Q&A, del 1: Barnnamn, förlossning, amning och en fyr

Måndag. Och min första jobbdag. Pjuu.
Det tog två timmar för mig att slita mig från Majken i morse. Den känslan. Sedan ramlade jag hem redan vid 14-snåret ska jag erkänna. Men mest för att jag hade glömt datorladdaren hemma. På riktigt alltså. Inte låtsas-glömt den.
Mjukstartar denna darriga vecka med att svara på den första dosen frågor som ramlade in i går. Det blev en hel del förlossning-barn-preggo-relaterat just i dag, men av alla frågor som har dundrat in så var det ju allt mellan himmel och jord. Så roligt! Vill du också passa på att ställa en fråga? Passa på!
IMG_1824Q: Åh vad fint, längtar tills det blir min tur. Hur lång tid tog det innan du kunde gå ut och göra saker? Alltså hur mådde kroppen, typ två veckor efter Majkens nedkomst? Jag ska på bröllop en månad efter bf, hoppas att det ska funka!
Linda
A: Hej Linda! När är det din tur? Vad spännande!
Om vi säger så här: Jag var ganska mörbultad (överkörd-av-en-lastbil-feeling) de två första veckorna. Tålamod är kanske inte min starkaste gren och jag tyckte att återhämtningen tog en miljard år. Ont i stygnen (andra gradens bristning) och ett ömt bäcken (kändes ungefär som jag hade fött ett barn, och ja, det hade jag ju också gjort).  Efter ett litet, söligt hormon-breakdown dag 14-ish, där jag lämnade tåravtryck på Johns axel, kom det kanske fram att jag inte hade sovit så där jättemycket sedan förlossningen. Jag vågade helt enkelt inte sova. Trodde att Majken skulle dö om jag inte kontrollerade att hon andades varannan minut. Vi kan väl säga att taktiken att inte sova på 14 dagar, i kombination med hon skulle ammas och blöjbytas på varannan timme, inte är optimal för återhämtningen. John kom då på den finemang-iga lösningen att han skulle ta nätterna, så jag fick återhämta mig. Fram med ersättning, bröstpump och napp och då kan jag säga att det hände grejer. På en vecka tog jag mig från myrsteg till min vanliga gångtakt.
Allt är så klart individuellt och jaddijaddi, men det här med att få tid att sova, vila och ta korta, små promenader (vi snackar runt huset) var verkligen guld värt.
Nu har det gått en månad sedan Majken kom och jag känner inte av så värst mycket. Om jag inte går en långpromenad på fyra timmar, för då hälsa herr fogis på.
Klart att det känns lite (magmusklerna som inte riktigt finns där) och att jag är lite stel, men annars skulle jag säga att det gått över förväntan med hjälp av Johns återhämtningsrecept.
Kram och lycka till
emma

MG_8573

Q: Hur reagerade er vän Åberg när hon fick reda på att Majken fått ett av sina mellannamn från henne?
Grattis till en grym bebis och lycka till med allt nytt och gammalt!
Kram

A: Hahaha, ja, först förstod hon inte att Majken skulle få namnet efter henne. När hon insåg det så blev det många kattgråts-emojos kan jag lova.
Kram emma

majken emmasvintage

Q: Som nybliven mamma till en nu 5 månaders dotter (så fantastiskt) är en ju ganska sugen på en förlossningsberättelser.
Emma
A: Hej Emma! Are you sure att du vill höra? Okej, shoot!
This is my förlossningsstory:

På fredagskvällen började värkarna. De kom ganska sällan, var milda och snälla, men ändock värkar. De höll i sig under hela lördagen, men blev tätare och tätare. Jag gick runt här hemma med TENS-apparat och profylaxade mig igenom de elakaste varianterna, medan John klockade dem.

Vid tre-snåret natten mellan lördag och söndag kom värkarna allt tätare. När det bara var några minuter mellan värkarna ringde vi in till BB, som sa att vi skulle komma in.
Värkarna var fullt hanterbara, men, som sagt, täta. Eftersom jag lider av enorm feschlighetsångest (värmländskt ihop-koksord som betyder att man helt enkelt inte vill vara en mes) ville jag inte ta med hela BB-packningen. Tyckte att det var onödigt. Helt enkelt livrädd för att barnmorskorna skulle säga något i stil med ”vad gör du här, du är ju inte ens gravid. Du har bara ryggskott”. Jag förstod ju att just den meningen inte var så trolig med tanke på min lätt uppsvällda uppenbarelse, men rädslan att vara till besvär är något jag tampas med dagligdags.
Vi rullade in på Södra BB (med full packning trots allt), blev mottagna av gulligaste barnmorskan och knep åt oss det sista rummet. Trots att jag haft värkar i ett och ett halv dygn så var jag bara öppen futtiga en centimeter.
Tack, hej och hej då. Ville spika igen, packa väskan och dra till Barbados istället. Lite den känslan.

Eftersom värkarna var så täta avvaktade barnmorskorna för att se om förlossningen skulle ta fart. Men det hände inte så där jättemycket, förutom att värkarna blev kraftigare och mer smärtsamma. Ny, supergullig barnmorska, som guidade mig genom värkarna. Fick det briljanta tipset att sätta mig i duschen. Och där satt jag kan jag lova. Hela Hawaiis vattenfallsdepåer strömmade över min enorma kropp.

Det bästa tips jag fått. Mådde som en kung på min pall i duschen, och liksom vägrade att gå därifrån. Värkarna gjorde helt enkelt inte lika ont, vilket gjorde mig till en ettrig struts när någon antydde att jag skulle släppa duschmunstycket. Efter varje dusch var jag dessutom så avslappnad att jag kunde jag sova några minuter mellan värkarna. Vid 11-snåret var förlossningen igång. Efter några timmar tog de hål på hinnorna, värkarna blev mer effektiva och jag bad om epidural.
Blev bästis med lustgasen (kan eventuellt ha sagt till John att ”jag älskar dig. Och lustgas”) och vid 18-snåret kom narkosläkaren med epiduralen. Kombinationen lustgas och epidural var min räddning. Åh, maj låååård, vad jag mådde bra. Det kan även ha slunkit ur mig en liten kärleksförklaring till narkosläkaren. SÅ bra mådde jag.
Sedan kom krystvärkarna. Aj. Jag hann liksom inte fatta att det var skarpt läge. Förstod inte att det var krystvärkar jag kände (fast jag skrek ”JAG VILL KRYSTA”) och att jag snart skulle få träffa mitt och Johns barn.
Med hjälp av dragkamp (med en handduk) och krossande av Johns ena hand krystade jag ut något som jag sedan insåg var en bebis (pjuuu). Galenskap.
Ungefär så.
Nu när jag har skrivit ner allt så inser jag att Johns del inte finns med. Men jag kan säga att jag inte hade pallat en sekund utan honom. Hans del i förlossningen var monumental. Han var min länk, min tolk, min andra hud och min hjälte. Om jag gjorde den fysiska biten, så gjorde han helt klart den psykiska. När jag ville ge upp, åka hem och skaffa katt i stället, så omfamnade han mig och gav mig styrka.

Förlossningen gjorde ju fördjävla ont, men trots det skulle jag lätt göra om det, eftersom kontentan av all smärta var att en underbar Majken-bebis kom till världen! Men jag tänker mig en framtida förlossning med vissa modifikationer. En minneslista till mig själv för kommande förlossningar:

– Se till att barnmorskorna läser förlossningsbrevet (gärna så du ser), så att du kan släppa kontrollen.

– Säg ifrån om något känns fel och gör inte saker för någon annans skull. Om du inte klickar med barnmorskan, fråga om du kan byta! Gör det ont att sitta på pilatesbollar eller hänga i gåstolar? Gör det inte. Våga ställa krav. Min värsta känsla under förlossningen var att inte bli förstådd eller lyssnad på, och är det någon situation man inte vill vara i så är det just den.

– Bry dig inte om att vara så satsans trevlig (om jag mitt under brinnande förlossning bad om ursäkt till den nya barnmorskan för att jag inte presenterat mig? Svar ja). Lägg energin på att föda barn i stället.

IMG_1918

IMG_1846 IMG_1850

Q: Men var var var ligger den där superroliga fyren?
Katja
A: Hej Katja! Visst är fyren fin? Det var min kompis Mick som visade den för mig och John för ett par år sedan, och nu bara måste vi åka dit varje sommar. Fyren ligger i När på östra Gotland.

IMG_0026

Q: Hur mycket gick du upp i vikt under graviditeten?
A: Ja du, jag äger inte någon våg, på grund av att jag tycker att det är en fullständigt värdelös pryl (som folk ägnar alldeles för mycket av sin värdefulla tid). Vikten säger ju ungefär ingenting. Men nåväl. Din fråga handlade ju faktiskt inte om min inställning till vågar (hatar dem, så nu var det sagt), utan om något annat.
När jag var hos barnmorskan den näst sista gången så var det nog en 20 extra kilon. 3,6 kilo barn, en liter blod, en moderkaka, ett halvt hav av vatten, lite annat joxilipox och en hel massa kärleksfull, underbar padding på det. Endast det bästa – och mjukaste – för Majken. En vill ju inte att det ska vara hårt och kantigt därinne, eller hur?
Kram emma

IMG_5456

Q: Hej Emma! Hur går det för dig med amningen? Sitter just nu och ammar min tio dagar gamla dotter. Men såriga bröstvårtor, att dottern haft svårt att få grepp och amningsnappar har gjort amningen besvärligare än jag kunde föreställa mig. Kan du inte skriva och berätta hur du upplever amningen? Kram
Johanna
A: Hej Johanna! Mjaaaaaa, men amningen går det väl lite sisådär. Vi kan väl säga att jag är ett exklusivt microbryggeri. Jag producerar helt enkelt inte så mycket mjölk. Det kan ju bero på en hel massa saker: att amning inte är min pryl, att jag gör fel eller att jag inte försökt tillräckligt mycket. Troligtvis en kombination av allt detta. Men mest av allt det sista tror jag.
För mig är anledningen ganska ointressant. Huvudsaken är att Majkoberten blir mätt, nöjd och belåten.
Om jag hade haft Majken som en andra behå i fyra veckor, med blödande bröstvårtor som resultat, så hade jag säkert fått igång en hyfsad produktion. Men det har jag inte haft.
Redan innan Majken kom så bestämde John och jag att vi skulle introducera flaska och napp tidigt (mycket för att vi skulle kunna dela på föräldrarledigheten från start). Vi inhandlade en elektrisk amningspump, modersmjölksersättning och laddade upp för att Spendrups bryggerier skulle flytta in i vårt kök. Redan där hade vi någonstans satt ribban för amningen.
Direkt efter förlossningen började jag amma för att få i gång produktionen och ja, det gjorde ju fördjävla ont alltså. Jag pinade mig igenom ett par dagar med såriga bröstvårtor och rinnande tårar som följd, men gick sedan över till att pumpa (skonsammare för bröstvårtorna som vänjer sig successivt istället för hardcore-pang-på). Jag gav alltså upp hela prylen kanske snabbt.
Jag kände helt enkelt att nä, vet du vad, nu får det vara nog. Det måste finnas en gräns och den är nådd. Kände mig redan som ett roadkill efter förlossningen, med bäckenssmärtor, foglossning, ett hormonhärj och rejält sydd down there. Skulle detta härjade roadkill köras över en gång till?
Nej.
Till detta: Den enorma tröttheten och omställningen att fått ett barn. Gränsen gick vid bröstvårtorna. Tydligen.
Och eftersom vi var inställda på att skapa någon form av mix av flaska/amning, så brann det liksom inte i knutarna (bröstvårtorna). Om vi inte velat ha ersättning med i vår mix hade jag lätt tagit hjälp av BVC eller amningscenter (finns på vissa sjukhus). Jag har hört så mycket gott om dem! 

I dagsläget sportar vi mjölkersättning i flaska, en liten dos utpumpad mjölk och till detta så ammar jag när andan faller på. Det är en mix av allt. Och det passar oss.

Allt är individuellt, och för vissa går det enkelt, för andra inte. 


Kram och stort lycka till (hoppas att det blir bättre snart, och ta hjälp om du har möjlighet/lust).
emma

Ställ en fråga vettja!

IMG_0768

Efter 4 veckor 100%-igt Majken-häng börjar jag jobba lite smått i morgon. Jag och John kommer dela 50/50 på föräldrarledigheten från och med nu. Varannan dag frilansar jag. Varannan dag pussar jag bebiskinder, går långpromenader, tittar in i Majken-ögon, sjunger Pippi-sånger och ger mig fullkomligt hän åt min älskade lilla filur. Och samma visa för John då så klart.
Eftersom bloggen har varit ljum på inläggsfronten sedan Majken kom till världen, så tänkte jag att vi kunde festa till den första, darriga (och säkert känslomässiga) jobbdagen med sprakande frågestund.
Fråga vad du vill (i kommentarsfältet nedan eller via mejl: emma@emmasvintage.se), så ska jag försöka svara så gott jag kan.
Skepp å hoj! 

IMG_1850IMG_5344IMG_0972

Q&A: Våruppror, spjälsängsskydd, shorts och tygblöjor

Halloj! Tänkte börja denna veckan med att svara på frågor som kommit in via mejl eller kommentarsfälten. Har du ställt en fråga, men inte fått svar?

Hav förtröstan, jag svarar så snart jag bara kan.
Kram och måndagspepp
emmaIMG_5643

Q: Hej Emma! Jag var ute på stan igår och slogs av att det var så mycket svarta kappor och grå nyanser överallt. Tråkigt. Jag saknar färg och längtar så vansinnigt mycket efter våren, så jag undrar om du kommer dra i gång något våruppror i år?
Mvh
Taggad
A: Tjena taggad! Ja, ladda kulörerna, vårkappan och pepp-pickadollerna. För imorgon drar vi igång. Om det är någon som behöver kulörtas upp just nu är det nämligen jag. Ska se om jag kommer i något vårigt, annars lämnar jag scenen öppen för alla er läsare. Upplägget kommer vara detsamma som tidigare år: Sprid färg och ha chans att vinna ett pris. Mer info kommer i morgon! Stay tuned.

IMG_42361

Q: Hej,
Skrev ett PM på din facebook men sen hittade jag den här mailadressen också.

Jag hade alltså en liten fundering över den vackra blekgröna nyansen ni målat ert rutiga golv med. Jag är helt förälskad i den och skulle vilja måla panelen mitt badrum med den färgen.
Har du någon färgkod/namn får du gärna svara.
I övrigt, tack för en fin blogg och lycka till med bebben!
MVH
A: Åh, så ledsen för sent svar! Så här ligger det till. Jag är sämst på att hålla reda på färgkoder, men jag har satt in det tunga artilleriet på jakten. Det kan finnas en burk kvar långt inne på vinden, men min preggohydda tillåter mig inte att dansa runt så mycket däruppe. Så jag har bett min kära mor att ta med sin stora nyans-solfjäder när hon kommer senare i mars för att undersöka saken. Det är när jag får sådana här frågor som jag önskar att jag var en person som skrev upp de där koderna. Gah! I mitt nästa liv kanske jag är en sådan drömperson, men tyvärr är jag ett katastrofalt världskrig på just den fronten. Så svaret är att svaret kommer! Är på gång. Under process. Och noga utredning.
Kram så länge och på återhörande
emma

spjälsäng barnrum emmas vintage

Q: Emma, vart kommer det fina spjälskyddet ifrån? Verkar så svart att hitta mer klassiska/tidlösa varianter. Är själv gravid i vecka 25 (första barnet) och kvällarna spenderas gärna med att googla på sånt här nu!
Tack för en fin blogg och lycka till med Cirkus Sundh!
Matilda

A: Hej Matilda och stort grattis! Jo serrö, det där spjälsängsskyddet har John sytt. Idén kommer från pyssliga Lollo, som gjorde världens finaste i blommigt tyg (spana in hennes spjälsängsskydd här).
Hur gjorde vi då? Jo, skumgummit inhandlades på Tygverket (4 centimeter tjock skumgummiremsa som såldes i färdigskurna mått), vi måttade spjälsängen och därefter delade jag skumgummin på hälften (på längden alltså) med hjälp av en sax.  Därefter sydde John ett fodral (av två sidor (breda ytter- och innersidor) och två paneler (under- och översidor) av grått linnetyg. Tyget är fäst med kardborreband i botten, så att det enkelt går att ta av för att tvätta. Eller om man tröttnar och vill ha något annat fodral.
Det viktiga att komma i håg är att kila in skumgummit i hörnen på spälsängen, så att det hålls uppe genom sin spänst. Ett annat (supersnyggt) sätt är att dessutom fästa spjälsängsskyddet med fina band i avvikande färg, så som Lollo har gjort. Så stört snyggt. Hade jag inte varit så att jag och John redan hade kopierat hela idén och känt att mja, det här med att även koppa band-detaljen var ett steg för långt, så hade jag LÄTT dekorerat skyddet. Kanske sväljer jag stoltheten i veckan och helt enkelt snor den idén också …
Vi får se.
Kram och lycka till!
emma

223388Q: Har alltid haft så svårt att hitta fina shorts och så till sommaren men dina rödrandiga ser ju helt fantastiska ut!
Vart är dom ifrån?
Tack för en otroligt fin och inspirerande blogg!

A: Hej och tack för fina peppord. Just de där randiga shortsen har jag köpt på Beyond retro i Zinkensdamm. De brukar alltid ha en massa roliga, udda shorts i fräsiga, ärtiga mönster. Som randigt. Dessa shorts går – så klart – under namnet Obelix-shorts!
Kram emma

Q: Åh så härligt! Jag fick också en babyshower! Fast mer traditionell amerikansk, men väldigt fint! Tänkte på en sak, du som är så miljömedveten och intresserad, ska ni ha tygblöjor till circus sundh? Vi har till vår unge, funkar toppen!
Stella
A: Hej Stella! Ja, det var verkligen en magisk babyshower, var helt nipprig i flera dagar efteråt. Bara att få träffa vänner är en lyx när en inte är så rörlig längre, så det var som en rejäl insättning på det sociala kontot.
Angående tygblöjor så är svaret ja. Vi har bunkrat upp med lite olika varianter för att se vad som fungerar bäst. Jag måste säga att jag var lite skeptisk till en början, eftersom jag liksom trodde att man skulle köra hela bajsblöjan i tvättmaskinen. Och vi som inte ens har en tvättmaskin!? Men jag hade ju lite lätt fel. Via bloggen (tack, kära du) fick vi tips om G-diaper som verkar suveränt. Är det sådana du använder? Eller något annat märke?
Till er läsare som, liksom jag, inte har så stor insikt i tygblöjeriet kommer en snabbkurs (så slipper du vara lika noobig som jag): Man tvättar alltså bara höljet, medan själva uppsugnings-delen (med bajset) går till komposten eller slängs i soporna.
Eftersom vi ska kuska runt en del i sommar, hänga på landet och ha tillgång till ”egen” kompost (och tvättmaskin!) så känns det utmärkt att testa just då. Men vi har bunkrat upp med både G-diapers och engångsblöjor, så får vi se vad som fungerar bäst.
Önskar så att vi hade en kompost alltså! Det hade varit grejer det.
Kram emma

vintage vintage-hair-style

Q: Hej, jag letar frisyr-inspiration, älskar dina vintagefrisyrer. Vart kan jag hitta mer idéer?
Har kanske du gjort någon turtorial någon gång, eller vill göra en?
Frivillig kram! /Sonia
A: Hej Sonia! Först och främst, stört fint namn du har (med på vår namnlista faktiskt). Och nu till din fråga. Jag måste ju tipsa om boken Vintagefrisyrer som jag har skrift tillsammans med Retroella (om du inte redan har den) och även två turtorials: rosettfrisyr och min vintagefrisyr.
Stort lycka till och hojta om du vill att jag ska göra någon mer turtorial!
emma

Q&A: Drömtorp, min bikini, frisyrer & drömmen om att bli gravid

IMG_1498-1

Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva?
Tack för en inspirerande blogg!
/Åsa.
A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.

Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.

Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana här kollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfat till små, små torp.

Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma

IMG_1833

Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. 
Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn?
Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. 
Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma

IMG_1465IMG_1738

IMG_9680

Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den?
Caroline
A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma

IMG_2643

vintage_möhippa_7041_2Foto: Isabelle Pedersen

 Q: Hej Emma
Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det :) Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran?
Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma

IMG_9270

Q: Hej Emma!
Jag behöver hjälp!
Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade).
Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit.
Hur ska jag ”hjälpa” henne?
Vad hade du gjort?
Väldigt tacksam för svar!
Kram
A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer ”värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.

Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John ”det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, ”då kan vi göra ditten och datten” och ”tänk när ni också får barn, DÅ … ”. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.

För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att ”om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.

En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid.  Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma

IMG_43263

Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i.
Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp?
Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram

A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.

Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.

Stort lycka till!
Kram emma

 

 

Q&A: Frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng

God kväll gullisar!
Här kommer del två av frågestundens svar (del ett hittar du här:
 Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar). Denna söndag avhandlar vi frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng!
Fler svar kommer inom kort, var så säker. Har du en fråga på lut, ställ en i kommentarsfältet eller mejla mig på emma@emmasvintage.se.
Go katt (som min kompis Fatima brukar säga) och kramar
IMG_1620  

Q: Hur i hela friden får man vintagefrisyren att hålla en cykeltur till skolan (8km)?
Det är hopplöst!
Mvh A-K

A: ​ Hej! Spraya håert i många tunna lager, då håller frisyren bättre – oavsett om du ska puttra i väg på cykel eller dansa hela natten. På bajken är det hårnät och sjal som gäller – det håller frisyren där den ska. Men så är det ju det här med cykelhjälm. Jag brukar locka håret hemma, lägga en sjal om (för att behålla lockarna) och sätta en hjälm som krona på verket (utspridd hjärnsubstans på grund av rymling känns ohett, så hjälm är ett must). Det sista frisyrknäcket fixar när jag kommit fram till mitt mål.
Stort lycka till!
Kram emma    

IMG_8358

Q: Hej Emma! Alltså jag måste fråga. Jag är själv gravid och är så otroligt känslig mot lukter. Du har ju skrivit att du mått illa, men hur är det med dofter?
Tack för en bra blogg!
Sandra
A: Åh, Sandra, don’t get me going säger jag bara, hahaha! Dofter har varit – och är fortfarande – min största fiende nummer ett. I början av graviditeten klarade jag inte av doften av kaffe och rödvin. Det var smärtsamt jobbigt, för fick jag en pust av exempelvis kaffe, så var det en expressbiljett till illamående resten av dagen. Jag var tvungen att fly utomhus om en kaffebryggare puttrade i samma byggnad. Supernäsan Sundh kallade John mig.
Både jag och John är extrema kaffedrickare vanligtvis, så det har varit en stor omställning. Helt klart. Under ett par veckor i mitten av graviditeten kunde jag dricka kaffe, men sedan vecka 30 så är fullkomligt omöjligt. Då blev det kaffeförbud här hemma annars blev jag akutillamående. Saknar verkligen kaffe. Inte doft-vise så klart, men känslan av en kanna nybyggt kaffe … Mmm.
… Eh, nu måste jag sluta skriva om kaffe. Kan nog inte ens tänka på det inser jag.

Andra dofter jag har svårt med är alkohol och (det här låter konstigt), men doften av … människa. Och vitlök. Hemska tanke. Jag kunde börja böla om John kom hem och hade råkat fått i sig vitlök eftersom jag då visste att illamåendets storslagna entré bara var en tidsfråga. Ja, uppblandat med känslan av frustration över att en inte vara så där härligt avslappnad och öppen för dofter. Så sjukt.
Hoppas innerligt att din doftkänslighet går över! Och stort lycka till med graviditeten.
Kram emma

IMG_4682

Q: Alltså jag älskar ditt silverblonda hår, så himla vackert. är sugen på att försöka få till just den färgen i mitt hår, men undrar över ett par saker: hur ofta behöver du slinga/bleka? och är bleka enda sättet att få det så ljust? läste någonstans att du kanske skulle sluta med blekningen och fasa in din vanliga hårfärg och blev nyfiken; är det ”bara” under graviditet/amningen du tänker dig det eller handlar det om miljö, kemikalier, annat? vill så gärna ha sådär tjusigt hår men kanske dumt att ge sig in i den karusellen om man tänker sig/önskar sig fler barn tex. tack för en superfin blogg!
A: Nämen en tackar för peppen! Jag har blekt håret ungefär var åttonde vecka, men då har jag en rejäl motorväg av utväxt i hårbotten kan jag lova. Förut så färgade jag håret blont, men då blev det inte så där platinablont som jag ville ha det. Så ja, blekning is the shit. Just nu slingar jag håret av flera anledningar. Dels för att det är skonsammare, miljösmartare, känns lite bättre under graviditeten, men också för att jag kanske inte kommer att ha tid att gå till frisören lika ofta i framtiden. Slingor gör inte utväxten lika markant helt enkelt. Sedan drömmer jag lite i hemlighet om mitt naturliga, tjocka och starka hår (som jag hade innan jag började behandla det), men vet å andra sidan om att jag med största sannolikhet skulle tröttna på det. Min naturliga hårfärg är ju inte så där superspännande och jag tendrar att försvinna i allt det där beige:a.
Det fina i kråksången är ju att hår växer ut, så jag säger tuta och kör!
Kram emma

1. Hur känner du inför förlossningen? Jag är inte ens gravid och nojar redan för det samtidigt som jag inte kan låta bli att fascineras. Hur har du förberett dig?
– Det har gått lite i vågor för mig. I vecka 20-ish var jag coollugn och kände att jag lugnt kunde lägga förlossningen i de erfarna barnmorskornas händer. Men i takt med att förlossningen har kommit närmare har jag blivit allt mer nervös, känt att jag behöver förbereda mig, läsa allsorts böcker och påverkas situationen. Vilket jag inte gjort, utan mest stressat över att jag borde göra det.
I denna stressbubbla samlade jag några vänner som fött barn, frågade ut dem om deras förlossningar och sög i mig all information som en slamsug. Vad de tyckte funkade, vad de rekommenderade och hur de upplevt förlossningen. Jag såg det som att jag hade en tom verktygslåda, och de hade en massa unika verktyg som fungerat för dem. Så jag fyllde min verktygslåda, och den ska med till förlossningen. Där får jag se vad som fungerar för mig och John.
Efter rekommendationer av min lilla kompis-expertgrupp har jag och John gått en profylaxkurs, och jag måste säga att det var den bästa investering har gjort på länge. En kan så klart se klipp på youtube och träna hemma, men är en som jag – gärna gör något roligt på ledig tid, istället för att ta tag i ting som en nojar över – så var det guld. Två kurstillfällen – perfekt!
Förutom att lära sig att andas, slappna av och ta hjälp av kroppens smärtlindring fick vi lära oss att samarbeta. Vi har pratat enormt mycket om rollfördelningen (vad jag ska göra under förlossningen, och vad John ska göra), fått en massa verktyg, strategier, satt upp målbilder och verkligen grottat ner oss i det som komma skall. John lär sig att läsa mina behov, vet vad jag behöver och vet vad han ska göra – och när. Och hur! Det har gjort mig enormt lugn. Känslan av att jag och John gör verkligen det här tillsammans – och att vi vet vad vi ska göra – har tagit bort varje liten stresshormon i kroppen. Vi är verkligen två om förlossningen och har lika stor del i den.
Sedan får vi så klart se hur det går på själva förlossningen, men jag är helt klart profylaxfrälst (efter att ha varit EXTREMT skeptisk ska tilläggas).
För första gången på hela graviteten så känner jag mig stark på något vis och – viktigast av allt (för mig) – utan prestationsångest.

IMG_7857

2. Hur tänker du med jobb med plutten? Och hur funkar det med föräldrapeng när man enbart driver eget och inte är anställd?
– Ja, herregud alltså. Att ha ett aktiebolag (som jag har) är inte att rekommendera alltså. Det är lite av en pers. Driver du en enskild firma så baseras din föräldrarpengar på ett schablonbelopp (om företaget är nystartat (funnits i mindre än 24 månader)), satt utifrån exempelvis vad andra i samma bransch tjänar (= kan vara extremt gynnsamt). Är den enskilda filman etablerad (funnits i mer än 24 månader) så grundar sig föräldrarpengen på din beräknade inkomst). I ett aktiebolag sätts föräldrarpengarna utifrån den faktiska lön du tagit ut de senaste tolv månaderna.
Och i mitt fall har de senaste 12 månaderna inte varit direkt … fördelaktiga för jobb. I början av året led jag fortfarande av sviterna från vårt missfall. Jag var extremt nere, trött, oinspirerad och kunde inte arbeta i samma takt som jag var van vid, vilket innebar att jag inte kunde ta ut lika mycket lön. I somras mådde jag så fruktansvärt illa och var så obeskrivligt trött att det var omöjligt för mig att hålla tempot uppe. I slutet av sommaren fick jag ju foglossning vilket gjorde det svårt att göra stylingjobb, fara runt på jobb och härja. Så jag har verkligen kämpat för att ta igen jobb under hösten, arbetat helger och i stort sett varje sängliggande kväll. Långt ifrån optimalt. Nu – med tre veckor kvar – börjar kroppen säga i från på allvar, så det är bara att kasta in handduken och kapitulera efter den här sista jobbveckan.
Pengar är trots inte allt.
Det är ju en lite vanskligt situation att vara egenföretagare (framför allt med aktiebolag) och gravid, eftersom det är svårt att sia om vad en får för graviditet. Det ska tilläggas att många så klart mår prima, känner sig helt övergrymma och fullkomligt spirar av kreativitet. Sedan finns det dem (jag) som drog det inte-så-härliga-gravitets-kortet. Innan jag blev gravid var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna styra över min graviditet. Påverka den. För jag VÄGRADE bli ett offer under den, bli beroende av någon annan eller behöva sluta vara independent woman. Men kroppen ville något annat kan jag ju säga. Och det är inte lätt att styra över naturen, om man inte heter Kina, vill ha klart väder under OS och kan spraya bort moln från himlen med något kemiskt skit. Men jag är inte Kina. Som ni vet.
Kort sagt. Egenföretagare innebär ju att du behöver vara på hugget, och det är verkligen svårt när varken kropp, trötthet, illamåendet och sammandragningar vill samarbeta. Enormt frustrerande. Och absolut INGENTING du kan göra något åt.
Aka, håll dig borta från aktiebolag om du ”planerar” att få en tuff graviditet =)

Till din andra fråga, angående plutt-jobbandet.
Jag kommer att fortsätta jobba även när Cirkus Sundh har kommit (är tanken). Först ska både jag och John vara lediga så klart, hitta någon form av rutiner som passar oss, sedan ska vi sakta men säkert gå över till att dela 50/50 på föräldrarledigheten. Tanken är att vi ska dela upp veckorna, så vi jobbar varannan dag eller olika sjok av dagar. Det passar både mig och John optimalt (han jobbar på ett tidsbestämt forskningsprojekt och jag frilansar). Jag är sjukt peppad på att få det att funka måste jag säga!

214631

3. På vilket sätt tror du livet kommer förändras? Vad ser du fram emot och vilken förändring känns inte riktigt lika pepp?
– Oj, ingen aning faktiskt. Jag ser fram emot att få hänga med den där skeva människan som är därinne. En liten, busig skitunge att få älska. Att få visa hen världen, presentera hen för massa fina människor och få skapa fantasivärldar där vi kan drömma fritt. Jag är ju extremt barnslig själv, älskar att åka pulka, bygga sandslott, leka kurragömma, klättra i klätterställningar, gunga, åka vattenrutschkana, klä ut mig och skapa skeva fantasivärldar (där det inte finns några rätt och fel), så det ser jag fram emot. Att få dela och härja fritt!
Jag känner mig inte lika pepp på att bli den där oroliga föräldern …

IMG_5456

4. Hur kommer du klä din kid?
– Skoja min doja att byrålådorna här hemma är fulla med bebiskläder! Det kommer bli mycket stickade set, sailorbodys och ränder. En liten fransos tänker jag mig.

5. Har du (om att du bytte från fast tjänst) fått gå ner mycket i lön och liksom hur tänker du kring friheten kontra inkomstbortfallet? Har ni preppat för kid genom att spara ihop en buffert eller mest bars kör ni?
– Jo, men ja, det har jag ju med tanke på hur graviditeten har varit. Hade det varit en enkel graviditet (utan missfall), så hade jag troligtvis tjänat väldigt mycket mer. Men å andra sidan har jag kunnat jobba hemifrån mycket, vilket har varit guld värt när kroppen sagt nej.

Sista frågan, vad hände med bonjour blogs? Fick aldrig något svar på mitt mail.
– Åh, Bonjour blogs är i full gång, men vi expanderar sakta men säkert. Förhoppningsvis kan vi lägga mer krut på det inom kort.

Q: Hej! Jag är också på tjocken och liksom du har jag funnit att stretchiga pennkjolar funkar bra som gravidplagg. Jag har dock problem med trosor och strumpbyxor – hittar inga tjockare gravidstrumpbyxor nånstans, och vanliga smickrar inte kulan. Samma med trosor – vanliga höga hamnar nu under midjan och ger lite dubbelmage, och låga bryter av det strömlinjeformade siluetten, särskilt bakifrån. Har du samma problem? Har du nån lösning? Vänliga hälsningar,
Linda
A: Hej Linda! Grattis till graviditeten måste jag ju säga då! Jag kör på H&M:s gravidstrumpbyxor. Tycker de är himla bra och går liksom hela vägen upp. Gällande trosor har jag mamma-trosor (GIGANTISKA) från Lindex. De har grymt bra passform (med veck på sidan där magen får plats), men är av fullkomligt usel kvalité. I stort sett alla har gått sönder i resåren. Håller en graviditet, men inte längre (skär i mitt miljösamvete). Så tyvärr är jag inte till så mycket hjälp i trosfrågan, men kan satsa 100 spänn på att det är någon av alla underbara läsare som har ett tips på lut. Anyone?
Kram emma

220430
Avslutar med en bild på den här slitungen. Moi hemma i Värmland.

Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar

Halloj vänner!

Här kommer de första svaren på era frågor. Blev en del megalånga svar, opps, men jag ballade helt enkelt ur. Nästa hop av svar kommer senare i veckan.
Trevlig läsning!
IMG_6384

Q: Kanske en konstig fråga, men det är ändå något jag funderat kring när det gäller bloggare med ”utpräglad” klädstil: Går du någonsin utanför dörren osminkad med mjukisbyxor och håret på sned som oss vanliga dödliga, eller är du alltid så där snygg?
/Emma

A: Om jag gör! Jag är högst dödlig (även om jag inte vill tänka på det nämnvärt), med skruttiga fuldagar, megastora finnar i pannan, trötta sovvirvlar på bakhuvdet och latdagskläder. Gärna nära till hands, direkt när jag kraschar efter jobbet. Jag är som människor är mest, även om det är en nyanserad bild som jag ger här. För mig finns precis lika många dåliga dagar som för alla andra, lika många tårar och fula, osminkade grinfejs, men jag slänger inte upp en kamera i nyllet på mig själv när jag känner mig som skruttigast. Det är nog ganska få människor som gör.
Jag hyser ett enormt intresse för vintagekläder, och det är just därför de visas här, även om jag lätt skulle kunna fylla en hel blogg med kalasbyxor. Men mitt intresse för kalasisar är till närmelsevis inte lika stort som det för välskräddad vintage med historia. Ännu.

Just precis nu lever jag i min mjukdress (eftersom jag spenderar så mycket tid sängliggande) vilket är en humoristisk syn – med magen som sticker ut som en välarbetad ölmage. Hade jag kunnat gå (vilket jag inte kan så bra) hade jag lätt gjort en turné till Coop i full preggo-uniform. Eller så hade jag tagit det högtidiliga tillfället i akt (har inte varit på Coop på veckor!) att klä upp mig, bara för att jag just inte vistas ute bland folk så mycket.
Hoppas att det var svar på din fråga =)
Kram emma

IMG_5238

Q: Hej fina Emma <3 Kommer ni alltid att bo i Stockholm eller kan du tänka dig att flytta om ni tex skulle vilja bo i ett hus? Hur har vanliga familjer råd att köpa större lägenheter eller ett hus där? Verkar så fasligt dyrt ju! Alla tjänar ju inte massor med pengar.. Du kanske vet lite mer hur det funkar där uppe.
Tack för att du förgyller internet,
Rebecka

A: Hej och tack för ditt fina pepp! Ja, det där med boende i Stockholm är ju en följetång i fyrahundraåttio delar. Just precis nu vore drömupplägget att bo i Midsommarkransen (inte nödvändigtvis i den lägenhet vi bor i nu) och ha ett litet torp på landet. I framtiden drömmer jag nog om ett hus, men eftersom det är så fasligt dyrt så blir det nog utanför stan. Kanske i en helt annan stad – vem vet? Jag känner mig otroligt öppen inför framtiden. För mig känns Stockholm mest som en kul kuliss, som är fylld med en hel massa människor som jag älskar. Men flyttar de, ja, då förstår jag inte riktigt finessen med Stockholm även om det finns mycket ball, härliga häng och mysiga smultronställen. För egen del spelar det ingen roll om jag är på Hotell The Ritz i Paris eller gräsplätt i Vagnhärad, om jag är med människor jag tycker om. Är jag däremot själv, ja då föredrar jag alltid Paris.
Och som svar på din fråga: Vanliga familjer har inte råd att bo i Stockholm. Hyresmarkanden är ett skämt och långt ifrån fungerande (det handlar inte om att bara stå i kö, utan när du har köat i ett helt liv så ställer hyresvärden krav på exempelvis inkomst). Inte okej.
Jag och John köpte en liten etta i Hornstull för massa år sedan, och det blev vår inträdesbiljett i bostadsmarknaden. Vi sålde den med vinst och köpte en större lägenhet utanför tullarna. Och så där kan man ju hålla på, jaga större och större, göra smarta bostadsklipp och så vidare.
I den här staden är prislappen bara siffror, inga pengar som man faktiskt skulle kunna hosta upp som vanlig dödlig människa. Lång utläggning, men kontentan är att jag drömmer om att bo i ett hus. Gärna på landet, precis så som jag är uppvuxen. Samtidigt har jag svårt att få ihop det i tanken, eftersom jag gärna skulle vilja ha alla mina vänner precis just där. Ett kollektivhus skulle vara optimalt om du frågar mig!

IMG_0830-Recovered

Q: Hejhej!
Stort grattis till det lilla knytet i magen! Jag undrar hur din 30-årsfest blev?
Kram Emma

A: Tackartackar! Jojomänsan, mina 30′s firades in med buller, bång och hela TVÅ fester. Jag hade bestämt mig redan vid 18 års ålder att min 30-årsdag minsann inte skulle firas i ett dunkel februariljus. Nope. Sommar skulle jag ha. ​Och om ödet gjorde mig till februaribarn, ja, då kan ju jag bestämma mig för att en gång fylla år i augusti. Sagt och gjort. Den 4 februari (min födelsedag) skulle helt enkelt inte firas. Vilket jag misslyckades med. Fick ett stycke överraskningsfest, trots mina försök att bara inte fira. Alls.

Ett halvår senare, närmare bestämt den 4 augusti, ställde jag till med garden party hemma i Värmland. Det kom en hel busslast med vänner, som hjälpte mig att dansa in de 30. Och det gjordes med råge kan jag säga. Du kan se bilder från festen här: Gardenparty: Blixtar och dunder – magiska under och Gardenparty del 2.
Q: Vilken storlek är du och gör du träning eller något? Kram!

​A: Svår fråga. Jag är ju ett stycke person med mina unika mått, och har svårt att passa in i någon särskild storlek. Det är just därför jag har letat mig in i vintagegarderoben, eftersom jag slipper missvisande storlekar där. Ofta är vintagekreationerna ​måttsydda efter en speciell kropp, vilket passar min kropp optimalt. Den finns liksom inget generellt med min kropp. Jag är nog en 36:a i midjan ( i vanliga fall), 38: a i ryggen, höfterna och låren. Men ibland även en 40. Beror HELT på plagget och hur det är sytt.
Och ja, jag tränar. Inte nu när jag är gravid (hade önskat, men foglossning satte stopp för mig ganska tidigt i graviditeten). Min bästa träning är raska promenader i kombination med styekträning. Promenaderna gör mig rörlig, på gott humör, rensar tankarna och tar bort varje tillstymmelse till stress.  De är heliga för mig.
Till detta styrketränar jag, eftersom jag älskar känslan av att vara stark.
Kram emma
IMG_4156 IMG_7338-2

Q: Hejsan! Jag undrar hur det kommer sig att du började använda vintage-kläder. Beror det på hur de ser ut eller är det för att det är bra för miljön?
/Agnes
P.S. Grattis i förskott till lille bebis-Sundh!

​A: Hej Agnes och tusen och åter tusen tack!​ Mitt intresse för gamla kläder har nog alltid funnits på ett eller annat vis (jag är en riktig historienörd), men tagit sig uttryck på olika sätt. När jag växte upp (som yngst i släkten) ärvde jag alla mina kläder från syster, kusiner och sysslingar. Jag var sista anhalt kan man säga.
Då var det mest pratiskt och ekonomiskt smart. I övre tonåren började jag handla i stort sett alla mina kläder på Myrorna. Det blev mycket 60- och 70-tal, i kombination med indie-tröjan och Conversen. Letade upp tyger som jag sydde linnen, klänningar och slaniga tygpåsar av. Då handlade det mest om sökandet efter min unika stil, plus att det då var extremt billigt med secondhand = bra för en fattig student.
Mitt i det evighetslånga secondhandletandet hittade jag allt äldre plagg och snart insåg jag att de där gamla kläderna hade bättre konstruktion, bättre kvalité och var gjorda i bättre material. De blev aldrig så där slit-och-slängigt sladdriga som nya kläder blev. De var helt enkelt av bättre kvalité. Så jag började nörda in på vintage och ja, miljösmartheten kom på köpet tror jag bestämt.
Kram emma
gravid emmas vintage

Q: Hej Emma!
Gud så spännande med den lilla krabaten som lever låda i din mage. Nu har jag följt din blogg så länge att jag går på helspänn härborta och bara väntar på när du ska föda.

Jag har några frågor när det gäller graviditet och om det går bra tänkte jag ställa dem till dig. Du behöver inte svara om du inte vill.

Jag funderar mkt på bristningar och andra saker som kan hända kroppen i gravidtider.
T.ex. bristningar, är det något som du oroar dig för? Är det något som din partner oroar sig för?
Är du eller har du varit rädd för du eller din partner ska bli mindre nöjd över hur kroppen förändrats efter graviditeten?

Tack för att du har en fin och en superpeppande blogg!
Ps. Jag förstår om du inte vill skriva om din partner.

Vänliga hälsningar
Bella

A: Hej Bella! Ja, alltså det är lite ofattbart att det är en människa i mig. Stört alltså! Och den människan är en person som jag snart kommer få träffa. PIRR!
Tack för dina frågor, jag ska försöka svara så gott jag bara kan.
Först och främst, gällande bristningar och kroppens förändring. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på just bristningar. Jag har smörjt magen med mandelolja, mest för att det har kliat, men tänker faktiskt inte nämnvärt på just det här med bristningar. Det är liksom så mycket annat häftigt som händer i kroppen att det utseendet någonstans kliver ner på viktighetslistan. Jag är mest fascinerad över att kroppen under nio månader håller på att bygga om sig själv för att en bebis ska trivas därinne. Och jag har verkligen följt kroppens förändring med fascination, en hobby som jag och John har tillsammans.
Den största förändringen – förutom magen – är att jag blivit rundare om armar och ben. I kombination med att jag inte kunnat träna alls under den här graviditeten, så är det liksom inte så mycket fast hud. Utan jag är väldigt … mjuk. Jag tänker att den lilla bebisen kommer att gilla det. Och jag gillar det också på något vis (även om jag fick en chock första gången jag såg mig i en helspegel). Kan picka John på axeln och säga ”känn här, vad mjuk jag är” och sedan konstatera stolt att det är dubbelt så mycket Emma just nu. För mig handlar det mycket om inställning. Ett val jag gjort helt enkelt. Antingen lägger jag energin på att noja över kroppen, längta tillbaka till den kropp jag hade och har lite ångest över det. Eller så gillar jag att min kropp är så himla cool som bygger om sig själv och gör det göttigt för bebisen (med lite hjälp av glass och colasås). Allt har sin tid tänker jag.
Just nu längtar jag till exempel efter att komma i gång med mina promenader, mest för att jag saknar mina muskler och spänst. Men det har ganska lite att göra med kroppens utseende (kan erkänna att det vore ball att bära sina vanliga kläder once in a while). Något säger mig att jag liksom inte kommer ha tid att stå framför spegeln och klämma och känna, och det ser jag mest av allt som en befrielse.
När det gäller min partner så tycker han att det är en icke-fråga (var tvungen att fråga honom) och det viktiga för honom är att jag mår bra.
Jag själv är ganska säker på att han kommer att älska mig oavsett hur jag ser ut, och kanske ännu mer när det syns att jag har burit hans barn i min kropp. För det är ju något vi har påverkat tillsammans. Att vara gravid är ju inte bara min doing så att säga.
Den där kärleken är större än en spegelbild tänker jag. Skulle John vara missnöjd över hur jag ser ut, ja, då vettetusan om jag skulle vilja vara ihop med honom.
Så han får snällt älska mig som jag är <3

Kram emma

Ställ en fråga vettja!

IMG_9791

Festar till denna fredag med ett stycke frågestund (det var så fasligt länge sedan)!
Pilla ner något du tänkt på, storslagna funderingar och önskeinlägg i kommentarsfältet nedan (eller om du hellre vill skicka ett mejl till emma@emmasvintage.se) så ska jag svara så gott jag kan.

Vegomat-tips-jakt, preggo-grubbel, vintageinredningsundringar, frisyr-knas-funderingar, bebistankar eller driva eget-frågetecken – you name it! Fråga vad du vill.

emmas-vintage-fashion-league-damernas

IMG_48271

Q&A: Större lägenhet, gravidkläder & en preggo-verktygslåda

Medan snöovädret härjar fritt utanför sovrumsfönstret, så tänkte jag – nedbäddad med glasögat på sned – passa på att svara på ett par kommentarer som kommit in den senaste tiden. Utan inbördes ordning. Fler svar kommer inom kort, så saknar du svar på just din fråga – håll ut.  IMG_5990

Bilderna i tidningen Älskade hem är tagna av den förträffliga Jessica SilversagaIMG_6161

Q: Du har så fint, och detta har egentligen inte med någonting att göra.. men hur tänker du kring möblerandet och att pussla in en bäbis i en tvåa? Vill gärna ha en bäbis och bor också i en tvåa som jag älskar, och inte vill/kan flytta från i första taget. Får man se förvaringslösningar framöver kanske? Eller möbleringstips?? :) tack för en peppig blogg!
A: Hej! Och tack för peppet! Vi kommer att bo kvar i vår lilla Midsommarkransen-tvåa så länge vi bara kan. Planen är att bo litet i stan och sedan ha ett torp någonstans på landet där vi kan sträcka ut oss. Om vi inte ballar ur och flyttar från Stockholm vill säga. Vi pratar just nu om ungefär 10 olika framtidsscenarier, var vi kommer att bo, hur vi kommer att bo och när vi vill bo just så. Men det lär dröja ett par år innan vi kommit fram till något vettigt och är redo att lämna allt det vi älskar med Midsommarkransen.
Vår lägenhet tänkte vi optimera genom att såsmåningom flytta vårt sovrum till vardagsrummet och göra om vårt gamla sovrum till barnrum. Alltså helt enkelt inte ha något vardagsrum. Vi hänger ändå så himla lite därinne, utan trivs bäst i köket och i sovrummet. Jag och John har bott pyttelitet sedan vi träffades, och är liksom kvar i tanken om att det där extrarummet (vardagsrummet i vårt fall) inte finns. Väldigt ironiskt, eftersom vi flyttade från vår lilla etta i Hornstull för att vi trodde att vi behövde något större.
Vi gillar att bo litet helt enkelt.
Gällande förvaring, så kommer det med all säkerhet ett dussin sådana blogginlägg de kommande månaderna och åren. Var så säker. Just nu stuvar vi undan mycket i koffertar och försöker optimera ytan på bästa sätt.
Kram emma

inredning merci by emmas vintage

Q: Hej hej Emma! Hur funkar det att läsa till ljuset från Merci-lampan? Funderar på att skaffa en till min soffa, men tänker att det kanske inte är tillräckligt riktat ljus eftersom där inte är någon skärm? Och heja dig för superbra blogg!
A: Tackilitack! Klart du ska skaffa dig en Merci-lampa! Finaste lampan ju. Det går alldeles utmärkt att läsa i ljuset av lampan, och att den inte har någon skärm är inget jag störts av. Ett tips är att sätta en dimmer vid kontakten till lampan, på så sätt kan du variera ljusstyrkan från mysbeslysning till läsläge.
Kram emma

IMG_3787

Q: Får jag fråga vad för en kamera och objektiv du har?
A: Klart du får! Jag har en Canon EOS 5D Mark II, och till den har jag två fasta objektiv, ett 35 mm och ett 50 mm.
Kram emma

IMG_2288

Q: Hej Emma!
En fråga är du emot vanliga mammakläder? I så fall varför?
Ja vet att de flesta mammakläderna är supertråkiga och inte så värst personliga, men det finns ju vissa bra baskläder man kan matcha med annat.
Bara nyfiken, du är jättefin i dina pennkjolar :)
/Kristin

http://www.drömhuset.nu

A: Hej Kristin! Det är få saker jag är strängt emot här i världen, och jag hyser inget agg mot mammakläder. Däremot har jag svårt att köpa kläder – gravid som ogravid – som endast ska bäras under en begränsad period. Det strider mot mitt miljöhjärta helt enkelt, men det ska tilläggas att jag inte dömer någon annan för att de köper preggokläder. Min höhgst personliga åsikt är att jag vill köpa kläder som jag kan ha en livstid, sommar som vinter, som jag kan nöta och bära oavsett hur min kropp ser ut. Ett exempel är mina pennkjolar som jag kan bära även när jag inte är gravid (kanske behöver sy in dem en aning dock), eller mina koftor som jag bär till ALLT. Året runt. Så det är absolut inget agg mot kläderna, utan snarare en önskan om att inte behöva köpa något nytt.
Kram emma

lilla lova knits

Q: Hej Emma!
Vad fin du är!
Hur mycket gravid/vänta barn-böcker, föräldratidningar läser du? Själv har jag inte läst nånting (själv i vecka 27), bläddrat lite i bokhandeln och i tidningskiosken, tycker mest att jag får mindervärdeskomplex av att läsa dem, allt jag ska/borde/måste göra medan jag är gravid och innan barnet kommer. Tar tips från vänner och familj och litar på min egen magkänsla än så länge. Gå aldrig in på Familjeliv.se har jag lärt mig, hemsk sida tycker jag. Hur förhåller du dig till allt det där som finns ute för småbarnsföräldrar?

Ha det gott!
A: Hej! Ja, svår fråga. Jag höll mig undan ganska länge, men nu suger jag i mig det mesta jag kommer över (men håller mig borta från skräckhistorier och opepp – sådant behöver jag inte. Jag är oroligt som jag är). Jag har även frågat vänner som har barn om alla deras tips, frågat om deras förlossningar, vad det tyckte var bra versus dåligt. Vad som funkade för dem helt enkelt.
Jag ser det som att jag länsar Clas Ohlson på ALLA alla verktyg de har, och sedan när jag kommer hem (är på förlossningen (som är det jag tänker på mest)) så kan jag solla och se vilka verktyg som jag behöver och som passar mig. Även om en vinkelslip är min vän Fridas bästa grej, Linda gillade bågfilen och Fatima lovordar gipsskruvar, så vet jag med mig att det bara är jag (och John) som vet vad som passar i min verktygslåda. Okej, jag har ingen aning om hur min referens till Clas Ohlson kom med i bilden, men let’s fortsätta:
Just för tillfället är John den som läser mest, vilket jag tycker är ganska skönt. Han sollar och vidarebefordrar sedan kortversionen till mig. Det känns himla skönt på något vis, att vi är två om verktygslådan. Och att vi tillsammans kan hitta verktygen och solla bort att skräp som bara förstör (allt det där som ger mindervärdeskomplex och oroar i onödan). Men alltså det är ju jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med. Det är mycket information från olika håll som ska processas och samtidigt som folk är fullkomligt galna i att ge råd om allt som är farligt för ens ännu ofödda barn. Alltså det är svårt. Svårt att inte få en gnutta ångest, även om jag garanterat är den som tänker mest på allt som är farligt. Det handlar ju trots allt om mitt eget barn. Vissa dagar vill man bara sätta en kork down there och bara säga ”det blir inget av detta föderiet, jag åker till Paris istället”.
Jag tror någonstans – liksom du – på magkänsla. Och min alldeles unikt sammansatta verktygslåda. Det har fötts barn under tusentals år, och människosläktet har ju uppenbarligen överlevt utan att man har både ett babynest, fixat fyrahundratrettiontvå bodys i ekologisk bomull (och hunnit tvätta dem innan), laddat upp med färdiglagad mat i frysen och har fixat i ordning en perfekt bebishörna. Sedan är det så klart en bekväm bonus om man har gjort allt det där, men vi är inte mer än människor.
Säger hon som just nu tittar på ”bebishörnan” = spjälsäng full i bös och som just nu agerar klädförvaring.
Okej, lång utläggning. Sammanfattning: 1. Jag saknar uppenbarligen Clas Ohlson. 2. Allas upplevelse är unik, så alla måsten och borden kan man se som riktmärken som fungerade för andra. 3. Jag sollar friskt bland informationen – och då tillsammans med John.

Q&A: Den stora kärleken, katt-längt och att köpa spjälsäng i vecka 19

mg_2128 IMG_5649 IMG_1239-11
Q: Hellu, älskar att läsa andras kärlekshistorier så min fråga är när, hur och var du träffade mannen i ditt liv.
Caroline Olsson

A: Hej Caroline! Jag älskar också att läsa andras kärlekshistorier, jag kan gotta mig i dem i timtals. En av de finaste storys jag vet handlar om en nära väns farmor som jobbade på kondis. Varje dag kom en ung karl in och beställde ett glas mjölk – bara för att han skulle få en skymt av denna stiliga fröken. Och där började deras kärlekshistoria. Jag tycker om de där historierna, för kärleken kan liksom stiga in genom dörren, be om ett glas mjölk – när man minst anar det.
Mannen i mitt liv är John. När jag träffade honom så föll allt på plats, han var min pusselbit. Min själsfrände. Här kan du läsa om vår minst sagt speciella kärlekshistoria. Hoppas du gillar.
Stor kram emma

IMG_8185

Q: Hej Emma!
Missade denna frågestund och satsar på nästa med en kanske känslig fråga men för mig ett verkligt etiskt dilemma när det kommer till graviditet, jag är själv 31 och vill gärna ha barn snart och undrar helt enkelt hur du ställer dig till kub-testet och dess underlag för ev. beslut att fortsätta sin graviditet? jag tycker det är mycket skrämmande att människor väljer att ta bort ett barn som visar sig ha downs syndrom, samtidigt vet jag inte hur jag själv skulle reagera om jag väl stod in för det beslutet själv vilket jag skäms för och vilket gör att jag helst bara skulle vilja undvika att ta det för att ha det beslutet i mina händer.
Elin
A: Hej Elin! Tack för en viktig och intressant fråga. Jag och John stod inför valet att göra KUB-test och valde att tacka nej. Alla har olika skäl till att göra KUB, så jag kan bara utgå från mig själv i denna fråga. Och jag kan inte annat än att hålla med dig.
Jag och John fick missfall för ett år sedan och det dröjde innan vi blev gravida igen. Att då – när vi fått vänta så länge – ta bort ett barn på grund av ”dåliga odds” fanns – och finns – inte i vår tankevärld. Vårt första ”barn” sållades ut automatiskt genom missfall. Kroppen tog hand om det som ändå inte var livsdugligt. Där gör kroppen och naturen ett val.
Jag vill inte sitta med den makten att bestämma vad som är livsdugligt och inte i mina händer, jag vill få det barn som det var tänkt att jag ska få. Och jag kommer älska det no matter what.
Jag är en orolig själ och om jag känner mig själv rätt så skulle ett KUB-test gjort mig trillioner mycket mer orolig än vad jag är i dag. Och då är jag ändå rejält orolig. Men här är alla olika så klart.
Vill passa på att tipsa om ett himla bra inlägg om fosterdiagnostik som UnderbaraClara gjorde för ett tag sedan. Läs!
Stor kram emma

Q: Hur tänker ni kring namn? Vill ni ha klassiska/släktnamn, nya, mer moderna namn?
Jag är själv 16 år som började på gymnasiet (samhälle) för bara 5 veckor sedan, har du några tips inför mina kommande tre år?

Så kul med frågestund!
Emmy
A: Åh, hej Emmy, och vad spännande att du börjat gymnasiet (nu var det ju några veckor redan, men jag hoppas att du trivs). Gymnasiet var helt klart min bästa tid! Jag flyttade hemifrån, hade mitt första förhållande och så åkte jag med den vilda känslo-berg-och-dal-banan. Hjärtekrossad och dödskär om vartannat. Och så hade jag så förbannat roligt. Under den här tiden så träffade även några av mina allra närmast vänner. En drös skeva underbarisar. Och den kärlekshistorien kommer att hålla livet ut tror jag bestämt. Så mitt första råd är att njuta, ha roligt och häng med folk. Och plugga så klart, fast det ingår ju liksom.
Så var det ju det här med namn också. Vi har inte kommit vidare värst långt i processen. Vi vill ha namn som vi har en anknytning till på ett eller annat sätt. Vi får se vad det blir. Än så länge har vi bara en drös pöjknamn, så vi har lite att jobba på här om en säger så.
Stor kram och lycka till
emma

IMG_2908

Q: Hur går det med Sockan? Han skulle ju få ett nytt hem!
Stella
A: Åh, Sockan. Jag har så mycket längt i kroppen efter hans lurviga kattamage alltså. Denna gosboll till katt bor kvar hos mina föräldrar i Värmland tills vidare. På test. Det är optimalt på en del sätt (jag får fortsätta att ha honom i mitt liv), men jag är också inställd på att om det inte fungerar med allergier så får vi hitta ett nytt hem. Det känns som att jag får ha honom i mitt liv lite på låns. Det är skönt och smärtsamt på samma gång. Men mest skönt. Det viktiga är ju att alla mår bra.
Mest av allt är jag glad över att han trivs. När han var innekatt trodde jag att han var en komplicerad katt, men han var ju bara på fel ställe …

Kram emma

vintagefabriken-kassaapparat-1 vintage_möhippa_7041_2 IMG_3110 IMG_0732

Q: Hej Emma! Måste få börja med att säga att du är alldeles underbar, interners största glädjekälla!
Och sen har jag lite frågor gällande Vintagefabriken:

1. När har ni öppet, jag tycker att jag har letat så flitigt på eran hemsida men inte hittat något som besvarar denna fråga. Antagligen så är det jag som är otekniskt men vill så gärna besöka er lilla fabrik snart så jag frågar här. När har ni öppet?

2. När man går in på er hemsida så har ni ett antal (gudomliga) klänningar, men när jag sett bilder från butiken innefrån så ser ni ut att ha betydligt mer till försäljning. Säljer ni ”endast” det som finna på hemsidan eller finns det mer i butiken? Tacksam för svar!
Nyfiken i en strut
A: Hej Nyfiken i en strut. Vad gullig du är! Dina ord värmer. Av allt jag vill vara här i världen så slår nog ”interners största glädjekälla” det mesta tror jag. De orden ska jag rama in, sätta upp på väggen och titta på när jag tvivlar.
Så till Vintagefabriken.
1. Du är så välkommen så! Numera – när vi har webbshop – har vi öppet varje lördag mellan klockan 11-16 och även kvällsöppet någon gång ibland. Tiderna kan variera, men vi är flitiga på att uppdatera vår Insta med senaste nytt, så kika där. Om du är nyfiken på när vi har kvällsöppet så kan du signa upp dig på vårt nyhetsbrev, där vi informerar om senaste nytt – rakt ner i mejlboxen.
2. Vi har ett hav av klänningar i butiken, och några få godbitar i shoppen. Vi hinner helt enkelt inte med att plåta av alla klänningar innan de säljs i shoppen. Så om du vill ha klänningshav så kom till butiken. Där har vi även massor av barnkläder, brudklänningar (en masse!) och fina asccessoarer.
Varmt välkommen och hoppas vi ses!

basker_emma_2 kopia

Q: Har du några tips på bra frisörer i Stockholm som friserar till inte alls för höga priser? Ditt hår är ju helt fantastiskt!
Kram
A: Tusen tack! Det är den eminenta Sarah Wing, Retroella, som fixar mitt hår. Och hon är också mitt bästa tips. Prisvärd, skicklig och enormt trevlig!
Lycka till med klippet!

IMG_4682

Q: Hej Emma! Blev SÅ glad när jag läste att ni väntar barn! Fantastiskt! Jag tänker att du är väldigt miljömedveten och försöker tänka på det här med kemikalier och så och undrar därför hur du tänker med ditt hår under graviditeten? Kommer du fortsätta bleka eller leva med utväxt?
Sofia
A: Vad glad jag blir att du blir glad. Ja, alltså jag är ju väldigt orolig men hoppas att det ska gå bra. Jag har slutat att bleka mitt hår helt (som jag gjorde förut) och nu gör jag skonsammare slingvarianter i stället. Det känns inte så där superduper bra att syssla med kemikalier när man är gravid kan jag ju ärligt säga och där är min frisör helt med mig.
Nu har jag en rejäl utväxt och ska till Sarah Wing på tisdag för att råda mot på barret. Vi får se vad det blir. Antagligen kommer jag sakta men säkert att gå mer mot min naturliga hårfärg. Vi får se hur det blir. To be continued.
Kram emma

Färgnegativ0162

Q: Hej Emma! Jag har liksom du genomgått missfall, men är nu gravid (en månad efter dig tror jag). Jag blir lite ledsen över vissa kommentarer på din blogg. De som säger ojoj, vad tidigt du köper ditten och vad skaffar datten. Jag vågar själv inte hoppas att den här graviditeten kommer gå bra, även om jag är i vecka 19 (på grund av tidigare missfall), men behöver inte andra som tvivlar min graviditet. Jag har fått så många ”oj, så du har redan köpt en spjälsäng” av nära och kära runt omkring mig och blir bara ledsen. Jag vill ju bara hoppas att allt ska gå bra liksom. Hur känner du? 
Anna
A: Hej Anna. Och stort grattis till graviteten. Det gör mig så glad att göra, även om jag inte känner dig. Det känns som vi är en liten klubb här på bloggen som alla ska ha barn 2015. Många med samma erfarenheter som du och jag. Det gör mig stark.
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i dina ord. Jag skäms ganska ofta över mina handlingar eller att jag räknar hem den här graviditeten innan barnet är ute, för folk har så mycket åsikter. Det kan vara allt från att jag berättade på bloggen ”redan i vecka 13″ till att ”oj, har du redan köpt kläder”. För mig är det viktigt att tänka positivt, att den här graviditeten kommer gå bra. Att jag liksom du fick missfall påverkar inte våra nuvarande graviditet, annat än att vi vet vad vi kan gå miste om.
Det skulle varken ge mig eller barnet något gott om jag bara gick runt och förberedde mig på att allt skulle gå åt pipsvängen. Jag vill ju njuta. Gå bananas på barnkläder, köpa barnvagn så fort jag bara kan, för det fick jag inte sist. Och sedan vill jag köpa allt begagnat … vilket kräver tid.
Jag oroar mig tillräckligt redan, men lite av oron släpper när jag fixar sådan där praktiska saker som just kläder, spjälsäng, skötbord och barnvagn. Det blir verkligt. Och lite som terapi. Som en enorm hoppfullhet i en liten kofta. Att det här händer verkligen nu.
Mitt råd till dig är att strunta i andras tyck. Du gör det som är bäst för dig, om det så är att vänta med allt fix till vecka 38 (om du mår bra av det), berätta för hela världen att du är gravid i vecka 7 (om du mår bra av det) eller köpa en spjälsäng i vecka 19. Ingen har rätt att tycka något om dig och ditt liv. Du gör som du vill. Kom i håg det.
Stor kram, massor av pepp och lycka till
emma

Ps. Bjussar på en bild på mig själv som spädis med strumpor på händerna. Man tager vad man haver.

Q&A: Jag som vild 25-åring, min stora förebild och Stockholms bästa frisör

IMG_7671

IMG_3147-2 IMG_1919-1 IMG_9270-3

 

Q: Hej Emma! Jag undrar om du har något drömresemål? I så fall vad?
A: Oja, helst av allt skulle jag vilja åka till Cuba! Det skulle vara grejer det.
Just nu tar jag det lite piano med resandet, eftersom det inte ens var ett år sedan jag och John var på Hawaii. Måste värna om mitt miljösamvete en aning innan jag sätter mig i ett flygplan igen.

IMG_57841 regnjacka

IMG_8814-2 IMG_6104-3

Q: Hej Emma och tack för en underbar blogg! Det är så roligt att följa din gravidresa. Jag har själv inga barn (och vet inte om jag vill ha några), men jag tycker ändå att det är spännande att följa. Jag undrar hur din stil har förändrats sedan du blev gravid?
Kram Alexandra. 
A: Hej Alexandra! Vilka fina ord och vad roligt att du tycker att det är roligt att följa min graviditet. Alltså det är ju en så svår avvägning det här med preggoberteriet. Jag vill ju fortsätta att vara jag, samtidigt som en så stor del av min tankeverksamhet går åt till det där barnet. Men jag försöker skapa någon form av balans.
Ja, det här med gravidkläder är ju inte min kopp te. Kläderna är ofta så generella, som att stilen ska suddas ut när en väntar barn. Min devis är att kunna använda samma kläder gravid som icke-gravid. Vi får se hur länge det håller, hahhaha. Är själv lite nervös inför åttonde och nionde månaden, så det får bli en överraskning för både dig och mig.
Just nu klär jag mig  mest i pennkjolar och koftor, något jag förvisso brukar göra under hösten och vintern, men kanske inte riktigt i den här utsträckningen. Jag älskar ju kläder med markerad midja – klänningar, kjolar och shorts – men eftersom min midja håller på att försvinna så är det inte direkt … aktuellt.
Men förhoppningsvis kommer jag i min garderob någon gång i vår. Ska onekligen bli intressant.
Kramar emma

25

Q: Om några dagar fyller jag tjugofem år! Kan inte du berätta vad du gjorde när du var tjugofem? Vad har förändrats? Jag har en inre bild av att trettio kommer vara min storhetstid… Dessutom tycker jag att det roligaste som finns är att läsa om andras uppväxt, tonår, familjekonstellationer och galna släkt osv. Ta med oss på en resa till sjuttonåriga Emmas Karlstad?
Tack för världens bästa blogg. Kram!

A: Grattis! Hoppas du får en underbar 25-årsdag och att du firar med pompa och ståt. Det ska man göra när en fyller år tycker jag.
Vad jag gjorde när jag var 25 år? Jag bodde i en etta på Högalidsgatan i Hornstull tillsammans med John. Jobbade på tidningen GLAMOUR, var ute och festade VARENDA helg, fikande ungefär varannan dag, anordnade fest för jämnan och bar ofta någon form av hatt.
Hängde ungefär alltid med Åberg, Lisa, Nina, Mick, Erik och Max och var mer vild än tam. Som ni ser på bilderna så satt jag nästan ihop med Lisa (det finns helt klart fler bilder på henne än på någon annan i mitt fotoalbum). Hon bodde bara några kvarter från oss och vi umgicks JÄMT (ps. Lisa, saknar att bo ett stenkast från dig!).
Mina ställen var Debaser Slussen, Trädgården (som då låg på Kungsholmen) och så en massa olika fik så klart. Tog mängder av kort, men hälften var ju suddiga. Hade väl inte tid med något annat.
På Midsommarafton som 25-åring friade jag till John. Det var natt, jag hade badat i sjön och var spritt språngande. Minnesvärt. För båda parter.
Vad som har förändrats är väl att jag inte är ute varenda helg längre. Jag kan ha sagt som 25-åring att jag skulle dö om jag slutade gå ut på klubb. Det gjorde jag inte. Den största förändringen är väl att jag gör väldigt mycket mer varierade saker nu. Förr var det bara drinkar och härj, E4:an till förfesten och sedan raka vägen till ”Gå”. Nu plockar jag det bästa ur kakan och svänger ihop mitt eget recept.
Jag tycker fortfarande att det är precis lika roligt att härja runt, anordna fest och dansa till solen går opp, men känner mig också fullt tillfredsställd med att spendera en helg i svampskogen. Det är väl den största skillnaden skulle jag tro. Rastlösheten är inte lika påtaglig. Jag kunde ju få dåndimpen och megaångest om jag inte skulle får ramla runt på en vecka. Och det fanns nog en osäkerhet där också, att mina vänner skulle glömma mig, att jag skulle missa något, inte hänga med i tugget, att livet skulle passera eller att jag skulle försvinna i en beigehet. Men så var det ju inte heller. Jag var så upptagen med att fånga varje sekund av livet att jag inte hann att njuta. Men jag kommer nog alltid vara mer vild än tam, det tror jag allt.
När det gäller min uppväxt, så kräver det nästan ett eget inägg tror jag bestämt. Återkommer om det =)
Stor kram emma

monica_zetterlund

Q: Stort grattis till graviditeten och tack för en toppenblogg! Här kommer en fråga: Vilka är dina förebilder och varför?
Hanne
A: Åh, tack, vad snäll du är. Jag beundras av människor som vågar vara sig själva, oavsett vad andra tycker och inte gör skillnad på folk. För mig är det så ointressant med tjusiga titlar, milslånga CV:n och creddigheter. För mig spelar det bara roll om jag får en varm känsla i kroppen av personen därinne, bakom skinn, kött och ben.
Min stora idol är Monica Zetterlund. En rivig böna, ett bombnedslag med obeskrivlig humor och ett lingonris i ett cocktailglas. Hon vågade säga ifrån, stå upp för sig själv och gjorde inte skillnad på fölk å fölk.
Jag gjorde faktiskt ett inlägg just detta för länge sedan, det inlägget hittar du här: Monica Z – ett lingonris i ett cocktailglas

Kram emma

 

IMG_0832

Q: Vet att du är blond från start, men ditt hår är ändå helt amazing för att vara blekt!! Vem är din frisör? Sharing is caring <3
OCH vad är dina bästa studentshoppingtips (långt ord) i stockholm?
http://hanniiwh.wordpress.com
A: Halloj! Och tack för fint smicker! Vet du vad, jag är inte så där värst blond naturligt. Jag är mellanblond, råttfärgad, beige, alla de där nyanserna som känns odefinierbara. Jag bleker mitt hår hos den fantastiska frisören Sarah Wing aka Retroella, som jag skrivit boken ”Vintagefrisyrer” tillsammans med. Hon är bäst, trevligast och roligast i stan!
Och så till studentshoppingtipsen i Stockholm. Som den vintage- och miljönörd jag är måste jag ju tipsa om Old touch och Emmaus vid Slussen. Bra, prisvärt och mycket spännande.
Här hittar du en stor guide till Stockholms bästa vintageshopping (om du frågar mig).
Mysiga småbutiker med alltmöjligt hittar du på Södermalm, antingen runt Zinkensdamm, Mariatorget och i Sofo. Stor lycka till!
Kram emma