Q&A: Om barnnamn, graviditet och härjiga vänner med kids

God morgon! Alltså tusen tack för alla spännande frågor, det var så kul att läsa ska ni veta. Jag ska svara på dem alla, promise!

Tycker att vi börjar denna torsdag med svaren på de första frågorna som ramlade in.
Stor kram

IMG_8085

Q: Har ni kommit fram till några namn? Och vet ni vad det är för kön på den lilla krabaten?
Alexandra
A: Hej Alexandra! Den lilla krabaten är fortfarande namnlös. Vi är inställda på att se vad det blir för person, vad hen ser ut att heta och därefter gå på känsla. Klart att vi bollar en hel del namn, men kommer inte bestämma oss förrän bebisen har kommit till världen. Magen kallar vi emellertid för  … Surfer Sundh. Ej seriöst ska tilläggas. Det hela började med att min syster frågade om vi funderat på namn och jag hör mig själv säga Surfer Sundh. Mest för att det svängde så fasligt. Jag såg att hon jobbade med att låta öppen och entusiastisk, men det var ganska obvious att hon tyckte att det var ett märkligt namn. Men mission complete: hon blev totallurad. Så nu har magen fått namnet Surfer.
När det gäller kön, så har vi bestämt oss för att inte ta reda på vad det är för kön. Dels för att det blir en överraskning, men också för att vi inte vill bli påverkade av traditionella könsroller. Planen är att inhandla alla bebiskläder, måla spjälsäng och göra fint i barnhörnan – utan att ha ett kön i åtanke. Utan ett barn. Det känns väldigt befriande på något vis.
Kram emma

IMG_8157

Q: Hejhopp! Jag undrar om du ”planerade” eller ”förberedde” dig inför att bli gravid? Kanske skum fråga, men jag hoppas du förstår på ett ungefär. =)
Karin
kingemarson.wordpress.com
A:
Hej Karin! Jag tror att jag förstår din fråga. Svarar jag helt galet, så får du hojta =)
Min förra graviditet (som tyvärr slutade i ett långdraget missfall  i vecka 10) var relativt oplanerad. En avslappnad ”händer det så händer det”-inställning, som resulterade i att jag  ungefär två-tre månader blev jag gravid. Efter missfallet så ville vi bara fortsätta den resa vi påbörjat, bli gravida igen, så fort som möjligt. Folk runt omkring oss sa ”om någon månad är ni gravida igen”, men månaderna gick. När vi hade försökt i ungefär ett år – med första gravidförsöket och missfallet inräknat – så bestämde vi oss för att påbörja en utredning. Att försöka bli gravid, men ”misslyckas” gång på gång är nämligen enormt påfrestande, även för oss som ändå inte hade försökt så länge. Som ett månadslotteri som en ständigt drog nitlotten i. Det var en höst, vinter och en vår med många tårar kan jag lova. Så för att känna att vi tog oss ett steg framåt började vi gå en utredning på vårdcentralen i Fruängen. De tog alla sorts prover, men det var inga fel på varken mig eller John. På vårdcentralen genomgick jag bland annat en äggledarspolning. Besöket började med att jag hörde hur de imiterade mig i fikarummet och jag fick ingen förklaring om hur spolningen skulle gå till, trots att jag frågade gång på gång. Själva spolningen gjorde väldigt ont, och när jag frågade om det skulle göra så där ont, så sa de att jag skulle ha gråtit av smärta om den spolningen hade misslyckats. Hela besöket var obehagligt på alla sätt och vis, och bemötandet var så kallt och jobbigt. Jag grät varje gång jag skulle dit.
Vid nästa besök fick jag ett recept utskrivet på ägglossningstriggande medicin, och i samma veva bad vi om att få våra journaler utlämnade. Vi ville aldrig sätta vår fötter där igen. Jag knaprade ägglossningstriggande medicin och efter några veckor fick vi tid hos en underbar läkare på Sophiahemmet. Där och då brast det. De var så enormt proffsiga. En kvinna med förstående ögon, blommor på träskorna och färggranna glasögon sa att de skulle ta hand om oss. Det var den totala tryggheten och värmen, ingen som hånfullt imiterade mig i fikarummet, utan som såg oss som människor. Det var precis det jag behövde.
I samma veva blev det sommar.  Jag och John sa till varandra ”att nu får det vara nog”, nu lever vi livet i sommar, pimplar drinkar, dansar natten lång och försöker att inte tänka på det som aldrig blev. Där någonstans, i den totala härjet, blev jag gravid.
Lång utläggning, men det var varken planerat eller oplanerat. För hur mycket vi än planerade, med ägglossningstest och allt vad det var, så hände absolut ingenting. Det är något en inte råder över, hur mycket en än vill …
Kram emma

IMG_3423

Q: Kan du inte skriva någonting om miljön/klimatet? Är en miljövetarstudent som får en (tragisk) kick av hjälplösheten man känner. Din text till ”i mitt Sverige” var himla bra.
Kram!
Emma
A: Hej Emma! Tack för ditt fina pepp och härligt att det finns fler därute som bryr sig om vår miljö. Jag skriver om miljö med jämna mellanrum, du kan bland annat läsa ”Varför oförstörbara strumpbyxor inte finns””Jag utmanar dig (och mig)”, ”Gifter i frukt, barnlöshet och sjukdomar – när det naturliga blir onaturligt” och ”Jag har tagit sms-lån och nu står jag i evig skuld”. Kommer definitivt skriva mer som miljö – var så säker! Och när det känns så där hopplöst, tänk på att vi är många som kämpar för en bättre värld. Heja dig! Stor kram emma

IMG_0411-2 IMG_4971-2

Q: Vad är det viktigaste i ditt liv?
Hanna
brevfranrom.wordpress.com
A:
Hej Hanna! Oj, vilken svår fråga. Jag var tvungen att fundera en rejäl stund, för mitt fokus har ändrats en aning de senaste åren. Om du hade frågat mig för sisådär tre år sedan så skulle nog spännande projekt, jobb stått jämte kärleken till John, min familj och vänner. Jag kommer så klart alltid tycka att det är oerhört roligt att dra igång projekt, jobba och härja runt, men viktigast i mitt liv? Nej.
Det bästa jag vet – och även det viktigaste – i mitt liv ärJohn. Och om jag inte fick gå ut i svampskogen i Värmland, andas frisk luft på ängarna därhemma, kluckskratta med min syster Ellen, få dela mitt liv tillsammans med mina fantastiska vänner och dansa tills benen värker  – ja, då skulle det här livet kännas bra fattigt.
Kram emma

IMG_4875

Q: Hej! Det blir en barnfråga från mig också, eftersom jag själv tänker så mycket på det… Har du alltid velat ha barn? Jag vacklar så, ibland tycker jag att det känns självklart och ibland vill jag inte alls. Så därför försöker jag undersöka ämnet grundligt :) Hur vet man om det är en bra idé att försöka få barn? Man kan ju liksom inte ångra sig…
Jess
A: Åh, Jess, jag känner igen mig S Å  M Y C K E T. För några år sedan var jag inte säker på om jag ville ha barn över huvudtaget. Det fanns så oerhört mycket annat som jag ville göra, och jag antog att jag var tvungen att välja. Att det ena uteslöt det andra. Och jag ville inte förändras. Bli en person som enbart pratade blöjor och bajs, utan jag vill ju vara jag.
Men jag har insett att jag inte behöver välja, jag kan skapa mitt eget liv. Så som jag vill ha det. Utan blöjsnack, bara med en till människa. Jag vill ta med den där mini-JohnEmma på alla mina upptåg, visa hen världen och upptäcka allt det där som jag älskar. Och jag kommer att vara jag.
För mig blev det här med barn viktigare i takt med att mina föräldrar blivit sämre. Jag insåg att det här livet inte är för evigt. Saker förändras. Och jag vill att mina barn (och ja, jag vill ha en hel hög av barn om det är möjligt) ska ha en dos av mina skeva föräldrar, och det hoppas (och tror) jag att det finns oceaner av tid för. Men ju mer ocean desto bättre tänker jag.
Sedan är det klart att jag påverkas av att många av mina vänner har eller väntar barn. De är ett kvitto på ett gäng stört roliga människor som är precis som vanligt, fast med en ny krydda. De mixar röjarfest med stjärtlappsrace, härjiga weekendresor med barnvagnspromenader och roliga jobbprojekt med rutschkane-pepp. Och dessutom har jag ju fått en rad nya mini-kompisar! Winn!
Jag är övertygad om att en aldrig kommer att ångra ett barn, däremot tror jag att en kan ångra att en aldrig försökte.
Kram emma

Q: Har du planerat något inför din förlossning? Föda hemma, i vatten, kejsarsnitt etc?
Nike
A: Hej Nike. Ojojoj, jag har inte planerat ett dugg, hahaha. Det enda jag ser framför mig är våra delmål, vecka 18 (som jag är i nu), vecka 20 (då jag är halvvägs in i graviditeten) och vecka 25 (då barnet skulle kunna klara sig utanför livmodern om något skulle gå fel). Längre än så har jag faktiskt inte tänkt. Det enda jag tänkt är att jag är öppen för allt. Jag har inga do’s eller don’ts.
Kram emma

Tweed-torsdag med galopperande häst

IMG_7664

”Tweed-torsdag med galopperande häst” hade klingat en aningens bättre om det var en riktig polle med i bilden. Bara en liten hade räckt.
Ett tweed-klätt jag, som visade upp dagens klädval, galopperande fram över Midsommarkransens slätter. Kanske höll om magen på ett fashionabelt sätt?
Tanken är inte ny om en säger så. Jag och Lollo pratar ofta om att ha en varsin ponny som vi kan rida på till fabriken. Istället för cykel. Kanske en lånehäst. Lite som alvedon-cyklarna i Stockholm, fast i hästform. Alvedon-hästar.
Men kransen har för det första inga vidder och det råder akut brist på just hästar i Midsommarkransen. Så jag får bära en som brosch i stället. Inte lika roligt.

IMG_7677

Kashmirtröja från Beyond retro, loppisfyndad hästbrosch, skärp från Myrorna, kjol som jag har fått låna av min vän Lisa (tack!), vinröda strumpbyxor från H&M och nya höstskor från Ecco.

En nyhet, modevecka, plåtning och Popaganda

IMG_1985

Pjuu. Denna måndag började Zombie-segt för min del. Tog min inte upp ur sängen, utan bara somnade om och om igen. Men nu är jag uppe, pigg och taggad på en augustivecka som innehåller det här:
- I dag, måndag, tänkte jag berätta en liten nyhet. Klicka in här vid lunchtid vettja.
- På tisdag tänkte jag bajka förbi modeveckan. Tyvärr har jag så gräsligt mycket att göra denna vecka, så jag hinner nog inte gå på så många visningar. Men någon visning ska jag nog kunna klämma in, Ida Sjöstedt till exempel. På kvällen ska jag träffa två av mina favoritkollegor från Damernas Värld. Det är alltid lika magiskt att träffa dem. Det är som en stor dos pepp, serverad i AW-form.
- Onsdagen spenderas med att förbereda en plåtning. Här ska pysslas och planeras kan jag lova.
- På torsdag ska jag snofsa ihop ännu ett jobb med Emily Dahl. Emily ska plåta och jag styla – en kombi som har visat sig vara helt förträfflig. Ska bli galet roligt!
- Till helgen blir det förhoppningsvis Popaganda som sig bör.  Ska du dit? 205277 205202

And we’re up and running again

IMG_3999

Pjuu! Det tog sin lilla tid, men nu är bloggen uppe och rullar igen efter att ha legat nere i ett dygn. Vilken saknad!
Under tiden bloggen har krånglat så har jag suttit här, på Tjörn, och lapat sol en sista semestervecka.
Fler bilder kommer snart, var så säker.
Kram emma

Västkusten och 100% obligatorisk närvaro

IMG_4503

Precis just nu sitter jag i bilen på väg mot västkusten. Datorn i knät, John vid ratten och ett stycke smattrande regn mot vindrutan. Varje år i augusti åker vi hit, till Tjörn. Och har så gjort i över tjugo år. Jag, min mamma Märta och min syster Ellen. 100% obligatorisk närvaro. De senaste åren har vi fått tillökning till vårt lilla gäng av John och min svåger Christer. Pappa brukar stanna hemma i Värmland, med ursäkten att han tycker att det blåser för mycket på fliten. Men inte i år. I år är han med (keps nedpackad). IMG_4154

Där cyklar vi en massa, hittar nya badplatser och letar efter bryggor att doppa sig i från.

IMG_3995-2

Varje dag kräver sitt dopp. Min mamma Märta är den flitigaste dopparen. Varje morgon ska det doppas innan frukost. Den eller dom följer henne i hasorna tar ”Stora märten”. De som missar en gång får snällt nöja sig med ”Lilla märten”.  IMG_5178

 

Och så klättrar vi i berg. Mitt bästa! Gärna hoppa mellan klyftor och ta stora språng. IMG_5252

När jag var liten pirrade det alltid i magen när jag åkte över Tjörnbron. Såg havet, kände doften av hav, ljung och tång. Det var och är något visst att åka hit. 100% efterlängtad, obligatorisk närvaro.

Got Gotland, ett hus med veranda och goda vänner-häng

mg_2143

Äntligen! Klockan är 08:26 och jag sitter på båten över till Gotland. Där har jag hyrt ett hus med en vacker veranda och prunkande trädgård. Där ska jag spendera en vecka tillsammans med en hög med vänner. Några av dem har aldrig varit på Gotland, andra har varit där i storm. Själv hävdar jag att det alltid är bra väder på öjn. Magnifika blixtoväder inräknade.

I en hel vecka ska vi lata oss, göra utflykter, plaska i plurret och hänga. Ska bli helt underbart.
Ingen sommar utan Gotland, så är det ju bara.

mg_2041

IMG_1058

IMG_1239IMG_1846

Regntorsdag!

Bästa dagen! Regntorsdag! Jag är inte mycket för mellanväder. Antingen ska det åska, spöregna eller vara solklart. Just nu smattrar det på köksfönstret som ett trumsolo och jag ska pipa i väg till Vintagefabriken. Iklädd min prickiga regnkappa som jag köpte i Paris för ett par år sedan. Det ska egentligen bäras med en tillhörande sydväst (very fancy), men den kan jag bara inte hitta.

Och så ett stycke rosa klänning inunder. Och regnsmarta tygskor.

SISTA CHANSEN: Vinn min franska poster!

Hojt, hojt! Nu är det sista chansen att delta i postertävlingen!
Min franska poster – som jag gjort för LDB:s nya hudvårdsserie Love in Paris – kommer att tryckas upp i 10 limiterade exemplar. Och nu har du chansen att vinna ett av dessa exemplar.

Gör så här för att tävla:
Berätta om en dröm du har, som inbegriper Paris eller Frankrike. Kanske drömmer du om att resa till Paris och besöka alla vintagemarknader eller ta ett dopp i Medelhavet, från en fransk kustby?
Plita ner dina franska drömmar i ett mejl och skicka det till emma@emmasvintage.se och märk mejlet med Love in Paris. 

Vinnarna presenteras här på bloggen på fredag!

Stort lycka till!
Kram emma

- See more at: http://www.emmasvintage.se/page/2/#sthash.AdoIeg25.dpuf

Malmö vintagemässa, dag 1

För exakt en vecka sedan var jag nere i Malmö tillsammans med mina Vintagefabriken-vapendragare för något så flott som Malmö vintagemässa.

Så här såg det ut innan mässan öppnade.
Jag skulle nog våga säga att Malmö vintagemässa är Sveriges bästa. Stört fin lokal, men folkets park alldeles utanför, scen med uppträdande, bra utställare och stört mycket fina kläder. Alltså jag höll på att tappa ögonen. Boka in det nästa år säger jag bara!

Vapendragare nummer ett, Lollo.

När jag hade lite tid över tittade jag runt bland allt fint, och köpte en hel del är jag rädd. Några klänningar jag jag redan visat upp. Som en blå 50-talsklänning och en blommig klänning.  Och det kommer mera …

Så här såg det ut hos Vintagefabriken. En massa pastell, brudklänningar, baddräkter och annat fint. Och framför allt, en Lollo som håller på att skratta av sig brallan och en koncentrerad vapendragare nummer 2, Volang-Linda.

Det fanns saker och kläder för alla stilar på mässan, som de här underbart fina flugorna.

För att inte tala om alla härliga som kom förbi vår lilla shop och språkade. Som U N D E R B A R A Milan som vi på Vintagefabriken föll för som furor.

Dagen till ära bar jag min min rosa favoritklänning från Beyond retro.

Dr Johns prima festflugor var så klart också med.

Liksom våra nya, handgjorda håraccessoarer som The Wildrose-Linnea har gjort för Vintagefabriken.

Träffade också den fantastiska och stilsäkra Pia Storm (om du inte har kikat in hennes blogg ännu, så bara måste du göra det ögonabums).

Danska FN92 imponerade som vanligt med mängder av kläder från första delen av 1900-talet. De hade med sig en hel, sprittande glad arsenal av personal. De satte verkligen stämningen på mässan och jag ropade ut ”jag vill vara dansk”, men mycket mer dansk blev jag ju inte för det.

Danskarna drack vin, skålade, tjoade och var så himlans trevliga.

Dagen på mässan avslutades med att vi var med i en vintagepanel. Som av en händelse var även vår vän Mankku från Filmarkivet (som tidigare på dagen hade visat upp reklamfilmer från förr (bland annat den här UNDERBARA Lill-Babs-reklamen) med i panelen – himlans trevligt. Vi sörplade champagne och pratade uppe på scen. Efter en hel dag på mässan åkte vi hem till Lindas snälla föräldrar (som vi bodde hos hela helgen), åt pizza och satt och pratade runt köksbordet tills det blev natt.

Nu säger vi upp oss!

Undebara Clara säger upp sig som kvinnlig förebild. Och Clara, vet du vad? Jag står bakom dig till 100% och passar på att göra detsamma.

Nu är det dags att ta fram peppet hörrni. För det behövs. Jag älskar att ni säger vad ni tycker – det är då magi skapas. Men lika öppen som jag är mot er och era åsikter, önskar jag att ni är mot mig och mina.

För jag vill vara människa. Jag vill vara jag. Inte en person som formats av 100 kommentarer och mejl om hur jag borde och inte borde vara. Tycka och inte tycka. Se ut eller inte se ut.
För lite så är det ju. Jag läser varendaste kommentar och mejl som jag får, tar in och begrundar. Jag är ingen stor databas som sollar mellan nedvärderande ettor och peppande nollor. Jag är en människa, med prickig hud, dåliga dagar, fullt fungerande tårkanaler och ett reagerande hjärta. Någons dotter, partner och vän, som efter en kommentarskoll lägger huvudet i händerna och gråter inför dem.
Jag känner att huden blir tunnare och tunnare för varje tillrättavisning jag får. Hjärtat skaver och jag vet inte längre vem jag är. Jag är under lupp. Hela tiden. Måste vara perfekt. Får inte göra fel. Det blir inte särskilt många härliga, avslappnade inlägg med den utgångspunkten.
Till slut frågar en sig om det är värt det.
Värt att få veta att en är ful och ser sliten ut när håret är på ända och en inte vill vara perfekt. Och alldeles för perfekt om en råkade ta åt sig av den första kommentaren och kammat till sig. Värt att få veta att ens mage ser konstig ut i ett par shorts, när det faktiskt bara handlar om att en inte ser ut som en retuscherad, hungrig reklammodell. Inte ha räknat in alla tusen infallsvinklar i ett politiskt inlägg, utan bara min egen. Få elaka kommentarer om att jag eldar på bilden av den passiva kvinnan, när jag precis släppt två böcker, bloggat om fem nya jobb, startat två företag, kickat igång tre välgörenhetsevent och dessutom bloggat om det. Inte undrar på att kvinnor går under av alldeles för höga krav.  Få skit när jag berättar att jag äter vegetariskt till 99 % – med kommentaren att en är en dålig miljökämpe som tillåter mig käka kött över huvudet taget.
Är det då värt att dela en bit av sitt liv?
Jag får ständigt kommentarer om att jag borde bli hårdare. Inte ta åt mig.
Men vet ni vad?
Jag vill ju vara jag. Inte någon annan. En kännande, reflekterande, ödmjuk, begrundande och känslomässig person. En ganska bra kompott av egenskaper tycker jag. Inte en hård person som tränat på att inte lyssna på vad folk säger. För jag lyssnar intresserat till allt vi säger och skriver. Det är det som gör mig till medmänniska.
Och framför allt. Jag vill tillåtas att vara en människa.

Säg vad du tycker, men var inte elak när jag inte råkar tycka/se ut/vara precis exakt som du vill att jag ska vara. Sätt inte krav på mig som du själv inte skulle kunna leva upp till.

Och tack till alla er som ger mig pepp, inte förväntar sig att jag ska vara perfekt, lägger vikt vid det viktiga (och inte (efter att ha noggrant synat en bild in i varje pixel) letat efter fel) och för fram era åsikter på ett konstruktivt och bra sätt. I freaking love you!

Jag är jag, jag är subjektiv, och jag är inte perfekt.

Läs även:
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Sandra Beijer: jag vägrar.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild.