Uppdatering: inskolning på förskolan

Hello fellow förskolningsinskolnings-darriga.
I dag ska barnen gå sin tredje dag på förskolan. I måndags var de på förskolan med John en timme för att testleka med nya kompisarna och förskolepersonalen och i går rattade jag inskolningen med barnen 09:30-13:30. Det var ömsom hur kul som helst (glada barn!) och ömsom svettigt (byta blöja på två barn medan den andra balanserar på nyfunnen mark (gärna högt upp) och bära två (ganska tunga) gråtisar som vill vara näranäranära). Det gick egentligen finemang och båda barnen somnade på vilan. Majken bara lade sig som ett vant förskolebarn, drog upp filten, kramade om Pippi-dockan och slöt ögonen, medan Bodil somnade av ren och skär utmattning. Gungade henne sittande i famnen, medan jag hade en hand på Majken. Så jädra nervös var jag, pöh! Intalade mig att det här kommer inte att gå, men så: det går, det går, det går!
Efter förskolan firade vi med fika tillsammans med våra kompisar Sebastian och lillkompis Ossian (som går på samma förskoleavdelning) på AB café som ligger runt hörnet. Kommer inte bli första gången det sker känner jag.

I dag är det Johns tur igen och jag känner hur den den där ganska coola Emma Sundh börjar skifta till ett pockande orosmoln. Hör min stämma säga till John att han måste säga till förskolepersonalen att Bobo inte klarar rutschkanan helt själv. Att hon behöver en hand. Glömde säga det i går och har tänkt på det prick hela natten.
Jag vet ju att de har koll och de såg ju hela rutschkanefadäsen i går. De om några är ju vana vid småsmå barn, men det hjälps inte. Böhööö.
Och morgondagens gråtfest, då jag ska böla ner Telefonsplans gator likt ett monsunregn efter att ha lämnat båda barnen på förskolan för första gången  – ja, det ärofyllda uppdraget har jag bytt bort. Till John.
Klarar inte av det.
Skjuter upp dramat till fredag.
Tji fick jag för att jag kände mig så samlad när jag skrev det här inlägget i måndags …

Preventivmedel, tonår och en dos jämställdhet

I samarbete med Natural Cycles

I tonåren började jag äta p-piller. Dels för att det var ett preventivmedel (så klart) i klass för ett unghäst i en nykrattad manege, men också för att det kändes svindlande vuxet in a good way. Som att jag var med i en film, där romantiken flödade ut genom varenda por, männen stod likt molukna solrosor i väntan på (fanfar!) mig och p-piller var det ENDA sättet att skydda mig eftersom männen liksom drogs till mig likt en gaffeltruck mot en EU-pall.
Riktigt så kanske det inte var, men den optimistiska inställningen fanns där. Och p-pillrena blev en symbolik för det där. Självständiga, vuxna och hutlöst Mr Darcy-romantiska.

Det fanns bara ett litet problem på den skimrande tonårshimlen. Hormonerna i p-pillren rimmade inte med min kropp. Det kändes som jag sakta blev någon annan, något annat. Mitt DNA försvann och optimismen och den sprakande livsgnistan med den.
P-piller efter p-piller prövades ut (och jag var ju tvungen att härda ut ganska länge för att se om det skulle stabilisera sig), men pillerna gjorde mig ledsen.
Så. Himla. Ledsen.
Till slut fick jag nog, slängde p-pillerna i hormonellt vredesutbrott och bestämde mig för att aldrig peta i mig hormoner igen. Det var och är inte värt det för mig egen del.
Det var bara att konstatera: P-piller funkar för många, men inte för mig.

Sedan det där vredesutbrottet så har jag hungrigt (och okej, lite argt) skrivit spaltmeter om preventivmedel som journalist, pressat forskare på svar om manligt preventivmedel och försökt grotta ner mig i alternativ för sådana där hormon-osurfare som jag.

Sedan kom lite barn-längt och det där med preventivmedel prioriterades ner. Jag blev gravid efter många om och men (inte män), fick Majken och preventivmedel var ett minne blott (vilket resulterade i Bodil, oops).
På återbesöket hos barnmorskan efter Bodils entré i livet var det dags att prata preventivmedel. Det susades om hormoner och jag råmade ut ett nej.
Hormonfria alternativ som kopparspiral och kondom i all sin finess finns ju, men nu ska jag ge mig på något alldeles nytt …

Natural cycles.
Efter att ha fött barn på löpande band de senaste två åren är jag gaaaanska osugen på fler barn. Eller ja, jag vill gärna ha dem levererade i 2-årsåldern (uppdaterade med senaste versionen av grunduppfostran), men graviditet, bristningar och förlossningar har jag gjort min beskärda del av. For now.
Passande nog hörde Natural cycles av sig och frågade om jag ville testa deras naturliga, certifierade preventivmedel. Oh, ja, svarade jag!

Så nu har jag börjat med Natural cycles – som är en svensk uppfinning (!), helt hormonfri (!) och dessutom snäll mot miljön (inga hormoner som sköljs ut i våra vattendrag). Den skyddar inte mot könssjukdomar som exempelvis kondom, men passar mig eftersom jag lever i ett fast förhållande since 2006.

Hela apparaturen går ut på att du som kvinna mäter din temperatur varje morgon – det första du gör innan du kliver upp – med en speciell muntermometer (som är snorexakt), och registrerar sedan din temperatur i en app.
Appen lär sig sakta men säkert dina temperaturförändringar och ger svar på hur just din menstruationscykel ser ur – och i samma veva lär du känna din kropp, kan förstå varför du mår som du mår i månaden (PMS, trötthet, drop dead gorgeous) och vet när du är fertil – och inte. Du kan bli gravid under 6 dagar per månad, och appen kan med 99,5% säkerhet identifiera de där 6 dagarna åt dig.
Appen ger dig grönt eller rött ljus på om det är fritt fram för lite holiboli. Om du befinner dig i grön zon (ej fertil), eller om du måste använda skydd (fertil).
Och det bästa?
Inga biverkningar!

Ungefär det bästa som hänt sedan Gustav Vasa klippte page! Inte minst eftersom jag är absolut sämst på att hålla reda på när jag ska få mens (det brukar vara dags när jag inte längre minns när jag hade mens senast).
Mensen gör ju av och till egentligen, men jag är HELT ur fas en vecka innan mens (allt skaver: skor, kläder, livet), och med den här appen lär jag känna min kropp allt mer för varje månad. Förstår varför jag är dödstrött ena dagen och tycker livet är rätt piss (PMS) en annan – och kan avstyra katastrofer lite lättare.

Eftersom jag lever i ett förhållande så tycker jag ju så klart att en ska dela på ansvaret över preventivmedel, så John har till uppgift att se till att jag tar tempen (han får gärna ge den till mig när jag vaknar upp sömndrucket), medan jag serverar honom min gyllne temperatur på ett silverfat.
Det tycker jag är en fair uppdelning, inte sant?

Ps. Preventivmedlet skyddar inte mot könssjukdomar och för att använda appen måste du vara över 18 år.



Augusti, målarprojekt och ny grusgång in the making

Medan restauranger stängs och sommaröppna loppisar tar ner sina skyltar efter en hektisk säsong så insuper vi det sista av vårt lilla torp här på Gotland.
Hänger upp små mässingskrokar i köket och tassar omkring på trägolvet medan barnen sover lunch.

Vid ett-snåret vaknar de. Bodil vaknar alltid först och sätter sig och klappar på Majken. 

Majken går i stort sett inte att väcka så här dags, inte ens med pansar-Bodils hjälp, så det blir till att locka med allsköns ting. Det mest lockande nu är att gå till postlådan för att se om det finns någon post …

Just nu håller vi på med det här lilla projektet. Grusgången in till torpet!
Någon tidigare ägare har förmodligen haft lite bråttom i grusgångs-fixandet (och lagt arrangemanget direkt på gräsmatta) så grusgången är mer som en gräsodling än en grusgång. Det växer upp en smärre äng här varje sommar. Så nu har John skyfflat upp allt grus och vi har börjat gräva ur för att få plats med linoljemålat plank på sidorna, markväv och stenmjöl. Sedan ska det gamla gruset på igen.
Staketet som du ser på bilden ska också få lite kärlek – så småningom.

Bodil hjälper till. Alltså det här med att göra projekt med två pseudotvillingar i släptåg, herregud. Just nu jobbar vi med fem-minutersintervaller. Om ens det.

 Eftersom jag inte kan gräva så bra med min trasiga arm så målar jag knutbrädor med linoljefärg och beställer hem virke till trädgården.
Jag har insett att jag är ganska bra på det där senaste. Kanske att det bor en liten, liten snickare i mig trots allt.

Målningen av knutbrädorna blir i lite spridda skurar eftersom jag målar där barnen är så jag kan ha koll på dem. 

Det ska ju klättras och härjas precis överallt. Och jag bara undrar varför lekar balanserandes på stentrappor är så mycket roligare än i det mjuka gräset? Va?

Här ser ni bandet som ni alla kommer att köa till inom kort, The Bodilz.

Och så här ser torpet och grusgången (eller ska jag säga icke-grusgången) ut just nu. Perennrabatten ser inte mycket ut för världen efter denna torra sommar, men jag tänker att jag ska ge den nytt liv nästa år. Då tänker jag att jag ska bredda rabatten och sätta fler plantor, så perennerna växer omlott. Då ska jag gräva så maskarna flyger vill jag lova.
Det blir grejer det.

Tillbaka på torpet och medicin mot skoskav

Så här glest har jag inte bloggat sedan jag födde barn, men det hela har sina söliga förklaringar.
I plural! Så många sladdande oturs-plural att jag och John bara skrattar åt det just nu. Först akut rörmokare till torpet eftersom det var stopp i avloppet (eluttaget som driver pumpen hade lossnat från sitt fäste, det hade regnat på det = kortslutning), sedan fick John ryggskott och det firade jag med att välta ut en burk fakking såpbubbla-bös över min laptop. Efter att jag kuskat runt halva datorservice-Sverice med min älskade laptop under armen, men blivit nekad eftersom de inte skulle hinna bli klar innan jag for till Gotland, så lyckades jag hitta ett ställe ute i Nacka strand. Så jag åkte dit, lämnade in datorn, drog en lättnadens bris efteråt, tog ett kliv ut i gatan, trampade snett, stukade foten, ramlade pladask och bröt en arm. Några dagar senare: Datorn helt paj och alla tusentals bilder poff borta. Bye bye, not auf wiedersehn.
Någonstans där måste en bara bestämma sig för att nu vänder det. Så det gjorde vi.
Åkte hit. Till torpet. Det var helt  l j u v l i g t. Vi hade plockat blommor, lekt i trädgården och hade precis tänt grillen. Då upptäckte vi att Majken blivit helt fläckig i huden och hade svullnat upp på händer och armar. Små runda bollar fästa på barnarmar.
Tjong pang, in i bilen och till lasarettet i Visby.
Efter fyra timmar väntan, provtagningar, slut Bodil (hon showade ändå lite i väntrummet men somnade därefter på en brits i korridoren), en sinnesjukt tapper Majken och antihistamin-sprutor är vi hemma.
Minen på teamet som mötte oss inne i läkarrummet, när jag kommer in med Majken på höften och de ber mig ställa ner henne på en våg för vägning och jag förklarar att jag nog behöver lite hjälp eftersom jag bröt armen efter jag hällt såpbubbla över min dator. Ändå imponerande otur. Allt detta på exakt sexton dagar.
I huvudet kunde jag inte bestämma mig för om det lät som att jag var full metal mytoman, hypokondriker eller om jag led av Münchhausen syndrom.
Men nu har vi i alla fall fått meducin, precis som Pippi Långstrump. Fast hon fick ju meducin mot kli, utan mot prillighet och skoskav.

Men hörrni, nu vänder det. Det måste det göra.

Hej svejs från semesterdimman (och köksplanerna)

Hej på kvällskröken!
Alltså haverierna och oflytet just nu. Blä.
Har som sagt råkat bada min dator i såpbubblor (ändå festligt), men alla mina bilder ligger och skvalpar i en hårddisk som jag liksom inte kan lämna in någonstans eftersom jag har för kort tid på mig. På lördag piper jag till Gotland igen och innan dess hoppas jag att jag har hittat någon som kan ta sig an hårddisken och vårda den ömt.

Efter några fantastiska dagar i Värmland, med Bodil-kalas (1 år!), skogspromenader, häng med kompisar och släktingar har vi precis mellanlandat i Stockholm. Här ska det målas lägenhet (woop, woop!) under ett par dagar och (förhoppningsvis) blogga igen de tappade dagarna efter haveriet.

Så. Imorgon tänkte jag om ni ville vara med och rösta fram kulört till vårt sovrum?
Kram!

Projekt på gång … hehehe.

Jajaja, jag vet vad ni tänker.
Människan skulle ju vila. Kurera sig. Slappna av. TA DET LUGNT. Bli frisk. Inte dra i gång projekt.
Tycka på pausknappen.
Men jag vettetusan om jag har en sådan.

Eller så är det att jag är så uppsnurrad i det blå med tanke på de där små som gör ett en inte kan sitta mer än fem minuter.  Den dallriga jag-skänker-månadsavgift-till-SATS-sommarskinkan njuter av soffans sammet i ynka sekunden (men som den njöt) innan Bodil testar hur många stenar hon får in i munnen, rekordsnabbt kryper in i badrummet för att dyka ner i toaletten, drar Majken i håret tills Gotland går i två bitar (pga av det mest skärande skrik som hörts), balanserar på en trappkant, tuggar nöjt i sin en halvmeter sladd, springer mot en tröskel innan hon kommer på att hon inte kan springa eller testar hur en kakelugns vassa luckor smakar. Och för varje hyss tittar hon upp på mig och skakar på huvudet och skrattar sin mest hopskrynklade satstygs-min
Den ongen alltså.
Majken var som en lugn sömning grusväg i Småland i jämförelse.

Så.
Eftersom motorn ändå i gång och snurrar så har jag satt i gång med … ett projekt. Ett byggprojekt. Så fruktansvärt, orimligt taggad. Och det bästa? Jag har inte lyft achslet från soffan (ja, förutom vid ovan nämnda händelser), utan bara Blocket-surfat hem grejer (snäll säljare erbjöd sig att köra hem grejerna till mig ( i två omgångar), världstack!)
Förmodligen åldras jag dubbelt så snabbt (intense med rynkisch nu alltså) av detta härj, men kul är det (minus när Majken åt ägg i sammetsoffan, smetade ner denna juvel med äggula och jag bröt i hop en stund). Men nu är jag åter.
Med projekt.
Imorgon ska ni få se bilder på the beginning av projektet.
Stay tuned

Mina 5 bästa vintageställen i Stockholm

emmasvintage.se i samarbete med Scandic  

Älskar du, liksom jag, att gå på upptäckfärd i städer, leta i vrår och gränder och verkligen götta ner i hemliga smultronställen?
Då kommer här ett mästertips (som sparar lite tid).
Den 1 september öppnar Scandic ett nytt hotell i Stockholm, Downton Camper, som riktar sig till urbana upptäckare, som älskar just de där godbitarna.

Genom Scandic får gästerna specialgjorda guider från locals till bästa glassen, boknördarnas Mecka, övergivna platser, picknickställen och vegetariska måste-restauranger i Stockholm. Själv har jag fått äran (trots värmlänning i exil) att guida urbanisterna till de Stockholms bästa vintagebutiker! Hurra!

Nyfiken på vilja som jag listat som mina top 5?
Kika här: Vintage spots – Emma Sundh

Ps. Vi spelade in en lite truddelutt om en vill gå med min röst i öronen. Jag var så fruktansvärt sjuk när vi spelade in, men snor runt varenda hjärncell och stavelse, men lyssna vettja.

Tårta på sängen, en bebis som kan gå & potäter på väg opp

Så här kan en också börja en dag – med tårta på sängen! Så flott!
Just precis så här såg det ut på mors dag.
Medan jag sov genom morgondiset gick John upp med kidsen och svängde ihop en tårta! Jag är ju ganska morgontrött, så sovmorgon hade i och för sig varit nog som gåva …

Vid sex-snåret (ja, det är sovmorgon) kom hela familjen inpatrullerande i sovrummet skanderande ”MAMMA ÄR BÄST”. Det nallades tårta och smaskades jordgubbar.

Efter intensivt förmiddagshärj slocknade de här två i dubbelvagnen. Gullfisar.

Och när efter middagen kom så smög sig den här fram igen. Vi lade ut picknickfiltar på gräsmattan …

Och tränade på det här med att gå.

Wait for it …

Tadaaa!

Inspekterade och hällde lite vatten på de här präktiga potäterna!

Vi pillade ner frön i jorden till skymningen och hann NÄSTAN klart. En liten jordplätt är kvar att fylla med ätbart … 

När barnen somnat så gick jag ett varv i trädgården och slet fram förra årets pallkragar som låg gömda under allt gräs. Alltså en älskar ju bara växter som sköter sig själva.
I pallkragarna växter MÄNGDER av persilja, timjan, dragon, smultron och oregano. 

Syrénerna intill pallkragarna höll på att slå ut i full blom …

gotland torp trädgård

Och ja, syrénbersån, kunde inte bli mycket bättre. Vi använde inte bersån alls förra året. för det stod en stor enbuske mitt upp i allt, som liksom dolde all berså. Men nu är busken väck och vi är med syrénberså!

Så otroligt ovärt att åka ifrån allt detta, när äppelträden, syrénerna och hundkexen blommar, men vi behövde åka tillbaka till stan. Men vet ni vad? På måndag är vi där igen!

Om att överleva sin förlossning

i samarbete med Läkarmissionen

På bilden sitter jag, vettskrämd, lycklig, orolig och pirrig, med en liten Majken i magen.
Några veckor senare blir jag mamma.
Förlossningen tar elva timmar och ut kommer en frisk bebis med kalufs. Medan jag rullas  upp på operation (eftersom jag hade tredje gradens bristningsskada) så omfamnar John den där lilla knytet av nytt.
Hade vi varit i ett annat land än Sverige hade jag kanske aldrig kommit tillbaka från operation. Förmodligen hade jag inte rullats till operation över huvudtaget, eller ens befunnit mig på ett BB.

I vissa länder blandas alla de där känslorna som en har precis innan en får barn med en annan känsla. Oron att aldrig få se sitt nyfödda barn i ögonen. Känna de där småsmå skrynkliga fingrarna i sin egen stora hand. Aldrig stryka över den lena, alldeles nya, huden. Känna doften av bebis och hålla tättätt intill sig. Aldrig få trösta, spexa, svinga i handen.
Inte heller få vara med vid det första skrattet, de stapplande stegen eller när det första ordet yppas.

I dag är det mors dag. Hylla din mamma, dig själv och världens alla mammor genom att hjälpa en havande kvinna få vara med om att det där. Titta in i ett par helt nya ögon som liknar dina egna, tröstet efter första skrubbsåret och när det där barnet som en burit i sin mage säger ”jag älskar dig mamma”.
Ge bort just det.
Hur?
SMS:a MORSDAG till 729 72 eller swisha 150 kronor till 90 00 217 och skriv mors dag som meddelande. Ladda ned ett gåvokort på lakarmissionen.se/morsdag