vi behöver bara göra en gest för att förstå den andras tanke och behöver liksom knappt säga ett ord för att fastna i ett skrattanfall.
Åberg har varit en av mins närmaste vänner i över 15 år, vi har bott ihop i kollektivet Y-front i Stockholm och härjat, gråtit och utforskat varenda vrå av varandra.
I hennes sällskap kan jag vara jag. Med svärta och imaginära smilgropar (är så fasligt avundsjuk på hennes), och där – mitt emellan – så finns det en rå dos svart humor.

Detta är lucka 15 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.

Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!