Om missfall och när man inte blir gravid

För ett tag sedan fick jag en fråga om jag kunde skriva om när det inte blir.
När en vill så mycket att varje cell försöker. När en försöker påverka i stort sett det enda som inte går att påverka. När en vill bli gravid, och det inte går.
För ungefär tre år sedan var jag där.
I avgrunden. För jo, det är så det känns.
Varje barnvagn och gravidmage är ett fuck you-finger framför ögonen på en. Inte på grund av missundsamhet utan för att det gör … ont. I hjärtat.
Det är som en jojo av hopp och förtvivlan. Hopp när en tror att nu, NU, NUUU händer det. Mensen är sen. Detta livsavgörande ögonblick, denna tid som en ska njutas och räknas ner.
Det bläddras i kalendrar, 9 månader framåt, aha, maj! Det blir en majbebis! Åh, perfekt inför sommaren. Och sedan försökaförsöka inte tänka på det, för att det kan gå fel. Det kanske inte blir något, men kanske ändå bara litelite snegla på kalendern igen. Och bara litelite fundera över ett namn. Eller två.
En blir imponerad över hur många tankar som kan fädras kors tvärs inom loppet av en omens och en mens. För att inte tala om missfall.
Själv fick jag ett missfall i vecka tio. Tidigt kan en tänka. Men på de veckor, eller ska jag säga 35 dagarna eller 840 timmarna eller 50 400 minuterna hinns det tänkas, hoppas och drömmas en hel del. Det hinns ringas till MVC, skrivas in och gratuleras av barnmorskan.
Ett samtal som måste tas tillbaka i samma veva som blodet forsar. Ett nervöst ”hej, jag är inskriven hos er, men nu vill jag inte vara det längre, eller alltså, jag vill, men alltså det blev inget. Jag har fått missfall”.

Det är sinnessjukt svårt att bli gravid. För vissa.
Och det är inget en kan påverka med några högskolepoäng, genom att känna rätt folk eller en resumé av goda egenskaper.

I högstadiet lärde jag mig ALLT om hur jag INTE skulle bli gravid. Det skulle ätas p-piller,  spiral skulle stoppas in, det var koppar och det var hormon, pessar kunde en också ha eller så kunde jag äta dagenefter-piller. Och kondom också. Så klart. Gärna trippla eller en 170 cm stor som i ”Nakna pistolen”.
I sexualkunskapen lät det som att det kastades bebisar på en som liksom fastade som frön i kardborre.  Däremot talades (och talas) det föga om det motsatta. När bebisarna INTE fastnar. När en står där som en beredd kardborre och bara väntar på att fånga lite frön. Men alla frön flyger i vinden – åt fel håll. Som en övertaggad målvakt i målburen utan några spelare på planen.
Det känns som att hela kroppen är gjord av frånstötande felmagnet.
Det finns inget som gnager sönder innanmätet mer. Det är så fullständigt okontrollerbart och varje månad när det inte blir, när mensen kommer, är som en fors av blod och besvikelse. Livet som skulle förändras har precis tagit ett kliv tillbaka.
Åt helt fel håll.
På grund av något jädra lotteri!?

Förväntningar och hopp fuckar upp kroppen och snart blir det en tradition att mensen blir sen, du tar ett gravidtetstest och kort därefter kommer mensen som ett kvitto som tack för väl utfört drömarbete. Och då försöker du sänka förväntningarna och strunta i hoppet, men det går ju så där, eftersom du är en tänkande människa med hjärnceller som arbetar prick hela tiden.

Jag och John fick missfall i vecka 10 (förmodligen hade vi fått ett tidigt missfall innan det också). Innan jag fick missfall tänkte jag på tidiga missfall med en axelryckning. Blir det så blir det, blir det inte så är det väl menat så tänkte jag. Jag klarar av det mesta, så varför inte detta? Jag var mentalt förbredd kände jag, särskilt med tanke på att vi inte hade tagit oss över det magiska 12-veckorsberget.
Men det var INNAN jag fick missfall.
Chocken över hur ont det gjorde, hur besviken jag var, hur det magiska datumet suddades ut ur kalendern. Och alla veckonedräkningar som jag kluddat dit i blyerts. Vecka 12 – magiska datumet. Vecka 17 – kommer det synas en bula då? Vecka 20 – kommer jag känna bebisen sparka? Vecka 30 – hur ser jag ut då?
Mycket sudd blev det. Som att drömma om världens härligaste resa på 10 månader, boka och uppdatera passet, måla upp rutter i kalendern. Och sedan behöva boka av och sudda ut. Allt.
För att slippa tänka på gnaget och allt sudd så begravde jag mig i jobb. På ytan såg jag nog engagerad ut, men på insidan grät jag. Jag mådde verkligen inte bra. Av flera anledningar. Men missfallet öppnade alla sorgportar. All skit som hade lagrats därinne kom ut i samma veva.
Jag klarade inte av situationen så vi sökte hjälp. Jag behövde komma framåt. På något vis.  En centimeter upp från allt det mörka räckte. Så vi började utreda varför det inte blev något. Och det var nog det bästa jag gjort. Eller ja, inte den första läkaren som var högst oprofessionell. Men till slut hamnade vi hos en kvinna som liksom tittade på mig med varma mamma-ögon. Hon förstod. Dammarna öppnades och jag grät. Som jag grät.
Den nya läkaren skulle ta vid utredningen som den första läkaren hade påbörjat. Då hade redan mina äggledare spolats, jag hade blivit medicinerad med ovulationsstimulerande tabletter, men någon efterföljande kontrollundersökning hade inte gjorts av den tidigare läkaren.
Jag visste det inte då, men jag var gravid.
Det är så klart svårt att veta vad som påverkade att jag blev gravid (var det spolningen, medicinen, var det bara tur i lottodragningen eller stod solen i zenit?), men att börja en utredning var samma sak som att röra sig framåt.
Det var en utandning efter månader av håll-andan.
Det var framför allt skönt att få veta, få veta om kroppen fungerar som den ska. Om förutsättningarna finns, eller om en behöver hjälp.
Det pratas föga om det senare. Om hjälpen. Utredningarna. Om IVF.
Och det tycker jag är så inibasken synd.
Hälften av alla mina vänner och bekanta har gått en utredning, fått stimulerande behandlingar eller fått barn via IVF. Så lätt är det banne mig inte att bli gravid.
Förutom för vissa.
Men för den andra hälften (de som är iklädda kardborrde-dräkt och taggat står redo med vaginan upprätt), kan det behövas hjälp. Om inte annat för att prata om allt det där dränerande med att få missfall eller när graviditetstest efter graviditetstest visar negativt.

Jag hade på riktigt gått sönder om jag inte fått hjälp. Eller vad fan, jag var redan trasig. Det kändes så i alla fall. För det blev ju inget barn och jag mådde skit.
Samtidigt ploppade det ut barn till höger och vänster som en sådan där konformad 80-talsleksak med knapp för att skjuta ut en boll. Precis så kändes det. Och min knapp var trasig.
En av de mest stressande känslorna jag hade var att det måste ske nu, jag måste bli gravid nu, för sedan är det för sent. Det är NU alla får barn. Nu, nu, nu. Förhoppningar och drömmar om att tajma en kompis som grusas vid varje mens. Framtidsscenarier där jämnåriga barn leker och håller varandra i handen. Somrar i gröngräset. Eller mörkmålade flashar där alla kompisar har tonårsbarn medan du vaggar spädis. Och nej, detta är inte drömmar en styr över. De bara finns där.

Men.
Om det det är något som förändras innan och efter barn så är det tidsbegrepp. Längtansmånader känns som år, men tjoff så gick ett år med barn och sedan ett till. Stressen som var så påtagligt (och livsavgörande) har ingenting med verkligeheten att göra. För det finns inga givna livsplaner.
Medan vi försökte få barn sprutade barnen ut i vänskapskretsen, men efter jag hade outat min graviditet visade det sig att mina TVÅ bästa kompisar väntade barn samma år som jag.
En viktig aspekt av det här med barn är att det inte finns en given plan, ett recept för hur livet ska se ut. Hur gammal en ska vara och hur många år det ska vara mellan barnen. Det går inte att planera.
Min största stress var just detta. Tiden. Att jag såg framför mig att det skulle ta så in i basken lång tid att bli gravid och sedan vara gravid och sedan – om en ville ha fler barn – så skulle det ta ytterligare år (och hur gammal skulle jag vara DÅ?) och tjoff så var jag 100 och typ död.
Men istället blev det tjoffpangbam – TVÅ BARN på två år!
Det jag försöker förmedla är att livet händer. Det kan inte planeras, delas in i år. Tjongbang så händer det. Men.
Ta hjälp. Inte för bebis skull.
Utan för din.

Fyndat på Myrorna till barnrummet!

Titta vad jag hittade på Myrorna häromdagen! En världsfin vägglampa för typ inga pengar alls!
Perfekt sänglampa till lilla Majken, i hennes lilla sovalkov i barnrummet.
Har letat länge efter en mässingslampa med glaskupa som passar bra tillsammans med den blommiga tapeten i Majkens och Bodils barnrum. Och där, bland allt lampbråte, låg den: Den perfekta vägglampan!
Snygg, tidlös, begagnad och därmed miljösnäll – allt jag vill ha!

Vill ni se hur den ser ut ovanför barnsängen månne?

Hej randig fredag!

Börjar den här fredagen i randig tröja, tofs i håret och sista-minuten-röjning. Det kommer nämligen en mäklare hit för att kika på vår lägenhet om sisådär 40 minuter.

Vi bor ju som ni vet ganska trångt. Inget vi lider av, men om den-lite-större-drömlägenheten dyker upp så är det ju bra att vara förberedd tänker vi.
Efter mäklarbesök tänkte jag dra med Bodil på promenad, möta upp min kompis Fatima för lunch, sedan dra till Hornstull, handla på Goodstore (för ett presentkort som varit borttappat ett halvår) och så ska jag inhandla lite tapetseringsgrejer för ett projekt som jag har på gång …
Och ikväll?
Då ska jag träffa min kompis Vapnet som jag inte sett på hundra år!
Öl och babbel.
Lyx om du frågar mig.

Vad ska ni göra i helgen?

En helt (o)vanlig onsdag.

Förra onsdagen fyllde min lilla Majken 2 år!
Min lilla plutt.
Eftersom Majken vaknar prick 5 varje morgon så kändes det inte särskilt aktuellt att gå upp i arla morgonstund för att stöka med ballonger, paket och sjungande väcka henne.
Istället hade jag och John pimpat köket kvällen innan. Vi hade lagt fram paket vid hennes plats vid köksbordet, jag hade knopat ihop kalashattar av gammal tapet och julglitter och dessutom gjort Majken-bokstäver av kartong.
Majken älskar ju hattar av alla dess slag så jag behöver kanske inte säga att kalashattarna var en hit. Till och med hatt-ovännen Bodil festade hatt dagen till ära.

Majken öppnade paket (ett sprillans nytt Alfonsspel som John fyndat på Stadsmissionen och en Bamse-tidining), vi bjöd på croissanter (hennes favorit) och så åt vi lång och släpig frukost. En helt vanlig onsdag. Sådant lyx.

Efter lite förmiddagsjobb för min del stängde jag ihop datorn och tog ledigt resten av dagen. Vi satte Bamse-tidningen i handen på Majken, placerade barnen i barnvagnen och drog till Djurgården. Där mötte vi upp Johns föräldrar!

Vi hade nämligen bestämt oss för att fira Majkens födelsedag på Skansen, titta på aporna (ser ni dem?) …

… surekaterna, skallerormarna (jag besparar er bilder på dem), anakondor, papegojor, råttor och fiskar. Majken var helt till sig och jag (som är rädd för ormar) fick KBT:a mig genom rummen.

Efter två timmar inne bland exotiska djur somnade barnen i vagnen medan vi pep in på Gubbhyllan för lunch.
Alltså jag älskar massor av människor, full fart och härj, men det är något visst att ta en hel vanlig dag på ett annars fullsmockat Skansen.

Efter lunchen gick vi upp bland de gamla husen på Skansen.

Förbi Järnhandeln …

Jag kikade in på Konsum (som tyvärr var stängt) genom att stå på en bänk.

Hoppade jag ner.

När Majken vaknat hände det här! Vi frågade om hon ville rida på hästen och och nickade med en nyvaken trött-nick. Hon höll lite krampaktigt i min rockärm de första metrarna sedan förvandlades hon till en cowboy i miniformat.

Efter vi tittat på lodjur, älgar, vildsvin, vinsents och vargar lämnade vi djuräventyret och begav oss till Rosendals trädgård. Här strilade vårsolen in genom växthusen …

… och landade på prunkande blommor.

Vi slog oss ner för lite fika …

… och Majken fick presenter från farmor och farfar!

Rosig om kinderna av vårvärmen avnjöts också en smakis och Majkens första hallongrotta. Den skulle tydligen ätas med sådan vördnad att hon var tvungen att sätta sig vid ett eget bord.

På eftermiddagen lämnade vi växthusvärmen, satte hallongrotts-piggt barn invirad i presentsnöre i vagnen och så åkte vi hem. Bästa dagen på länge (minus anakondan)!

Söta vintage barnkläder säljes!

emmasvintage.se i samarbete med Reshopper

Jag har blivit besatt av att rensa. Jag rensar, rensar och åter rensar. Jag liksom drömmer fluffiga drömmar om att rensa ut älskade ting och ge dem ett nytt kärkeksfullt hem.

Jag har precis vinkat av en hel radda barnkläder: 60-talsklänningar, gulliga bebishättor och en glassrandig hängselbyxa som nu finns i min Reshopper-shop.
Spana in vettja.

Heja begagnat!

Loppisfyndad lampa!

Kolla in lyxigaste lampan!
Hittade den på Myrorna för ett par veckor sedan och kunde inte slita blicken från den. Nu står den i barnrummet på ett sängbord och mallar sig.
Ser kunglig ut dagstid och myslyser kvällstid.

Eftersom jag lider av kommuns starkaste respekt för el har jag också låtit lampan få en genomgång hos elektrikern. Det var minst sagt behövligt. Den har fått en guldsladd sitället för den gulnade osäkra varianten.

Visst är den pampig?

Nu skriker jag ut: Måla världen i färg! #våruppror

emmasvintage.se i samarbete med Jumperfabriken

Körsbärsträden blommar i Japan och igår var det Vårdagjämning. Men i morse föll snöflingor stora som silikonbröst ner över Midsommarkrans-himlen. Snålblåsten viner in genom varenda knapphål och det är som att vintern är en amöba innan för skalet hud.
Så. Visst är det dags för ett våruppror? Ett vårskrik i klädform?

Eller som min kompis Marie (@stilkontot_) brukar säga: Livet är för kort för tråkiga outfits (spana in hennes hashtag #livetärförkortförtråkigaoutfits vettja).
Och vad behövs mer i snöslasks-mars än mindre tråk, right?

Måla världen i färg, göra den lite knalligare, varmare, peppigare och glädjefull. Tillsammans gör vi världen lite roligare!
Ett enklare sätt att göra andra glada och sprida en nypa vårglädje finns ju trots allt inte.
Vill du vara med? Klart du vill! Genom att delta har du även chans att vinna ett valfritt plagg från Jumperfabriken (värde 1399 kr).

GÖR SÅ HÄR: Gå upp på vinden, hämta ner din knalligaste vårkappa, somrigaste bralla, blommigaste klänning eller fräsigaste blus. Klä dig därefter i färg! Göm under vinterkappan (och invänta reaktioner när kappan åker av) eller gå all in från topp till tå, ut och in.

Skicka en bild på dig själv i din våroutfit (du ska alltså ha på dig den dagen till ära, inte ta en bild från i våras eller somras) till sundh.emma@gmail.com eller lägg upp på Instagram med taggen #våruppror och #livetärförkortförtråkigaoutfits. Ur högen av bidrag kommer jag lyfta några favoriter här på bloggen titt som tätt. När våren är här (vilket jag bestämmer är den 10 april) kommer jag dra en lycklig vinnare ur alla dessa vårupprors-bidrag som tar hem priset: Ett valfritt plagg från Jumperfabriken.

Glöm nu för guds skull inte strumpbyxor, kofta och kappa, för jag vill inte att ni ska frysa på vårupprorskuppen.

Vinterkläderna kan vi packa ihop i en kappsäck till vinden eller ännu bättre: skänka till hemlösa, som fortfarande kämpar mot kylan om natten.
Det tänker i alla fall jag göra.

Jag kickar igång det här vårupproret med en klänning från Beyond retro, kashmirkofta från Emmaus vintage, loppisfyndat skärp, strumpbyxor från Lindex och skor från Stadsmissionen.

Bästa stället i Stockholm en kall mars-dag

Det finns inget bättre ställe att spendera frusna mars-dagar än att kliva in i en prunkande värld av sommar (du behöver liksom inte ens flyga utomlands, miljöwinn på den!).
Förra lördagen pep hela familjen hit, till Stockholms eget vattenhål för solsuktande ögon: Bergianska trädgården.

Medan kidsen sov middag i den krispiga luften klev jag och John in här, i Gamla orangeriet. Som ni vet gillar jag att hänga här.   

Här mötte vi upp våra familjer och åt lunch i värmande vårsol. Vi skulle fira Majken en aning så vad är väl bättre än att mötas upp här, där vinteroveralls-bös och klumpiga vinterskor är ett minne blott?

FOMO-Bodil vaknade först och fick åla i min mammas famn. 

Hon är helt omöjlig att hålla just nu. Rör varenda muskel varje nanosekund. 

Under tiden satt jag här och kisade. 

Min pappa fick gosa med lilla Zea (mitt systerbarn) och den som led brist av D-vitamin blev botad i ett kick. 

John och ålarn.

När lunchen var uppäten och Majken hade vaknat så sprang vi över till det tropiska växthuset.

Bytte ut vinterskor mot sandaler och lät kosläpps-peppade ben springa fritt.

Bodil och jag i tropikerna.

Fotbollslagsbild med mig, Bodil, kusin Molly och Majken.

På café.

Och de här två alltså. Världens bästa kompisar!

När märgen, själen och allt däremellan hade tinat upp så lämnade vi tropiker och begav oss ut i mars igen.
Världens bästa parantes i vardagen.

Djurstrumpor, snö som faller och Färgfabriken

En lördag för ett par veckor sedan började så här. Ett par djurstrumpor i mina tofflor …

… med kittel och rumlarunt.

Och en hel del stänga-dörr-lekar och en hand som dirigerade ”bort”.

Så jag fick snällt sitta still på mattan medan detta lockiga yrväder sprang in och ut, regisserade mig vad jag skulle göra och ropade på ”maaaammaaaa” så fort hon stängt dörren. 

Det här lockarna alltså. Lätt avis (jag har spikrakt hår när jag inte lockar det). 

Vid lunch letade vi ut i snöovädret, till Färgfabriken i Gröndal. 

Medan kidsen sov i vagnen utanför så slog jag och John oss ner här.

Sörplade kaffe och åt chokladboll, pratade och ditt och datt, torp och målade opp storslagna planer och njöt av varandra sällskap.

John. 

Efter någon timme vaknade Majken och Bodil och då bjöds det på smakis och Majkens bästa (hittills): Croissant.

Denna lilla minimänniska härjade därefter runt i hundraåttio. En uppskattar ju caféer med enorma springytor för 2-åringar med myror i brallan alltså. Har du något sådant cafétips på lut? Tipsa gärna!

GIV MIG KRAFT

Häromdagen skulle jag ta en ny bylinebild tillsammans med kidsen.
Nemas problemas tänkte jag och hivade upp sprattelbarn till höger och vänster.
Att jonglera en 2-åring och 8-månaders på vinterbiceps (dvala) och samtidigt ha frisyren (någorlunda) intakt, ett leende på läpparna och med blott en tankekraft ha skingrat svettpärlor och GIV MIG KRAFT-skrik – det borde ändå vara värt någon form av medalj, right?

Där satt den!