Ett stycke sommarlista

Hur ser dina planer ut för sommaren?
– Nästa helg ska jag på kärleksfest nere i Kristianstad. Mina bra:iga vänner Mick och Emelie ska nämligen gänga sig. Ska bli så himlans kul. Jag och John bilar ner tillsammans med Lisa, Per och mopsen Mellis i en Volvo, ska stanna på loppisar och lyssna på blandband.
Eventuellt stannar vi några dagar extra nere i Skåne-land efter helgen (har ni några bra Skåne-tips – hit me!). Skulle vara underbart. Jag är nämligen fasligt oberest i Skåne. Jag har bara varit i Malmö, Lund och Helsingborg, men liksom aldrig göttat ner mig. Skulle vara underbart att få göra det.
Efter Skåne far jag till älskade Gotland. Jag har nämligen hyrt ett stort hus med vacker veranda och en lummig trädgård på södra Gotland tillsammans med några av mina bästa vänner. Varje år semestrar jag med en ny konstellation med vänner. Olika varje år. Jag gillar verkligen det. Att få en vecka vardagshäng och latdagar med en liten klick, så man har tid att bara vara.
Sedan blir det Värmland för hela slanten. Ska hjälpa mamma och pappa med trädgården, gräva i trädgårdslandet, måla verandan, plocka hallon och eftermiddagsfika under äppelträdet.
I augusti infaller den traditionella Tjörn-veckan med familjen, som en bara inte får missas.
Däremellan tänkte jag sno åt mig några dagar i Stockholm där det bara är jag och John, cykelutflykter och bad. Och så drömmer jag även om att åka ner till Göteborg för att hälsa på mina vänner Åberg och Thomas. Lite så ser min sommar ut. En hel massa latdagar.

Vad ska du göra på midsommar?
– Midsommar spenderades på vår prunkande innergård i år igen.

Vilken är din bästa sommarfrukost?
– Pappas hembakta bröd (går under namnet pappabröd) med smör och pappas hallonsylt med hallon från trädgården.  Ett stort glas kall mjölk till eller en kopp kaffe. Bör intagas i trädgården i Värmland.

Bästa sommarlåten?
– Introt till ”Sommar i P1″.

Ska du åka på någon festival i sommar?
– Om det blir festival, så blir det Way out west. Vore fasligt roligt. Sedan är så klart Popaganda givet.

Vad vill du helst grilla?
– Marinerade champinjoner!  Det godaste som finns. Och majs, färskpotatis, tomathalvor och broccoli. Kan inte få nog av grillat.

Vad dricker du i sommar?
– Min kompis Lisas nya home made ingefäradrink och hallonmojito. Hon är ett drinkgeni!

Vad ska du läsa i sommar?
–  Pocketdeckare!

Vilket är ditt favoritplagg för sommaren?
– Shorts, hängelbyxor och tunna klänningar.

Bästa parken?
– Svandammsparken och Vinterviken.

Bästa badstället?
– Västkustska havet (helst vid Åstol) och värmländska kvällssjöar.

(listan har jag lånat från Nio till fem).

the list of 2013.

sicilien by emmas vintage

Snodde en himlans bra lista från niotillfem-Sandra Beijer. the list of 2013. 

sicilien by emmas vintage

sicilien by emmas vintage

vintagefabriken

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Åkte på roadtrip genom Frankrike, släppte en Vintageparty-bok, semestrade på Sicilien, startade en egen bloggportal (Bonjour blogs), lärde mig sticka och premiäråkte vår gamla eka (som vi haft i många år, men som jag bara har slitit och tjärat med).

Och så startade jag två företag, mitt eget aktiebolag och Vintagefabriken – tillsammans med Lollo och Linda.

sicilien by emmas vintage

frankrike by emmas vintage

frankrike by emmas vintage

frankrike by emmas vintage

Vilka länder besökte du?
Norge, Frankrike, Italien, Storbritannien.

vintageparty by emmas vintage

vintagefabriken

amelia jul by emmas vintage

frukost by emmas vintage

Vad var din största framgång 2013?
Jag gjorde en hel massa spännande, svinroliga frilansjobb, släppte boken Vintageparty, startade Vintagefabriken, skrev och illustrerade klart boken Vintagefrisyrer och var med och drog igång En snällare julmarknad. Alltså vilken sjuhelvetes resa! När jag ser tillbaka på allt jag har gjort 2013 – tillsammans med andra fantastiska kreatörer (men även själv) – så blir jag förbannat stolt. Och lite utmattad. Tempot!? Pjuu.

vintage dress by emmas vintage

vintage dress by emmas vintage

Bästa köpet?
Den rosa bomullsklänningen som jag hittade på Beyond retro. Jag levde i den där klänningen hela långa, varma sommaren.

sommar by emmas vintage

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag och John fick ta över katten Sockan och den fantastiskt varma finsommaren.

höst by emmas vintage

Och ledsen?
När jag förlorade det lilla barnet som växte i mig. Det svärtade ner hela hösten och dammade ner varenda dag med en enorm trötthet. Det tog ganska lång tid för mig att återhämta mig – både fysiskt och psykiskt. Tusen hormoner gjorde att jag grät varje dag, hade svårt att vara ensam med mina egna tankar och var så enormt trött. Träffade inte en själ (förutom mina Vintagefabriken-vapendragare) på flera veckor. Jag hade en bild av mig själv av att jag kunde borsta av mig sådant här relativt lätt, men så var tydligen inte fallet.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
Daft punks ”Get lucky” som skrålade ur radion genom vår roadtrip genom Frankrike. Genom ett brusigt Paris, över spetsiga berg vid Franska Rivieran, genom frodiga vindalar i Provence och förbi vajande palmer på en soldränkt motorväg.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det här året har varit en riktig berg-och-dalbana. Enorma toppar med boksläpp, Vintagefabriken-starten, Paris-häng, Gotlandsbad och vackra visioner. Storartade planer, fullklottrade kalendrar och ett aldrig (?) sinande pepp. Och avgrundsdjupa dalar när energin plötsligt har tagit slut och modet svikit. Saker och ting har hänt personer i min närhet och det har (så klart) påverkat mig. Men vi har tagit oss igenom det. Funnits där för varandra. Och det betyder mycket för mig. Så? Om jag var gladare? Det vette tusan. 2013 var inte mitt bästa år. Det var ett slitsamt år, med många lärdomar och erfarenheter. Det är nog just så som jag kommer att minnas det: Som ett sönderklottrat kollegeblock med kom-i-hågs och notes till mig själv.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit hand om mig själv, gått fler Vinterviks-promenader och tillåtit mig att landat mer. Jag är en arbetsmyra, men även myror behöver landa, ta en långpromenader och låta tankar falla på plats.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Jagat livet.

john sicilien by emmas vintage

Blev du kär i år?

Gång på gång.

Favoritprogram på TV?
2013 var året då TV:n åkte ut. Skvalet och bakgrundsbruset skulle bort, för att ge plats åt större tankar, långa middagssamtal, symaskinsskrammel och efterlängtat tom timme = dra i gång projekt. Men på datorn har jag minsann inte slängt ut. På den såg jag ”Orange is the new black”, ”Game of Thrones”, ”Masters of Sex”, ”Fröken Frimans krig” … och eh, ”Bonde söker fru” (”denna sommar kommer bli som varm kolasås på vaniljglass”). Love it!

Bästa filmen?
The Heat. Stört rolig.

Bästa boken du läste i år?
”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Och en massa deckare så klart.


Bästa matupplevelsen?
När jag och John hittade Paris bästa crêpe i Marais. Vi kör alltid ”dagens crêpe” när vi är i Paris, och denna gång hittade vi den bästa. Ever.

paris by emmas vintage

Något du önskade dig och fick?
Jag fick åka till Paris. Det önskar jag mig alltid.

emmas vintage

överraskningsfest by emmas vintage

emmas vintage

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Den 4 februari 2013 fyllde jag 30 år. Det firades med fransk finfrukost, jobba hemma-dag, och afternoon tea hemma hos Lollo, tillsammans med Linda, Fatima och nyfödda Livia. Därefter blev jag bjuden på skumpa på Le Rouge och så gick jag på Elle Interiörs designpris. Det riktiga festen skulle hållas ett halvår senare, i augusti. Jag har nämligen alltid drömt om att fylla år på sommaren, så jag bestämde mig helt sonika för att flytta fram min födelsedagsfest ett halvår. Fira 30,5 med ett vilt Garden Party utan slut i den vildvuxna trädgården hemma i Värmland. Och så blev det. Men John kunde inte riktigt hålla sig, så han ställde till med en överraskningsfest den 4 februari. Så jag blev dubbelfirad!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Någonstans önskar jag att jag sluppit att lära mig den hårda vägen. Så är det ju alltid. Men för att man verkligen ska ta lärdom av livet, så kanske det behövs rejäla dalar. Om livet bara gled på som en Pettersson-båt genom Göta kanal, så då skulle glädjen bli blasé och findagarna mindre fina.

cykel by emmas vintage

Vad fick dig att må bra?
Latdagarna och vattenhålet på Vintagefabriken.

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
Lugn.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Alltid Timbuktu.  

Vem saknade du?
Min vän Åberg. Alltid.

isabelle pedersen by emmas vintage

De bästa nya människorna du träffade?
Åh, fick en hel massa nya bra-bekantskaper. Varma människor som man liksom gillar så där automatiskt. Som Bonjour-Madeleine, Isabelle Pedersen, Ida (som syr våra Vintagefabriken-klänningar), Emmy. Bra människor.

Högsta önskan just nu?
Att boken Vintagefrisyrer säljer som smör, Vintagefabriken slår nya rekord, ett stycke regeringsskifte, att folk blir mer miljösmarta (får miljöpanik varenda dag) och mina vänner och familj mår bra. Och att få en liten bebis. Det vore grejer det.

24. Tell me about a time when you felt loved.

Den sista luckan i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) handlar om kärlek.

24. Berätta om en gång när du kände dig älskad.

john by emmas vintage

Varje dag med den här personen.
I Johns famn känner jag mig hemma. Som att livet faller på plats.  Som att virriga tankar blir släta och det blir lätt att andas.
I hans närhet blir jag varm. Älskar så enormt och känner mig så älskad som jag aldrig känt förut.

john by emmas vintage

john by emmas vintage

23. Tell me about a time when you felt lonely.

shoes by emmas vintage

I den näst sista luckan i  Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) finns en dos av någonting som alla nog har känt någon gång.

23. Berätta om en gång när du kände dig ensam.
Tomma rum, tysta milslånga vidder och ett hål i hjärtat.  Som barn kände jag mig ofta ensam. Trots att rummen var fyllda av människor så kunde jag känna mig så oerhört, avgrundsdjupt ensam. Salonger fulla av samtal och allt jag hörde var tystnaden.
Och gjorde så under många år. Hittade aldrig mitt sammanhang. Där jag kände mig given. Medräknad. Som en katt bland hermeliner. Jag kände mig ensam.
Skolan var en frizon från ensamheten (förutom två kompisar bestämde sig för att frysa ut mig med anledningen att jag även ville umgås med en tredje). En annan tillflyktsort var att följa med kompisar hem för att leka, för just precis då skingrades ensamhetstankarna. Just då kunde jag känna mig varm inombords. Fann mitt sammanhang. Där jag kände mig trygg. Men de dagar så Anna, Staffan, Jenny, Andrea och Åsa hade annat för sig, så hägrade ensamheten.

Skolbussen stannade vid vägskälet, jag klev av den nästintill folktomma bussen, några tjejer lipade mot mig från bussfönstret längst bal och så fräste bussen i väg över landsvägsasfalten. Och så blev det tyst. Så där lantistyst att man bara hör vinden i trädkronorna. Knappt det.
Jag knatade hem över grusvägen, förbi vissna ängar, tomma hus och in i vårt gamla trähus.  Där var allt så stilla. Förutom jag förstås. Jag hatade att bo på landet – ensamhetens högborg.

Och där, precis innanför den gamla guldockra-dörren, började jag ofta gråta. Av ensamhet. Hade så fruktansvärt ont inne i hjärtat. Och visste inte varför. Det var som att miljoner känslor slogs därinne. Fick inte plats. I bruset av andra slapp jag lyssna på dem, men i den där lantistystnaden hörde jag alla känslor skrika.
Ibland fick jag panik i all den där ensamheten, tog upp luren och försökte ringa någon från den fasta telefonlinan. Vilket var svårt i detta pre-mobila samhälle.
Min pappa jobbade i Stockholm, min mamma i en annan värmländsk stad några mil bort och min syster var ute på rövartåg. Vi bodde sju kilometer från närmsta vän och vad jag såg där utanför fönstret var en tom värld.
Ofta handlade det bara om att vänta på att någon kom hem. Såsmåningom. Lättnaden när ytterdörren öppnades går inte att beskriva …

Varje dag som jag kom hem från skolan trodde jag att min familj hade lämnat mig. Jag minns att jag gick runt i huset och försökte hitta spår som talade om för mig att de skulle komma tillbaka. Var tandborstarna kvar? Tandkrämen? Fanns kläderna där i mammas garderob? Pappas skor? Syrrans favoritväska och hennes dagbok?
Jag trodde att de försökte hitta ett tillfälle att skaka av sig mig. Lill-skiten.
Paniken spred sig som en löpeld när jag inte kunde få tag i någon på telefonen. Som att de hade lyckats med sin flyktplan och nu var den lyckliga familj på tre som de önskat sig. Jag grät och förberedde mig på att jag var ensam nu. För alltid. De där känslorna var hos mig under flera år, känslan av att inte riktigt passa in. Och jag kan inte riktigt häröra var de kom i från.
En enorm osäkerhet hos ett litet barn. En osäkerhet som vändes till trygghet så fort jag fick ha mina vänner runt omkring mig.
Just de där åren har nog satt många spår inom mig. Jag har exempelvis alltid värderat mina vänner högt, i mångt och mycket – och genom olika perioder genom livet – lika högt som min familj.  För det var just där, i vänskapen, som jag kände mig trygg. Kände en tillhörighet. Jag var given. Hittade mitt sammanhang. Det är därför jag älskar idén om stjärnfamiljer, snarare än kärnfamiljer.
Inget ont om min familj, de gjorde inget fel, inget alls, jag bara hittade inte mig själv där och just då. Nu däremot, 20 år senare, har jag hittat hem i familjen. Men det tog ett tag.

Med tiden kom jag att växa i ensamheten. Fylla ut tomrummen. Måla gråa väggar i färg och vira in mig själv i ett varmt duntäcke. Med egen färg och eget duntäcke.
Tycka om mitt eget sällskap. Älska det. Och det har nog varit en av mina största styrkor i allt jag tagit mig för. Att jag inte längre är rädd för ensamheten. Känna styrkan av att alltid ha mig själv i de ensammaste av stunder.

paris by emmas vintage

paris by emmas vintage

värmland by emmas vintage

Jag har brutit benet, och kommer aldrig bli återställd.

Blev utmanad av den eminenta @kristinharry på Instagram att berätta 20 fakta om mig själv. Och eftersom alla inte har Instagram, så tänkte jag dela med mig av denna livsviktiga information även här.
Trevlig läsning.
1. När jag gick i gymnasiet drömde jag om att bli spårvagnschaufför i Göteborg.
2. Som liten samlade jag på onödiga, finska fraser.
3. Är bonnstark och kan lyfta det mesta. Och de flesta.
4. Har växt tre centimeter sedan jag var 12 år.
5. Kan omöjligt göra mig av med en mjukisdress med stort Tandådalen-emblem på. Inköpt 1995. Bärs varje gång jag är hemma i Värmland.
6. Sa en gång upp mig från ett jobb med frasen ”jag har brutit benet, och kommer aldrig bli återställd”.
7. Flyttade hemifrån när jag var 16 år.
8. Gjorde revolt mot mina miljösmarta föräldrar genom att använda mjukmedel när jag tvättade.
9. Har gjort många dumheter, men alltid klarat mig ur dem. Med nöd och näppe.
10. Är en orolig människa.
11. Var rund som en köttbulle som liten.
12. Pratar värmländska. Den dialekten sitter som berget.
13. Tycker om raka rör och undviker gärna skvaller.
14. Är feminist. Så klart.
15. Blev framröstad till ”bästa kompis” i 9:an. Fortfarande det jag är mest stolt över hittills i mitt liv.
16. Jag bakade – och levererade – en kamellängd till DN På stan när jag sökte praktik där för sisådär nio år sedan.
17. Kan nosa upp en katt på en kilometers avstånd.
18. Älskar vattenrutschkanor.
19. Har intervjuat Lady Gaga, ätit middag med Mika, pratat om livet med Brett Anderson och frågat om jag får flytta in hos Local Natives.
20. Hatar vassa armbågar och tycker att snäll är det nya svarta.

22. Tell me what you think is the most beautiful thing about yourself

emmas vintage

Den nästnäst sista luckan i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) handlar om starka ben som kan springa och armar som kan bära.

 22. Berätta om det du tycker är vackrast hos dig själv.
Vackrast hos mig själv tycker jag nog är skrattögonen, lurminen, men framförallt starkkroppen. Ingen vindpust kan fälla mig, jag står stadigt, mina ben kan springa snabbt och mina armar kan lyfta de tyngsta tingen.

 

21. Tell us about what fashion mean to you.

paris by emmas vintage

fashion by emmas vintage

fashion by emmas vintage

paris by emmas vintage

emmas vintage

 

Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) nummer 21 ska vi prata mode.

21. Berätta om vad ‘mode’ betyder för dig.

Mode för mig är ett sätt att uttrycka mig, mina intressen och min personlighet. Det är ett sätt att förstärka det som jag brinner för. Min kärlek till svunna tider, vintage, miljöpolitik och färg.
Mode för mig handlar också om ett verktyg för att matcha mitt humör. Om jag klädde mig i en fyrkantig, grå kostym så skulle jag nog känna mig precis så. Som en grå, tillrättalagd kostym. Utan plats för det härj och lek.
Om jag däremot kliver i en vippig vintageklänning, där benen och rumpan kan sprätta och dansa fritt, en crazy-ish cirkusdräkt eller en fodralklänning med magiska detaljer från förr, då får alla hela kroppen – och personligheten – plats. Jag får plats.
Och så har jag nog alltid varit. Även om det har varit små, nästintill osynliga detaljer. Som är jag. Converse till IKEA-uniformen, en brosch på kavajslaget eller ett par randiga, regnbågsstrumpor som ingen annan ser än jag.

För mig är mode även ett finger i luften som berättar om vilken värld vi lever i. Precis som flappern – som visade bar hud och anammade något så banbrytande som raka former – var ett steg framåt för kvinnans frigörelse, lika kreativt blev hantverket under 1930- och 1940-talet då världen skakades av ekonomisk kris och politiskt tumult. Mode har alltid varit ett sätt att  – om än med små medel – visa vem man är, vad man står för – och inte minst: vilken musik man lyssnar på.
Mode är politik, ekonomi, kultur, feminism och personlighet, i ett virrvarr av uttryck. Och har så alltid varit. Med små medel har man spelat banjo på vad som är socialt accepterat. Och just i kittlingen, där den social acceptansen får sig en törn – där skapas mode.

Det kan vara genom ett klädesplagg, en kjolslängd, en korsett eller avsaknaden av den. Eller så kan det vara där mode och personlighet lever i symbios, eller – ännu bättre – där mode kontrasterar den förutfattade meningen. Det är det som gör mode intressant. Som en färgsprakande person i den där grå kostymen, världens snällaste människa i en råtuff outfit med nitapplikationer. Eller en råfeminist med skarpa åsikter, iklädd en vän skapelse.

emmas vintage

emmas vintage

20. Tell us about your graduation day.

Fyra dagar kvar till julafton och fyra luckor kvar i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här).
I lucka nummer 20 döljer sig en dos nostalgi, från en vitklädd dag med hatt på sned. Tyvärr har jag inga bilder här i Stockholm, men jag lovar att rota fram en när jag är i Värmland under jul. Hur låter det?

20. Berätta om din student.

Det är juni 2002 och dagen jag har längtat efter. Starten på allt. Jag hade bestämt mig för att just den här dagen skulle allt vända. All skit skulle jag lägga bakom mig. Jag skulle stå upp för mig själv, jag skulle flytta, sluta dejta velpellen som fick mig att må dåligt, jag skulle sluta min terapi, jag skulle förverkliga alla mina drömmar och jag skulle bli lycklig. Minsann. Just den där dagen, starten på livet, råkade vara den varmaste i mannaminne. Sminket rann och mascaran låg som en kaka nedanför ögat. Men vem fasen bryr sig om det, när det är starten på allt?
Jag bar en vit, figurnära klänning i crepe som gick nedanför knäna, med en transparent panel längst ner. Jag hade nästintill svart hår med lite rödlila ton i. Håret var långt, trassligt och på toppen satt studentmössan på sned.
Dagen började med samling för alla 3:or i anrika aulan på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Jag satt bredvid min vän Fatima. Vi fnittrade samtidigt som vi smög fram en miniflaska med skumpa som vi drack ur till tonerna av rektorns ord om ”den stora framtiden”.
Vi sjöng studentsången och därefter fick vi springa ut från aulan, ner för den pampiga trappan och ner på Stora torget där min familj väntade i hettan. Med en skylt på mig som barn. Blommor och champagne hängdes runt halsen, och någon märklig man – som jag aldrig tidigare träffat – sjöng högt för mig. Lite sådär lite för pinsamt högt för Stora torget i Karlstad. Mamma hängde oroligt en mininmal champagneflaska runt halsen på mig, och såg orolig ut. Och det har hon nog rätt i att vara. Måttfull och lugn var inte ord som yppades särskilt många gånger omkring mig under de där sista åren på gymnasiet.
Med pussmärken på kinden sprang jag sedan i väg mot lastbilsflaket som skulle ta oss ett par ärevarv runt Karlstad. Killarna i klassen rökte cigarr, bolmade ut rök och försökte se världvana ut, jag skrek så att jag blev hes, tog kort med kameran rakt ut i luften och Nina svimmade i sin vita le smoking-kostym. Dösnygg som vanligt. Fast hon svimmade.
När vi hade varvat staden ett par gånger, stöttat upp Nina i värmen och känt att vi var så där odödliga om man bara känner sig på sin studentdag, så mötte min syster Ellen och min syssling Cathrine upp mig. De stoppade in mig i en discobil där mini-skumpa byttes mot en stor variant. De körde hem mig till landet, till tonerna av Abba och Stevie Wonder.  Till det barndomshem som jag lämnat tre år tidigare, för att flytta hemifrån tok för tidigt.
Mitt i trädgården, i min älskade trädgård, väntade ett långbord med middag. En studentmottagning med släkt och vänner. Jag är ju yngst i släkten, så alla – enligt vett och etikett – skålade med mig (man får bara skåla med folk som är yngre än en själv, så jag låg risigt till).
Gästerna hurrade för alla MVG:n jag hade norpat åt mig och det hölls tal till höger och vänster. Det var himlans fint. Och jag kände mig stark. Starkare än någonsin.
När man är yngst i släkten är det svårt att få sin röst hörd, trots att man råkar ha en ganska så klar stämma. Jag hade bestämt mig ett halvår innan att på min studentdag skulle jag höras. Då skulle allt förändras.  Jag skulle sluta känna mig som en grå mus, för jag var ju ett tivoli! Jag skulle visa vem jag var, jag skulle tala till punkt, jag skulle våga vara mig själv, visa hela mitt register trots att det kanske inte passade in.
Och nog blev det sanning alltid.
Efter desserten lämnade jag festen, blev skjutsad in till stan. På restaurang Fredens uteservering satt hela min klass, Journalistklassen J3E. När alla mina vänner fick syn på mig så började de busvissla och hojta. Mina bomullsvänner som alltid fick mig att känna mig som starkast i världen. Som ett färgsprakande tivoli utan stängningstider.
Jag minns inte riktigt vad som hände sedan, men jag kan nog satsa min halva hand på att jag och mina kompisar gick ut på något av alla uteställen, hånglade med några snubbar och var ute hela natten.
Några dagar senare packade jag ihop min lilla lägenhet på Södra Klaragatan 10 i Karlstad och flyttade. Till Stockholm.

19. Tell us about a photo that touches you.

23:40 och jag hinner precis publicera dagens lucka  i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här). Pjuu. Den här luckan innehåller ett gram sorg och ett kilo hopp.

19. Berätta om ett foto som berör dig.

Den här bilden berör mig in i minsta lilla ven. Den är tagen en söndag, dagen efter jag fått missfall.
Just den här bilden innehåller en höst som krossades, ett potpurri av förväntningar som askades och morfindimma som slöjade oktobers färgkavalkad. Det var ett barn som aldrig blev. En kropp som återgick till att se ut som vanligt. Och sorgen att hösten 2013 blev precis som vilken höst som helst.

Just denna söndag bestämde jag mig för att gå ut och andas. Bli lite hel. Igen. Klä mig den flottaste av kappor och den ärtigaste av hatt, bara för att dölja kaoset därinne.
Ta igen oktober – den vackra månaden som jag bara sett genom sovrumsfönstret och från den blodiga britsen på SÖS.

Mitt hjärta var så tungt i detta ögonblick, men kroppen var så lättad. Smärtan var över. Efter ett fruktansvärt, alldeles för långt lidande, där jag gick lite lätt böjd, samtidigt som jag försökte jobba och hantera att kroppen skrek att allt var fel.

Men vet ni vad? Den här bilden ger mig även hopp. Hopp om att tiden läker den mest bloddroppande sår. Hopp om att kroppen återhämtar sig. Hopp om att den här erfarenheten gör mig till en rikare människa. Hopp om att få ta igen hösten nästa år. Kunna andas kylig oktoberluft, utan att ha gråt i vägen. Hopp om att fler pratar om missfall – utan skam – innan blodet börjar droppa. Och hoppet om att 2014 ska bli ett bättre år.

18. Tell us about an iconic/historic figure who inspires you.

Lucka 18 i Emily Dahls julkalender (läs hur du deltar i ”berätta om”-kalendern här) innehåller ett egensnickrat innehåll.

18. Berätta om en ikonisk/historisk person som inspirerar dig.
Jag har kokat ihop en allsköns soppa av den här luckan. Full av historiska, ikoniska och fiktiva ingredienser.  För just där i kittlingen mellan salt och peppar hittar ni mina inspirationskällor.
Här kommer tre favoriter.

1. Coco Chanel. Denna modedrottning som skapade damkläder så bekväma så att kvinnor slapp tänka på dem – så att kvinnorna i stället kunde lägga energi på andra saker. Som att bli självständiga, engagera sig politiskt och sträva för att få samma chanser i livet som män – utan att korsettsvimma på kuppen.

2. Monica Zetterlund. Hon var ett lingonris i ett cocktailglas och en människa som vågade vara sig själv i en värld där det finns mängder av förväntade passformer. 

anne of green gables by emmas vintage

 3. Anne Shirley. Anne på Grönkulla. Min husgud. Denna riviga – om än fiktiva – lady lärde mig redan som småglin att jag inte ska ta någon skit. Att säga i från. Stå upp för mig själv. Våga vara annorlunda. Drömma. Gå min egen väg. Tillåta alla sjuka toktankar att yppa luft. Få vara en visionär utan gränser. Och att försöka förstå andra människor fastän alla odds är emot dem. Ingen människa är ond – man har bara inte förstått dem rätt.
Det var också Anne Shirley som fick mig att förstå att det fanns något som stavades kärlek. Gilbert Blythe. Och just det där ville jag finna. Min Gilbert – en människa – som gav mig lagom med mothugg, mängder av nya sätt att se livet på och aldrig sinade pirr i magen.