Q&A: Om barnnamn, graviditet och härjiga vänner med kids

God morgon! Alltså tusen tack för alla spännande frågor, det var så kul att läsa ska ni veta. Jag ska svara på dem alla, promise!

Tycker att vi börjar denna torsdag med svaren på de första frågorna som ramlade in.
Stor kram

IMG_8085

Q: Har ni kommit fram till några namn? Och vet ni vad det är för kön på den lilla krabaten?
Alexandra
A: Hej Alexandra! Den lilla krabaten är fortfarande namnlös. Vi är inställda på att se vad det blir för person, vad hen ser ut att heta och därefter gå på känsla. Klart att vi bollar en hel del namn, men kommer inte bestämma oss förrän bebisen har kommit till världen. Magen kallar vi emellertid för  … Surfer Sundh. Ej seriöst ska tilläggas. Det hela började med att min syster frågade om vi funderat på namn och jag hör mig själv säga Surfer Sundh. Mest för att det svängde så fasligt. Jag såg att hon jobbade med att låta öppen och entusiastisk, men det var ganska obvious att hon tyckte att det var ett märkligt namn. Men mission complete: hon blev totallurad. Så nu har magen fått namnet Surfer.
När det gäller kön, så har vi bestämt oss för att inte ta reda på vad det är för kön. Dels för att det blir en överraskning, men också för att vi inte vill bli påverkade av traditionella könsroller. Planen är att inhandla alla bebiskläder, måla spjälsäng och göra fint i barnhörnan – utan att ha ett kön i åtanke. Utan ett barn. Det känns väldigt befriande på något vis.
Kram emma

IMG_8157

Q: Hejhopp! Jag undrar om du ”planerade” eller ”förberedde” dig inför att bli gravid? Kanske skum fråga, men jag hoppas du förstår på ett ungefär. =)
Karin
kingemarson.wordpress.com
A:
Hej Karin! Jag tror att jag förstår din fråga. Svarar jag helt galet, så får du hojta =)
Min förra graviditet (som tyvärr slutade i ett långdraget missfall  i vecka 10) var relativt oplanerad. En avslappnad ”händer det så händer det”-inställning, som resulterade i att jag  ungefär två-tre månader blev jag gravid. Efter missfallet så ville vi bara fortsätta den resa vi påbörjat, bli gravida igen, så fort som möjligt. Folk runt omkring oss sa ”om någon månad är ni gravida igen”, men månaderna gick. När vi hade försökt i ungefär ett år – med första gravidförsöket och missfallet inräknat – så bestämde vi oss för att påbörja en utredning. Att försöka bli gravid, men ”misslyckas” gång på gång är nämligen enormt påfrestande, även för oss som ändå inte hade försökt så länge. Som ett månadslotteri som en ständigt drog nitlotten i. Det var en höst, vinter och en vår med många tårar kan jag lova. Så för att känna att vi tog oss ett steg framåt började vi gå en utredning på vårdcentralen i Fruängen. De tog alla sorts prover, men det var inga fel på varken mig eller John. På vårdcentralen genomgick jag bland annat en äggledarspolning. Besöket började med att jag hörde hur de imiterade mig i fikarummet och jag fick ingen förklaring om hur spolningen skulle gå till, trots att jag frågade gång på gång. Själva spolningen gjorde väldigt ont, och när jag frågade om det skulle göra så där ont, så sa de att jag skulle ha gråtit av smärta om den spolningen hade misslyckats. Hela besöket var obehagligt på alla sätt och vis, och bemötandet var så kallt och jobbigt. Jag grät varje gång jag skulle dit.
Vid nästa besök fick jag ett recept utskrivet på ägglossningstriggande medicin, och i samma veva bad vi om att få våra journaler utlämnade. Vi ville aldrig sätta vår fötter där igen. Jag knaprade ägglossningstriggande medicin och efter några veckor fick vi tid hos en underbar läkare på Sophiahemmet. Där och då brast det. De var så enormt proffsiga. En kvinna med förstående ögon, blommor på träskorna och färggranna glasögon sa att de skulle ta hand om oss. Det var den totala tryggheten och värmen, ingen som hånfullt imiterade mig i fikarummet, utan som såg oss som människor. Det var precis det jag behövde.
I samma veva blev det sommar.  Jag och John sa till varandra ”att nu får det vara nog”, nu lever vi livet i sommar, pimplar drinkar, dansar natten lång och försöker att inte tänka på det som aldrig blev. Där någonstans, i den totala härjet, blev jag gravid.
Lång utläggning, men det var varken planerat eller oplanerat. För hur mycket vi än planerade, med ägglossningstest och allt vad det var, så hände absolut ingenting. Det är något en inte råder över, hur mycket en än vill …
Kram emma

IMG_3423

Q: Kan du inte skriva någonting om miljön/klimatet? Är en miljövetarstudent som får en (tragisk) kick av hjälplösheten man känner. Din text till ”i mitt Sverige” var himla bra.
Kram!
Emma
A: Hej Emma! Tack för ditt fina pepp och härligt att det finns fler därute som bryr sig om vår miljö. Jag skriver om miljö med jämna mellanrum, du kan bland annat läsa ”Varför oförstörbara strumpbyxor inte finns””Jag utmanar dig (och mig)”, ”Gifter i frukt, barnlöshet och sjukdomar – när det naturliga blir onaturligt” och ”Jag har tagit sms-lån och nu står jag i evig skuld”. Kommer definitivt skriva mer som miljö – var så säker! Och när det känns så där hopplöst, tänk på att vi är många som kämpar för en bättre värld. Heja dig! Stor kram emma

IMG_0411-2 IMG_4971-2

Q: Vad är det viktigaste i ditt liv?
Hanna
brevfranrom.wordpress.com
A:
Hej Hanna! Oj, vilken svår fråga. Jag var tvungen att fundera en rejäl stund, för mitt fokus har ändrats en aning de senaste åren. Om du hade frågat mig för sisådär tre år sedan så skulle nog spännande projekt, jobb stått jämte kärleken till John, min familj och vänner. Jag kommer så klart alltid tycka att det är oerhört roligt att dra igång projekt, jobba och härja runt, men viktigast i mitt liv? Nej.
Det bästa jag vet – och även det viktigaste – i mitt liv ärJohn. Och om jag inte fick gå ut i svampskogen i Värmland, andas frisk luft på ängarna därhemma, kluckskratta med min syster Ellen, få dela mitt liv tillsammans med mina fantastiska vänner och dansa tills benen värker  – ja, då skulle det här livet kännas bra fattigt.
Kram emma

IMG_4875

Q: Hej! Det blir en barnfråga från mig också, eftersom jag själv tänker så mycket på det… Har du alltid velat ha barn? Jag vacklar så, ibland tycker jag att det känns självklart och ibland vill jag inte alls. Så därför försöker jag undersöka ämnet grundligt :) Hur vet man om det är en bra idé att försöka få barn? Man kan ju liksom inte ångra sig…
Jess
A: Åh, Jess, jag känner igen mig S Å  M Y C K E T. För några år sedan var jag inte säker på om jag ville ha barn över huvudtaget. Det fanns så oerhört mycket annat som jag ville göra, och jag antog att jag var tvungen att välja. Att det ena uteslöt det andra. Och jag ville inte förändras. Bli en person som bara pratade blöjor och bajs, utan jag vill ju vara jag.
Men jag har insett att jag inte behöver välja, jag kan skapa mitt eget liv. Så som jag vill ha det. Utan blöjsnack, bara med en till människa. Jag vill ta med den där mini-JohnEmma på alla mina upptåg, visa hen världen och upptäcka allt det där som jag älskar. Och jag kommer att vara jag.
För mig blev det här med barn viktigare i takt med att mina föräldrar blivit sämre. Jag insåg att det här livet inte är för evigt. Saker förändras. Och jag vill att mina barn (och ja, jag vill ha en hel hög av barn om det är möjligt) ska ha en dos av mina skeva föräldrar, och det hoppas (och tror) jag att det finns oceaner av tid för. Men ju mer ocean desto bättre tänker jag.
Sedan är det klart att jag påverkas av att många av mina vänner har eller väntar barn. De är ett kvitto på ett gäng stört roliga människor som är precis som vanligt, fast med en ny krydda. De mixar röjarfest med stjärtlappsrace, härjiga weekendresor med barnvagnspromenader och roliga jobbprojekt med rutschkane-pepp. Och dessutom har jag ju fått en rad nya mini-kompisar! Winn!
Jag är övertygad om att en aldrig kommer att ångra ett barn, däremot tror jag att en kan ångra att en aldrig försökte.
Kram emma

Q: Har du planerat något inför din förlossning? Föda hemma, i vatten, kejsarsnitt etc?
Nike
A: Hej Nike. Ojojoj, jag har inte planerat ett dugg, hahaha. Det enda jag ser framför mig är våra delmål, vecka 18 (som jag är i nu), vecka 20 (då jag är halvvägs in i graviditeten) och vecka 25 (då barnet skulle kunna klara sig utanför livmodern om något skulle gå fel). Längre än så har jag faktiskt inte tänkt. Det enda jag tänkt är att jag är öppen för allt. Jag har inga do’s eller don’ts.
Kram emma

Egensydd pennkjol & 18 veckors gravidmage

IMG_8162

Längst in i ett dammigt hörn av min garderob – bakom utdragslådorna – hittade jag en bortglömd sak. En marinblå trikåkjol som jag sydde för en massa år sedan.
Denna skrynkliga sak visade sig passa min växande mage perfekt. Efter flera dagar med en nästintill obefintlig mage är den tillbaka – rund som en böll (alltså VAR har barnet gömt sig? I benet?).
Firar med SM i upphittade gamla kläder. Spetsblus från H&M, skärp från Myrorna, trikåkjol som JAG HAR SYTT SJÄLV (alltså så stolt, obviously), väska från Vintagefabriken, blå strumpbyxor från Lindex och skor från Swedish Hasbeens.

IMG_8185

Och ett stycke 18-veckors gravidmage. IMG_8190

Stickade barnkläder, virkade mjukdjur och en mässingssäng

Denna höstvarma måndag går jag och magen in vecka 18. Om en vecka är det dags för ultraljud och om två veckor har jag nått halvvägs i graviditeten. Så det är ett bra tag kvar, men det hindrar ju ingen från att låta hjärnan vandra sisådär ett halvår framåt. Att dagdrömma är nämligen det bästa jag vet.

De där dagarna när jag mår illa eller har värkande mage, flyr jag in i Pinterest förtrollade värld. Drömmer mig bort. Samlar drömmar på hög. Och ett litet axplock av mina drömmar kan du se nedan.

Stickat i smutsiga pasteller, bokhyllor fulla med Elsa Beskow-böcker, ommålad retro-barnstol med Liberty-mönstrad sittdyna, gamla mässingssängar och virkade ekoleksaker som håller en livstid eller två.
Helst av allt skulle jag vilja köpa allt begagnat (om du har något som du vill bli av med, tveka inte att hojta), eller i alla fall ekologiskt och handgjort. Vi får se hur det går och jag har ju ett tag på mig (sisådär en 160 dagar). Är väldigt sugen på att tillverka små, egna mjukdjur (kolla in den här kaninen, vargen och damen), helst skulle jag vilja virka leksaker. Mina virkkunskaper är emellertid inte det fräschaste som sett dagsljus och bör dammas av med en industridammsugare tror jag bestämt. Men jag har ju tid på mig, så kanske detta är höstens och vinterns projekt?
Annars måste jag ju tipsa om en sajt som jag hittade när jag letade runt bland ekologiska barnleksaker, nämligen Lapland eco store, där det fanns mycket fint. Som den sötaste leksaksräven till exempel.

kidsBildkällorna hittar du genom att klicka på länkarna nedan:
1. Stickade barnkläder på hylla. 2. Barn i söta, stickade barnkläder.
3. Stickade babysets från Lilla lova knits. 3. Söta barnskor.
4. Bokhylla med barnböcker. 5. Virkat rådjur från Sebra.
6. Stickade babykläder från Lille lova knits. 7. Barnstol med Liberty-tyg.
8. Spjälsäng i mässing (bild snodd från Studio Elwas instagram). 9. Månadsposters med illustrationer av Elsa Beskow.
10. Retro barnstol. 11. Virkade skallror och mjukdjur.

 

Ett bröllop ute i det fria

IMG_6661

Ni vet de där dagarna en aldrig kommer att glömma? Förrförra lördagen var precis en sådan. Då gifte sig nämligen mina kära vänner Per och Lisa ute på Långholmen. Det luktade höst när jag, Linda och Lollo dekorerade middagslokalen, lade ut trasmattor i trädgården, fixade med ett polaroid-photobooth och knöt pompoms runt stolarna. IMG_6674

Vid fyra-snåret flanerade de här stiliga två in i trädgården. IMG_6684

De gick in till tonerna av ”Det snurrar i min skalle” som Erik, John, Mick, Max, John och Helena hade gjort en underbar version av. IMG_6688

Jag stod längst bak och snörvlade bakom mina solglasögon. Vågade inte möta någon av minna vänners blickar, då hade det brustit totalt. Så där stod jag bra, med kameran framför ögonen, fotograferade och försökte blicka frenetiskt med ögonen för att se något för alla tårar.

IMG_6752

Efter vigseln gick jag fram och kramade en hop rödgråtna vänner. Som min älskade vän Åberg, med tåriga ögon. IMG_6750Kvällens toastisar, Lollo (också hon lätt rörd som ni säkert ser) och min John, välkomnade alla gäster. IMG_6762

Och sedan skålade vi i champagne! Här tillsammans med forever-Värmland-vapendragare Åberg, Nina och TommieIMG_6771

Fatima och så jag. Hon i sin farmors senapsgula 50-talsklänning och jag i en omsydd Stadsmissionen-klänning (som jag fick sy ut dagen innan bröllopet, puh!)IMG_6787

Emily Dahl, som var the royal photographer, tog ett kort på Lisa och hennes buddies. Och i vanlig ordning så kan vi liksom inte hejda oss. Det är liksom så här vi är …
Som Spice girls on crack. Inga finmöbler att ha i salongerna, snarare en betongskyskrapa i en landsvägsrefug. Linda, jag, Lollo, Lisa, Fatima, Nina, Åberg och Frida.

IMG_6813

Under ett träd – som Lollo och Linda hade dekorerat med hängande blomvaser och pompoms – stod en koffert med polariodkameror.

IMG_6789

Linda och Lollo, som gjorde i stort sett allt imponerande dekorationsarbete. Jag stod mest för inbjudan, menyn (men dessa kan jag visa en annan gång om ni vill) och lite dukningspilleri. IMG_6800

Tommie och Thomas.

IMG_6793

De här tre godingarna har jag gjort många hyss med kan jag lova. Här snabelskålar de för Per och Lisa.

IMG_6828

Fatima. IMG_6872

Efter mingel, häng och skålande var det dags att gå in i middagssalen. Som bordsplacering hade Lisa och Per valt att ha äpplen – fint! IMG_6908

Lisa och Per älskar art deco så vi hade rotat fram det allra flottaste ur våra gömmor att dekorera borden med. Silverfat, vaser i olika kulörter och så blommor i mustiga färger.

IMG_6896 IMG_6889

Honnörsbordet anno 2014. Och här fick jag minsann sitta!IMG_6874

Linda och Mallan satt ett stenkast bort. IMG_6917Och så här såg det ut i salen, så fasligt vackert. IMG_6935

Middagen serverades och det hölls hundrafyrtio helt outstandig tal. Jag både skrattade tills käkarna värkte och grät tills tårkanalerna var helt slutkörda och torkade.
IMG_6936

Det var dagen före valet, vilket syntes lite varstans …IMG_6930

Skymningen föll och det serverades dessert, medan jag var ute och traskade i trädgården, fotograferade Linda och Lollos dekorationer. IMG_6933

I ett nafs tömdes middagssalen …IMG_6937

Och Lisa tog på sig festklänningen! Det var så klart dags för dansgolv!IMG_6968Och som vi dansade! Thomas visar förvisso upp sin öl, men det står någon och gastar i bakgrunden. Moi.

Jag dansade tills festen var slut, fogarna brände och jag var helt fullmatad av endorfiner. Det var helt magiskt! Och så oerhört roligt.

Jag och Antonio Banderas.

Såsar länge i sängen, knaprar i mig en satsumas (den första av ungefär tjugo just den här dagen) och förundras över lugnet i kroppen. Inget tryck över bröstet. Inga måsten som äter upp mig inifrån. Inte ens en tillstymmelse till att hålla andan (som jag gör när jag har mycket att göra).
Någon timme senare lunkar jag mot jobbet, på andra sidan Midsommarkransen. Ser varenda träd, hur löven skiftar färg, hör regnet smattra mot paraply-taket och stannar sakta på den trånga trottoaren för att släppa fram en man med sin barnvagn. Han ger mig ett ”tack” och ett leende, och jag ler tillbaka.
Vinkar till mannen i kiosken nere i Midsommarkransens tunnelbana, han som alltid skojar friskt och entusiastisk hejar med ett leende.
Köper mig dagens ranson av satsumas på Coop. Det blir väl en 15 satsumas ungefär. Så där lagom mjuka, med tunt skal, ni vet.
Roger som står i kassan skrattar när jag kommer med min satsumaspåse och kallar mig slarvmaja. Han var nämligen tvungen att ringa mig häromdagen när jag i ett förvirrat tillstånd hade köpt satsumas och glömt mitt Visa-kort i kassan. ”Jag glömde mobilen i cykelkorgen också”, svarar jag. Han skrattar och säger att de där dagarna så vill man bara somna om. Vakna om på nytt. Och det enda jag kan tänka på är att den där Roger han är allt bra snäll han.

Skalar en satsumas redan utanför Coop, glider in på kontoret och skrattar sedan bort en hel dag tillsammans med Lollo. Kan ha imiterat Antonio Banderas i musikalen ”Evita” också. Och skriver ett peppmejl till en inspirerande tjej som jag blivit så satans imponerad över. Ville att hon skulle veta att det sitter någon en mil bort och beundrar. På håll.
Vid 17-snåret tar jag mitt paraply och traskar hem. Möter John på vägen och han frågar vad jag har gjort i dag.
”Imiterat Antonio Banderas”, svarar jag.

Det var inte min mest jobbproduktiva dag, men vet ni vad? Det gör ingenting. Absolut ingenting. För första gången i mitt liv är jag inte stressad. Första gången.
För första gången i mitt liv kan jag nöjt säga att det enda jag gjorde den dagen var att skratta.
Det gör mig så underbart lycklig. Mest av allt för att jag har fått perspektiv. Ser löven på träden, har tid att stanna upp och se människorna omkring mig, beundra och imitera Antonio Banderas. Har tid att skriva ett långt mejl till min pappa där jag berättar hur jag mår. Egentligen. Att jag mår bra nu. Att jag trivs i mig, med min sjuka humor som får fritt spelrum och tankar som är gränslösa. Och att ingenting i livet spelar någon större roll, för jag har så in i vasken roligt och jag har tid. Att vara snäll. Omtänksam. Peppande. Och jag.

Jag har varit en högpresterande, duktig flicka med en fullklottrad kalender, skyhöga krav, och långa att-göra-listor. Alltid med en känsla av att börja varje dag på minus. Och jobba tills minuset blev mindre minus-aktigt. Aldrig nöjd. Aldrig klar.
Alltid med siktet inställt på nästa mål. Och nästa. Jag har inte haft tid att stanna upp. Reflektera. Inte en sekund.
Inte se människorna runt mig. Inte ens när läkaren för tre år sedan sa åt mig att byta jobb, eftersom jag var nära att gå in i väggen. Inte när jag jobbade den 100:e timmen övertid just den månaden. Jag stressade till och med till stresskursen jag gick för att få bukt med mina bröstsmärtor. Sårade med all säkerhet ett par vänner där på vägen, mest av allt för att jag inte kunde se klart. Det var så grumligt i dimman av minutrarna som tickade.

Det tog tre år för mig att inse. Att inse att jag inte behöver vända ut-och-in på mig själv för att leva. För att vara jag. Att jag är bra, precis som jag är. Inte beroende av vad jag gör, utan på grund av att jag är jag. Ingen kan vara så bra jag som just jag. Det är det viktigaste jobb jag har, för jag är fullkomligt oersättlig. Finns ingen stand-in, ingen vikarie.
Och om jag nu ska vara jag, vilket jag så klart vill, då vill jag inte stressa bort den personligheten i ett jäktat språng mot nästa mål. Då vill jag skratta, ha tid att skriva de där peppmejlen, se människor i ögonen, lyssna utan att knappra på datorn samtidigt och berätta för min pappa hur jag mår. På riktigt.
Hinna vara jag. Stanna upp och vara nöjd. Inte jäkta till nästa mål.

Kanske kommer jag alltid älska att slänga mig in i projekt, darra på en deadline och triggas av spännande uppdrag. Men jag har lärt mig att stanna upp. Att det där inte får äta upp mig inifrån. För jag blir så lätt uppslukad. Jag snöar in. Och jag har alltid sett det som något positivt. Att jag har ett jävlar-anamma och ett enormt driv.
Men tänk om jag vaknar upp en dag och blir beskriven med orden energisk, arbetsam och uthållig. Så tragiskt. Det kan ju lika gärna vara en beskrivning av en gammal, trogen kamaxel på en sliten Volvo. Allt det där är ju flyktigt. Något som måste upprätthållas.
Nä, vet ni vad. Jag blir hellre beskriven som härlig, rolig och en jävel på att imitera Antonio Banderas. Sådetså.

Tweed-torsdag med galopperande häst

IMG_7664

”Tweed-torsdag med galopperande häst” hade klingat en aningens bättre om det var en riktig polle med i bilden. Bara en liten hade räckt.
Ett tweed-klätt jag, som visade upp dagens klädval, galopperande fram över Midsommarkransens slätter. Kanske höll om magen på ett fashionabelt sätt?
Tanken är inte ny om en säger så. Jag och Lollo pratar ofta om att ha en varsin ponny som vi kan rida på till fabriken. Istället för cykel. Kanske en lånehäst. Lite som alvedon-cyklarna i Stockholm, fast i hästform. Alvedon-hästar.
Men kransen har för det första inga vidder och det råder akut brist på just hästar i Midsommarkransen. Så jag får bära en som brosch i stället. Inte lika roligt.

IMG_7677

Kashmirtröja från Beyond retro, loppisfyndad hästbrosch, skärp från Myrorna, kjol som jag har fått låna av min vän Lisa (tack!), vinröda strumpbyxor från H&M och nya höstskor från Ecco.

Nya höstskor!

IMG_7612

 

För någon som går i tunna ballerinaskor ända in i oktober är det här ett stort steg. Jag har investerat i ett par höstskor från Ecco, som jag är fullkomligt betuttad i. Och jag har bestämt att de ska hålla i en evighet, om jag så ska smörja in dem varendaste dag (började redan i går medan jag tittade på ”Bonde söker fru” (yes, jag erkänner, jag är som fastklistrad)).

Aldrig mer billiga, platta skitskor som klämmer på lilltån och går sönder efter en säsong.

Mest glad är nog min mamma just i detta nu. Hon har försökt pracka på mig bekväma kvalitetsskor sedan jag var trulig tonåring med rött hår och sur mungipa. Men bekvämt var liksom inte så … hippt. Nä, en skulle lida in i hippiesen. Gärna frysa av sig lilltån på kuppen.
Denna hösten vill jag inte frysa. Inte få ont i fötterna. Inte slänga massa pengar i sjön och tära mer på miljön än vad som krävs.
Så nu tar jag av mig hatten (och ballerinaskorna) för mamma och säger: Du hade rätt.

I mitt badrumsskåp

IMG_9803

För ett par veckor sedan kom Apoteket hem till mig, i sällskap med fantastiska skönhetsjournalisten Caroline Hainer, kemisten Pär och toxikologen Winta. Deras uppdrag? Rota igenom mitt badrumsskåp och se vad jag egentligen använder för produkter till mitt hår, vad de innehåller, hur de påverkar miljön, om de är skadliga för människan och hur bra de är – egentligen!  Jag fick mig en rejäl kallsup när jag insåg att en av mina favoritprodukter kan innehålla ingredienser som kan störa fertiliteten och skada foster. Gulp!
Här kan du kika på inslaget.

Är du nyfiken på att veta om fler produkter?
Hos Sandra Beijer kikar detta gäng hudvårdsprodukter, hos Linda Hallberg snackar de om makeup och hos Caroline Hainer själv tar de sig en närmare titt på produkter som tandkräm, deodorant och tvål. Sjukt intressant.

Och det bästa? Är du fundersam över någon produkt i ditt badrumsskåp? Gå in på Apoteket.se och ställ frågor till deras toxikolog.

Bröllop, 20-talsvågor och champagne

IMG_6617

En lördagsmorgon i september ramlade jag in hos vänner Per och Lisa i Horntull. Halft fixad i håret, med en ljusblå (panik-utlagd) klänning som jag hittat på Stadsmissionen och med min kamera i högsta hugg.

IMG_6549

Inne i lägenheten luktade det salong och förväntningar. Miriam Parkman hjälpte Lisa att fixa 20-talsvågor i håret och få på sig sin ömtåliga vintageklänning. Det nalkades nämligen kärleksfest/bröllop. IMG_6568

Lisa, min kära, underbara vän since 2004-ish.

IMG_6534

Champagnen slogs upp i kupor, vi skålade och så fixade vi vidare. IMG_6585

Lisa sminkade sig medan jag …
IMG_6636

… Tog kort på Pers snygga outfit. Vinrött, tweed, blommigt och blått! Så oerhört snygg kombination.

IMG_6590

Lisa – fortfarande med hårklämmor i håret – och Miriam. Vid ett-snåret åkte hårklämmorna ut, floret sattes fast och det var dags att bege sig mot Långholmen där vigsel, middag och fest skulle hållas. Och vilket bröllop alltså!

Pjuu, okej, detta bröllop kräver ett eget inlägg (kommer inom kort, var så säker).
Tjing så länge!