Tåget från Dalhem till Roma

Pjuu. I dag har vi haft fixardag på torpet. Det grävs gropar för kommande äppelträd, grenar från äppelträdsbeskärningen släpas i väg i väntan på en höstbrasa, grusgången får sig en omgång (ska på sikt göra om den eftersom den är fulgjord) och imorse kom snickare och elektriker hit för att kika på vårt lill torp. Efter ett år på torpet har vi bott in oss och insett vad som funkar – och inte funkar. Dessutom har det blivit dags att fixa övervåningen, bygga väggar och se över fulbyggda grejer. I ett annat liv hade vi kanske kunnat göra sådant där själva, men med små pseudotvillingar hängande och slängande i ena skjortärmen finns föga tid.

Elektrikern ska kolla över elen, sätta in jordfelsbrytare, fler uttag (vi har exempelvis bara ett enda i sovrummet – och det sitter vid sängens huvudände (ej optimalt om en inte vill plugga in huvudet i eluttaget).
Dessutom har vi fått leverans med äppelträd och rosenbuskar från vårt bästa ställe – Linds växthus i Visby. Här ska lummas till minsann.
Medan vi gör allt det där tänkte jag att vi kunde kika på en annan dag, när vi tog tåget från Dalhem (där vi bor) till Roma! Hela sju kilometer järnsvägshistoria. Och jag gillar ju historia och tåg som bekant, så jag och Majken stegade in i stationshuset …

… och löste biljett för två vuxna och två smågalningar.

Majken fick en konduktörsmössa och jag invigde mitt senaste köp från Lyckliga gården: en rosa 50-talsklänning med tillhörande bolero till.

Undrar just varför konduktörerna inte ser ut så här på SJ numera. Små äppelkindande gladfis-gullfjun med glatt humör som klipper biljett för glatta livet (gärna klippa mångamånga gånger också för säkerhets skull). 

Hesselby heter stationen i Dalhem och där finns – förutom ett rosa stationshus – ett litet café, tågmuseum och en minishop på tema tåg (tyvärr säljs ej fullskaliga tåg, utan små barnvarianter #fail).

Med två vildingar jonglerandes på brutna armar puttrade vi sedan i väg i den röda vagnen. Förvillas ej av fridfullheten i denna stilla bild – det var sju kilometer full blown kalabalik, men så sjukt mysigt. Ändå.

Halvvägs stannade vi till vid en öde station med ett urgulligt stationshus (SOM EN KUNDE HYRA OCH BO ÖVER I <– !!!) och som jag (tyvärr) inte hann plåta eftersom min friska arm var upptagen med att hålla barnen på rätt sida om tåget (alltså inte UNDER tåget även om det verkade stå på bådas Bucket list).

Efter en stund var det dags att hoppa på tåget igen och puttra mot Roma.

Vi gled in till stationen i Roma …

Och så pep John och Bodil ut på perrongen för att överraska Majken. Bodil tryckte sitt lilla fejs mot glasutan tills varje spår av drag var som en smet, och Majken gjorde likadant.

Efter vår lilla äventyr återvände vi till Dalhem.

Och tog karusellen hem till torpet. <3

Senapsgul kudde och en fransig liten duk

Kolla, kolla vilka fina grejer jag hittade hos Berså! Har ju redan visat upp på Instagram, men inser ju att alla kanske inte följer mig där …

En senapsgul kudde som ska få leva torparliv innan det är dags att återvända till stan (där den ska få bo i ett ROSA SOVRUM, så taggad!) och en fransig liten duk som det ska dukas morgonfrukost på under äppelträdet.
Fint som snus.

Ps. Vill du följa mig på Instagram så heter jag kort och gott @emmasundh (är numera ganska så aktiv (och oredigerad, hehehe) på Insta storys).

Berså, Lyckliga gården och Hablingbo

Denna ö alltså. Det spelar ingen roll om det regnar eller är pötthett, dagarna fylls med ömsom sand mellan tårna och spännande utflykter under regntunga moln. En favoritrutt på ön är en väster-utsflykt som så klart börjar på hos Berså, vid Tofta kyrka. De har så himlens mycket fint att ögonen ploppar ut.

Barnen somnade i bilen hit och när vi kom fram lyfte John över dem i dubbelvagnen. Medan de sov kikade vi runt i butiken.
De här handkrämerna fingrade jag på redan förra året och förstår inte för mitt liv varför jag inte köpte. Köpte inte nu heller och undrar varför!?  Jag har riktiga arbetarhänder, så de behöver allt lite kärlek i William Morris-kostym. Visst?

Den utmärkta planen att barnen skulle fortsätta sova medan vi fikade i lugn och ro … sprack. Totalt. Så det blev melonsölshärj istället för en kvittrande truddeluttfika i gassande semesterberså på tu man hand.

Bodil. Så nöjd över att ha kraschat vår romantic dejt.

Majken låg kvar och myste i vagnen, under mysfilten från Numero74. Typ mjukast i världen.Både barnet och filten.

Efter några minuter vevades även hennes ben igång och jag flashade förmodligen rumpan för hela Tofta församling medan hon gjorde om min klänning till en koja.

Well, well.

När bus övergick i skrik vände vi om på utflykten och utfodrade de små drakarna med pannkakor på Leva kungslador.

Sedan bar det i väg söderut med två nöjda barn. Mot Lyckliga gården.
Ett måste varje år.
Lyckliga gården drivs av Elin, som tidigare hade vintagebutiken Lyckliga gatan i Midsommarkransen. Där var ju jag stammis och på tiden när jag var med i Vintagefabriken låg våra butiker nästan vägg i vägg.

Inne på Lyckliga gården strömmade vi samman med ett gäng vänner.

Medan jag tittade på gamla pinaler och möbler …

Ägnade sig barnen åt att förfölja höns och äta glass. Ändå bra uppdelning av arbete.

Jag provade halva butiken, eller ja, så gott det gick med bruten arm. Och hittade både det ena och det andra (ska visa inom kort).

Vinkade hej då till Elin och hennes familj och riktade in oss på Hablingbo och Hablingbo creperie. Där, bland stockrosor och falu rödfärg skulle det det ätas crepes. Men först plåtas så klart. 

Jag kan inte få nog av de där stockrosorna. Har pillat ner sinnesjukt många frön i trädgården vid torpet, men alltså en skulle ju ha en sådan där lada med stenvägg. #lifegoal

Kolla bara!

Medan jag drunknade i stockrosor och vi väntade på mat så sprang alla kids runt här, framför den stora terassen.
Älskar (ÄLSKAR!) ställen där barnen kan springa omkring precis intill middagsbordet. Då kan en själv sitta och sippa en drink, medan de små liven roar sig själva.

Min kompis Mick hoppade dock in som lekplats.

Och slänggunga för Juno.

Mellan lekvarven åts det crepes på terassen med en hel hög med vänner. Malin till exempel.

Och ja, de här också. John, Mick, min syster Ellen och Christer (som precis anlänt) och Elin och Johan. Fun fact: När jag jobbade på Damernas värld så var Elin praktikant hos mig under ett par månader. Så jädra trevlig och skicklig, så en tappar hakan. Vi lärde känna varandra och rätt som det var kom vi på att vi hade gemensamma vänner på Gotland och sedan dess ses vi titt som tätt här på ön.

Efter middag och ytterligare lek så somnade Majken i vagnen. Helt slut.

Då passade jag på att kika in i butiken som finns bakom alla stockrosor, och intill creperiet.

Muggar i alla sorts färger och mönster, signerade Åsa Lindström. Så katastrofalt fina.
De här, med blåbärsliknande (eller slånbär?), var mina favoriter!

Innan det var dags att lasta in alla barn i bilen och fara hemåt tog jag en bild på min syster och hennes lilla Zea. Min alldeles egna systerdotter!
Lastade därefter in barnen i bilen, startade och sedan skrek de i kapp hela vägen hem. Men så värt varenda sprucken trumhinna.

Visby, rosa stenhus, stockrosor och härjsvett

Visby just nu alltså. Som en våffla rinnande semesterglass med kolasås över.
Vårt torp ligger 20 minuter från Visby, så när det ska handlas mat och fixas ärenden brukar vi passa på att ta en tur inne i staden.

Varje gång försöker vi gå genom nya gränder, för att se nya hus, portar och hav av rosor och stockrosor. Tror att vi snart betat av varenda gata, gränd och hörn. 

Eftersom Majken och Bodil vill pilla på varenda gatsten, plank och pinne så tar det ett tag att ta sig igenom Visby. Det är verkligen en utmaning att ta sig tiden att stå där och intressera sig för ännu en sten, istället för att jäkta mot sin egen förväntade dagsplan.
Tur att det finns så mycket att titta på när en kvart slukas på att följa en myras vardag i Visby. 

Majken och jag.

Vid lunch somnade Bodil i vagnen efter att ha exorsistkrålat av trötthet genom kullstensgator. John fångade tvåbarnslivet i en bild: felknäppt kofta, 1-åringsben som står på ända i vagnen och en svepande svung för att fläkta bort härjsvetten.

Majken hittade ett blått rep som hon lade ut och härjade loss med. Virvlade som en virvelvind runt mig, stannade till, höll hand och försvann lika snabbt igen.

Borstade av en timmes jox, klippte mig och skaffade mig ett jobb.

Tadaaa!
Och herregud vad jag har använt denna outfit alltså. Favoritklänning från Vintagefabriken och kofta från Emmy design. Nu har jag emellertid bannlyst mig själv från att bära detta igen, till förmån för garderobens andra godbitar.

Sedan slutade Majkens ben att funka och hon kippade med ögonen mot Johns axel.

Efter någon timmes sjukgymnast-let (för min brutna arm), kvistande genom Visby fram och tillbaka med oregerliga barn och en droppe frustrationsgråt (halvsprang med jonglerande barn i halvbruten famn för att passa en sjukgymnast-dropin-tid på vårdcentralen, och när jag kommer fram genomsvettig och slut vid angiven tid, klockan 13, så har alla platser delats ut 12:45 (EN KVART INNAN!?)),så anlände vi hit med (slutligen) bokad sjukgymnasttid i hand och sovande barn. Världens längsta mening, jag vet, men den var tvungen att skrivas.

Bredablick är en favorit i Visby. Inte nödvändigtvis för den kulinariska maten (typisk cafémat), men för den fantastiska trädgården där en kan andas, släppa barnen på spring och inte oroa sig för testosteronbilar ska köra av dem träskorna eller att de ska försvinna i ett folkhav. Här satt vi. Borstade bort frustration, sippade kaffe och blev hela igen.

När barnen vaknat gick vi hit. Ett stenkast från Bredablick ligger ett annat favoritställe, nämligen Botaniska trädgården.

Det doftar lavendel och ros så fort en lägger handen på grinden in mot trädgården. 

Majken offrade sin vattenflaska till lavendeln. 

Lite i smyg sådär. Det är ju ändå bevattningsförbud. 

… Medan den här stapplade runt och åt sten.

Gick mot ringmuren för att ta en bild på samma ställe som förra året.

Men det här med att samla alla på en bild i någon sånär uppställd pose!?

En omöjlighet.

De stod emellertid blickstilla i en sekund (kolla deras blickar, hehehe), när de fick syn på …

(kolla till vänster i bild) … när de fick syn på en riddare som red förbi på sin häst och samtidigt sms:ade på sin medeltids-iphone om spetälsk ock sådant där.

På vägen hem ville Majken in i varenda port. Knackade, ropade och drog.

Ville in. Lika nyfiken som sin moder över att inte få se mer av vad som döljer sig där bakom.

Sista sucken av Värmland

Rubriken låter som namnet på en roman, men får istället bli sista inlägget från Värmlandshänget (snart ska vi ge oss i kast med den riktiga godbiten, Gotland (här är jag ju just nu)). Men innan vi kastade loss Destination Gotland så bjur jag in er på våffelkalas. Bodil fyllde ju ett år den 9 juli och det firades i dagarna tre.

Jag är ju svag för kalas, så jag passar på när det fylls år. Och vem vill inte fira den här gladfisen?

Så vi bjöd in min familj på våffelfest.

Gaaanska uppskattat.  

Min pappa anlände först, så han fick vara med på bild. Sedan urartade ju allt (som det gör med två små barn i syltgräddland strax innan lunchtuppluren), så kameran ställdes därhän för att undvika ytterliga teknikhaveri. Mitt i allt detta anlände min mamma, syster, min svåger och deras lilla barn Zea (som jag alltså inte har någon bild på av förklarliga själ). 

Som en liten extra sockertouch denna dag bjöd jag in släkten (mormor, moster, kusin, kusinbarn och hela fadderuttan) på det här samma eftermiddag.

Sedan gick vi ut för att upptäcka skogen. Majkens första möte skulle jag tro.
Midsommarkransens fauna är skral i jämförelse med en djup Värmlandsskog och skit under naglarna, småkryp och skogsäventyr vill jag ge henne.

När hon var bebis plockade vi kantareller med Majken i bärsele, men det räknas liksom inte. Den här gången klivade hon ut och upptäckte ALLT. Vid blotta åsynen av ormbunkarna utbrast hon ”ply” och trodde hon kommit till en paraplyplantering. Sedan stod hon där och låtsades att hon var Totoro och regnet smattrade, trots att det var torrt som en bearnaise i pulverform.

Efter en vecka i det enorma (och vackra) huset var det dags att städa ur. Om vi fått god motion bara av att leva i ett stort hus så var städningen ett maratonlopp. John marade mest, det ska erkännas, men bara att plocka undan efter sig på ENROMA ytor? Pjuu.
Hemma i stan behöver en ju bara ta ett djupt andetag så är damsugningen klar liksom.

Med huset städat och klart, så var det dags att säga hej då och adjö till lånekatten Winston.

De här två hade verkligen funnit varandra och vi insåg att vi måste ha katt. Ja, jag vet, jag har skrivit det förut så snart måste vi göra något åt detta, right?

Somrig yoghurtlyx + megaenkelt DIY

emmasvintage.se i samarbete med Yoggi

Vi är några morgonpigga ena. Eller ja, i alla fall 75% av denna familj (ej jag). Så i arla morgonstund äter vi frukost inne i köket, för att sedan vid 09:30-snåret fika tillsammans. Vissa har då inte kommit ur morgonrocken ännu, och tänker så inte göra än på ett par timmar.

Till fikorna brukar vi leta oss ut i trädgården, till äppelträdet, och smaka på sommaren.
Och passande nog så hörde Yoggi av sig och frågade om vi ville testa lite yoghurt, gjord på svensk mjölk och färska bär, till sommarfikat. Och det vill vi ju så klart.
Kunde till och med lura i de små liven att det var glass (hehe).
Funderar nu på om jag ska ta det hela ett steg längre och frysa in yoghurten för att presentera konceptet ytterligare …

Vi avnjöt skogsbär, hallon och jordgubb och smultron.  Sommar på burk.  Och lite färska jordgubbar också …

Grannkatten ville också vara med, men gömde sig bakom luktärten. 

Efter fikat fick smultron & jordgubbspaketet konvertera till hem för katten. Här går ingenting till spillo. Jag gjorde en liten tidning till katten också, så hen kan ha koll på världsläget. Mycket med Trump nu. Katten är upprörd.

Kattens hem, aka burken, är klädd i blommigt papper från Vintagefabriken och efter kidsen har lekt klart med den (antalet lekar som handlar om att fylla och plocka ur olika former av burkar är oändlig) ska nog burken få bli pennställ till Majkens ritpennor.
Eller kruka till en stickling. Eller vas till en bukett blommor. Eller förvaring för Bodils alla stenar …


Åberg, sommarkvällar och självförsörjande minnen

När vi var i Värmland spenderade vi kvällarna så här. Tillsammans med vår vän Åberg, med utsikt över åkrar, ängar och sjön Gapern.

Sparka grus framför oss, prata om livet, leta efter syrs-sång (var är syrsorna i år?) och …

… liksom suga i oss sommarkväll. Efter det här härjåret så behöver jag det här. Liksom kalibrera om hela själen och kroppen och komma igen, upp och i balans.

Jag bloggade med den här utsikten. Älskar det där kvällshänget, när alla sitter med sitt, munnen går utan tanke och en avhandlar vardagsstrunt och livsomvälvande avgöranden om vartannat.

Och när det är läggdags så går en inte alls till sängs utan piper ut i daggen för att bara fånga en liten, liten sekund till som en ska ha att titta på i kallaste november och träligaste mars. Utslitna klyschor som att ”ladda batterierna” under semestern handlar om att ladda kameran full för min del. Så att jag kan få försvinna in i det här sedan, när höstblåsor kommer, barn skriker och en stöter på tråkpatrull. Recharge:a skiten ur mitt eget liv.
En skulle kunna säga att jag är självförsörjande.

Baddräktspremiär, barnkalas och ett kärt återseende

Spring-i-benen-morgon, baddräktspremiär och mjukt daggbehandlat gräs under fötterna. Bästa starten på en lördag.

Lägg till en morfar vars ben en kan måtta och slänga sig runt och kikskrattet är komplett.

Vid lunch ramlade ett gäng vänner in på jordgubbskalas.

Vår lilla portabla matkvarn Bodil skulle ju firas. Hela ett år!  Lilla, älskade härjbarn.

Barnbord till vänster och kompisbort till höger.

Min kompis Åberg hade kuskat från Göteborg till Värmland för att pricka in några semesterdagar tillsammans med oss och bo över i det stora huset.

Med sig hade hon sin lille Benjamin. De här två, Majken och Benjamin, är jämngamla och hade inte setts på ett år. Ett kärt återseende.

När alla vänner pipit hem till sig traskade vi över till mormor och morfar och klädde ansiktet i vallmo …

… och hängde med Ellen och lillkusin Zea.

De här tre leker så himla fint så en blir rörd. Bodil är ju fortfarande lite ett-års-trubbig i sina kärleksförklaringar, men Majken är helt betagen av Zea. Såg gulligt.

När kvällen kom bestämde sig Majken för att plocka några pioner ur mormors rabatt.

Vi kan kalla denna bild för: slakt.

Fortsatte slåtterturnén genom mormors trädgård. Förbi glashuset, rosorna och till smultronställe efter smultronställe.

Med sig hade hon Åberg och Benjamin <3

Efter en sölig grillmiddag hemma hos mormor och morfar pep vi hem till vår låna-hus för att lägga barn. Sedan sjönk vi ner vid köksbordet, pratade, instagrammade och tittade på utsikten. Kan man bli mätt på sådana här vyer? Jag bara undrar.

Innan jag gick och lade mig intill lånekatten Winston i vårt lånehus, trippade jag ut i trädgården, tassade genom daggen och tog en bild på den sagolika branddammen som ligger intill huset. Näckrosor och liten bro.

Pioner i drömkök, lupinpromenad och huset vi bodde i …

Porslinsho, pinnstolar, gamla vågar, duvblå köksluckor och rosa pioner. Det bästa av juli och gammal charm, samlat i kommuns finaste hus och drömkök (om du frågar mig).
Huset tillhör min kusin Malin och ligger längs en lummig väg, bredvid mitt barndomshem och nästgårds med min moster. En liten Bullerby mitt i Värmland. Min bästa plats (jämte torpet på Gotland så klart).
Det gamla, stora huset har genomgått en förvandling från min mamma Märtas välskötta barndomshem, via restaurangverksamhet med cowboy-tema, till … det här.
Min kusin köpte tillbaka huset in i släkten och har skrapat fram den gamla charmen in i minsta detalj.

Kusinvitamin pep på semester precis när jag, John, Majken och Bodil anlände till Värmland så vi stod i givakt för att agera husvakt åt hennes underbara hus. Och fick en katt och kanin på köpet.
Så vi lajvade snajsigt herrgårdsliv och plockade in pioner från mammas trädgård (snodde dem när hon inte såg och pep över till ”mitt” hus, hehehe). 

Varje morgon började med ett besök hos min snällmoster och hennes höns …

… För att fortsätta längs med den lupinfyllda bekantvägen. Här har en ju ramlat på cykel i rullgruset, blivit vettskrämd av en huggorm, kört moped långt innan lovlig ålder och samlat kantareller i väggrenen ett par gånger.

Den här taggade sötsaken spatserade fram med en väldig fart. Så. Taggad. 

Alltid med armarna upp och sprättande ben. Är så rädd att sluta minnas hennes gulliga 1-årsgång så jag filmar som om livet var en dokusåpa. 

Här är huset!

Fint som snus.

Sedan hem till mormor Märta och leka lite. Som hon pratar om mormor Märta. Och hästbajs. Gärna i kombination.

Efter mormorbesök återvände vi till kusinhuset, badade de här små och föll sedan raklånga ner i semesterbädden.

Tack och en bit Värmland, lummiga trägård och sommarnatt

Hej fina, underbara ni. Först och främst: Tack för alla pepprop efter mitt förra inlägg. Ni är verkligen världsbäst, omtänksamma och så … jädra bra. Vad skulle jag göra utan er? Va?

Och jag har ju bestämt att nu ska det bli bra ju. Så nu tycker jag att vi kikar på ett stycke Värmland. Jag åkte dit den 1 juli och hade ju tänkt visa er bilderna där och då. Men liiiite annat kom emellan, men nu kör vi.


Jag och mitt lilla gäng tog tåget till Värmland tillsammans med min syster Ellen och hennes lilla dotter Zea. Men istället för att fara hem till mamma, pappa och barndomshem så installerade vi oss i huset bredvid – i min kusin Malins enorma vackra och varsamt renoverade hus. Här skulle vi leka, springa runtrunt på trägolvet med trummor i händerna, vara kattvakt (hej hit!), pyssla om kaninen Pelle, kurragömma oss med sysslingarna och bereda ut oss på enorma ytor under en vecka. Sådan jädra lyx!

Bara köksdelen är lika stor som vår lägenhet hemma i Stockholm. Hemma behöver en bara luta sig lite åt vänster så är en i köket och sedan luta sig åt höger så vips så är barnrummet där. Här var det lite mer … motion. 

… Och vackra detaljer prick överallt. 

Efter frukost varje morgon pep vi över till mormor Märta och morfar Arne som Majken så fint säger. Morgonmacka i hand!

Jag sportade ny H&M-klänning som jag eventuellt levde i hela lantisveckan. Bytte endast om till nattlinne och kimono.

Hemma hos mormor och morfar är det som himmelriket för kidsen. Där finns ju kusin Zea, smultron och – håll i er – playmobil. Jag hittade en hel koffert full med playmobil och var på riktigt okontaktbar under en timme när jag byggde upp små världar av stall, hästtransporter, skidordet och båtglassare. Små pillriga detaljer som ska sättas på plats och skådeplatsen för svulstiga dramor. Älskar.

Jag och Majken satt och lekte koncentrerat, under tystnad, i en evighet. Så jädra plastigt, men kriminellt skoj.
Lekte du med playmobil när du var liten? Eller vad var din bästa leksak? Hej nostalgi!

Därefter sprang vi runt i trädgården, plockade alla smultron som ögat skådade och lite vinbär …
Den här lilla gullfisen (syftar alltså på Bodil, även om John lätt kvalar in på gullfis-toppen) är som en robotgräsklippare i titan. Möljer igenom det mesta och klipper det mesta med käften. Smakar på riktigt på allt. ALLT! Grus och sand är smarrigast, men tja, det mesta går ner om det tryter.

Och det här! Ett stycke jordgubbsskörd till förmiddagsfikat.

Vi kokade kaffe och satte alla kids på rad. Och ja, där till höger, bredvid John, sitter min mamma Märta. 

Kusinerna Zea och Bodil (som är lika gamla). Dessa tre kommer (är) ett sådant gäng!

De här två <3
Världens rivigaste mamma och rymdens härjigaste onge. 

Eftermiddagen spenderades här, med Majken och Bodil som brottade ner John eller varandra om vartannat. 

Middagen förflöt i en kladdig fest, så efteråt blev det bad.

Planen var att barnen skulle somna i vagnen just den kvällen, så vi tog en promenad. Men Majken överklagade och ville bli buren så här, men filt som en cape. Så fick det bli.
Medan John gick in och lade Majken så passade jag på att fånga …

… sommarkvällen i bild. Ni vet sådant där som förvandlas till porr i november. 

Lupinäng och Värmlandssjö. Världens bästa vy. 

När solen gått ner pep jag in i den lummigaste trädgård jag vet. Mammas och pappas. Älskar det där, när grenarna hänger från alla håll, lämnar dagg efter sig på sommarbenen och det doftar vidunderligt. 

Kvällens sista bild togs från sovrumsfönstret i det stora huset. Klappade katten Winston god natt, insåg att jag – som annars är pinsamt mörkrädd – kände mig så trygg (trots att huset är så stort).  Och så somnade jag. Med sommarnatten skådespelande utanför fönstret.