Gotland: Perennrabatt, egen äppelmust & tvätt på tork

God morgon! Medan jag vevar i gång den här kötta-reportage-tisdagen så tänkte jag vi skulle kika på några bilder från september-Gotland.
Vi börjar vid perennrabatten eftersom jag är mäkta stolt över den – att den överlevde sommartorkan. Eller ja, ena sidan av den i alla fall, hahaha.
Nästa år ska jag bredda perennrabatten ytterligare och även lägga krut på den vänstra sidan som ligger lite i lä. Jag hoppas innerligt att jätteverbenan (den lila, höga perennen som jag tallar på) kan övervintra på Gotland, för den liksom gör halva rabatten tycker jag.
Och så måste jag ju säga tack till alla er som har tipsat mig om fina perenner att sätta här. Solhatten (den lila blomman med orange mitten) är tack vare er – älskar den!

Det var så knepigt väder när vi var på Gotland. Ena dagen barfotaväder och 25 grader varmt och den andra dagen vaknade vi upp till ruggig dimma och höst. Men just den här dagen var det varmt!

Latade mig på trappan när barnen sov lunch …

Och var så himla trött. Jag glömmer alltid bort hur trött jag blir av att åka ut på landet, andas frisk luft och släppa alla måsten. Det är som att kroppen spänner av och sedan inte minns hur en startar igång igen. Så välbehövligt, men också frustrerande att gå runt och vara så där trött.

Vi åkte till det fantastiska musteriet Halfvede (ligger några minuter bort från vårt torp) med fyra fulla pappåsar äpplen och fick med oss ÅTTA sådana här boxar med äppelmust hem. De var så himla trevliga och vilken must sen!

Köpte med oss några päronmust hem och sneglade på grannens dignande päronträd. Måste fråga om vi får plocka några päron från hans träd nästa gång vi är där.  Så avis! Vi har ”bara” småpäron i vår trädgård. 

Plockade mellis från träden!

Och hängde tvätten på tork. Bästa doften och finaste fladdret!

Gotland: Dimmiga mornar, äppelplock och ett spännande DIY-projekt

God morgon!
Eftersom jag inte lämnar barnen på förskolan i dag så har jag krupit tillbaka till sängen efter frukost. Iklädd pyjamas tänkte jag bränna några jobbtimmar här innan det är dags för dagens första möte. Och vilket möte sen! Jag ska träffa Kransenloppis-gänget för nu har vi minsann fått ännu en idé! Wiii!
Dagens första uppdrag från säng-kontoret blir att visa upp en dag från förra veckans torphäng. Mornarna började med tjock dimma. Lagom till att vi hade kommit ut i trädgården efter frukost hade dimman dragit bort även åkrar och fårhagar.

Intill fårhagen har vi förresten satt upp armeringnät eftersom det ligger fyra hundra ton klätterrosor och kaprifol där. Vi grävde fram en rutten spaljé där, så någon tidigare ägare har haft planen att staga upp alla klättrande växter. Ska bli spännande att se om de hittar opp!

Lilla, lilla torpet.  

Varje dag plockade vi lite äpplen eftersom vi hade en mustningstid på Halfvede musteri sista dagen på torpet. Det var ju inte direkt svårt att fylla ett par papperskassar med de där dignande träden.  

Plocka och äta samtidigt. Bästa!

Dagens skörd som fick ligga på vänt i den här trälådan som jag hittade slängd i Midsommarkransen. 

Och det här! Sakta men säkert klättrar vår humle upp för vidjorna som jag satt som en gång intill trädgårdslandet. Den där humlen har knappt vägt två decimeter på hela sommaren, men nu så. Nästa sommar kanske den orkar sig hela vägen runt?
Nu ska vi bara sätta humle på alla vidjor och sedan sätta lavendel mellan vidjorna. Kan nog bli fint, eller vad tror ni. 

Drog i gång ett litet DIY-projekt som jag har drömt om i ÅRATAL också. Ser ni vad det blir? 

Nu då? Jojomänsan! Jag gjorde ett drivhusskåp av gamla fönster och överblivet virke. Slutresultat, skiss, tips och trix får ni se i ett kommande nummer av Amelia.

Dagens höjdpunkt var ändå detta. Att ta oss ut på promenad mot skogen, smaka salmbär som växer i vägkanterna och gå på upptäcksfärd. Det här med skog är ju lite exotiskt för de här stadsbarnen. Längtar till att få ta med dem ut i ”min” skog i Värmland. Där jag kan varenda stubbe och sten. Snart!

Gotland: Lilla torpet, Visby och finbesök av Plåthuset

Den här tisdagen började med glasögon-provning (ska jag investera i ett par runda glasögon månne? Spana in ett par som jag gillar på Insta stories vettja), jobbrejs och alldeles strax ska jag måla hyllplan till bokhyllan i vardagsrummet/köket. Kanske hinner jag ta en bild på resultatet redan imorgon? Vi får se.
Under tiden jag målar tänkte jag att vi kunde kika på några bilder från Gotland. En helt vanlig vardag som började här. Intill perennrabatten som jag inte kan titta mig mätt på.

Efter fix på torpet så pep vi in till Visby för att handla mat och fixa ett par ärenden inför några jobb jag skulle göra.

Vi käkade lunch i septembersolen på Rum för resande som ligger mitt i smeten, mitt emot Akantus och nära H10.
Älskar deras uteservering!

Direkt efter lunchen så somnade barnen i vagnen och vi passade på att strosa de där gatorna som annars är fyllda med turister. Nu var det mest bara vi som haffade kameran vid varje gränd. 

Kikade över grindar, in på innergårdar och förställde mig ett liv här och där. Hur det skulle vara. 

Stannade till vid här, vid mitt favorit-rosa-hus och förevigade höstens uniform.
Kofta från Emmy design, pennkjol som jag sytt själv på Tygverkets pennkjolskurs och roströda strumpbyxor som legat i min strumpbyxelåda i en evighet.    

När vi kom hem till torpet skulle vi egentligen åkt i väg för att plocka svamp med Plåthuset-Therese. Men vi var helt slut hela bunten så Therese kom hem till oss med barn och …

… underbart god äppelkaka istället. Så himla fint! 

På eftermiddagen vinkade vi adjö till besökte, dansade ur det sista äppelkaka-sockret ur kroppen och förundrades över hur korta dagarna börjar bli. Solen som går ner strax efter äppelträdet numera.

Vackra Villa Strömsfors, tapeter från Sandbergs & ett litet äventyr

Villa strömsfors sandbergs tapeter tapet l'hôtel

Förra veckan pep jag iväg på äventyr. Packade min gröna, lilla väska och satte mig mot tåget söderut. Mot Villa Strömsfors utanför Svenljunga och lanseringen av Sandbergs nya kollektion L’Hôtel – inspirerad av Paris.

Jobbade mig igenom förmiddagen, bytte tåg i Herrljunga, kom fram till Borås och sedan åkte jag buss till Svenljunga. De sista skälvande kilometrarna till Strömsfors tänkte jag ta med taxi. Inknödd mellan gymansieungdomar på bussen mot Svenljunga googlar jag taxi i Svenljunga. Slår mig för Stockholms-boende-pinsammhets-panna. Det finns inga taxibilar i Svenljunga. Så klart. Det gör det ju banne mig inte på min lilla ort i mitt barndoms Värmland heller.
Jag mitt nöt hade bara förutsatt att jag kunde slänga mig in i en taxi och åka de 9 minutrar som Google maps så fint hade visat.
Nöt!

Sandbergs kunde så klart hämta mig, men det skulle ta ett tag. Så vad gör en? Liftar så klart!
Jag ställde mig utanför Ica Kvantum och grabbade tag i första bästa trevliga kvinna som inte såg ut att ha ett mordvapen i bakluckan. Hittade Gerd. Hon skulle egentligen inte mot Strömsfors-hållet, men hade inget bättre för sig så hon skjutsade mig <3 och hon tyckte inte heller att jag såg ut som någon rånmördare så det var ju ändå dagens komplimang.

Nio ljuvliga minuter babbel och sightseeing senare var jag framme. Sa adjö till Gerd, tog en bild på henne till Insta stories efter att hon frågat sig om det var nödvändigt. Det var det kvittrade jag.
Klev av och förstod varför den här platsen är så omtalad.
Forsen i Strömsfors brusade och flöt så vackert förbi de gamla industrilokalerna där det en gång i tiden har tillverkats glas och tändsticksaskar.

Villa strömsfors sandbergs tapeter tapet l'hôtel lokal

Kikade in.

Därefter tornade det upp sig. Villa Strömsfors. Maj gaaaad. 

Klev in och blev betagen. Och lite stressad. Det var så mycket vackert överallt att jag kände att jag liksom inte skulle ha tid att lägga ögonen på allt under det knappa dygnet jag skulle vara här. 

I den stora salen hade Sandbergs dukat upp till middag extra allt.

Jag var lite rufsig, tufsigt och med glipande gylf. Vissa kallar det post-semester. Jag kallar det fashion statement. 

Snart ramlade alla gäster in. Studio Elwa-Elin, Minimocks/Betón-Petra och The Norrmans-Anna till exempel.

Och Linda.
Jag, Linda och Lollo bodde i samma rum. Sån lyx!
Ps. Kolla soffan! Hej drömsoffa! Skulle vilja ha en exakt sådan här fast tresitsig. Det hade varit gøy.

Vi fick en rundvandring genom hela villan och fick lägga ögonen på alla vackra tapeter. Den här tapeten är marmorerad, heter Marion och ingår i Sandbergs nya kollektionen l’Hôtel som du kan kika på här. 

Med ett glas bubbel i handen fick vi titta in i alla rummen på Villa Strömsfors. Den här verandan ville jag ta med mig hem. Men vettetusan var jag skulle ha den i Midsommarkransen … !?

Vi gick en trappa upp och fick se var vi skulle bo över natten. Vi passerade art nouveau:iga fönsterpartier,

vackra komoder.

blå badrum

Och en sådan stilmässig fullträff. Varenda detalj var som klippt och skuren.

Lollo bland tapeter. Precis som det ska vara. 

Sedan gick vi in i köket och alltså herregud vad vackert. Precis så där skulle jag vilja ha det i mitt framtida drömhus (läs: öde stenhus på Gotland?). 

Jag som gillar skafferier blev icke besviken.

Att åka i väg på sådana här äventyr är lite läskigt tycker jag. Eller så här. Jag är en social person som gillar människor, men det gäller ju också att en är upplagd för det. Känner att venerna ligger i linje, kläderna känns lena mot huden och ser alla människor som varma famnar. Jag trivs ofta som katten, men jag kanske inte var helt i fas under detta lilla äventyr. Men så glad att jag åkte ändå. För det bästa med att våga fast en kanske inte riktigt är i fas är ju att en träffar så många nya bekantskaper och ÄNDÅ överlever. Det här är exempelvis Ida som driver @Idwi.studio.

Efter bubbel, rundvandring och kik på nya kollektionen försvann vi upp på rummen och svidande om. Det blev en vit spetsklänning för min del. 

Sedan skulle vi laga mat, med inspiration från tapetkollektionen.

Det gick lite så där.  En paj som aldrig blev klar och en tårta som rasade mitt under Anna Kubels spatel, men herregud vad roligt det var.

Nyfikna på vilka som var där?
@sofiaatmokkasin @katrinbaath @studioelwa @volanglinda @louise.lemming@minimockspetra @idwi.studio @annakubel@jasminabylund @myscandinavianhome@idamagntorn @miniwilla @thenorrmans @dayfotografi @mialinnman

En pangmiddag senare var klockan över midnatt och vi kröp till kojs.

Och vaknade upp här. Inte fy skam. 

Gick ner till middagsbordet som hade förvandlats till frukostbord med Studio Elwa på. 

Fotade några hörn med Sofia i, klippte till några tapetprover från den nya kollektionen och vinkade adjö till alla fina.

Och så swischade jag hemåt med SJ innanför rocken. Eller om det var min rock som satt på SJ. Hur som, jag kom hem med en hel massa tapeter. Nyfiken på mina favoriter?

Rädda klimatet – allt du behöver är en papperslapp!

Det är mindre än en vecka kvar till valet.
Det viktigaste datumet på länge. För nu avgörs vår framtid. Din, min och klimatets.
Använd den röst som du har fått och tänk på att det är en lyxvara att uttrycka sin åsikt i andra länder.
Ta inte vår frihet, mänskliga rättigheter och omtanke om andra människor för given. Och sumpa för guds skull inte bort den. Då är det någon annans röst som hörs i ditt ställe.

Och rösta med hjärtat.

Vi är ett starkt land med en fattig historia. Ett land som vi har byggt upp med goda värderingar som ska gynna den stora massan. Inte enskilda, rika eller de som råkar känna ett pondusskägg med familjebekanta med makt. Alla ska ha samma chans till ett vettigt liv, en utbildning, sjukvård och en framtid. De mest elementära vi har ska inte vara beroende av ett smart val, att du är påläst eller har en utbildning. Inte heller av pengar. Utan det ska finnas – no matter what. Och alla bidrar för att alla ska ha det bra och att systemet ska fungera. 

Det är inte illa pinkat.

Vi har blivit ett rikt land. Men bara för det får vi inte glömma vilket samhälle våra mormors farmödrar levde i. De som ville fly landet. 

Vi är kända över hela världen för att vi stått utanför krig (någorlunda), har varit neutrala (relativt) och haft en samhällsmodell med ett världsberömt skyddsnät. Det har sina hål, men vi kan inte sumpa hela nätet bara för ett par hål. Vi måste fortsätta reparera.
Vi har tagit emot barn som sett sina föräldrar bli avrättade, människor som varit tvungna att fly sina älskade hem och försökt hitta en fristad där de inte hotas till livet. Vi har förstått att vi kan hjälpa. PÅ RIKIGT HJÄLPA. Tänk va? Vilken grej att vara stolt över. Jag får svindel.

Min pappa berättar ofta när italienarna kom till Ludvika i Dalarna i mitten av förra seklet. Det var brist på folk, ingenjörer, på ASSEA så en började importera arbetskraft. Min farfar Einar jobbade på ASSEA, hade läst italienska och var omåttligt nyfiken på att få utöva sina kunskaper. Så han bjöd hem de nyanlända, åt middag och så spelade de musik tillsammans. Där möttes de. Italien och Ludvika. Italienarna introducerade spagetti, männen lagade mat (vilket var banbrytande!) och gjorde något så ovanligt som att leka med barnen. Tänk vad invandringen berikar vårt land. Ger oss nya kunskaper. Våra nya landskompisar jobbar, betalar skatt och bidrar till samhället. Och inte minst: påminner oss om att vi svenskfödda är privilegierade som råkat födas ut i ett land som inte varit i krig sedan 1600-talet.

Vi är inte med i NATO, vi krigar inte, utan vi medlar och för diskussioner. Som vuxna människor. Vi är ett fredligt land. Vi slåss inte med järnrör. Vi beter oss.

Något vi är urbota dåliga på, som lilla Ludvika var fenomenala på, är att ta hand om all den kunskap som kommer till vårt land. Intressera sig och nyfiket bjuda in. Och bredda det stora “vi:et”, istället för att fortsätta prata om vi och dom.
Och tänk va. Den där öppna staden, Ludvika, där min pappas släkt har växt upp. Dit jag åkte när jag var liten, badade i Nottjärn, lekte med underbara kusiner, hälsade på världens snällaste farmor, lärde mig svära. Till staden som enligt mina korta centimeter var den omtänksammaste och roligaste.  Fylld med så mycket värme. Över den staden har ett invandrarförakt dragit in. Hur kunde det gå så snett?

Kvinnor har rösträtt, har friheten att göra abort istället för att offra sin kropp efter att ha blivit oönskat gravid. Vi har en samtyckeslag, vi går (i många fall) i bräschen för jämställdhet och vi har föräldrapeng som delas mellan de föräldrar som – tillsammans – valt att sätta ett barn till världen. Föräldradagarna får gärna fördelas lite mer jämställt enligt min mening, så att kvinnorna inte hamnar på efterkälken gällande lön, karriärmöjligheter och pension. Jag kan inte tänka mig något mer oromantiskt än att vara kvar i ett förhållande för pengarnas skull. Vara kvar i kärlekslöst äktenskap för att kvinnan inte klarar sig på sin egna sketna pension. Det tror jag ingen part i ett förhållande tycker låter som en vidare värst upphetsande kärleksnovell.

Många kvinnor drar hela lasset och bränner sedan ut sig efter noter (vilket inte bara är tragiskt, utan krasst kostar både självbild och pengar). En vanlig bortförklaring till ett ojämställt föräldraskap är pengar. Där var de igen. Pengarna. Men då var väl en jämställdhetsbonus en alldeles genial grej tänker jag. Och ett samhälle där vi inte placerar olika uppgifter efter kön. Men det finns ett parti som gillar tanken på att spä på de de traditionella könsrollerna och tycker att kvinnor ska vara kvinnor och män vara män. Vad nu det betyder?

I skolan lär sig barnen inte bara en massa matnyttig kunskap, utan får värdefulla verktyg att kunna navigera i livet. De lär sig om genus, får utveckla sina inviduella egenskaper istället för att sättas i ett könsfack av vad som förväntas av dem. Och agera därefter.
Tänk va! Vad mycket kunskap, innovationer och kraft som finns om den bara släpps fri, bortanför förväntningar och strukturer.

När jag gick på lekis så fanns två rum. Ett för pojkar och ett för flickor. Jag var hutlöst ointresserad av leksakerna i rummet jag sattes i. Jag förväntades låtsas stryka och leka med dockor. Nu råkar jag ändå gilla konceptet kring omhändertagande och sociala lekar, för det finns inga bättre egenskaper att träna på – för alla kön! Men stryka? Va!?

Jag ville bygga.
Skapa!
Men jag skulle stryka. Bygga och skapa gjordes det i ett annat rum – ett rum där jag inte förväntades briljera med min närvaro.

Som tur var hade min pappa och mamma en verkstad hemma med massor med material där jag fick fria händer att snickra, bygga och stapla. Med fyra kilometer till närmsta kompis så kreerade jag och min syster hela dagarna. I min familj var det min pappa som bakade bröd och lagade mat, båda hade hand om trädgården och mamma kunde banne mig allt. Tack vare dem fick jag alla möjligheter och förstod att alla arenor var mina.
Och vad jobbar jag med i dag? Jag skriver, fotograferar, snickrar, syr och konstruerar.
Men den kunskapen kom inte från skolan. Inte då.

Allt det här tar vi för givet.
Det finns krafter som vill inskränka, avskaffa. Bli ett starkare ”vi” för att ringa in ett ”dom”. Skilja på kvinnor och män, och främja ”deras” egenskaper. Hitta fiender, någon att skylla på.

Men vill vi verkligen att Sverige ska bli ett trök-land med förslitningsskador? Ett 1800-talsland för förlegad kvinnosyn. Där varenda krona räknas i relation till barn som precis mist sin älskade pappa eller mamma, syster eller bror. Eller vad fasen: Allihop. Är det verkligen då vi ska mjaaa:a och fundera kring vi har råd?
Ska vi inte ställa frågan när det handlar om nya motorvägar, flyg med skattelättnader eller hutlöst rika skattesmitare?

Kan vi inte ta hand, stötta och slå an vår omtänksamma sida när världen brinner? När vi tillsammans måste hjälpa klimatet i första hand. Kan vi inte snälla fokusera på det nu?

Vi har inte tid att bråka. Vi har en så himla mycket viktigare fråga att ta tag i, håller ni inte med?

Den 9 september kan du vara med, värna om vårt land, dina rättigheter och dina medmänniskor. Du kan rädda klimatet. Och vårt fina land. Du kan rösta på ett parti som inte bara erkänner klimatfrågan, utan också har en plan som ligger utanför ”alla människors fria initiativ”. Som vågar gå i bräschen. Inte tittar på någon annan och säger: ”du först”. Jag vet inte hur det är med dig, men jag behöver ramar att förhålla mig till. Regler och lagar som gör att jag vet hur jag på bästa sätt kan manövrera i livet. Jag vill vara en stor människa som stolt står upp, inte sneglar åt vänster eller åt höger, jämför och småhatar.

Jag bryr mig inte om vad du röstar på, så länge du röstar på ett parti som har en vettig människosyn och miljöpolitik. För räddar vi inte planeten – och gör det tillsammans – då spelar ju varken skola, sjukhus, pension eller någonting någon roll längre.
Allt du behöver är en papperslapp. Rösta!

Vet du inte vad du ska rösta på eller känner dig osäker? Spana i den oberoende @valjarskolan på Instagram.

Gotland: En plats vid havet och en magisk solnedgång

Sista dagen på Gotland – när torpet var urstädat, nya gäster hade flyttat in för veckan och en försmak av höststormarna drog in – hyrde vi sjöstugan på fantastiska Pensionat Fridhem. Där skulle vi bo en natt till ljudet av stormiga vågor, alldeles intill havet.
Vi kånkade in en väska eller två, åt en spartansk middag med den här utsikten och sedan …

… gick vi ut och upp mot sommarnöjet Frihem som uppfördes av Prinsessan Eugenie och ligger så vackert söder om Visby.

Det var sommarens första kyliga dag där i augusti, så vi kröp ner i koftor och polotröjor som legat nedtryckta i byrålådan i veckor.

Jag, mina ungar och Östersjön.

Alltid bärandes på en och ha en annan hållandes i kjoltyget.

Villa Fridhem som jag plåtade inuti tidigare i somras. Världens maffigaste veranda med utsikt över horisonten!
Medan det blåste storm nere vid sjöstugan satte oss i den lugna trädgården och åt jordgubbar till efterrätt.
Och vilade. Det här var verkligen semester från semestern. Inga projekt eller todo’s. Bara vara. Sådant värdigt sätt att avsluta sommaren på. 

Med efterrätt i magen gick vi på upptäcksfärd bland de vackra byggnaderna. Min lilla familj satte sig i sann band-pose och jag fick med nöd och näppe ta en bild.

Vi letade oss neråt, mot havet. Förbi sjöstugan låg precis vid en klippkant som sluttade ner mot havet (med stängsel).  
Och till stranden.

  

Kastade en massa sten och tittade på när det surfades i de vilda vågorna. 

Det började närma sig läggdags för de små och snart orkade de små benen inte stå längre.  

Så vi tog varsitt barn på ryggen och började gå mot sjöstugan.

En puss på vägen bara!

Tog på pyjamas och tittade på solnedgången. Vi läste Storm-Stina som godnattsaga och när barnen hade somnat så satt jag och John och drack vin med …

… den här utsikten utanför fönstret. Högklint och augusti-himmel. Vackraste på hela sommaren!

Stök, målning och tips till desperat förälder?

God kväll på er! Jag ligger nedsjunken i soffan i vardagsrummet och FRYSER. Nu råkar ju vartenda fönster i hela lägenheten vara öppet, men ändå. Jag njuter av frys-myset. Sådant en kan unna sig att göra i augusti med tak över huvudet.

Den här helgen har varit så … trött. Jag har varit så trött.
Första-helgen-efter-jobb-starts-tröttheten.
I fredags somnade jag framför Younger (bästa sättet att avsluta en fredag), lördagen spenderades på SÖS med Majkens sista behandling för borelia. Måtte hon nu bli helt frisk. Hon är inte helt återställd – fortfarande hänger halva ansiktet inte helt med. Men det är hundra gånger bättre än för 11 dagar och en antibiotika-kur sedan. Men den lille korven ska ta det lugnt ett tag fram över. Och jag bara fattar inte hur tapper hon varit. Ryggmärgsprov, undersökningar och så har hon levt med infart i handen i 10 dagar. Och så har hon fått åka till SÖS varje dag för att få antibiotika intravenöst, vilket har tagit mellan 1-2 timmar på ett ungefär. Sådan liten hjälte!

I lördags kväll hade vi Linda, David och Chaplin på middag och i dag slöade vi hemma. Tog igen oss. Tittade på film och så målade jag vardagsrummet (därav vädringen) medan barnen lekte på innergården. Det enda vilda vi har hittat på i dag var ett besök på AB café.
Det har varit en ganska härjig dag. Trötta barn som gått varandra på nerverna, bråkat, kastat grejer på varandra och kastat sig själva på marken. Vettetusan vad en ska göra. Den ena kastar grejer på den andra och den andra utnyttjar situationen med stor dramatik för att eska napp. Hur får en ungen att sluta slåss och kasta grejer på den andra? Vi tar ongen som slagits/kastat åt sidan, pratar med henne och försöker med lugn ton säga att det inte är okej och det är dags att säga förlåt. En tror att det hjälpt, men i nästa sekund är hon där igen.
Vi har testat lugn, mjuk stil, men ibland brister tålamodet och det kommer ut ett hopplöst ryt. Vi börjar bli ganska slut.
Det enda som hjälper är att sära på dem. Gå i väg och göra saker var för sig, men det betyder också att det vi aldrig får hänga med varandra och så kräver ”lugnet” att båda föräldrar är på plats. Att dra i väg en helg på hotell är lite som att ge den andra en hög med bråk i frukostflingorna. Vad gör en? Tips emottages tacksamt!

Helgens finaste då?
När Majken kramade om mig ute på innergården och sa ”jag gillar dig, mamma”. Eller när jag och Bodil satt och fixade med dockhuset. Satte upp små tavlor och hängde upp gardiner. Och så alla avsnitt av Younger. Och att John gjorde burritos med jordgubbssalsa från ”Ännu mera vego”-boken. Genial maträtt!

Gotland: Strand, Skulpturfabriken och middag i trädgården

God kväll! Medan John nattar barnen så tänkte jag riva av lite bilder från Gotland. Det var den där sista veckan. Det var något vemod i luften. Som att hösten började dra in med vågorna.  Samtidigt stängde alla sommaröppna butiker igen och stränderna ekade tomma.
Vi däremot, vi var där.

Sprang ner på stranden i Hideviken och ståjade. .

Eter ett tag ville barnen inte leka mer med mig. Så jag lunkande trumpet mot basväskan och  …

Svidade om! Doppade mig i havet och när det närmade sig lunch så pep vi i väg.

Liten uppkopplad person på väg mot Rute stenugnsbageri.

Där mumsade vi smörgås tillsammans med våra vänner Jens, Mallan och Juno.

Jens!

Efter maten tänkte vi kika förbi Perspective studio som låg längre bort på vägen, men de höll precis på att packa ihop hela butiken för säsongen.

Så då började vi åka hemåt, med ett litet stopp på Skulpturfabriken i Slite.

Det är så fantastiskt vackert där. I trädgården till höger finns det här:

Livsdröm.

Och mängder av bolltistlar!

Vi slog oss ner för fika i den spännande trädgården på baksidan.

Nybadad och strikt moder vid bord.

Stoppade ner ongarna i en förvaringskorg och åkte hem.

Parkerade dem här. 

Kvällen spenderades med kräft-middag och sällskapsspel i trädgården med vännerna.

Det var så varmt ute. De nya dörrarna (de gamla var murkna, men vackra och är sparade för en framtida punschveranda) på torpet stod öppna och min hemmagjorda nätdörr höll alla flugor och getingar borta. Det här var en av de sista kvällarna på torpet så jag gick bara runt och njöt mellan spelvarven.
Asch, nu längtar jag tillbaka! Tusan också. Men snart är vi där igen!

Plåthuset på torpet

Hej och god kväll!
Imorgon börjar jag jobba igen. På dagstid alltså. Det ska bli guld att hinna ifatt lite granna, hinna göra alla de där blogginläggen jag har tänkt göra och ta en massa bilder från nya lägenheten. Vi får se hur mycket jag hinner. Det är pressvecka i Stockholm, Formex och säsongens första deadlines, men det känns himla skönt att vara i gång.
Men tills dess: en liten kik från en kväll på torpet när vi hade Plåthuset-familjen på besök.

Lyxen i att ha världens gulligaste familj i grannsocknen!
John laddade mat och så dukade vi upp till middag under äppelträdet. Det var ju så mycket flugor att det enda sättet att njuta sommarkväll var i vår lilla kokong.

Efter middagen begav vi oss mot den rosa bussen.

Där vi åt glass! Älskar det där ouppstyrda (lika mycket som det uppstyrda), bara ett par glasspaket och muggar, glas och tallrikar att äta på. En tager vad en haver.
Gullisarna <3

Medan vi satt där i bussen började det mullra över ängarna runt omkring. Ongarna gjorde åskdansen för att locka till sig regnet. Och snart började det blixtra och regna.  Bara måttligt, men ungarna var i extas. 

Några minuter senare var det över och det sänkte sig ett guldgult ljus över bussen.

Och om någon undrar var skatten finns så kan jag ge er en hint.
Innan glassen hade smält ihop totalt gick vi in, stökade undan och satte barnen framför en film.

Själva satte vi oss i köket och spelade spel.
Bodil och Harry ville vara med på slutet.
Myset!

En liten kik in i barnrummet

Järnsängarna har kommit från Gotland och har flyttat in i ett nymålat barnrum som sakta tar form mellan uppackning från torpet och sjukhusbesök.
Imorgon ska jag sätta upp en girlang i taket, ni vet den här i papp som jag gjorde för hundra år sedan.
Snaaart, snart är barnrummet klart och jag ska sätta tänderna i vardagsrummet.