Om inte du hade varit här, hade jag inte varit den jag är.

IMG_2403-RecoveredJag är stum efter valet. Ledsen och rädd inför den klyfta som har skapats i vårt samhälle. En värld som letar syndabockar och vill stänga gränser för dem som behöver öppna famnar som mest. I brist på mina egna ord så tar jag till UnderbaraClaras. Läs det här. 

Och tills jag finner orden igen så vill jag säga en sak.
Om inte hon hade varit här, så hade inte jag varit den jag är. Min one-of-a-kind-vän, med skrattgropar som jag smälter av, med ett hjärta så stort att jag briserar och med en plats i mitt liv som inte går att ersätta. Som skulle skapa avgrundsdjupa hål.
En vän som alltid har ett spex i bakfickan, är som ett tivoli i människoform och som alltid omgärdar mig med de varmaste orden.
Fan Sverige om ni hade hindrat mig från denna vän. Om gränserna hade varit stängda för hennes pappa och om politiken hade varit vad den är i dag. Då hade jag varit en viktig pusselbit fattigare, och hälften så mycket människa som jag är i dag.

6. En bild på någon du älskar.

6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på någon jag älskar.

john emmas vintage

john emmas vintage

… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.

Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om ”när jag och John var i München oktober 1969  – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var ”som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om ”John” och sa att ”du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John.  I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan.  Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna.  Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: ”Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett ”vill du vara ihop med mig”.

John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.

Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod ”Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven.  Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.

Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.

3. En bild på din bästa vän.

3 december. Den tredje luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på min bästa vän.

Jag har många fina vänner i mitt liv och ett par, utvalda bästa vänner. Mina bästa vänner-relationer går i vågor, och vi umgås väldigt mycket i perioder, därför kan jag ha svårt att utnämna en vinnare av The Emma Sundh best friend award 2012. Dessutom anser jag att alla mina finaste vänner fyller var sin viktig funktion i mitt liv. Ingen kan konkurrera med någon annan, för alla har en del av mitt hjärta.
Jag är dessutom försiktig med att sätta namn och ord på vänskap nuförtiden. För jag blir själv ledsen när jag inte blir utnämnd till den bästisen som jag hoppats att jag var.

Under hösten har jag funderat mycket kring vänskap. För ibland skaver det ju i alla sorters relationer. Krisar. Man kan förhoppningsvis sätta plåster på det där onda och gå vidare. Starkare. Titta på ärret ibland och påminnas om att försöka vara bättre. Vara en bättre vän. Bättre människa. Jag försöker vara just det, en bättre vän. Men jag har brister. Så klart. Själva fasen att man inte är felfri alltså.

Jag är inte mycket för att rangordna som ni kanske förstår. Vissa vänner har jag haft sedan jag var 16 år gammal, de känner till mycket av min historia och förstår varför jag är som jag är. Några vänner har jag bara känt i ett år, men kunnat berätta saker för som jag aldrig berättat för någon annan. Några vänner förstår mig utan att jag säger ett knyst. Andra vill förstå mig så pass mycket att när jag berättar om mig själv så lär jag mig något nytt om mitt inre.

Samtidigt som jag inte vill utnämna en bästis, så skulle jag så gruvligt gärna vilja bli kallad  någons bästis.  Paradoxalt.
Jag kanske är någons bästis, men inte vad jag vet. Jag umgås nämligen med en hög människor som är lika ovilliga att rangordna sina vänner som jag.

Men det finns en person som står över alla rangordningar. En vän som jag alltid kommer att ha, kämpa för och finnas där för. Min syster Ellen.
Hon är tre år äldre än jag och har funnits där sedan min första dag i livet. Den 4 februari 1983 lärde vi känna varandra.

Trots att hon kan varenda vrå av mig, så är hon fortfarande intresserad av vem jag är, vem jag håller på att bli och vem jag vill vara. Hon försöker förstå mig när alla andra har tröttnat. Hon vill förstå. Min virvelvindssyster Ellen är min bästa vän.
Hon är fullkomligt galen, den roligaste människa jag vet och hon vågar göra allt det där som jag inte vågar. Vara obekväm, provocera, säga vad hon tycker och stå upp för andra. För mig. När hon kommer in i ett rum, så blir det till färg.
Det har varit många skavsår och plåster på den relationen genom åren om man säger så, men det har också gjort att hon känner mig som ingen annan gör.

Vi har bott tillsammans i flera omgångar. Ofta på extremt små ytor. Vi har kramats, gråtit och sagt att vi älskar varandra ”höjer än himlen”. Vi har skrikit på öppna gator, kastat stora stenar (for real) på varandra och slagits. Hårt. Vi har dansat genom sommarnatten på klubbar och gråtit när livet inte varit till vår favör. Och vi har kommit ut på andra sidan. Lite kantstötta, men starkare än någonsin.
Hon har fått mig att springa genom snöslask i strumplästen av ren och skär ilska och hon har fått mig att få andnöd av skratt. Sådant där skratt som aldrig slutar, det liksom knappt låter som skratt, utan bara ett litet kluck-ljud från halsen.
Det finns ingen som kan göra mig så arg som Ellen, men det finns emellertid ingen som kan göra mig så glad och få mig att må så bra som hon.

ellen och emma

Afternoon tea i min systers rum. Min syster till vänster, i städrock, och jag i kjol och mycket transparent topp. Och redan då – hårnät.

ellen och emma

Jag och min syster med varsin katt. Jag (sur som citron) med katten Bellman och Ellen (med viss tendens till ret i sitt leende) med katten Basse.

Att definiera en vänskap?

I helgen åkte jag på en liten weekend tillsammans med några av mina bästa vänner. Inte alla, men några. Ett litet kluster, en konstellation, av vänner, som ständigt är i förändring. Jag har flera av dessa kluster av vänner, som vissa kallar gäng. Med tanke på att det var just några vänner, inte alla, så gav det upphov till en lång diskussion mellan oss alla som var på denna trip. Några var inte med eller kunde inte vara med under denna helg, vilket gav upphov till en lång diskussion om  ”gäng” och vänskap mellan oss som var på denna lilla resa. Det var omåttligt intressant att höra hur alla vänner tänkte, kände och tyckte. Jag lärde mig otroligt mycket och kände direkt att detta borde diskuteras mer.

Själv återkommer hela tiden till tanken att det är så sällan man definierar vad detta betyder. Vad är ett gäng?  Vad finns det för förväntningar på en vän? Vad består en vänskap av?
Detta är något jag ofta funderar på. Så nu tänkte jag att jag skulle försöka definiera orden gäng och vänskap.  Vad de betyder för mig. Sedan vill jag hemskt gärna höra vad ni tycker och känner …
Inget är rätt, inget är fel, detta är bara en öppen dialog.

Vi börjar med det första.
Gäng. Jag tycker detta är otroligt intressant, för jag ser mig inte själv som en del av ett gäng. I alla fall inte som ett statiskt gäng som är format forever and ever. Men många, nästan alla, definierar mig som en del i ett tajt gäng.

Jag hänger med olika vänner, i olika konstellationer. I några av dessa konstellationer har jag mina absolut bästa vänner, i vissa konstellationer har jag inga. Inom olika konstellationer umgås några mer än andra på tumanhand, vissa umgås inte alls på på tumanhand utan ses bara i större sällskap.
Ibland kan jag kalla vissa konstellationer för ett gäng, men det är snarare att jag grupperar oss för stunden. Precis som jag väljer att säga ”kan du köpa ett gäng tomater”, istället för att säga ”6 stycken tomater” (det är exakt så många utvalda tomater jag vill ha i denna grupp).  Det är nog folk utifrån som gärna definierar ”mitt gäng”, ”ditt gäng” och så vidare.
Många kommentarer här på bloggen handlar om ”vilket fantastiskt gäng du har”, men jag tror det är svårt att definiera vilka som är med i detta ”gäng”.

Just det här ”gänget” är det många som vill ha åsikter om. Att det är exkluderande och väldigt ”svårt att komma in i”. För mig är det så konstigt, eftersom jag aldrig förstår vilken konstellation av människor som de pratar om. Jag har ju flera konstellationer av människor. Vissa går väldigt bra ihop, andra konstellationer är total katastrof.
Jag själv är högst ointresserad av att skapa ett gäng, det låter så exkluderande och statiskt. Och svårt.

Om vi ser på den grupp människor som jag umgås mest med just nu så förändras konstellationerna hela tiden. Till exempel skriver jag en bok tillsammans med Linda och Lollo just nu. Det är två personer som funnits i min närhet under många år, men vi har varken umgåtts på egen hand eller varit tajta på något sätt. Inte alls. De har snarare varit kompisars kompisar. Tills för kanske två år sedan, när vi upptäckte varandra trots att vi funnits i varandras närhet under närmare åtta år.  Från att knappt varit hemma hos Linda, så är det en av de personer som jag umgås med och känner bäst just nu.
Det visar bara på hur föränderliga dessa konstellationer är.  Som vissa kallar gäng. Och det ska poängteras att i denna konstellation är det absolut inte så att alla umgås med alla. Långt i från.

Att definiera vänskap.
I en kärlekrelation finns det vissa uppställda förväntningar på hur man ska vara. Man ska inte svika, man ska prata, man ska jobba på sin relation när det går ner mer än upp, man ska värna om varandra och hålla om varandra. Man berättar vad man förväntar sig, hur man vill att sitt liv ska se ut och jobbar på att förändra de sidor av sig själv som inte är förenliga med relationer (eller som skapar kollisioner).
I en vänskap finns inga uppställda förväntningar. Alls. Varje enskild individ definierar vad vänskap är  och betyder. Försvinnande få talar öppet om vad de ser i en vänskap. Inte undra på att det skapas kollisioner, tycker jag.

Bara i den konstellationen som jag av fina människor som jag spenderade min helg med skiljer sig synen på vänskap enormt. Jag till exempel ser vänskap som en kärleksrelation. Jag behandlar den helt likvärdigt. Jag vill jobba på den för att göra relationen bättre, jag vill växa i min vänskapsroll, jag vill veta vad jag har för förväntningar på mig (så att jag kan leva upp till dem), jag vill att mina vänner ska kunna ställa krav på mig, jag vill själv kunna dryfta vad jag behöver just nu och jag vill gärna prata om vår relation. Mycket. Jag tror det beror på en osäkerhet hos mig. Mina vänner har under perioder av mitt liv varit viktigare för mig än min familj, vilket gör att jag jobbar på våra relationer med utgångspunkt att de är  för livet. Några av mina vänner har inställningen att ”om jag förlorar en vän, ja, då skaffar jag en ny”, den tankegången finns inte hos mig. Jag har valt mina vänner med omsorg, för livet. Ingen av de jag har valt kan ersättas med en annan. Alla de vänner jag har är så otroligt viktiga för mig och har sin bestämda del av mitt hjärta. De går inte att byta ut. Däremot kan de komma in nya vänner som kan få en del av mitt hjärta, men jag ersätter inte gamla med nya …

Jag har svårt att luta mig tillbaka, lägga mig på sofflocket och bara känna att det bara finns ett täckte av vänskap runt omkring mig, trots att jag inte hört av mig på två månader. Den säkerheten är jag dålig på. Jag tar ingen för givet. Aldrig. Beundras över folk som vågar skriva ”någon som är sugen på att komma över på middag” på exempelvis Facebook, för jag är fullkomligt livrädd för att inte få något svar.
När jag går in i en djup vänskap så går jag ofta in med hull, hår och alla papilojotter jag har i min ägo. Jag går in med föreställningen att denna fina sak som jag har fått i min hand, den ska jag vårda. Ta hand om. Jobba för. Sedan är ju inte jag mer än människa, så självklart tabbar jag mig, stundvis missar viktiga datum och kan vara en riktig skitstövel. Inte för att jag vill, utan för att jag också kan göra fel.

Jag har några vänner som känner att vänskapen bara finnas där.  Som ett ohotat bomullstäcke. Man behöver inte jobba på den, man behöver inte ses så ofta, den liksom bara finns där. Det är en värme, en relation, som är konstant. Vänskap är när man kan vara åtskilda i tre månader, inte höras och sedan ringa upp och allt är som vanligt. Vänskap är när man ses en gång i månaden – högst. Och det är underbart.
Jag tycker att det låter fantastiskt, och jag är otroligt avundsjuk på de som känner så. Sådana relationer har jag med bekanta och några äldre vänner, men i min värld rankar jag ju mina absolut närmaste vänner som familj många gånger, och då är det alldeles för högt spel att INTE jobba på relationen.

Men jag börjar fundera om min syn på vänskap är fel. Kanske ska man inte jobba på en vänskap? Kanske ska man just kunna luta sig tillbaka och pilla sig i naveln och känna sig älskad. Ändå.

Nu till den stora frågan: Hur tänker DU kring vänskap? Hur definierar du detta ord? Här handlar det inte om att hitta ett rätt och ett fel, utan bara diskutera frågan …

Rosa rosor och fyndade favoritglas

Min kära man John kom inspringande i lägenheten med ett fång rosa rosor i går kväll. Till mig, där jag stod i randig sjukdoms-pyjamas, frisyr på sned, mönstrade mockasiner och påsar under ögonen, lika stora som välfyllda ICA-kassar. Det var banne mig ingen vacker syn ska gudarna veta.
Borrade ner näsan i rosorna, dukade fram middag och finglas.

Den där mannen för mig helt snurrig i bollen minst sagt. Kär. Sockerdrickig i varendaste ven. Lycklig. Min John är världens bästa. Inte bara för att han ger mig rosor så klart, utan för att han gör mig till en bättre människa. Påminner mig om vem jag är, vill vara. Dessutom är han kan vara kommuns peppigaste person.

rosor inredning emmas vintage

Rosa rosor.

rosor lemonad inredning emmas vintage

Detta är för övrigt mina nya, fyndade glas. Klickade hem ett helt gäng på Tradera för nästan inga pengar alls. Jag har varit på jakt efter sådana här glas i flera år, men det var först nu de blev mina.

glas inredning emmas vintage

 Snajsigt!