Nybäddat med ekologisk och linne under äppelträden

emmasvintage.se i samarbete med NG baby  NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde

Sist vi var på torpet vältrade jag mig i det här: Under blommande äppelträd och fullproppad tvättlina i vildvuxen trädgård fotograferade jag Majkens lilla, gulliga säng, fylld med massa klimatsmart fluff.

Jag har nämligen fått äran att plåta loss några av mina absoluta favoriter ur NG babys sängklädessortiment, dels deras serie Organic Basic som är ekologisk och GOTS-certifierad (bland annat påslakanset och spjälsängsskydd), men också deras bäddset i linne i färgerna dusty pink och petrol green. Allt uppsytt i Emmaljunga i Småland.

NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde GOTS

Lilla Bodil ville rumla runt i allt det där (vem vill LIKSOM inte det? Ge mig en under-äppelträden-säng variant 1,73 lång och jag skulle inte gå en meter i sommar). NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde GOTS emmasvintage

Vid ett tillfälle knölade jag ner mig själv där också. Bästa jag gjort.

NG baby linnelakan barn bebis ekologiska sängkläder påslakanset järnsäng vintage täcke kudde GOTS emmasvintage Gotland

Vad tycks?

Om att överleva sin förlossning

i samarbete med Läkarmissionen

På bilden sitter jag, vettskrämd, lycklig, orolig och pirrig, med en liten Majken i magen.
Några veckor senare blir jag mamma.
Förlossningen tar elva timmar och ut kommer en frisk bebis med kalufs. Medan jag rullas  upp på operation (eftersom jag hade tredje gradens bristningsskada) så omfamnar John den där lilla knytet av nytt.
Hade vi varit i ett annat land än Sverige hade jag kanske aldrig kommit tillbaka från operation. Förmodligen hade jag inte rullats till operation över huvudtaget, eller ens befunnit mig på ett BB.

I vissa länder blandas alla de där känslorna som en har precis innan en får barn med en annan känsla. Oron att aldrig få se sitt nyfödda barn i ögonen. Känna de där småsmå skrynkliga fingrarna i sin egen stora hand. Aldrig stryka över den lena, alldeles nya, huden. Känna doften av bebis och hålla tättätt intill sig. Aldrig få trösta, spexa, svinga i handen.
Inte heller få vara med vid det första skrattet, de stapplande stegen eller när det första ordet yppas.

I dag är det mors dag. Hylla din mamma, dig själv och världens alla mammor genom att hjälpa en havande kvinna få vara med om att det där. Titta in i ett par helt nya ögon som liknar dina egna, tröstet efter första skrubbsåret och när det där barnet som en burit i sin mage säger ”jag älskar dig mamma”.
Ge bort just det.
Hur?
SMS:a MORSDAG till 729 72 eller swisha 150 kronor till 90 00 217 och skriv mors dag som meddelande. Ladda ned ett gåvokort på lakarmissionen.se/morsdag

En dag i rosa (och tårar)

I tisdags fladdrade jag i väg i volangklänning till kommuns snajsigaste kontor, Juno PR. Där väntade kaffekoppar …

… och frukost. 

Underbara och megaroliga Kniv-Lisa matchade inredningen, som gick i rosa och grått. 

Jag var inte så pjåkig jag heller, med min nya kameraväska …

Men nu var det ju inte därför som jag och massa andra influensers satt där med mackan i munnen. Nej, vi var inbjudna av Läkarmissionen för att lyssna på något viktigt. Förlossningar.

Vi kanske inte har den bästa förlossningsvården i Sverige (med tanke på att det råder brist på förlossningsplatser (FY SKAM), jämförelsevis är det toppklass.
I exempelvis Kongo är förlossning på sjukhus en lyx. Det kostar pengar och när pengar inte finns är det inte mycket att orda om.
Många havande föder hemma, under fullkomligt usla förhållanden. Och går något snett, som att barnet inte kommer ut, ligger fel eller att mamman inte slutar blöda efter förlossningen? Ja, då är det rätt kört.
Många kommer till sjukhus, men det är ofta för sent.
Kvinnor dör när de skapar liv. Både under graviditeten och under förlossning. Och ja, de små nyfödda barnen löper också stor risk att dö.
Jag kan inte tänka mig hur det måste vara att gå där i nionde månaden, med sparkande bebis, stryka så där omfamnande på gravidmagen och samtidigt frukta för sitt liv.
Eller att den en lever med riskerar att åka hem … själv. Utan varken partner eller det där önskade lilla livet som en gått och längtat efter i nio långa månader. Klappat mage, funderat över namn och dagdrömt hur hen är om ett år eller två. Sådana där saker som en går runt och tänker på medan magen växer.

Tårarna sprutade på mig. Åt alla håll och kanter.
Men som mycket annat så går den här situationen att påverka. Det går att hjälpa.
För 150 kronor kan du hjälpa en fattig kvinna till förlossning. Det är så mycket en förlossning (inklusive efterkontroller av spädbarnet) kostar.
Världens bästa investerade pengar och – för att inte tala om – present inför morgondagens mors dag, inte sant?

Som om det inte var nog med tårar så sjöng delar av Tensta gospelkör under frukosten och ja, det gick liksom rakt in i hjärtat, gjorde en U-sväng och gröpte sig in. Långt.

När jag hade torkat tårarna hälsade jag på alla trevliga som också kommit dit, som Hejhejvardag-Louise.  

Och Lotta Grey.

Och så här enkelt är det att hjälpa! SMS:a MORSDAG till 729 72 eller swisha 150 kronor till 90 00 217 och skriv mors dag som meddelande. Ladda ned ett gåvokort på lakarmissionen.se/morsdag 

Efter frukosten pep jag hem till de här två och grät lite mer. De har en mamma som överlevde en förlossning på grund av ett lotteri 1983 där jag råkade födas ut i Sverige.
Nåväl.
Ta en kik på den här filmen. Den berörde mig.

 

Mellan hägg och syrén (och en retrobarnvagn)

Som kontrast till novembers overalljonglerande, prustande genom snöslask och isande vindar på diagonalen så bjöd förra veckan på det här. Picknickfilt med lilla Bodil under kommuns största (och mest väldoftande) hägg.

Den nya vagnen parkerade vi bredvid filten och medan Bodil bläddrade i böcker och lekte med tyggrönsaker så låg jag ömsom kikade på henne ömsom tittade på molnen som drog förbi.

Min bästa vy.

Och den här är inte så pjåkig den heller. Hägg. Jag bara sniffar in varje millimeter som jag får tag i.

Bodil upptäckte maskrosor för första gången och jag visade hur man kunde måla händerna gula.

Vissa föräldralediga dagar är aaaaningen bättre än andra (kan jag lugnt konstatera).
Det är verkligen en lyx att kunna dela upp föräldraledigheten som jag och John gör (jobba varannan dag och vara föräldraledig varannan dag). Det är en ynnest att få en dos av hela det där första året. Både långa barnvagnspromenader med göllig minibebis i lövvirvlande höst och en annan dos med picknickhäng, öppna-förskolan-lek och kikskrattsbus. Plus att både jag och John vet exakt hur jobbiga de där overallknövlande snöslasksnovembrarna är.
Jag hoppas verkligen att fler arbetsplatser öppnar upp för mer kreativa sätt att dela upp föräldraledigheten. Eller vad tycker du?

Hemkommen från sjukhuset

Bodil

Jag och den här lilla tröttisen har var inlagda på sjukhus i går natt. Bodil lät som en skördetröska när hon andades, hade haft feber i dagarna fem och bara grät och grät och sov och sov. Så vi pep in till barnakuten på Sachsska och blev sedan inlagda på avdelning 74, med små sladdar uppkopplade som visade Bodils syresättningen. Bodil fick luftrörsvidgande mediciner och den gulliga sjukvårdspersonalen ömsom sjöng, ömsom gullade med den lilla sjuklingen. Jag blir alltid så himla rörd när jag är på sjukhus. De som jobbar inom vården alltså. Så imponerad av dem.

Nu är vi på permission, Bodil andas mycket lättare och vi botar tröttheten efter en dygn av provtagningar och bärselegung (jag skojar inte när jag säger att jag gungade Bodil i bärsele i ungefär 10 timmar (med lite pauser när jag kunde lägga ner henne för en tupplur)). Men det blev inte så värst mycket sömn. Och min rygg ömmar.
Men Bodil mår långt mycket bättre, har fått inhalator, går på alvedon och kan så smått krypa runt mellan klossar och bös här hemma.
<3

Min planerade maxa-bloggen-med-inlägg-plan lägger jag på hyllan till imorgon. I dag ska jag bara rå om, pussa panna, gosa in mig i nacken och gå barnvagnspromenader.
See ya!

Om missfall och när man inte blir gravid

För ett tag sedan fick jag en fråga om jag kunde skriva om när det inte blir.
När en vill så mycket att varje cell försöker. När en försöker påverka i stort sett det enda som inte går att påverka. När en vill bli gravid, och det inte går.
För ungefär tre år sedan var jag där.
I avgrunden. För jo, det är så det känns.
Varje barnvagn och gravidmage är ett fuck you-finger framför ögonen på en. Inte på grund av missundsamhet utan för att det gör … ont. I hjärtat.
Det är som en jojo av hopp och förtvivlan. Hopp när en tror att nu, NU, NUUU händer det. Mensen är sen. Detta livsavgörande ögonblick, denna tid som en ska njutas och räknas ner.
Det bläddras i kalendrar, 9 månader framåt, aha, maj! Det blir en majbebis! Åh, perfekt inför sommaren. Och sedan försökaförsöka inte tänka på det, för att det kan gå fel. Det kanske inte blir något, men kanske ändå bara litelite snegla på kalendern igen. Och bara litelite fundera över ett namn. Eller två.
En blir imponerad över hur många tankar som kan fädras kors tvärs inom loppet av en omens och en mens. För att inte tala om missfall.
Själv fick jag ett missfall i vecka tio. Tidigt kan en tänka. Men på de veckor, eller ska jag säga 35 dagarna eller 840 timmarna eller 50 400 minuterna hinns det tänkas, hoppas och drömmas en hel del. Det hinns ringas till MVC, skrivas in och gratuleras av barnmorskan.
Ett samtal som måste tas tillbaka i samma veva som blodet forsar. Ett nervöst ”hej, jag är inskriven hos er, men nu vill jag inte vara det längre, eller alltså, jag vill, men alltså det blev inget. Jag har fått missfall”.

Det är sinnessjukt svårt att bli gravid. För vissa.
Och det är inget en kan påverka med några högskolepoäng, genom att känna rätt folk eller en resumé av goda egenskaper.

I högstadiet lärde jag mig ALLT om hur jag INTE skulle bli gravid. Det skulle ätas p-piller,  spiral skulle stoppas in, det var koppar och det var hormon, pessar kunde en också ha eller så kunde jag äta dagenefter-piller. Och kondom också. Så klart. Gärna trippla eller en 170 cm stor som i ”Nakna pistolen”.
I sexualkunskapen lät det som att det kastades bebisar på en som liksom fastade som frön i kardborre.  Däremot talades (och talas) det föga om det motsatta. När bebisarna INTE fastnar. När en står där som en beredd kardborre och bara väntar på att fånga lite frön. Men alla frön flyger i vinden – åt fel håll. Som en övertaggad målvakt i målburen utan några spelare på planen.
Det känns som att hela kroppen är gjord av frånstötande felmagnet.
Det finns inget som gnager sönder innanmätet mer. Det är så fullständigt okontrollerbart och varje månad när det inte blir, när mensen kommer, är som en fors av blod och besvikelse. Livet som skulle förändras har precis tagit ett kliv tillbaka.
Åt helt fel håll.
På grund av något jädra lotteri!?

Förväntningar och hopp fuckar upp kroppen och snart blir det en tradition att mensen blir sen, du tar ett gravidtetstest och kort därefter kommer mensen som ett kvitto som tack för väl utfört drömarbete. Och då försöker du sänka förväntningarna och strunta i hoppet, men det går ju så där, eftersom du är en tänkande människa med hjärnceller som arbetar prick hela tiden.

Jag och John fick missfall i vecka 10 (förmodligen hade vi fått ett tidigt missfall innan det också). Innan jag fick missfall tänkte jag på tidiga missfall med en axelryckning. Blir det så blir det, blir det inte så är det väl menat så tänkte jag. Jag klarar av det mesta, så varför inte detta? Jag var mentalt förbredd kände jag, särskilt med tanke på att vi inte hade tagit oss över det magiska 12-veckorsberget.
Men det var INNAN jag fick missfall.
Chocken över hur ont det gjorde, hur besviken jag var, hur det magiska datumet suddades ut ur kalendern. Och alla veckonedräkningar som jag kluddat dit i blyerts. Vecka 12 – magiska datumet. Vecka 17 – kommer det synas en bula då? Vecka 20 – kommer jag känna bebisen sparka? Vecka 30 – hur ser jag ut då?
Mycket sudd blev det. Som att drömma om världens härligaste resa på 10 månader, boka och uppdatera passet, måla upp rutter i kalendern. Och sedan behöva boka av och sudda ut. Allt.
För att slippa tänka på gnaget och allt sudd så begravde jag mig i jobb. På ytan såg jag nog engagerad ut, men på insidan grät jag. Jag mådde verkligen inte bra. Av flera anledningar. Men missfallet öppnade alla sorgportar. All skit som hade lagrats därinne kom ut i samma veva.
Jag klarade inte av situationen så vi sökte hjälp. Jag behövde komma framåt. På något vis.  En centimeter upp från allt det mörka räckte. Så vi började utreda varför det inte blev något. Och det var nog det bästa jag gjort. Eller ja, inte den första läkaren som var högst oprofessionell. Men till slut hamnade vi hos en kvinna som liksom tittade på mig med varma mamma-ögon. Hon förstod. Dammarna öppnades och jag grät. Som jag grät.
Den nya läkaren skulle ta vid utredningen som den första läkaren hade påbörjat. Då hade redan mina äggledare spolats, jag hade blivit medicinerad med ovulationsstimulerande tabletter, men någon efterföljande kontrollundersökning hade inte gjorts av den tidigare läkaren.
Jag visste det inte då, men jag var gravid.
Det är så klart svårt att veta vad som påverkade att jag blev gravid (var det spolningen, medicinen, var det bara tur i lottodragningen eller stod solen i zenit?), men att börja en utredning var samma sak som att röra sig framåt.
Det var en utandning efter månader av håll-andan.
Det var framför allt skönt att få veta, få veta om kroppen fungerar som den ska. Om förutsättningarna finns, eller om en behöver hjälp.
Det pratas föga om det senare. Om hjälpen. Utredningarna. Om IVF.
Och det tycker jag är så inibasken synd.
Hälften av alla mina vänner och bekanta har gått en utredning, fått stimulerande behandlingar eller fått barn via IVF. Så lätt är det banne mig inte att bli gravid.
Förutom för vissa.
Men för den andra hälften (de som är iklädda kardborrde-dräkt och taggat står redo med vaginan upprätt), kan det behövas hjälp. Om inte annat för att prata om allt det där dränerande med att få missfall eller när graviditetstest efter graviditetstest visar negativt.

Jag hade på riktigt gått sönder om jag inte fått hjälp. Eller vad fan, jag var redan trasig. Det kändes så i alla fall. För det blev ju inget barn och jag mådde skit.
Samtidigt ploppade det ut barn till höger och vänster som en sådan där konformad 80-talsleksak med knapp för att skjuta ut en boll. Precis så kändes det. Och min knapp var trasig.
En av de mest stressande känslorna jag hade var att det måste ske nu, jag måste bli gravid nu, för sedan är det för sent. Det är NU alla får barn. Nu, nu, nu. Förhoppningar och drömmar om att tajma en kompis som grusas vid varje mens. Framtidsscenarier där jämnåriga barn leker och håller varandra i handen. Somrar i gröngräset. Eller mörkmålade flashar där alla kompisar har tonårsbarn medan du vaggar spädis. Och nej, detta är inte drömmar en styr över. De bara finns där.

Men.
Om det det är något som förändras innan och efter barn så är det tidsbegrepp. Längtansmånader känns som år, men tjoff så gick ett år med barn och sedan ett till. Stressen som var så påtagligt (och livsavgörande) har ingenting med verkligeheten att göra. För det finns inga givna livsplaner.
Medan vi försökte få barn sprutade barnen ut i vänskapskretsen, men efter jag hade outat min graviditet visade det sig att mina TVÅ bästa kompisar väntade barn samma år som jag.
En viktig aspekt av det här med barn är att det inte finns en given plan, ett recept för hur livet ska se ut. Hur gammal en ska vara och hur många år det ska vara mellan barnen. Det går inte att planera.
Min största stress var just detta. Tiden. Att jag såg framför mig att det skulle ta så in i basken lång tid att bli gravid och sedan vara gravid och sedan – om en ville ha fler barn – så skulle det ta ytterligare år (och hur gammal skulle jag vara DÅ?) och tjoff så var jag 100 och typ död.
Men istället blev det tjoffpangbam – TVÅ BARN på två år!
Det jag försöker förmedla är att livet händer. Det kan inte planeras, delas in i år. Tjongbang så händer det. Men.
Ta hjälp. Inte för bebis skull.
Utan för din.

Pseudotvillingar: Att få barn tätt

God morgon!
Måndag och första jobbdagen efter jullovet kickas i gång med bortakontor på café. En bit lyx för att dränka saknaden efter de där två små liven som jag pussade blöta i morse.

Det är så dubbelt det där. Jag har älskat att jullova mig, åka pulka och roddat kids, men har även längtat efter att börja jobba, ta tag i projekt, välta mig i mina egna tankar och ryggsimma genom idéhavet. Utan att slitas mellan viljan att bloggajobbatänka och Majkens ljuvliga små ”maaammaaa”-rop och Bodils smittande skratt. Slutföra saker. För hur härligt det än är att spendera varje minut med två små barn under två år, så behöver jag en paus. Bara sitta ner en stund.
Det handlar inte om att vilja bort. Det handlar om att vilja göra något annat.
Men nu när måndagen väl kom känns det helt sjukt att jag längtat efter jobb. Blotta tanken på att Majken ska vara på förskolan och ropa efter någon annan känns hjärtslitande.
BÖL.
Men jag vet också att hon älskar förskolan, lär sig så mycket av pedagogiken och att det är fint att se henne bygga relationer. Med andra. Också.
Samtidigt får jag längta.
Längta efter att hämta Majken från förskolan klockan 15 och längta efter onsdag då jag är föräldraledig med Bodil (för nytillkomna bloggläsare så delar jag och min partner John på föräldraledigheten genom att dela på veckorna. Vi jobbar alltså varannan dag eller som denna vecka när jag jobbar måndag-tisdag och han onsdag-torsdag-fredag).

Appropå tvåbarnshärj så ramlade det in en fråga i mejlboxen i går kväll av signaturen Sanna som handlade om pseudotvillingar. Hur är första tiden? Hur funkar det när ens partner går tillbaka till jobbet? Hur hinner en med båda barnen på bra sätt? Hur baxar en två barn i trappor?
Eftersom det är flera som önskat inlägg om tvåbarnslivet så tänkte jag kicka i gång min allra första jobbdag med att grotta ner mig i ämnet.

Let’s do this!

Så hur är det att ha två barn under två år? Helt underbart, fantastiskt amazing. Och helt och hållet krävande. En gör prick hela tiden. Vad gör en då? Ja, det vettetusan, men sitter still gör en inte i alla fall.
Några av mina vänner som har pesudotvillingar beskriver första året som ett svart hål ur minnet, förmodligen för att all tankeverksamhet går åt att rodda, trösta, mata, söva, byta blöja – repeat.
Det bästa är att se deras relation växa fram. Majken har roats av Bodil från dag ett och efter några få månader så kan de liksom skratta tillsammans. När Bodil sover frågar Majken efter ”Bobo” och visar tydligt att hon vill att Bobo ska sitta bredvid och leka. Majken kramar om, pussar och leker kurragömma. Bodil är publik och eventuellt det mest tåliga barnet som suttit i ett par babytossor. En 1,5-årings ömhetsbevis är inte alltid av det försiktiga slaget om en säger så.
I början, när Bodil var spädis, var det lite nervöst när Majken ville rumla runt med sin syster, men vi har försökt att uppmuntra att de ska vara nära. Vi vill ju inte att Majken ska vara rädd för att vara kring Bodil, så istället för att säga ”nej, slå inte” har vi försökt visa hur hon ska klappa och göra sin syster glad. Måste säga att det funkat över förväntan.

Majken är ju ett gaaanska så aktivt barn som klättrar, balanserar och härjar runt. Inget lugnt-leka-i-sandlådan-kid med andra ord. Med denna vetskap i åtanke så valde vi att vara föräldralediga tillsammans (tog ut dubbeldagar) den första tiden. Bodil är ju född den 9 juli (hon fyller 6 månader i dag, woop, woop), så det var ju brinnande sommar just då, vilket så klart förenklade själva ledigheten.
Den första tiden med bebis är ju väldigt speciell, oavsett om du fått ditt första eller andra barn. Det blir ett helt nytt liv, nya känslor och nya rutiner (inga rutiner?) så jag tycker egentligen att det är helt sjukt att en bara har tio dagar på sig att landa. Jag vet, jag vet, det är en lyx jämfört med andra länder, men ändå. Tio dagar är inte lång tid.
Jag har haft tredje gradens bristningar efter båda mina förlossningar, så förutom att en har fött ut ett barn genom ett ganska litet hål (obviously ett för litet hål), ånjuter hormonfyrverkerier, har obefintliga magmuskler (eller på fel ställe), en kropp som ska hitta sig själv efter tio månader av ombyggnation och livsskapelse och tuttar som går igenom någon form av skärseld (amning), så är en dessutom kanske nyopererad. Tio dagar i sammanhanget för att återkomma till livet och fungera fysiskt (och psykiskt) är ganska lite.
Så har en möjlighet att vara hemma längre efter förlossningen – ta den. Oavsett om det är första, andra eller tredje barnet.

Den största chocken med att få andra barnet var otillräckligheten tror jag. Jag ammade ju Bodil till skillnad från Majken, så familjen blev ganska uppdelad. John och Majken lekte och härjade, medan jag och Bodil ägnade all vår tid åt amning. Jag saknade Majken något enormt, samtidigt som jag ville njuta av det nya livet jag bar i min famn. Det var uppslitande. Särskilt när Majken räckte ut en hand när jag satt där och ammade, sa ”mamma” och ville att jag skulle följa med och leka. Känslorna när hon började gråta av att jag sa nej. Att den förut så förvarande mamman hade blivit en frånvarande mamma.
Snart blev jag förvisso en fena på att gå-amma och kunde jag rodda rutchkane-åkning och amning – SAMTIDIGT. Vi kan väl säga att jag fullständigt sket i var och hur jag ammande.
Mitt bästa tips är att förbereda sig på att det blir lite uppdelat i början, att det känns som att en har ett varsitt barn, men att det inte är för evigt. Det är bara under en period.
För att det inte skulle bli allt för uppdelat så gjorde jag och John en deal att han avstod lek ibland, så att jag inte var den enda nej-sägaren.

Efter en och en halv månad började vi jobba. Vi delar ju alltså på föräldraledigheten rakt av från start, så vi är föräldralediga varannan dag. I samma veva började Majken förskolan. Alla gör ju sina egna val, men för oss har det verkligen varit avgörande att ha ett barn på förskolan. Jag vet inte vilken stål folk är gjorda av därute (eller har för lugna barn), men jag hade inte pallat att vara hemma med två barn under två år under den första tiden.
Nu, efter sex månader (när Bodil är lite stadigare och inte så fragil, Majken har lärt sig vad hon får göra och inte göra med Bodil och jag har slutat amma (= lite mer mobil)), så hade det varit en annan femma. Inte så att det hade varit en lätt match, långt ifrån, men vardagen hade nog passerat utan skador i alla fall.
Det har dessutom varit guld värt att kunna ge Bodil en smula uppmärksamhet, samtidigt som Majken får skapa egna relationer, lära sig massa smarta saker och får leka. Jag vill ge mina barn det bästa och det bästa för min Majken är helt klart några timmar förskola varje dag.
Så mitt andra tips: förskola. Om det passar ditt barn och dig vill säga. I Stockholm får kids till föräldralediga gå 30 timmar i veckan (och det är på gång på flera ställen i landet), så Majken går 9-15 varje dag.

På frågan hur man hinner med båda barnen så skulle jag säga att dela upp tiden och ”ja och nej”-sägandet med din partner. Gör en plan. Majken blev ju otroligt pappig de första månaderna av Bodils liv (aj i hjärtat). Inte så konstigt liksom. Jag satt och ammade och John var alltid tillgänglig. Så vi gjorde en plan när vi skulle ”byta barn”: När John skulle få egentid med Bodil och när jag skulle leka med Majken. Och så bestämde vi att John skulle säga nej när Majken ville leka, för att jag skulle kunna vara den tillgängliga ja-sägaren. Gjorde under för allas relation kan jag säga. Jag fick känna mig behövd av Majken och John fick spendera tid med Bodil. Det ska tilläggas att jag delammade Bodil tills hon var 5 månader, just för att förenkla uppdelningen mellan mig och John.

Så till barnbaxandet. Vinter alltså. Hur mycket jag än älskar snö och pulka, så har vinter fått en helt ny dimension sedan jag fick barn. Det stavas overaller. Älskade, hatade overaller. Alla dessa kläder som ska på.
Det tar ju en evighet att klä på två barn. För att få det att funka någorlunda smärtfritt använder jag mig att (FANFAR) ål majti ”Pettson och Findus” på appen SF Kids. Båda barnen blir som förtrollade och påklädnaden går i ett kick. Plus att jag älskar Pettson och Findus. Bra att de lär sig om livets goda i tid.

Vi har delat upp det som så att den som är föräldraledig lämnar på förskolan och den som jobbar hämtar på förskolan (börjar jobba tidigare istället). Anledningen? Det är lättare att lämna Majken på förskolan än att klä på en 1,5-åring alla vinterkläder och höra sig för om dagen på ett engagerat sätt med en bebis skrikande i örat. Plus att det är lättare att gå ner tre trappor utan hiss med två barn än att gå upp för alla trappor. Själva baxandet löser jag med att ha Bodil i Ergobaby och Majken i handen. Eller så bär jag Majken på höften om benen råkar strejka just den dagen.
Vardagsträning? Oyes!

Jag hoppas jag kunnat svara på några av era frågor om livet med två barn, annars är det bara att fylla kommentarsfältet så ska jag försöka svara.
Kram och heja alla som kämpar där ute. Med ett eller flera barn.

Slut som artist, prutthumor och gullis-overload

oeuf organic fashion baby

Pjuuu. Den här söndagen har spenderats med megaplåtning här hemma. Fyra kids, plus mina egna två, triljoner av ombyten, interiörprylar och minutiös planering.
Emily Dahl rattade kamera medan jag hjälpte barnen med ombyten, fix och känns-det-bra-frågor. Sedan fräsade jag loss bakom kameran med hela min urballningsreportoar av dans, sång och bajs-och-prutthumor (jag och 3-åringar har SÅ mycket gemensamt!).
Vad gör en inte för att kidsen ska ha skoj liksom.

Det har varit helt underbart roligt, men nu är jag totalt slut i både kropp och knopp. Och barnen med. Avslutar den här kvällen med John-bjuder-på-pizza och några bilder på min lilla BosseBodil med världssöt mössa från fantastiska Oeuf.
Tack och hej leverpastej!

oeuf organic fashion baby clothes oeuf organic fashion baby clothes kids

Livet med pseudotvillingar

Klockan är 01:16, TV:n skvalar nattfilm variant o-Oscar i bakgrunden och lilla Bodil ligger bredvid mig som en makaron. Sover. John snusar nästintill.
Det här är min tid. När alla i familjen har somnat. Det här med att vara nattmänniska är ju inte jättekompatibelt med att ha två småbarn, men det ska jag inte tänka på nu.
För nu ska jag berätta lite om hur det står till. Hur livet är med två barn. Med pseudotvillingar.
Bodil har fyllt två månader och de där första kaosveckorna med hormongråt, omställningssvett, amningssmärtor, nattvaket barn som bara skriker (och ett andra barn som skriker för att det första barnet skriker) och förstatidenhärj är över. Fas ett är avklarad. Check.
Pöh, pust och halleluja säger jag bara. Byebye, hejdå och ses gärna aldrig igen.

Som jag har skrivit förut så är Majken och Bodil urgulliga med varandra. Majken vill krama och helst gosa med hela sin tyngd (lätt panik). Hon är så gasad på Bodil att hon bestämt måste ta en titt på henne när hon vaknar mitt i natten. Vid 4-snåret hör en bestämda barnsteg komma in i sovrummet, sedan klättrar hon upp i sängen och kravlar fram till Bodil och utbrister ”Daaadaaaa” (överlyckligt pekandes på sitt syskon). Skitgulligt första natten. Tredje? Not so much.
En fin grej är ändå att de leker tillsammans. Eller ja, Majken lägger grejer på Bodils huvud som olika huvudbonader (klossar, lock, gosdjur, legobitar) och Bodil verkar tycka att det är kul (snacka om att veta lite om livet alltså!?).

Majken har börjat förskolan och det har varit gråtfest i dagarna tre. John har hämtat och lämnat, vi har gråtit, smugit runt förskole-husknutar, tjuvkikat och sedan tröstat varandra när vi sett henne leka i sandlådan. Känslorna alltså. Trodde att jag skulle vara cool, men är som en pöl efter ett monsunregn. Tanken är ju nu att jag och John ska jobba varannan dag. Men det tar ju lite tid detta hära med inskolning, så det har inte blivit så värst mycket jobb för någon av oss.

Bodil har börjat le (så jädra göllig), är vaken ungefär HELA dagarna (man ba ”SOV, du är ett spädbarn”) och är bara nöjd när hon blir buren/ammar/någon tittar på henne. The good part? Hon sover hela nätterna (halvammandes, men ändå, hon sover).
Vi har konstaterat att vi fått en varsin mini-människa. Majken är morgonpigg som John (rise and shine klockan 05:00) och Bodil och jag vill helst vara uppe sent och sedan sova länge på morgonen. Det blir inte många timmar över för bloggande, godkännande av kommentarer och härligt lulligull mellan allt tittande på bebis, inskolning, lekande med Majken, vardagsjox och gos just nu. Det senare maxar jag dessutom så fort jag får chansen.
De där sovtimmarna mitt på dagen som Majken hade som spädis, när jag kunde fixafotablogga, lyser med sin frånvaro för Bodil. Det är full rulle hela tiden. Men kul rulle liksom.

Att ha två barn är trots allt inte så jobbigt som jag först trodde (än så länge). Det är lite som att vandra i ett töcken. Jag och John bara gör. Sure, det är ju roddigt liksom, men ambitionsnivån är liksom inte så hög. Eller jo, ambitionsnivån är nog ganska hög fortfarande, men det finns inga förväntningar. Det får bli som det blir.
Vi kommer undan ganska många fadäser genom att hjälpas åt, dela på ansvaret, planera  och göra livet så enkelt som möjligt (hej handla mat via nätet och leva ostädat).
Det svåraste är så klart när en är ensam med båda barnen och en vill amma och en annan vill dödsleka vid stentrappan på innergården (hände senast klockan 17:00 i dag). Men jag blir imponerad över vad jag är kapabel till alltså. Det kanske tuttflashas och svetten rinner, men vad fasen, så länge kisen är ål rajt så behöver livet inte vara så elegant.
Och med Bodil i bärsele och fickorna är fulla av avledande satsumas/välladdad mobil så klarar jag det mesta. I the name of pseudotvillingar är allt tillåtet tänker jag.
Typ så.
Nä, nu måste jag sova. Majken vaknar väl om tre timmar och vill titta på Bodil.
Go katt!

Min förlossningsberättelse

IMG_5303IMG_5310För fyra veckor sedan tog jag de här bilderna.
Höggravid upp till tänderna i det enda sjok som jag kom i. Några timmar senare kom lilla Bodil till världen.
Var så goda, min förlossningsberättelse.

Optimist som jag är trodde jag att bebis nummer två skulle komma tidigare än beräknat, särskilt med tanke på att jag haft så mycket sammandragningar och antydan till förlossningsstart.
Men tji fick jag.
Åtta dagar över tiden var det tydligen dags.

De första värkarna kommer på natten mellan torsdag och fredag. Det är inga starka värkar, tvärtom, jag tar en värk, somnar om och vaknar av en värk igen. På morgonen berättar jag för John att det eventuellt är något i faggorna.
Givetvis avstannar värkarna och jag tror att jag har inbillat mig hela prylen. Fredagen lunkar på, värkarna lyser med sin frånvaro och det känns som att hela förlossningen hade ställts in. Gone fishing liksom.
Men på fredag kväll, vid 17-18-snåret börjar de molande värkarna komma tillbaka.
Eftersom jag hade sådana här värkar i två dygn innan Majken kom (och var öppen ynka en centimeter när jag kom in till BB) ställde jag in mig på just detta. Långdragna fjösvärkar som gjorde varken från eller till.

John lägger Majken medan jag traskar runt och påtar i trädgården med TENS-apparaten hängande runt halsen. Ger min mamma (som vi importerat från fastlandet för att barnvakta Majken om/när det blev BB-besök) en snabbgenomgång av Majken-manualen, i fall att. Tar en värk här och där, men det är verkligen inga jobbiga värkar. Fjösvärkar.
Däremot kommer värkarna tätt (precis som med Majken). När jag har haft två minuter mellan fjösvärkarna i en halvtimme så säger jag åt John att ändå ringa förlossningen och fråga om råd. De råder oss att börja packa ihop och komma in.

I lugn takt börjar vi packa bilen med BB-väska, babysitter och mat för en veckas vistelse typ. I förvirringen snor jag även med en ljuv sommarklänning och solglasögon.
Eh? Kunde lika gärna varit packningen för en semestertripp till Mystique. Och jag skulle drista mig till att säga att föda barn och semester är gaaanska så vitt skilda upplevelser. Enda likheten är väl att ungefär allt går ut på att slappna av.

Vid 22-snåret puttrar vi in mot Visby i solnedgången, som Lucky Luke på sin Jolly Jumper. I det lugna puttret tar jag bilder på vajande kvällsfält och väl i Visby stannar vi till vid en kiosk och köper apelsindricka. Tar en värk här och där. Helt plötsligt är inte värkarna så täta längre. Kanske ändå var inbillning, tänker jag, och skäms för att jag har slagit på stora trumman, ringt förlossningen och TENS:at runt halva trädgården i något som kanske var lite gaser.
Ett jädrans maskineri för lite hittepå-mjäk liksom. Denna pinsamma känsla håller i sig in på parkeringen till Visby lasarett, så jag vill bestämt inte att vi ska ta med någon packning in. En liten väska räcker. Jag tror nämligen att jag knappt skulle vara öppen och vara tvungen att puttra hem igen.
John tar väskan medan jag går ner mot vattnet (lasarettet ligger vackert, precis vid havet), köper mig lite ångesttid (en liten värk kan jag väl åtminståne stånka fram. Nej.) och tar jag en bild på solnedgången.
Plingar därefter motvilligt på klockan till förlossningen, blir ledd in i ett rum och undersökt av en barnmorska som inte kan känna hur öppen jag var. Fail. Det gör däremot jädrans ont att bli undersökt och jag mumlar något om att ”och där ska det ut ett BARN!?”).
Barnmorska nummer ett försvinner och en ny barnmorska gör entré. Malin. VÄRLDENS BÄSTA barnmorska. Helt klart.
Hon undersöker mig (gör inte alls lika ont) och jag är öppen 6 centimeter. Jag tror de ljuger, grinar lite av glädje att fjösvärkarna gjort underverk och pustar ut att det hela inte var hitte-på.
Eftersom jag satt i duschen större delen av Majkens förlossningen (och älskade det) tappar Malin och John upp ett bad åt mig, samtidigt som Malin förvarnar mig om att det kan gå fort andra gången en föder.
”Mohahaha”, skrockar jag, med min långdragna Majken-förlossning i åtanke.

Sjunker ner i badet, tar en bild med mobilen som jag skickar till några kompisar som undrar hur det går och när jag lägger från mig mobilen händer något. Vattnet går. Som en badbomb!
Tjoff, så var förlossningen igång. Och värkarna. Fjösvärkarna är lååång gååån.

Ringer på klockan, Malin kommer in och så baxar jag mig till sängen och THE ÅL MAJTI LUSTGAS. Älskar lustgas.
En undersköterska kommer till undsättning. Lustgasar mig genom värkarna och snabbare än jag trott kommer de. Krystvärkarna. Jag ropar ”jag vill krysta” och något om epidural. Det senare ignorerades vänligt men bestämt med ett ”barnet är ju här snart”.
Jag tror att de ljuger för att hålla mitt humör uppe, men inser också det är krystvärkar jag känner och drömmen om epiduralen är som en såpbubbla som spricker. Poff!

När det är dags att krysta så vill de ta min lustgas. Det får de icke. Håller i masken som att det var en förlängning av min högra arm och någon hotar med att hugga av den. Hör lågmälda röster som säger något i stil med ”sänk lustgasen istället då”, men jag protesterar inte. Så länge jag får ha min lustgasmask är jag nöjd.
För att krysta ut bebisen har jag dragkamp med undersköterskan, med hjälp av en handduk.
Som jag krystar. Och skriker. Och protesterar ”JAG VILL INTE”. Mellan värkarna säger jag något om att ”åka hem och skaffa katt istället”. Men det hör inte bebisen.
Efter sisådär 20-30 minuters kryst (två timmar efter vi kommit in på BB) är lilla skrutten ute. 00:59 på lördagen. Med jämn frisyr och ett tydligt skrik. Pöh!

Efter förlossningen tar John bebisen, medan jag rullas upp på operation. Min bristning från förra förlossningen har gått upp. Inte lika djupt, men ändock tillräckligt joxigt för operation.  Möts av ett trevligt gäng uppe på operation och sedan flyter tiden i väg i ryggmärgsbedövningar och gotländskt sorl. Efter operationen rullas jag till uppvaket där två underhållande, skojfriska herrar väntar på mig. Där ska jag ligga tills jag kan röra på tårna. Och där ligger jag. Känner efter varenda sekund eftersom jag längtar så oerhört efter min nya unge. Så fort jag kan vifta på en tå ringer jag i klockan och vill visa upp min nya tåviftar-skill. Herrarna är imponerade och ringer ner till BB. John och Bodil kommer upp, kikar till mig och sedan rullas jag ner till vårt rum.
Klockan är då närmare morgon.
Vi kokongar i ett par timmar i vårt rum, Bodil ammar HELA tiden och sedan frågar vi när vi ska få åka hem till vår lilla Majken. Tyvärr hör läkaren ett blåsljud i hjärtat på Bodil så de vill att vi ska vara kvar över natten för observation. Nemas problemas. Men. Eftersom BB är proppfullt får inte John stanna. Istället ska hans plats ges till en annan barnaföderska. Rimligt liksom. Särskilt med tanke på förlossningsplatskrisen i det här landet.

Fram tills denna punkt är förlossningen och eftervården FINEMANG. Hur bra som helst!
Men när John åker är det som om något brister i mig. Till en början känner jag mig som starkast i världen. Men snart avstannar adrenalinet. Mina otränade bröstvårtor börjar blöda, det är meckligt att ta sig upp och ner ur sängen utan hjälp och allt känns ofantligt … stort. Alldeles för stort.
Nyopererad, omtumlad, hormonstinn och med ett nytt, litet liv så hade jag behövt John vid min sida.
I samma veva rullas en annan nyförlöst kvinna (en omföderska) in i mitt rum. En temporär vägg sätts upp mellan oss främlingar och i den tjocka förlossningsdimman sjunker mörkret. I en vanlig värld hade jag språkat med den andra omföderskan, men jag är inte mig själv. Jag är fragil och känner mig hudlös.
Natten kommer och kvalar in på topp tre värsta i mitt liv. Jag blöder från höger till vänster, amningen ger upp och min älskade lilla unge skriker HELA natten. H E L A natten.
Jag försöker slappna av (för att få amningen att funka), samtidigt som det ligger en annan nyförlöst mamma två meter intill och försöker sova. Stressen och ensamheten.
Snart gråter jag och bebisen i kapp. Skillnaden mellan våra gråt är att jag försöker kväva mitt. Jag och Bodil gråter oss genom korridorer (försöker att inte störa den andra mamman, så jag vaggar i korridorerna) och ringer på hjälp omvartannat. Snälla, hjälpsamma sköterskor försöker hjälpa till med amningen på olika sätt, men det går föga.
Vid fyra-snåret ber jag om att få ge ersättning. Låta bröstvårtorna vila. Och sinnet. Och omföderskan i samma rum.
En sköterska (samma som gjorde den första ajaj-undersöningen) hjälper mig att mata Bodil medan hen upprepar (i all välmening) ”du är ingen dålig mamma”, men det enda jag hör är att jag är en dålig mamma. Hon försöker peppa mig, men allt blir liksom lite … fel ”alla kan amma, det handlar bara om tålamod och vilja”. Just där och då, när allt en har är vilja, men tydligen inte tillräckligt, så är en inte så tuff.
Längtar så förfärligt mycket efter John och försöker tänka på alla de GENERATIONER nyförlösta som fått klara sig själva. Men det hjälper ju föga. Känner mig bara ännu sämre som inte klarar av situationen, utan bara gråter. Jag, som annars kan skärpa till mig, ta mig samman och ta kontroll, kan liksom inte hejda tårarna, tankarna och … hormonerna.

Morgonen kommer, och John med den. Som jag grinar när han kommer in genom dörren. Tyst så inte den andra omföderskan ska höra. Vill på något konstigt vänster inte att hon, den andra mamman (som jag delar rum med) som jag knappt sett och som jag aldrig kommer träffa igen, ska tycka att jag är svag och pjåskig. Jag har ingen aning om var de kravfulla tankarna kom ifrån, men där var de i alla fall.
”Ta mig härifrån” säger jag till John. Efter ännu ett läkarbesök, där blåsljuden är borta, får vi lämna lasarettet.
Innan vi puttrar i väg med bilen och bebisen så träffar vi ännu en fantastisk barnmorska, hen tittar på mig och förstår alla tankar, krav och hormonstinna förmaningar från den dömande übermamman inom mig. En sådan där barnmorska som ger en känsla av creme fraise efter sig. Allt blir liksom … mjukt. Och gott.

Visby lasarett och förlossningen var helt fantastiskt på alla sätt och vis. En särskild tumme upp för vår barnmorska Malin <3.
Som du säkert förstår var det inte en helt optimal natt. Dels för att hormonerna rusade, men också i allt det nya att få ett nytt barn. Där skulle jag behövt John vid min sida.
Men alternativet, att en annan föderska inte skulle få plats, är ju inte ens att tänka på. Eftersom det råder förlossningsplatsbrist i hela landet, så kan jag bara slå ett slag för fler förlossingsplatser så att man kan ha ett eget rum att spendera de där första fragila timmarna på. När man inte vet vad som är upp och ner och kanske behöver hjälp att ställa in kompassen. Gråta en skvätt eller två. Gå runt med stora megabindor i nättrosor, lufta tuttar i öppen landstinget-skjorta, småfisa och strunta i att klä på sig när man ska på toaletten.
Att föda barn är ju liksom inte som att operera blindtarmen. Det är ett helt nytt liv (för alla inblandade) som skapas. Inpackat i så mycket känslor, hormoner och tankar. Så inget ont om Visby lasarett, däremot en hel del funderingar kring känslan av att vara en packad makrill i en alldeles för liten plåtask.