Bodil 2 år i dag!

I dag fyller min lilla onge Bodil två år. TVÅ år. Helt sinnessjukt att denna pansarvagns-möljande, orädda, viljestarka och busiga lilla Bobo bara varit en liten ettåring fram tills i dag.

Vår Bobo som älskar hundar och katter, friskt äter oliver, indisk mat och citron. Som bara springer fortare när en skriker stanna. Som ofta kutar mot famnen för att gosa och kryper tätt intill. Som skrålar hög, knör sig fram bland de kaxiga storbarnen och tar sin plats i den här världen.
Som skriker högljutt ”KAN SJÄLV”, som äter upp varenda litet omoget vinbär på torpets alla vinbärsbuskar och som vet precis hur en driver en syster till vansinne. Som älskar Pippi Långstrump (och pippis pappa), alltid frågar ”känns det bättre?” och helst vill leka Emil i Lönneberga kutandes mot snickerboa.
Älskade unge, i nya page-frisyren som gör dig till en liten Skrållan. Kommer aldrig kunna förklara hur mycket jag älskar dig!

Busenkelt DIY: Sänghimmel till barnrummet

sänghimmel DIY barnrum säng barnsäng växasäng inredning  vintage

Halloj!
Sakta men säkert växer barnrummet fram. Det är fortfarande lite kala väggar, men de ska få färg eller tapet så småningom. Men nu har båda barnen en varsin sänghimmel i alla fall.
Bodils sänghimmel gjorde jag ju av en lampskärm och sammetstyg, och till Majken ville jag ha något annorlunda. Testa en ny konstruktion. Och eftersom Majken älskar gult så är det klart att hon skulle få ha en senapsgul sänghimmel – med flotta tofsar i.
Nyfikna på hur en gör?

Det är HUR enkelt som helst! Och denna gång har jag och Emily svängt i hop en film för att visa hur en går till väga.
Bara tt luta sig tillbaka och kika:

Uppdatering: Sömn + barn = sant?

God kväll!
Vi har precis nattat två vabb-trötta barn och när jag låg där och snusade in i Majken-lockarna efter godnattsagan så kom jag på att jag har glömt att uppdatera er på barnen sömnhärj. De var ju vakna flera timmar per natt och jag frågade desperat efter råd och fick en samstämmig kör. Var tråkig. Gör inte något. Bara håll om. Låtsas sova.
Och banne mig vad det funkar.
Efter fjärde gången de ropar efter välling så ger de ju faktiskt upp. Trodde jag aldrig.
Nu är de ju sjuka igen, så sömnen blir ju lite tjosan hejsan, men alltså TACK!
Vad skulle jag göra utan er?
Va?

Desperat rop på hjälp!

Hej och god trött förmiddag!
Här kommer ett stycke desperat rop på hjälp till ni som alltid är så smarta. Pöh.
Mina ongar sover inte.
De somnar vid 20-snåret (gaaaanska så trötta), men vaknar vid 1-tiden. Och SOMNAR INTE OM. De väcker varandra och kan hålla låda i timmar. Vi läser sagor, håller om, upp och dricker vatten, byter blöja, vaggar och äter någon macka efter tre timmar uppe.  Och det skriks (sorry alla grannar). Till förbannelse.
De senaste veckorna har jag och John spenderat i varsitt rum. Med varsitt vaket barn. Ingen av oss får sova och vi börjar bli knäppa. Jag är nattugglan i familjen så jag får skyll mig lite själv att jag inte går och lägger mig vid 21, men förstår inte riktigt hur jag ska hinna allt (efter vabb-härj) om jag inte får några timmar på kvällen.

Okej att det är lite tjofaderittan med sömnen när barnen är bebisar, det får en ju räkna med. Men nu är de ju 1,5 och snart 3 år.
Och de sov faktiskt helt okej för några månader sedan (vaknade dock 05:00 redo för en ny strålande dag, grrr). Några stöknätter då och då så klart, men nu sitter vi uppe varenda natt. Hellre gå upp klockan 05.00 om mornarna än att sitta uppe mitt i natten och bara önska att de ska somna om.
Just nu snittar vi väl en tre-fyra timmars sömn per natt. Och efter ett par veckor börjar vi bli ganska så slitna. Hade väl någon dröm om att sova en gnutta innan flytten, för vi tänker att omställningen kanske ger sömnen en törn. Men de kanske redan känner av att det är något annorlunda, vad vet jag?

Sömnen på förskolan har vi dragit ner på för några veckor sedan, men kanske måste klippa den helt? Vi gjorde ett försök att skippa Majkens sömn för några veckor sedan, men hon pallade inte riktigt eftermiddagarna.
VAD SKA VI GÖRA?
Snälla hjälp!
Kram från mig som försöker hålla ögonen öppna framför laptopen.

Hur man överlever ett missfall

Hej vänner!
Jag har fått en del frågor kring missfall under den senare tiden och jag tänkte att jag tar det i ett ensklit inlägg istället för vanliga Q&A-sladdret. För det här är ett så himla viktigt ämne, som det fortfarande hyschas så mycket om – trots att så många graviditeter slutar i missfall.
Det vill jag ändra på. Vi måste prata om det där svåra, om sorgen, tomheten och även hoppet.
Så här kommer ett inlägg på temat missfall.

Hur överlever man ett missfall? Hur går man vidare? Hur lång tid efter missfallet blev du gravid? Känner du många som fått missfall och sedan lyckats bli gravida?
Frågorna som liksom blir kvar efter att de där förhoppningarna grusats. Det är imponerande hur snabbt hjärnan börjar spinna på när gravidtestet visar positivt. Det räknas ut BF, funderas över förlossning, namn, rings till barnmorska och drömmar valsar i väg om vem den där inneboende personen är som en eventuellt kommer ha i sitt liv FÖR ALL FRAMTID. Det är omöjligt att stoppa det där flödet, för det är så hissnande på så många plan – och samtidigt ett nödvändigt ont för att förstå vad som är i görningen.

Jag och John gick igenom ett långdraget missfall i vecka 10. I oktober 2013. Vi gick in i graviditeten i tron att vi var så himla coola, avslappnade och det-som-händer-det-händer-chilla. Vi tänkte rent intellektuellt, men hade inte kopplat in hela känslo-allsången.
Men så började jag blöda, få buksmärtor. Jag låg i sängen, kände att något var fel och ville bara stoppa blodflödet. Trodde att om jag bara fick det att sluta blöda så skulle det ordna sig. Som att stoppa tillbaka ett foster och försöka få det att leva igen. Jag fick blodhämmande tabletter som skulle få blodet att upphöra, men det där lilla påbörjade livet gick inte att rädda. Det var inte meningen att räddas. Inte ens meningen att leva. Förmodligen utsållat av kroppen eftersom det inte var levnadsdugligt.
Efter ett långdraget blödande, in och ut på SÖS och tablettknaprande, slog inte det lilla hjärtat längre. Och vi blev drabbade. Drabbade av ett missfall. Chockade över stormen av känslor som tågade in i allt det där avslappnade, förberedda, coola.
Jag bara grät. I dagar. Tog mig ut i ett höstigt Midsommarkransen för att fånga allt det vackra, men tårarna balanserade på ögonlocket.
Eftersom det tog en smärre evighet för blodflödet att avta så påmindes jag stup i kvarten. Jag hade ont och huden hade tunnats ut till knappt millimetertjock. Jag minns att en kompis frågade om jag skulle följa med på en fest ( i ett försök att muntra upp) mitt uppe i allt det här och det kändes som att jag brutit varenda ben i kroppen, men ingen märkt något. Som att det var omöjligt att gå, men jag kanske ändå förväntades göra det.
Jag drog mig undan och slickade mina sår, försökte läka. Blodet slutade att flöda och trots att vi kände oss lite vingklippta av oron och de kraschade förväntningarna så kom vi ur det. Så här i efterhand ser jag tiden efter missfallet så klart. Hur jag begravde mig i jobb, log där tårar hade runnit, lade all min vakna tid på att inte tänka på missfallet, på barn som inte blev eller på kommande barn. Jag ville bara stänga av. Göra något annat. Och som jag kanaliserade de där känslorna. Jobbade som aldrig förr och flyttade berg.
Samtidigt försökte vi bli gravida igen, men det ville sig inte. Det tog tid. Månader. Stressen ökade, barnvagnar på stan blev som ett fuck-you-finger i fejan, en mental smocka. När mensen dröjde ville jag inte ta graviditetstest. För så länge jag inte visste något så fanns det någon form av hopp. Så många graviditetstest som jag tog. Och ALLTID kom mensen som en retsticka dagen därpå. Vi sökte hjälp, fick påbörja en utredning, eftersom vi kände att vi hade svårt att fungera.
En dag i juni orkade jag inte mer. Orkade inte hoppas. Orkade inte tänka. Orkande inte låtsas att jag inte tänkte. Orkade inte vara ledsen. Orkade inte med kroppen som spelade mig spratt. Orkade inte utreda. Orkade inte.
Jag hade varit så ledsen – i månader.
Jag och John bestämde oss för att nu skulle vi leva. Dricka drinkar, resa, hänga på sommarens alla klubbar, dansa in natten. Och morgonen. Gå på efterfest.  En sista sommar innan vi började försöka bli gravida igen. Nu skulle vi skita i allt. Så det gjorde vi.
Och där någonstans blev jag gravid. Med Majken.
Min Majken.
Jag var så orolig genom hela graviditeten med Majken. Kanske framför allt för att jag hade buksmärtor genom större delen av graviditeten och påmindes hela tiden om att det när som helst skulle gå åt helvete. Men efter två fullgångna graviditer så vet jag att det är så det känns för mig att vara gravid. Lyckan var till låns på något vis. Även om jag ville påskina något annat.
Tre år senare, med två barn på meriten, önskade jag att jag hade varit lite snällare mot mig själv. Inte begravt mig utan kanske sökt hjälp tidigare. Tagit tag i sorgen, men också oron under graviditeten med Majken. Det fanns inget mysigt med graviditeten, bara ren och skär skräck att allt skulle ta slut om jag tog graviditeten för given.
Jag är i allmänhet en person som inte vill sjåpa mig. Vill vara stark, stabil, klara av. Jag har gått i terapi flera gånger i mitt liv – vilket jag rekommenderar alla – men har kommit dit på grund av att någon annan har tagit mig dit. Jag har andra att tacka. Själv lever jag i tron att jag borde klara av. Och att jag borde skärpa mig. Andra har det tusen gånger värre.
Den dummaste stolhet att besitta.
Samtidigt är jag den som har ringt terapeuter åt vänner när de varit i exakt samma situationer. Ja, inte är jag konsekvent inte. Det är ett som är säkert.

Men med facit i hand hade jag nog behövt kanalisera min sorg på annat håll. Inte på jobb. Utan kanske tagit tag i sorgen, vågat djupdyka och gå vidare. Kanske hade det funkat, jag vet inte. Svårt att vara efterklok. Men att prata med någon som kan sin sak är aldrig en dålig idé. En behöver inte fått missfall eller stå och balansera på ett broräcke för att känna att det vore skönt om hjärnans alla trådar flätades åt samma håll. Alla borde gå i terapi. Ta chansen. Skrämma bort oro, sätt ord på känslorna och få perspektiv.
Även om det är ett tidigt missfall …
De mest cementhårda människa kan bli överrumplad av känslor. Kanske är det så att de är mest utsatta, för de tror att de ska klara av

På era frågor om antalet missfall så känner jag så HIMLA många som fått missfall, men förvånande många berättar om det en tid efteråt. När de fått distans. Kanske efter att de lyckats bli gravida igen. Även om det är tungt så uppskattar jag så de som vågar berätta exakt när det händer. Det ger en chans att trösta och faktiskt förstå att alla ben i kroppen är brutna, även om det inte syns utåt. Att kunna bära, när det inte går att gå.

Vissa har blivit gravida på direkten (inte ens med en mens emellan), medan andra har kämpat. Och här vill jag prata om en annan viktig sak.
IVF.
I min bekantskapskrets pratas det väldigt öppet om IVF och det är något jag uppskatta och verkligen vill uppmuntra folk att göra.
Att prata. En tredjedel (om inte fler) av alla jag känner (som har barn) har gjort en fertilitetsutredning eller genomgått IVF.  I dagens samhälle är det inget ovanligt. Tvärtom.
Det är okej att ta hjälp. Få ta emot hjälp. Söka svar om det tar lång tid innan graviditetstestet visar plus.  Inte lämnas ensam i ett hav av trassliga känslor – oförmögna att lindas ut.

Jag har själv skämts så mycket över den sorg jag kände, eftersom det finns de som fått missfall mycket senare i sin graviditet eller till och med förlorat ett barn. Vad har jag att sörja i jämförelse? Vad har jag för rätt att fälla en ynka liten tår när andra har det värre?
Men jag tycker att varje känsla måste få ta sin plats. Få kännas. Tillåtas. Vissa händelser är en bagatell för vissa, en tragedi för andra. Vi är olika rustade. Vissa målar fan på väggen från första början, andra drar penseldrag av förhoppningar och faller djupt och hårt när stafflit rasar samman.
Så är det. Och så måste det få vara. Vissa har varit med om värre, men en måste få sörja sina egna sorger – ändå. Och också.
Sorgen är viktigt för den betyder att det är okej för nästa att sörja något som inte blev. Och att bearbeta. Och sedan gå vidare. Och det ska tilläggas att det är få saker som är så mindfucking som att försöka bli gravid. Som att försiktigt skala av hudlager efter hudlager.

Graviditet, missfall och få barn är sådana stora ämnen eftersom de inte går att påverka. Vi kan ju påverka det mesta i våra liv – men detta rår vi inte på. Så mycket frustration att hälften vore nog.

Men det finns hjälp att få. Och ta emot.
Stort lycka till och till er som kämpar, skriver till mig och slits mellan hopp och förtvivlan: Jag tänker och känner med er.

<3

Augustibad och barnlängt

Sommarens sista besök är över och vännerna Fatima, Tommie och deras barn Isolde och Livia har åkte hem. Det känns så himla … tomt.
Älskar när det är full fart på torpet, stolarna fylls och det babblas i ett JAS 39 gripen-hög ljudnivå (och fart). Nu ska vi ta vara på de sista dagarna här, innan vi ska återvända till Stockholm och ett nytt liv.
Den 21:e augusti lämnar vi torpet för några veckor, sedan väntar tio dagar hemma innan inskolning av förskola börjar. Ett ny vardag med hämtningar, lämningar och jobb.

Det känns så konstigt att båda barnen ska börja förskolan och att jag och John ska börja jobba full tid efter att ha varit föräldralediga i en smärre evighet.
Jag har inte jobbat full tid sedan februari 2015 (en månad innan Majken kom) och nu är det back to work, fullklottrade idéblock och brinnande roliga projekt.
Majken och Bodil kommer börja på samma avdelning på förskolan, men eftersom Bodil är så liten (13 månader) så kommer vi pröva oss fram i en lunk som passar henne. Vi funderar på att börja hämta barnen efter lunchvilan och sedan trappa upp gradvis.

Jag längtar så galet mycket efter att börja jobba mer (mysig föräldraledighet i all ära, men jobb är en tio gånger lättare uppgift tycker jag) och har så mycket spännande projekt som jag vill sätta i gång med, men kommer längta ihjäl mig efter de där små två som nu sitter där och plaskar.
Det är ju totalt kaos varje dag, men så fort det infinner sig några sekunders harmoni så glöms all svett, stortjut och alla tålamodspröviningar bort, jag pussar runda kinder och funderar över exakt hur många fler barn en kan ha.
Sedan dunkar Bodil en hink i Majkens huvud och ordet harmoni suddas ut ur Nationalencyklopedin ordlista.

Men alltså.
Hur ska jag klara mig utan att få höra Majkens babbel hela dagarna? Hennes eviga prat om ”JÄTTESTOOOJ BAJSKOO” och när hon går in för att vara en hund, äta som en hund och dregla … som en hund.  Se Bodils sprättande gång och gapande sattygsminer och mitt bästa: tjuvtitta in i sovrummet när Bodil precis har vaknat i sin säng, se hur hon kryper upp till Majken och sedan kan sitta i en evighet och klappa på hennes lockiga sömntröttshuvud, längtande efter lek med syster.
Gullungar <3

Nybäddat med ekologisk och linne under äppelträden

emmasvintage.se i samarbete med NG baby  NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde

Sist vi var på torpet vältrade jag mig i det här: Under blommande äppelträd och fullproppad tvättlina i vildvuxen trädgård fotograferade jag Majkens lilla, gulliga säng, fylld med massa klimatsmart fluff.

Jag har nämligen fått äran att plåta loss några av mina absoluta favoriter ur NG babys sängklädessortiment, dels deras serie Organic Basic som är ekologisk och GOTS-certifierad (bland annat påslakanset och spjälsängsskydd), men också deras bäddset i linne i färgerna dusty pink och petrol green. Allt uppsytt i Emmaljunga i Småland.

NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde GOTS

Lilla Bodil ville rumla runt i allt det där (vem vill LIKSOM inte det? Ge mig en under-äppelträden-säng variant 1,73 lång och jag skulle inte gå en meter i sommar). NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde GOTS emmasvintage

Vid ett tillfälle knölade jag ner mig själv där också. Bästa jag gjort.

NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde GOTS emmasvintage Gotland

Vad tycks?

Om att överleva sin förlossning

i samarbete med Läkarmissionen

På bilden sitter jag, vettskrämd, lycklig, orolig och pirrig, med en liten Majken i magen.
Några veckor senare blir jag mamma.
Förlossningen tar elva timmar och ut kommer en frisk bebis med kalufs. Medan jag rullas  upp på operation (eftersom jag hade tredje gradens bristningsskada) så omfamnar John den där lilla knytet av nytt.
Hade vi varit i ett annat land än Sverige hade jag kanske aldrig kommit tillbaka från operation. Förmodligen hade jag inte rullats till operation över huvudtaget, eller ens befunnit mig på ett BB.

I vissa länder blandas alla de där känslorna som en har precis innan en får barn med en annan känsla. Oron att aldrig få se sitt nyfödda barn i ögonen. Känna de där småsmå skrynkliga fingrarna i sin egen stora hand. Aldrig stryka över den lena, alldeles nya, huden. Känna doften av bebis och hålla tättätt intill sig. Aldrig få trösta, spexa, svinga i handen.
Inte heller få vara med vid det första skrattet, de stapplande stegen eller när det första ordet yppas.

I dag är det mors dag. Hylla din mamma, dig själv och världens alla mammor genom att hjälpa en havande kvinna få vara med om att det där. Titta in i ett par helt nya ögon som liknar dina egna, tröstet efter första skrubbsåret och när det där barnet som en burit i sin mage säger ”jag älskar dig mamma”.
Ge bort just det.
Hur?
SMS:a MORSDAG till 729 72 eller swisha 150 kronor till 90 00 217 och skriv mors dag som meddelande. Ladda ned ett gåvokort på lakarmissionen.se/morsdag

En dag i rosa (och tårar)

I tisdags fladdrade jag i väg i volangklänning till kommuns snajsigaste kontor, Juno PR. Där väntade kaffekoppar …

… och frukost. 

Underbara och megaroliga Kniv-Lisa matchade inredningen, som gick i rosa och grått. 

Jag var inte så pjåkig jag heller, med min nya kameraväska …

Men nu var det ju inte därför som jag och massa andra influensers satt där med mackan i munnen. Nej, vi var inbjudna av Läkarmissionen för att lyssna på något viktigt. Förlossningar.

Vi kanske inte har den bästa förlossningsvården i Sverige (med tanke på att det råder brist på förlossningsplatser (FY SKAM), jämförelsevis är det toppklass.
I exempelvis Kongo är förlossning på sjukhus en lyx. Det kostar pengar och när pengar inte finns är det inte mycket att orda om.
Många havande föder hemma, under fullkomligt usla förhållanden. Och går något snett, som att barnet inte kommer ut, ligger fel eller att mamman inte slutar blöda efter förlossningen? Ja, då är det rätt kört.
Många kommer till sjukhus, men det är ofta för sent.
Kvinnor dör när de skapar liv. Både under graviditeten och under förlossning. Och ja, de små nyfödda barnen löper också stor risk att dö.
Jag kan inte tänka mig hur det måste vara att gå där i nionde månaden, med sparkande bebis, stryka så där omfamnande på gravidmagen och samtidigt frukta för sitt liv.
Eller att den en lever med riskerar att åka hem … själv. Utan varken partner eller det där önskade lilla livet som en gått och längtat efter i nio långa månader. Klappat mage, funderat över namn och dagdrömt hur hen är om ett år eller två. Sådana där saker som en går runt och tänker på medan magen växer.

Tårarna sprutade på mig. Åt alla håll och kanter.
Men som mycket annat så går den här situationen att påverka. Det går att hjälpa.
För 150 kronor kan du hjälpa en fattig kvinna till förlossning. Det är så mycket en förlossning (inklusive efterkontroller av spädbarnet) kostar.
Världens bästa investerade pengar och – för att inte tala om – present inför morgondagens mors dag, inte sant?

Som om det inte var nog med tårar så sjöng delar av Tensta gospelkör under frukosten och ja, det gick liksom rakt in i hjärtat, gjorde en U-sväng och gröpte sig in. Långt.

När jag hade torkat tårarna hälsade jag på alla trevliga som också kommit dit, som Hejhejvardag-Louise.  

Och Lotta Grey.

Och så här enkelt är det att hjälpa! SMS:a MORSDAG till 729 72 eller swisha 150 kronor till 90 00 217 och skriv mors dag som meddelande. Ladda ned ett gåvokort på lakarmissionen.se/morsdag 

Efter frukosten pep jag hem till de här två och grät lite mer. De har en mamma som överlevde en förlossning på grund av ett lotteri 1983 där jag råkade födas ut i Sverige.
Nåväl.
Ta en kik på den här filmen. Den berörde mig.

 

Mellan hägg och syrén (och en retrobarnvagn)

Som kontrast till novembers overalljonglerande, prustande genom snöslask och isande vindar på diagonalen så bjöd förra veckan på det här. Picknickfilt med lilla Bodil under kommuns största (och mest väldoftande) hägg.

Den nya vagnen parkerade vi bredvid filten och medan Bodil bläddrade i böcker och lekte med tyggrönsaker så låg jag ömsom kikade på henne ömsom tittade på molnen som drog förbi.

Min bästa vy.

Och den här är inte så pjåkig den heller. Hägg. Jag bara sniffar in varje millimeter som jag får tag i.

Bodil upptäckte maskrosor för första gången och jag visade hur man kunde måla händerna gula.

Vissa föräldralediga dagar är aaaaningen bättre än andra (kan jag lugnt konstatera).
Det är verkligen en lyx att kunna dela upp föräldraledigheten som jag och John gör (jobba varannan dag och vara föräldraledig varannan dag). Det är en ynnest att få en dos av hela det där första året. Både långa barnvagnspromenader med göllig minibebis i lövvirvlande höst och en annan dos med picknickhäng, öppna-förskolan-lek och kikskrattsbus. Plus att både jag och John vet exakt hur jobbiga de där overallknövlande snöslasksnovembrarna är.
Jag hoppas verkligen att fler arbetsplatser öppnar upp för mer kreativa sätt att dela upp föräldraledigheten. Eller vad tycker du?