6. En bild på någon du älskar.

6 december. Den sjätte luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på någon jag älskar.

john emmas vintage

john emmas vintage

… och denna någon är den här mannen. Vi har varit ihop i närmare sju år. Vår story är lite speciell, för jag var ihop med John innan vi ens hade träffats. Innan han ens visste det.
Det var 2004. Alla mina vänner dejtade någon, hade ett fast förhållande eller hade en mobil som plingade med spännande pirrsms. Alla utom jag.
Jag hade lagt ner det här med män. Det gick ändå åt pipsvängen hela tiden.

Jag bodde vid denna tid i kollektiv med mina vänner Åberg, Nina och Lisa, och när de (och alla mina andra vänner) berättade om romantiska weekends, kärleksförklaringar, sockerdricks-sms och nattliga hångel så blev jag så avundsjuk att jag hittade på en låtsaspojkvän. När jag tyckte att mina vänner ägnade för mycket tid åt sina boyfriends och för lite tid åt mig (vilket i mina mått mätt var i stort sett hela tiden), drog jag upp honom, min låtsaspojkvän. Han hette John. Jag sa med ironisk röst att det påminde mig om “när jag och John var i München oktober 1969  – underbar resa, otroligt romantisk, utsökt på hösten”. Namnet John hade jag fått från min vän Åberg som hade träffat en John som enligt utsago var “som jag fast lite mer som en apa”. Det tyckte jag lät perfekt, så jag lånade namnet av denna apa, hörde mig för lite mer om denna människoart och tog helt enkelt hans identitet till min låtsaspojkvän. Alla mina vänner roades av mina påhittade historier om “John” och sa att “du måste ju träffa den riktiga John någon gång”.
Veckorna gick, jag och hittepå-John levde lyckliga i alla våra dagar, och så en dag möttes vi. Jag och IRL-John.  I Norrköping. Hans Linköpings-kollektiv mötte mitt Stockholms-kollektiv.
Detta ingick INTE i min plan.  Nervös som jag var lyckades jag undvika honom de första timmarna.  Men någon gång efter midnatt märker jag att mina fötter går i riktning mot honom. Bestämda steg. Jag ser min hand knacka på Johns axel, och så hör mig själv säga: “Bara så du vet då är du och jag gjorda för varandra”. John stirrar på mig. Jag fortsätter självsäkert med en harang av flaschiga ord om varför vi bör bli ihop. Någonstans efter en drink eller två tycker jag att det låter riktigt bra. Trots allt. Jag kan även ha avslöjat att jag varit ihop med honom utan att han vetat om det. Rubbade, rubbade jag.
John står kvar. Jag minns att jag tycker att det är lite konstigt att han står kvar, som att jag väntat mig att han skulle springa därifrån. Snabbt som fasen. Jag menar, det skulle jag har gjort.
Men människan står kvar. Vi börjar prata. Fortsätter. Och fortsätter.
Någon vecka senare får jag ett brev via min vän Åberg. Det är från John. Och där börjar en lång period av brevväxling, telefonsamtal och mejlkonversationer, som sedan övergår i ett “vill du vara ihop med mig”.

John är den snällaste, smartaste och mest omtänksamma människa jag någonsin har träffat. Empatisk och varm. Han lyssnar som ingen annan när problemen hopar sig. Han får mig att bli en bättre människa. Vilja bli en bättre människa.
John har det härligaste skrattet som finns. Fnissigt och lurigt. Han vet alla mina kittliga ställen och kan läsa mig som en öppen bok. John vet allt om mig.

Varje dag när han kommer hem från jobbet kramar han om mig, kysser mig och lyfter upp mig i skyn. Snurrar ett varv och säger att han älskar mig. Ibland lägger han små post-it-lappar lite varstans. Kärlekshälsningar. En gång hade han ställt upp en hel armé av playmobil-gubbar i badrumsskåpet som alla höll upp skyltar där det stod “Emma, jag älskar dig”.
John är den mest jämställda man jag mött, för intressanta diskussioner och vågar stå för sin sak. Han har nära till sina känslor och har inget behov av att stånga sig blodig i boxen för den snäva manligheten.
Han försvarar mig alltid, men tvekar aldrig att säga till mig när jag kanske är trångsynt. John är snäll, men inte mesig. Han är envis, men inte tjurskallig. Ödmjuk, men inte eftergiven.  Smart, men ingen besserwisser.
Han kompletterar mig, snarare än är lik mig på alla plan.
Jag älskar John för allt det, och för att han är pillemarisk, påhittig och kreativ. Bygger små konstiga mackapärer, spelar in filmer och är helt orädd för att lära sig nya saker. Han kan få ett infall, börja sticka, baka bröd eller samla på flugor.

Men framförallt, framför allt annat: när jag kryper ihop i hans famn känns det som att komma hem.

4. En bild på någon du beundrar.

4 december. Den fjärde luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på någon jag beundrar. Omöjligt uppdrag, för jag beundrar så himla många fantastiska människor.
Nåväl, är det ett uppdrag så är det. Men jag har valt att lista fem namn på personer som jag beundrar alldeles extra just nu.

Kristin Lundell. Denna underbara människa, som alltid har en afternoon tea-plan i rockärmen och en fransk fras i den andra, är först ut i listan. Kristin är varm frilansjournalist, vars nuna du både ser i Svenska Dagbladet och Elle. Hon är extremt rapp i sitt språk och kan konsten att få mig att skratta av en Facebook- eller Instagram-uppdatering. Hon kan trolla med ord, något jag beundrar henne för.

UnderbaraClara. Jag känner bara Clara via telefonsamtal, mejlkonversationer och hennes blogg (så klart), men rankar henne högt bland de personer jag beundrar. För det första så är hon kvick som tusan, vettig in i märgen och besitter en värme (ett återkommande kriterium bland personer jag beundrar och tycker om). För det andra har hon de facto gjort en business av det obetalda arbetet. Hon bakar, pysslar, delar med sig av sina bästa husmorstips – och tjänar pengar på det! För första gången i historien har detta arbete – som kvinnor gjort i det gömda – värdesatts. Fått en prislapp. Tack vare Clara. Det tycker jag är värt en applåd från alla tiders kvinnor.

volanglinda emmas vintage

volanglinda emmas vintage bröllop

Volang-Linda. Jag har känt Linda ända sedan vi pluggade till journalister på Södertörns högskola för en hel massa år sedan, men det är först det senaste året som jag verkligen har lärt känna denna volang av rang. På riktigt. Och det är som att hjärnan sprängs. För där, innanför alla blommiga klänningar och under lugg, döljer dig en stålkvinna med ett jävlaranamma jag aldrig sett maken till. Ingenting är omöjligt för Linda.  Inte heller omöjligt att genomföra. Hon bara gör det. Bara sådär. Det beundrar jag henne något enormt för.

Emma Wiklund. Jag beundrar Emma för hennes otroliga värme. Jag utnämer henne till trevligast i mode-Sverige. Hon inspirerar mig något ofantligt. Så fort hon kommer in i ett rum så blir det varmt och bekvämt. Karisma personifierad. Hon skulle lika gärna kunna divalata sig genom världen, som den världsberömda modell hon är. Men det gör hon inte. Det beundrar jag henne för.

Carins Beauty.  Min före detta kollega Carin Karlsson är en rivig ärta, med skinn på näsan, mycket humor och ett varmt, empatiskt, hjärta. Totalt orädd, svinkul och så är hon en sjuhelsikes journalist. Hon kan även konsten att leverera ett megapepp.
Jag och Carin har haft en “hejhej”-relation ett par år, så där ni vet, vi jobbar på samma företag, vi har skakat hand en gång och nu hälsar vi på varandra. Det ska tilläggas att jag var lätt smårädd för människan i början. Men så i somras började Carin jobba på Damernas Värld och fick platsen precis bredvid mig. Och jag föll som en fura för denna människa.

3. En bild på din bästa vän.

3 december. Den tredje luckan i Emily Dahl-kalendern innehåller en bild på min bästa vän.

Jag har många fina vänner i mitt liv och ett par, utvalda bästa vänner. Mina bästa vänner-relationer går i vågor, och vi umgås väldigt mycket i perioder, därför kan jag ha svårt att utnämna en vinnare av The Emma Sundh best friend award 2012. Dessutom anser jag att alla mina finaste vänner fyller var sin viktig funktion i mitt liv. Ingen kan konkurrera med någon annan, för alla har en del av mitt hjärta.
Jag är dessutom försiktig med att sätta namn och ord på vänskap nuförtiden. För jag blir själv ledsen när jag inte blir utnämnd till den bästisen som jag hoppats att jag var.

Under hösten har jag funderat mycket kring vänskap. För ibland skaver det ju i alla sorters relationer. Krisar. Man kan förhoppningsvis sätta plåster på det där onda och gå vidare. Starkare. Titta på ärret ibland och påminnas om att försöka vara bättre. Vara en bättre vän. Bättre människa. Jag försöker vara just det, en bättre vän. Men jag har brister. Så klart. Själva fasen att man inte är felfri alltså.

Jag är inte mycket för att rangordna som ni kanske förstår. Vissa vänner har jag haft sedan jag var 16 år gammal, de känner till mycket av min historia och förstår varför jag är som jag är. Några vänner har jag bara känt i ett år, men kunnat berätta saker för som jag aldrig berättat för någon annan. Några vänner förstår mig utan att jag säger ett knyst. Andra vill förstå mig så pass mycket att när jag berättar om mig själv så lär jag mig något nytt om mitt inre.

Samtidigt som jag inte vill utnämna en bästis, så skulle jag så gruvligt gärna vilja bli kallad  någons bästis.  Paradoxalt.
Jag kanske är någons bästis, men inte vad jag vet. Jag umgås nämligen med en hög människor som är lika ovilliga att rangordna sina vänner som jag.

Men det finns en person som står över alla rangordningar. En vän som jag alltid kommer att ha, kämpa för och finnas där för. Min syster Ellen.
Hon är tre år äldre än jag och har funnits där sedan min första dag i livet. Den 4 februari 1983 lärde vi känna varandra.

Trots att hon kan varenda vrå av mig, så är hon fortfarande intresserad av vem jag är, vem jag håller på att bli och vem jag vill vara. Hon försöker förstå mig när alla andra har tröttnat. Hon vill förstå. Min virvelvindssyster Ellen är min bästa vän.
Hon är fullkomligt galen, den roligaste människa jag vet och hon vågar göra allt det där som jag inte vågar. Vara obekväm, provocera, säga vad hon tycker och stå upp för andra. För mig. När hon kommer in i ett rum, så blir det till färg.
Det har varit många skavsår och plåster på den relationen genom åren om man säger så, men det har också gjort att hon känner mig som ingen annan gör.

Vi har bott tillsammans i flera omgångar. Ofta på extremt små ytor. Vi har kramats, gråtit och sagt att vi älskar varandra “höjer än himlen”. Vi har skrikit på öppna gator, kastat stora stenar (for real) på varandra och slagits. Hårt. Vi har dansat genom sommarnatten på klubbar och gråtit när livet inte varit till vår favör. Och vi har kommit ut på andra sidan. Lite kantstötta, men starkare än någonsin.
Hon har fått mig att springa genom snöslask i strumplästen av ren och skär ilska och hon har fått mig att få andnöd av skratt. Sådant där skratt som aldrig slutar, det liksom knappt låter som skratt, utan bara ett litet kluck-ljud från halsen.
Det finns ingen som kan göra mig så arg som Ellen, men det finns emellertid ingen som kan göra mig så glad och få mig att må så bra som hon.

ellen och emma

Afternoon tea i min systers rum. Min syster till vänster, i städrock, och jag i kjol och mycket transparent topp. Och redan då – hårnät.

ellen och emma

Jag och min syster med varsin katt. Jag (sur som citron) med katten Bellman och Ellen (med viss tendens till ret i sitt leende) med katten Basse.

En liten hyllning till en lärare

emmas vintage höstkappa

Jag fick en intervjuförfrågan från För det vidare om jag kunde berätta om min skolgång och vad som gör en bra lärare. På deras sajt berättar jag om hur det påverkade mig att kallas problembarn i högstadiet och varför min psykologilärare Roland Jacobsen är den bästa lärare jag någonsin haft.
Alla som gått på Tingvallagymnasiet i Karlstad, och haft Roland förstår nog vad jag pratar om …
Här kan du läsa artikeln: “Humorn gjorde de tyngsta ämnena lätta”