Q&A: Gravidnojor, mina ställen på Gotland, syskon och blommig tapet

asos dress 50's vintage by emmas vintage

Q: Hej Emma! Jag undrar var din blommiga klänning kommer i från, den som du bar på midsommar? Är den ny eller vintage
Tacksam för svar. 
Elin
A: Hej Elin! Den blommiga klänningen kommer från Asos. Jag köper ju inte nyproducerade klänningar så ofta, men denna kunde jag bara inte motstå.
Asos är faktiskt ett hett tips när det gäller kläder, särskilt klänningar i vintagestil. Bara man tar sig igenom alla tusentals plagg kan man hitta riktiga guldkorn som är av bra kvalité, underbar passform och fina material. Inget sladder helt enkelt. Lite dyrare än billigtbudgetkapen, men så håller de i åratal också.
Kram emma

IMG_4078IMG_3137

IMG_3907 Q: Hej Emma.
Underbara sommarbilder! Får man fråga var på Gotland ni har njutit denna sommar? Skulle vilja hyra ett hus på ön nästa sommar och er plats verkar ju fantastisk. Har du andra tips på husuthyrning? Hälsningar Anna
A: Hej Anna! Tackilitackar. Jo serrö, Gotlandssemestern spenderades dels i Östergarn, som – trumvirvel – ligger på östra Gotland, men också på södra Gotland, omkring Burgsvik. Jag skulle verkligen rekommendera att hyra hus på södra Gotland, hur vackert som helst. Eller vad fasen, hela Gotland är ju helt magiskt.
Förra året hyrde jag och ett par vänner ett hus utanför Hemse, via en av alla stuguthyrningssajter. Spana in stugknuten.com eller stugnet.se.

IMG_0768 IMG_7231

Q: Hej Emma! Tack snälla för din fina blogg. Blir så glad när jag går in här!
En liten fråga.. Har precis fått veta att jag är gravid (hurra!!) och är nu nojig!! Hur släpper man det? Vill ju att allt ska gå bra.. Hur tänkte du kring mat och så? Åt du buffér tex? (där maten stått framme ett tag).Hur tänkte du kring övriga livet? Vill ju inte trycka i barnet massa skit..

Kram!!
Anna
A: Men hallå! STORT GRATTIS! Vad roligt! Ja, det här med oro är ju ett gissel. Jag var sjukt orolig och nojig, vågade liksom knappt träna för att jag var orolig att barnet liksom skulle pluppa ut. Men jag tror någonstans att oron liksom har en uppgift i graviditeten, så man får förbereda sig, försöka förstå och förhålla sig till vad som är på gång och även bestiga orosberget.
Mitt tips är att omge dig med peppiga människor som inte ökar din oro, jag menar, man är ju orolig som det är, en behöver inte att människor breder på det så att säga. Jag hade till exempel ont i magen under hela graviditet, något ett fång människor ifrågasatte med ”oj, ska det vara så?” eller ”men det ska man väl inte ha?”. Det skulle det tydligen för därinne låg en kärnfrisk Majken.
Så ta ett kliv från människor som gärna vill dela med sig av allehanda oro, basunerar ut skräckhistorier som de hört eller tenderar att liksom trycka på dina orosknappar.
Kom i håg att allt oftast går bra, allt annat är tråkiga undantag. Gällande mat så åt jag efter livsmedelsverkets rekommendationer, åt ekologiskt och undvek mat som kändes lite tveksam.
Men.
Till denna rena, härliga livsstil plussade jag på ungefär tjugo kilo pizza, två ton satsumas, fyra kilo chokladglass med colasås, coca cola och några wienerbröd på det. Jag som annars äter uteslutande fiberrik, nyttig, ekologisk mat ballade ur totalt och liksom ”hängav mig” åt … skit. Det berodde liiite på att jag mådde illa hela graviditeten och dessa saker gjorde att illamåendet lättade för en liten stund (särskilt satsumas).
Så kontenten? Jag trodde mig äta väldigt bra (hej ekologiskt liksom), men sedan sockrade jag på med allsköns fettbomber. Inget jag kan rekommendera kan jag säga.
Snabb njutning – långvarig baksmälla.
Med en bebis i magen kändes det – med undantag för mina onyttiga cravings – tusen gånger viktigare att ta hand om mig, undvika kemikalier och gifter av alla de slag.
Jag blev än mer medveten om vad jag stoppade i mig (nåja), men också vad jag hade på mig. Använde uteslutande ekologiska produkter och slutade blondera håret (slingade håret med milda produkter, rekommenderade av min frisör).
Dessutom tillverkade John ekologisk kroppslotion till den växande magen och ömmande benen. Han ville ju också att magen skulle ha det allra bästa (recept på ekologiska kroppsprodukter hittade han på Evelinas ekologiska).
I livet i stort så var jag hemskt nojig under min graviditet. Det var bra på så sätt att jag detoxade mitt liv på kemikalier, men dåligt för att nojigheten satte käppar i hjulet för njutningen. Ett exempel var att jag inte vågade bada (och du minns ju säkert exakt hur varmt det var förra sommaren), men i slutet av graviditeten så checkade jag in på Centralbadet, badade, lyxade med gravidbehandling och fasen alltså, det var det bästa jag gjort.
Men som sagt, jag tror att oron har en uppgift, man liksom processar hela upplevelsen.
Stort lycka till nu!
Kram emma

Tjörn Sweden vintage dress emmas vintage

Q: Hej, var finns dessa vackra ljunghedar på Tjörn?
Vilka vackra bilder!
Ingrid

A: Hej Ingrid! Visst är det vackert? Detta lila hav av ljung finns uppe ett berg vid Kyrkesund på Tjörn. Min bästa plats!
Varma hälsningar
Emma

218890

Q: Hej! Vilka fina bilder! Funderar på om du har några syskon? Det har du säkert redan svarat på någonstans kanske..
Tjusig mamma & snygg pappa asså! Och Värmland i sommarskrud går ej av för hackor. Vi angör Karlstad på söndag. Kram och tack för fin blogg med inspirerande foton
Martina
A: Hej Martina! Jajemänsan, jag har en storasyster som heter Ellen. Hon är tre år äldre än jag, bor (liksom jag) i Stockholm, är en haj på teknik och har lärt mig allt från hur man sportar festival till hur man afternoon tea:ar (se ovan) och leker kontor i sann Dallas-style.
Kram emma

IMG_2418

 

Min syster och ett stycke gravid jag. IMG_5315

Systra mig och hennes man.

tapet blommig inredning tapeter emmas vintage

Q: Jag är i tapetletar-tagen (första egna lägenheten byggs i skrivande stund – tjohoooo)! Vart är eran tjusiga tapet ifrån? Den är nog ganska exakt vad jag letar efter!
A: Men åh, vad spännande! Den blommiga tapeten som sitter i vår hall kommer från märket York och är inköpt via Engelska tapetmagasinet.

 

Q&A: Vänskap, gul regnjacka, rosa gardiner och en drös Maui-tips

Halloj! Det bara rullar in frågor i kommentarsfält och via mejl, hurra så roligt! Här nedan svarar jag på några av de frågor som kommit in, fler svar kommer inom kort. Har du en fråga är det bara att ställa den i kommentarsfältet.
Stora kramar
emmaRom emmas vintage

Q: ÄLSKAR dina runda solbrillor. Vart hittar jag likadana?
Johanna
A: Mina runda solglasögon kommer från Monki, kostar en hunka och sitter perfekt på nästippen.
gravid

Q: Hej Emma! Grattis till Majken ännu en gång. Här kommer en liten fråga. Hur ska man hantera negativa människor? Har en vän. Otroligt rolig när vi träffades men det har bara gått utför. Nu beter hon sig som en ung kvinna mitt i puberteten. Korta svar, konstiga blickar, lång utläggningar om varför saker aldrig är bra. Och jag har alltid varit positiv, försökt i alla fall. Det är något jag är uppväxt med. Att se det från den ljusa sidan. Men jag står inte ut. Hur har du hanterat vänner som är negativa?
Bella
A: Hej Bella och tusen tack för dina fina ord! Hmm, tricky fråga alltså. För jag är lite som du. Obotlig optimist som KBT:ar mig genom vardagen från mörkt till ljust. Målar slarvigt tankarna i solgult istället för att leta efter skit i hörnen. Tyvärr är det ju som så att optimister är något av en energitjuvs bästa vän. Tänk dig själv, en söt läsk som aldrig tar slut. Slurp, slurp. Ett tacksamt offer för energitjuvar som suger ut allt tivoli och lämnar ett kalhygge efter sig.
Och vet du vad? Man behöver faktiskt inte ta det. Ta andra människors dåliga humör och negativa tankar.

För några år sedan var det några ytliga bekantskaper som (oberoende av varandra) ville ge lite ”konstruktiv kritik”. Läs: De ville förändra mitt sätt att vara (som passade dem bättre). Kontentan? Jag blev ett ihopplock av andra människors önskemål. Säkert himla praktiskt för dem, med en skräddarsydd vän, men fan vad det skavde i kroppen min. Det var ju inte … jag.
Så berättade jag om detta skav för en vän och då sa hon ”men Emma, du är ju underbar. Skit i dem och häng med mig i stället. För jag tycker om dig. Just the way you are” (Bridget Jones var inte så pjåkig trots allt). Och sådana där meningar borde en ju fan i mig spika upp på väggen, tatuera in i handflatan och omformulera till godis. Och äta upp.

Fuck it, här är jag och jag är så här. Med fel, brister och en massa kul. Take it och leave it.
Vill de inte vara med i min cocktail så är det välkomna att sondera vänskapsterrängen utanför Casa Sundh.
För så är det ju någonstans. Ibland ska man bara inte vara vänner. Matchen funkar inte. Kanske har man dansat sommargator fram, haft skitkul och lovat varandra evig trohet. Men så har en kommit in på varsinna avtagsvägar och hittar inte tillbaka till det där pirret där vänskapen mår bra. Där ekvationen går jämt ut. Det är sorgligt så klart, men en destruktiv vänskap är inget alternativ. Så är det bara.
Det jag försöker surra mig fram till är att matchen kanske inte funkar. Du kanske ska omge dig med människor som lyfter dig istället för att drar ner dig i gyttjebadet av evighetsklag. Och din vän kanske ska omge sig med personer som stämmer in i klagosången. De kan starta en kör. Skönt för alla parter.
För det är just vad vänskap är, en relation där man mår bra, känner sig stark, ger styrka, blir lyft, lyfter, älskar och älskar sig själv. Inte det motsatta. Det är något annat det.

Är det en ytligt bekant så tycker jag bara att du ska vända på klacken och gå åt andra hållet. Du har ingen skyldighet att stanna, lyssna och må dålig efteråt. Faktiskt.
Är det en nära vän, vars beteende (som du beskriver) bara gått utför, ja, då tycker jag att du ska fråga om det är något underliggande som skaver. Varför denna klagosång? Det kan vara bra att sätta ord på klaget, negativiteten och utsugandet. Många gånger vet ju människor inte om när de slukar energi.
För att inte tala om: Berätta hur du känner när denna buffé av misspepp dukas upp framför dig. ”När du svarar kort så tror jag att du är arg på mig, vilket gör att jag rannsakar mig själv. Det suger så enormt mycket energi att försöka tyda vad det är du vill”. Kanske har personen i fråga ett superbra svar som du kan lägga under kategorin ”hon är som hon är och det är cool” eller så har hon bara en tillfällig dipp? Vänskap är trots allt en relation som vilken annan. Ibland behöver man prata om den, sätta ord på saker som skaver och hitta lösningar – tillsammans. Korta svar och konstiga blickar är faktiskt inte okej om man inte råkar ha ransonering av ord. Det skapar osäkerhet, frågor och tvivel. Och det är ingredienser som inte hör hemma i en hälsosam vänskap tycker jag.
Självklart är livet bajs, piss och rinnande diarée ibland – som med all rätt kan tonsättas med klagosång – men det finns gränser. Både för hur mycket en får klaga (utan att göra något åt saken) men också hur mycket klag en orkar lyssna på. Det är ju inte en one way-upplevelse. Man är två i en relation.

Jag tycker att du ska dra öronen åt dig ifall du lämnar en dejt med en konstig magkänsla där du ifrågasätter dig själv, din person, ditt sätt att vara och vad du sa. Då kanske er vänskap slukar mer än vad den ger? Kanske behöver du en paus från personen i fråga? Omge dig med vänner som gillar din optimistiska cocktail helt enkelt, istället för någon som fokuserar på allt som är fel.
Stort lycka till och hoppas att det löser sig.
Kram emma

IMG_4549

Q: Emma – var har du köpt regnjackan? Så snygg!
Frida
A: Ett stycke gul regnjacka har jag köpt på Zalandos herravdelning! Hur fin som helst om jag får säga det själv.

blommig klänning by emmas vintage

Q: Hey! En liten fråga nu när jag flyttar till en mindre lägenhet, när du förvarar kläder på vinden, har du dem i kartonger eller lufttäta påsar? Doftar ju ofta lite unket i sådana utrymmen så undrar hur du löser det?
Taaack på förhand/ Malin
A: Halloj Malin! Mina kläder förvarar jag i lufttäta påsar, mest för att undvika skadedjur som gärna kalasar på kläder. De mest omåttliga förvarar jag hängandes (i klädpåsar) och resten i påsar med dragkedja. Lycka till!
Kram emma

IMG_36142IMG_2643

Q: Jag åker till maui om knappt tre veckor, har du kanske typ tre snabba top of mind-tips att dela??? har läst dina maui-inlägg såklart men frågar ändå om du har något annat specifikt eller hemligt. puss!
Vicky
A: Hej underbara Vicky och alltså avundsjukan över Maui-besöket. Vi ballade ju ur på Maui, sladdade runt i en convertible Mustang och hade ananaser på huvudet. Kortfattad reseguide, hahaha. Mina bästa Maui-tips är:
1. Bo i Napili, exempelvis Napili Shores Resort. Bästa stället enligt oss.
IMG_2765
2. Häng på stranden i Kaanapali, bodysurfa upp på stranden och gå därefter fem meter och beställ in en drink. Avnjut under bastparasoll och titta samtidigt på valarna som sprutar luft längre ut i havet.

IMG_1919-2
3. Se solnedgången – och surfarna – i Paia.

IMG_1832
4. Ta en tur på Hana highway, upp i regnskogen. Bada under ett vattenfall och låtsas att du är med i en 80-talsaffisch.
5. Är du äventyrslysten och icke höjdrädd, åk upp på vulkanen Haleakala.

IMG_3137
6. Häng på Big beach, ät mat från foodtrucks, bada i havet och surfa på vågorna.

IMG_3598-2
7. Köp färsk frukt – mangos och ananas – på Olowalu Juice Stand på Lahaina highway.

IMG_1307 MG_9546 IMG_0787 IMG_669311 IMG_5990-2

Q: Har precis hittat din blogg av en slump och tycker du skriver fint och publicerar fantastiska bilder!
Skulle gärna veta mer om dig (sånt som man vet om man läst bloggen länge, men som jag missat…) Vart bor ni (kanske lite hemma-hos bilder)? Hur och när väcktes ditt intresse för vintage? Vad jobbar du med (förutom bloggen)? Hur kom ni fram till namnet Majken? Vilka är dina favoritbloggar? osv…

Vi har också delat lika på föräldrarledigheten. Jag får ofta frågan ‘Men hur går det för din sambo, funkar det bra att han är hemma?’ Ja, det är klart det går bra, han är världens bästa pappa till våra barn! Ingen har någonsin ställt den frågan till min sambo om hur det går för mig… Så vi är ett tag ifrån att vara ett jämnställt samhälle. Jag hade inte velat skaffa barn med någon som inte tar samma ansvar som mig. Jag förstår att alla inte kan dela helt lika (jobbsituation, ekonomiskt, kan vara svårt om man har ett eget företag) men alla bör ta sitt ansvar, har fått så många dåliga bortförklaringar på varför pappan inte är hemma lika länge… Vill man så kan man ta några månader, eller kanske jobba 90% och hämta barnen efter lunch en dag i veckan för att umgås utan deras mor (detta behövs!). Ingen arbetsgivare är så hård att det inte funkar, då bör man söka ett bättre jobb.

Vi kom in på det jobbiga ämnet i mammagruppen en gång, vad skulle hända om vi blev långtidssjuka eller gick bort. Flera av mammorna sa att de inte litade på att deras sambo kunde ta hand om deras gemensamma barn?!?! Hur kan man skaffa ett och sen fler barn med någon då?

Så, då fick jag skriva av mig lite om föräldrarskap :) Det jag vill säga är att bra att ni delar lika! och du får gärna skriva mycket om hur det fungerar! och hur ni löser olika situationer!
Emma

A: Hej Emma och välkommen hit. Angående föräldrarledighet så inser jag att både jag och John har ett guldläge eftersom vi båda kan arbeta hemifrån och har flexibla jobb. Det är en lyx som inte alla har. Det ska man komma ihåg.
För oss funkar det optimalt eftersom jag är frilans och John jobbar med tidsbestämt projekt. Vi jobbar varannan dag och är hemma med Majken varannan. Ofta jobbar någon av oss hemifrån, vilket gör att vi kan hjälpas åt och kan dela första leendet, jollret och en rolig min. Det är fantastiskt. Och en lyx, det är jag fullt medveten om. Det är litet hattigt att jobba varannan dag, men det funkar. För oss. Givetvis kan jag kasta avundsjuka blickar åt människor som är hemma 100% och fullständigt kan hänge sig. Det vore grejer det!
Alla får göra som de vill, vad som passar dem och vad de trivs med. Inget alternativ är sämre än det andra och de som är hemma 100% är inte automatiskt mindre jämställda, på samma sätt som pappor som inte är hemma är sämre pappor. Dygnet har 24 timmar, och det är ju inte som så att man slutar vara förälder efter klockan 17, stänger dörren och går hem. Så om man är hemma dagtid 100% kan den andra parten ta kvällspasset, eller ta det största ansvaret under helgerna. Man kan dela på olika sätt. Det låter däremot sorgligt att personerna i din föräldrargrupp inte litar på att deras partner kan ta hand om barnet om något skulle hända dem. Där tror jag att det är viktigt att släppa in den andra partnern, låta den hitta sina egna rutiner och sätt. Just det där kämpar jag och John med varje dag när Majken skriker. Båda har en teori om varför hon skriker och båda har lika stor del kärlek och känslor med i det hela, vilket gör det hela svårare. Det viktiga, oavsett hur mycket föräldrarledig man är, är att man känner sig som ett team tycker jag.
Däremot så önskar att det blev mer jämlikt i synen på föräldrarledighet. Att det vore lika självklart för människor att John ska vara hemma, som det är att jag är hemma. Folk vänder sig ofta till mig och frågar hur det är att vara föräldrarledig. Inte konstigt, för det är så som det ofta ser ut i samhället.
När jag gav mig i väg på jobbmöten efter en månad möttes jag av ett hav av ”JOBBAR DU REDAN? VAR ÄR DITT BARN?. Svaret är enkelt. Barnet har en pappa. Och ja, det var ju ingen från frågade John vad fasen han gjorde på jobbet efter att Majken hade kommit till världen. När jag möttes av de där tveksamma ”jobbar du redan”-frågorna (som ofta följs av ett ”själv var jag inte utanför dörren på ett halvår”) så känner jag mig ofta rätt fesen som mamma. En massa borden knackar på prestations-axeln och påminner mig om att jag nog borde låsa in mig med mitt barn och slänga nyckeln. SOM jag har gråtit över det där, känslan av att vara en dålig mamma till min älskade unge. Men då påminner John mig om att när jag kuskar ut och jobbar, så får ju han vara med Majken. Om jag var hemma 100% så skulle han inte kunna vara det, och det har han ju rätt i. Då torkar tårarna ganska snabbt, men det är galet vad samhällets förväntningar gör med oss.
Nu till din andra fråga.
Och lite kort om mig. Jag är uppvuxen långt ute på landet i Värmland, älskar katter och att odla, pyssla och loppisfynda. Brinner för miljön, drömmer om ett torp på landet och  önskar att alla bilar var nedgrävda i tunnlar (= alla städer var bilfria). Sedan 10 år tillbaka jobbar jag som journalist. Genom åren har jag jobbat på Vecko-Revyn, GLAMOUR och Damernas Värld, släppt två böcker och startat två företag (mitt eget frilansföretag och även det kreativa kollektivet Vintagefabriken). Jag bor med min partner John och vår Majken i en två:a i Gamla Midsommarkransen, Stockholm, i samma trappuppgång som min vän/kollega/partner in crime Lollo!
Förutom bloggen jobbar jag som stylist, journalist och bland hoppar jag även in som redaktör på tidningar. Föreläser gör jag också.
Namnet Majken. Ja du, bra fråga. Både jag och John gillade namnet, plus att hon har namnsdag på Johns födelsedag (SOM ÄR I DAG, HURRA!). När vi dryftade våra namnidéer för vår barnmorska (som vi gillar) så sa hon ”Ni ser ut att ha ett barn som heter Majken” och då stod det klart.
Angående mina favoritbloggar så har jag en del drös. Tant Johanna, DrömmaUnderbaraClara, Sandra Beijer, Silversaga, Isabelle Pedersen och så vidare och så vidare.
Några bilder från mitt hem ser du ovan. Vill du ha fler? Ska jag kanske göra ett inlägg om min lägenhet?
Kramar emma

IMG_3110

vintagefabriken-kassa

Q: Har en fråga: era gardiner på Vintagefabriken, vet du var de är ifrån? Har ni sytt själva, vilket material? Vill så gärna ha liknande i mitt sovrum.
Jenny
A: Halloj! Gardinerna på Vintagefabriken är uppsydda av skickliga Lollo. Tyget köpte vi på Textilcentrum i Sundbyberg. Vi frågade specifikt efter tyg med vackert fall som lämpar sig för draperier. Och det blev ju himla bra alltså.

IMG_0967

Q: 1. Är det nåt som du önskar att du visste/hade blivit informerad om innan du blev gravid som du skulle vilja berätta för oss läsare? Typ som jag som fick hemorojder och blev livrädd, och sen när jag snackade med mina vänner visade det sig att typ alla hade fått det efter förslossningen. Varför pratas det inte mer om sånt!
2. Saknar du gravidmagen nåt?
3. Har du tips på några roliga och intressanta bloggar (obs, behöver ej vara bebisbloggar/gravidbloggar)?
4. Hur tänker ni kring miljö och bebis. Blir ju mycket blöjor och skräp nu liksom, jag kan få rå ångest av det och försöker verkligen att inte konsumera i onödan!

Kram och ha en underbar första tid med bebben!

A: Tusen tack kära du! Jag ska försöka svara på dina frågor så gott jag kan:
1. Ja, att amning kan ta tid, kräver tålamod och teknik (= ta hjälp!), att du blir en björnmamma (och tycker att obehagliga människor blir ÄNNU obehagligare), att du behöver lullas in i trygghet de första veckorna efter förlossningen och att när barnmorskan säger att det kan komma koagulerat blod efter förlossningen, så är det VERKLIGEN koagulerat (trodde att jag hade fått framfall och att min livmoder var på väg ut). Typ så.
2. Både ja och nej. Jag saknar det fantastiska i att det växer något i den. En väntar, drömmer och spekulerar, känner sparkar och hicka. Det är magiskt. Jag saknar också att det inger viss pondus, som att ”Här går jag runt och har något F A N T A S T I S K going on, så du kan säga hur mycket skit som helst, för jag bryr mig inte”. Lite så. Jag saknar den inte av anledningen att det är tungt och att Majken gör sig tusen gånger bättre i verkligheten än i fantasin.
3. Se svar ovan!
4. Ja, men jag håller med! Det är svårt. Men vi kompenserar med att köpa i stort sett allt begagnat (barnvagn, babysitter, babygym, skötbord, filtar och kläder), plus att vi bara köper ekologiska blöjor eller svanenmärkta. Vi har även skaffat tygblöjor där själva blöjan antingen går att tvätta alternativt kompostera. Vi har tyvärr inte kunnat använda dem ännu, eftersom Majkens navel inte växt ihop som den ska (och just dessa blöjor sitter precis på hennes navel), men vi tänkte köra på tygblöjor i sommar när vi är på landet.  Det blir fina fisken det!

Q&A: Ekologisk makeup, retroinspirerade glasögon och den perfekta barnvagnen

IMG_2606

Q: Hej Emma! Tack för en bra blogg, du är en sann inspiratör! Jag är en sådan där som sällan kommenterar utan läser varendaste dag i det fördolda. Men nu måste jag bara fråga om råd. Jag undrar om du har tips på bra ekologisk makeup? Vilket märke är bäst? 
Tack på förhand!
A: Hej och tack för din fina ord. De värmer ska jag säga dig. Vad för sorts ekologisk makeup så är du är ute efter? Foundation, puder, mascara, eyeliner – eller kanske rubbet? Mitt bästa tips just nu är Une, men jag tänkte faktiskt testa mig igenom den ekologiska makeup-djungeln och betygsätta alla produkter. Vad tror du om det? Skulle du gilla?
Om tillräckligt många läsare tycker att det är intressant (själv så är jag superpeppad) med ett test av ekologisk makeup, så kirrar jag med nöje.
Stor kram emmaIMG_4398

emmas-vintage-instagram-2
Q: Jag undrar något så enkelt som var dina dösnygga brillor kommer ifrån? Jag vill ha lika, eller så är det bara att du passar så bra i dom :)
Allt gott!
Malin
A: Hej Malin! Ja, låt oss bli glasögon-tvillingar! Mina glasögon kommer från Smarteyes. Och de bästa? De passar de flesta.
Jag köpte dem för en massa år sedan, men jag har sett att de finns i vissa butiker (utbudet skiljer sig åt mellan butikerna).
Stort lycka till!
Kram emma

15---2

Q: Hej Emma! Jag såg att er barnvagn gått sönder. Vad tråkigt. Ska ni köpa en ny, begagnad eller ska ni försöka laga den? Jag letar själv efter en fin barnvagn, gärna retroinspirerad, så jag är lite nyfiken. 
Anna
A: Hej Anna! Ja, det var hemskt synd att vår retro Brio-barnvagn gick sönder. Men det var bara en tidsfråga. Hjulet har hängt med på nåder de senaste veckorna, och nu gav ekrarna upp och hjulet föll av. Vi ska försöka få tag i begagnade hjul, men det kräver lite detektivarbete. Samtidigt är vi fullkomligt beroende av en vagn, eftersom det innebär frihet och promenader (något den här post-gravida kroppen mår otroligt bra av). Plus att Majken ÄLSKAR att åka vagn, somnar på två sekunder och sover i timtals.
Vi höll på att slita vårt hår häromdagen, visste inte riktigt vad vi skulle göra (vi vill nämligen inte köpa en ny vagn), men nu har det löst sig. Som tur är. Medan vi reloadar Blocket efter the perfect begagnade vagnen i retrostil, som enligt mig (tusen tack för alla läsare som tipsade om denna goding) är en Emmaljunga Mondial de Luxe i färgen Paris (så klart), så får vi låna en gammal retrovagn av Anna som plåtade boken Vintageparty tillsammas Martina Ankarfyr. Så himla, himla snällt!
Så snart är friheten tillbaka, HURRA!

Q: Hej Emma! Jag ska snart ha barn (jag är i vecka 38) och är nyfiken på hur kroppen mår efter förlossningen? Du har ju skrivit lite om det, men hur mår du nu? För ni har det ju ändå gått ett par veckor
Tacksam för svar. 
Lena
A: Hej Lena! Grattis till graviditeten och en stor fanfar på allt spännande du har framför dig!  Till en början kände jag mig som ett roadkill deluxe, hade ont i bäckenet och allmänt mörbultad. Konstigt vore annars, jag har ju skapat liv liksom.
Nu åtta veckor senare så känns det galet mycket bättre, men jag är fruktansvärt svag (note to my self: TRÄNA om du blir gravid igen) och lätt megamosig. Jag har fortfarande svårt att resa mig från sängen och soffan från liggande position, eftersom magmusklerna är ett minne blott. Men utöver avsaknaden av muskler så är alla krämpor borta. Däremot har jag mer att önska av den post-gravida degen som jag lever i just nu. Det bästa jag vet är att känna mig stark, och jag är allt annat än det just nu. Längtar efter att fylla ut degen med some pure muscles.
Drömmen just nu är att gå promenader med den där vagnen ovan och därefter få tag i en PT som är specialiserad på post-gravida kroppar. Jag är livrädd för att träna fel så att magmusklerna inte växer ihop eller att foglossningen kommer tillbaka. Så det står på att göra- och investeringslistan just nu! Stort lycka till med allt det fina som finns framför dig, gråt när du vill gråta och vila – mycket!
Stor kram emma

IMG_0026

Q: Hej Emma! Undrar hur det gick med förlossningsfrisyren. Blev det Magaretaflätor? Kram AnnaCarin
A: Hej AnnaCarin! Hahaha, nä, det blev ju någon form av Britney-tofs ändå. När jag gjorde de där flätorna var jag SÅ redo att föda. Men det var inte Majken. Dagarna gick. Frisyren monterades ner och ersattes av en tofs. Och när värkarna kom så ville jag inte riiiiktigt räkna hem det, så tofsen fick vara kvar.
Men det var en fin vision.
Kram emma

Q: Jag är mitt uppe i en masteruppsatskarusell (kan bäst beskrivas som kronisk pms, men det hjälper inte med glass) och det är därför det enda min hjärna är intresserad av  just nu. Därför undrar jag vad du skrev din uppsats om när du tog din examen?
Sen undrar jag också var när och hur du började blogga, alltså från allra allra första början :)

Stor kram!

A: Åh, I hear ya! Min B-uppsats i samtidshistoria skrev jag om Du-reformen (när en började du:a sina medmänniskor istället för att doktorinnan dit och överstelöjtnant Nilsson dit). Satt djupt nere i microfilmsarkivet på Kungliga biblioteket med alla skäggisar och myste. Min C-uppsats skrev jag om kvinnor i försvaret. Det var ju så intressant att en höll på att smälla av. Men. Jag fick en rest på uppsatsen vid opponeringen. När jag hade åtgärdat den hade det precis hade kommit ut en ny bok på ämnet, och jag var tvungen att göra ytterligare rester + 10 nya djupintervjuer. I samma veva fick jag fast jobb som journalist, så då stod jag inför ett val. Fokusera 120% på mitt nya jobb eller jobba i hjäl mig med både uppsats och nytt jobb. Valde det första. Så uppsatsen blev aldrig klar (eller så blev den klar två gånger, det beror på hur en ser det). Liksom alla andra genier så har jag med andra ord inte tagit ut någon examen. Så kan det också vara här i livet, och en överlever det också =)
Min första blogg startade jag 2005, precis när jag hade börjat jobba som journalist. I yrkeslivet ska en ju vara lite av en kameleont som anpassar språk efter målgrupp och tidningstitel. Någonstans mitt i det där korrekta och mallade ville jag skapa en fristad, där jag fick använda mina hittepåord, leka med språket och vara personlig. Bloggen blev min fristad. I och med att jag skulle gifta mig 2009 startade jag en ny blogg som handlade om upptakten till mitt bröllopet, min vardag och budget- och miljösmarta vintagebröllop. När jag var färdiggift fortsatte jag att blogga, men mindre om bröllop och mer om allt det där andra: min vardag, miljö och vintage (något som såsmåningom utmynnade i emmasvintage.se).
Tjing och STORT lycka till!
Emma

Q&A, del 1: Barnnamn, förlossning, amning och en fyr

Måndag. Och min första jobbdag. Pjuu.
Det tog två timmar för mig att slita mig från Majken i morse. Den känslan. Sedan ramlade jag hem redan vid 14-snåret ska jag erkänna. Men mest för att jag hade glömt datorladdaren hemma. På riktigt alltså. Inte låtsas-glömt den.
Mjukstartar denna darriga vecka med att svara på den första dosen frågor som ramlade in i går. Det blev en hel del förlossning-barn-preggo-relaterat just i dag, men av alla frågor som har dundrat in så var det ju allt mellan himmel och jord. Så roligt! Vill du också passa på att ställa en fråga? Passa på!
IMG_1824Q: Åh vad fint, längtar tills det blir min tur. Hur lång tid tog det innan du kunde gå ut och göra saker? Alltså hur mådde kroppen, typ två veckor efter Majkens nedkomst? Jag ska på bröllop en månad efter bf, hoppas att det ska funka!
Linda
A: Hej Linda! När är det din tur? Vad spännande!
Om vi säger så här: Jag var ganska mörbultad (överkörd-av-en-lastbil-feeling) de två första veckorna. Tålamod är kanske inte min starkaste gren och jag tyckte att återhämtningen tog en miljard år. Ont i stygnen (andra gradens bristning) och ett ömt bäcken (kändes ungefär som jag hade fött ett barn, och ja, det hade jag ju också gjort).  Efter ett litet, söligt hormon-breakdown dag 14-ish, där jag lämnade tåravtryck på Johns axel, kom det kanske fram att jag inte hade sovit så där jättemycket sedan förlossningen. Jag vågade helt enkelt inte sova. Trodde att Majken skulle dö om jag inte kontrollerade att hon andades varannan minut. Vi kan väl säga att taktiken att inte sova på 14 dagar, i kombination med hon skulle ammas och blöjbytas på varannan timme, inte är optimal för återhämtningen. John kom då på den finemang-iga lösningen att han skulle ta nätterna, så jag fick återhämta mig. Fram med ersättning, bröstpump och napp och då kan jag säga att det hände grejer. På en vecka tog jag mig från myrsteg till min vanliga gångtakt.
Allt är så klart individuellt och jaddijaddi, men det här med att få tid att sova, vila och ta korta, små promenader (vi snackar runt huset) var verkligen guld värt.
Nu har det gått en månad sedan Majken kom och jag känner inte av så värst mycket. Om jag inte går en långpromenad på fyra timmar, för då hälsa herr fogis på.
Klart att det känns lite (magmusklerna som inte riktigt finns där) och att jag är lite stel, men annars skulle jag säga att det gått över förväntan med hjälp av Johns återhämtningsrecept.
Kram och lycka till
emma

MG_8573

Q: Hur reagerade er vän Åberg när hon fick reda på att Majken fått ett av sina mellannamn från henne?
Grattis till en grym bebis och lycka till med allt nytt och gammalt!
Kram

A: Hahaha, ja, först förstod hon inte att Majken skulle få namnet efter henne. När hon insåg det så blev det många kattgråts-emojos kan jag lova.
Kram emma

majken emmasvintage

Q: Som nybliven mamma till en nu 5 månaders dotter (så fantastiskt) är en ju ganska sugen på en förlossningsberättelser.
Emma
A: Hej Emma! Are you sure att du vill höra? Okej, shoot!
This is my förlossningsstory:

På fredagskvällen började värkarna. De kom ganska sällan, var milda och snälla, men ändock värkar. De höll i sig under hela lördagen, men blev tätare och tätare. Jag gick runt här hemma med TENS-apparat och profylaxade mig igenom de elakaste varianterna, medan John klockade dem.

Vid tre-snåret natten mellan lördag och söndag kom värkarna allt tätare. När det bara var några minuter mellan värkarna ringde vi in till BB, som sa att vi skulle komma in.
Värkarna var fullt hanterbara, men, som sagt, täta. Eftersom jag lider av enorm feschlighetsångest (värmländskt ihop-koksord som betyder att man helt enkelt inte vill vara en mes) ville jag inte ta med hela BB-packningen. Tyckte att det var onödigt. Helt enkelt livrädd för att barnmorskorna skulle säga något i stil med ”vad gör du här, du är ju inte ens gravid. Du har bara ryggskott”. Jag förstod ju att just den meningen inte var så trolig med tanke på min lätt uppsvällda uppenbarelse, men rädslan att vara till besvär är något jag tampas med dagligdags.
Vi rullade in på Södra BB (med full packning trots allt), blev mottagna av gulligaste barnmorskan och knep åt oss det sista rummet. Trots att jag haft värkar i ett och ett halv dygn så var jag bara öppen futtiga en centimeter.
Tack, hej och hej då. Ville spika igen, packa väskan och dra till Barbados istället. Lite den känslan.

Eftersom värkarna var så täta avvaktade barnmorskorna för att se om förlossningen skulle ta fart. Men det hände inte så där jättemycket, förutom att värkarna blev kraftigare och mer smärtsamma. Ny, supergullig barnmorska, som guidade mig genom värkarna. Fick det briljanta tipset att sätta mig i duschen. Och där satt jag kan jag lova. Hela Hawaiis vattenfallsdepåer strömmade över min enorma kropp.

Det bästa tips jag fått. Mådde som en kung på min pall i duschen, och liksom vägrade att gå därifrån. Värkarna gjorde helt enkelt inte lika ont, vilket gjorde mig till en ettrig struts när någon antydde att jag skulle släppa duschmunstycket. Efter varje dusch var jag dessutom så avslappnad att jag kunde jag sova några minuter mellan värkarna. Vid 11-snåret var förlossningen igång. Efter några timmar tog de hål på hinnorna, värkarna blev mer effektiva och jag bad om epidural.
Blev bästis med lustgasen (kan eventuellt ha sagt till John att ”jag älskar dig. Och lustgas”) och vid 18-snåret kom narkosläkaren med epiduralen. Kombinationen lustgas och epidural var min räddning. Åh, maj låååård, vad jag mådde bra. Det kan även ha slunkit ur mig en liten kärleksförklaring till narkosläkaren. SÅ bra mådde jag.
Sedan kom krystvärkarna. Aj. Jag hann liksom inte fatta att det var skarpt läge. Förstod inte att det var krystvärkar jag kände (fast jag skrek ”JAG VILL KRYSTA”) och att jag snart skulle få träffa mitt och Johns barn.
Med hjälp av dragkamp (med en handduk) och krossande av Johns ena hand krystade jag ut något som jag sedan insåg var en bebis (pjuuu). Galenskap.
Ungefär så.
Nu när jag har skrivit ner allt så inser jag att Johns del inte finns med. Men jag kan säga att jag inte hade pallat en sekund utan honom. Hans del i förlossningen var monumental. Han var min länk, min tolk, min andra hud och min hjälte. Om jag gjorde den fysiska biten, så gjorde han helt klart den psykiska. När jag ville ge upp, åka hem och skaffa katt i stället, så omfamnade han mig och gav mig styrka.

Förlossningen gjorde ju fördjävla ont, men trots det skulle jag lätt göra om det, eftersom kontentan av all smärta var att en underbar Majken-bebis kom till världen! Men jag tänker mig en framtida förlossning med vissa modifikationer. En minneslista till mig själv för kommande förlossningar:

– Se till att barnmorskorna läser förlossningsbrevet (gärna så du ser), så att du kan släppa kontrollen.

– Säg ifrån om något känns fel och gör inte saker för någon annans skull. Om du inte klickar med barnmorskan, fråga om du kan byta! Gör det ont att sitta på pilatesbollar eller hänga i gåstolar? Gör det inte. Våga ställa krav. Min värsta känsla under förlossningen var att inte bli förstådd eller lyssnad på, och är det någon situation man inte vill vara i så är det just den.

– Bry dig inte om att vara så satsans trevlig (om jag mitt under brinnande förlossning bad om ursäkt till den nya barnmorskan för att jag inte presenterat mig? Svar ja). Lägg energin på att föda barn i stället.

IMG_1918

IMG_1846 IMG_1850

Q: Men var var var ligger den där superroliga fyren?
Katja
A: Hej Katja! Visst är fyren fin? Det var min kompis Mick som visade den för mig och John för ett par år sedan, och nu bara måste vi åka dit varje sommar. Fyren ligger i När på östra Gotland.

IMG_0026

Q: Hur mycket gick du upp i vikt under graviditeten?
A: Ja du, jag äger inte någon våg, på grund av att jag tycker att det är en fullständigt värdelös pryl (som folk ägnar alldeles för mycket av sin värdefulla tid). Vikten säger ju ungefär ingenting. Men nåväl. Din fråga handlade ju faktiskt inte om min inställning till vågar (hatar dem, så nu var det sagt), utan om något annat.
När jag var hos barnmorskan den näst sista gången så var det nog en 20 extra kilon. 3,6 kilo barn, en liter blod, en moderkaka, ett halvt hav av vatten, lite annat joxilipox och en hel massa kärleksfull, underbar padding på det. Endast det bästa – och mjukaste – för Majken. En vill ju inte att det ska vara hårt och kantigt därinne, eller hur?
Kram emma

IMG_5456

Q: Hej Emma! Hur går det för dig med amningen? Sitter just nu och ammar min tio dagar gamla dotter. Men såriga bröstvårtor, att dottern haft svårt att få grepp och amningsnappar har gjort amningen besvärligare än jag kunde föreställa mig. Kan du inte skriva och berätta hur du upplever amningen? Kram
Johanna
A: Hej Johanna! Mjaaaaaa, men amningen går det väl lite sisådär. Vi kan väl säga att jag är ett exklusivt microbryggeri. Jag producerar helt enkelt inte så mycket mjölk. Det kan ju bero på en hel massa saker: att amning inte är min pryl, att jag gör fel eller att jag inte försökt tillräckligt mycket. Troligtvis en kombination av allt detta. Men mest av allt det sista tror jag.
För mig är anledningen ganska ointressant. Huvudsaken är att Majkoberten blir mätt, nöjd och belåten.
Om jag hade haft Majken som en andra behå i fyra veckor, med blödande bröstvårtor som resultat, så hade jag säkert fått igång en hyfsad produktion. Men det har jag inte haft.
Redan innan Majken kom så bestämde John och jag att vi skulle introducera flaska och napp tidigt (mycket för att vi skulle kunna dela på föräldrarledigheten från start). Vi inhandlade en elektrisk amningspump, modersmjölksersättning och laddade upp för att Spendrups bryggerier skulle flytta in i vårt kök. Redan där hade vi någonstans satt ribban för amningen.
Direkt efter förlossningen började jag amma för att få i gång produktionen och ja, det gjorde ju fördjävla ont alltså. Jag pinade mig igenom ett par dagar med såriga bröstvårtor och rinnande tårar som följd, men gick sedan över till att pumpa (skonsammare för bröstvårtorna som vänjer sig successivt istället för hardcore-pang-på). Jag gav alltså upp hela prylen kanske snabbt.
Jag kände helt enkelt att nä, vet du vad, nu får det vara nog. Det måste finnas en gräns och den är nådd. Kände mig redan som ett roadkill efter förlossningen, med bäckenssmärtor, foglossning, ett hormonhärj och rejält sydd down there. Skulle detta härjade roadkill köras över en gång till?
Nej.
Till detta: Den enorma tröttheten och omställningen att fått ett barn. Gränsen gick vid bröstvårtorna. Tydligen.
Och eftersom vi var inställda på att skapa någon form av mix av flaska/amning, så brann det liksom inte i knutarna (bröstvårtorna). Om vi inte velat ha ersättning med i vår mix hade jag lätt tagit hjälp av BVC eller amningscenter (finns på vissa sjukhus). Jag har hört så mycket gott om dem! 

I dagsläget sportar vi mjölkersättning i flaska, en liten dos utpumpad mjölk och till detta så ammar jag när andan faller på. Det är en mix av allt. Och det passar oss.

Allt är individuellt, och för vissa går det enkelt, för andra inte. 


Kram och stort lycka till (hoppas att det blir bättre snart, och ta hjälp om du har möjlighet/lust).
emma

Ställ en fråga vettja!

IMG_0768

Efter 4 veckor 100%-igt Majken-häng börjar jag jobba lite smått i morgon. Jag och John kommer dela 50/50 på föräldrarledigheten från och med nu. Varannan dag frilansar jag. Varannan dag pussar jag bebiskinder, går långpromenader, tittar in i Majken-ögon, sjunger Pippi-sånger och ger mig fullkomligt hän åt min älskade lilla filur. Och samma visa för John då så klart.
Eftersom bloggen har varit ljum på inläggsfronten sedan Majken kom till världen, så tänkte jag att vi kunde festa till den första, darriga (och säkert känslomässiga) jobbdagen med sprakande frågestund.
Fråga vad du vill (i kommentarsfältet nedan eller via mejl: emma@emmasvintage.se), så ska jag försöka svara så gott jag kan.
Skepp å hoj! 

IMG_1850IMG_5344IMG_0972

Q&A: Våruppror, spjälsängsskydd, shorts och tygblöjor

Halloj! Tänkte börja denna veckan med att svara på frågor som kommit in via mejl eller kommentarsfälten. Har du ställt en fråga, men inte fått svar?

Hav förtröstan, jag svarar så snart jag bara kan.
Kram och måndagspepp
emmaIMG_5643

Q: Hej Emma! Jag var ute på stan igår och slogs av att det var så mycket svarta kappor och grå nyanser överallt. Tråkigt. Jag saknar färg och längtar så vansinnigt mycket efter våren, så jag undrar om du kommer dra i gång något våruppror i år?
Mvh
Taggad
A: Tjena taggad! Ja, ladda kulörerna, vårkappan och pepp-pickadollerna. För imorgon drar vi igång. Om det är någon som behöver kulörtas upp just nu är det nämligen jag. Ska se om jag kommer i något vårigt, annars lämnar jag scenen öppen för alla er läsare. Upplägget kommer vara detsamma som tidigare år: Sprid färg och ha chans att vinna ett pris. Mer info kommer i morgon! Stay tuned.

IMG_42361

Q: Hej,
Skrev ett PM på din facebook men sen hittade jag den här mailadressen också.

Jag hade alltså en liten fundering över den vackra blekgröna nyansen ni målat ert rutiga golv med. Jag är helt förälskad i den och skulle vilja måla panelen mitt badrum med den färgen.
Har du någon färgkod/namn får du gärna svara.
I övrigt, tack för en fin blogg och lycka till med bebben!
MVH
A: Åh, så ledsen för sent svar! Så här ligger det till. Jag är sämst på att hålla reda på färgkoder, men jag har satt in det tunga artilleriet på jakten. Det kan finnas en burk kvar långt inne på vinden, men min preggohydda tillåter mig inte att dansa runt så mycket däruppe. Så jag har bett min kära mor att ta med sin stora nyans-solfjäder när hon kommer senare i mars för att undersöka saken. Det är när jag får sådana här frågor som jag önskar att jag var en person som skrev upp de där koderna. Gah! I mitt nästa liv kanske jag är en sådan drömperson, men tyvärr är jag ett katastrofalt världskrig på just den fronten. Så svaret är att svaret kommer! Är på gång. Under process. Och noga utredning.
Kram så länge och på återhörande
emma

spjälsäng barnrum emmas vintage

Q: Emma, vart kommer det fina spjälskyddet ifrån? Verkar så svart att hitta mer klassiska/tidlösa varianter. Är själv gravid i vecka 25 (första barnet) och kvällarna spenderas gärna med att googla på sånt här nu!
Tack för en fin blogg och lycka till med Cirkus Sundh!
Matilda

A: Hej Matilda och stort grattis! Jo serrö, det där spjälsängsskyddet har John sytt. Idén kommer från pyssliga Lollo, som gjorde världens finaste i blommigt tyg (spana in hennes spjälsängsskydd här).
Hur gjorde vi då? Jo, skumgummit inhandlades på Tygverket (4 centimeter tjock skumgummiremsa som såldes i färdigskurna mått), vi måttade spjälsängen och därefter delade jag skumgummin på hälften (på längden alltså) med hjälp av en sax.  Därefter sydde John ett fodral (av två sidor (breda ytter- och innersidor) och två paneler (under- och översidor) av grått linnetyg. Tyget är fäst med kardborreband i botten, så att det enkelt går att ta av för att tvätta. Eller om man tröttnar och vill ha något annat fodral.
Det viktiga att komma i håg är att kila in skumgummit i hörnen på spälsängen, så att det hålls uppe genom sin spänst. Ett annat (supersnyggt) sätt är att dessutom fästa spjälsängsskyddet med fina band i avvikande färg, så som Lollo har gjort. Så stört snyggt. Hade jag inte varit så att jag och John redan hade kopierat hela idén och känt att mja, det här med att även koppa band-detaljen var ett steg för långt, så hade jag LÄTT dekorerat skyddet. Kanske sväljer jag stoltheten i veckan och helt enkelt snor den idén också …
Vi får se.
Kram och lycka till!
emma

223388Q: Har alltid haft så svårt att hitta fina shorts och så till sommaren men dina rödrandiga ser ju helt fantastiska ut!
Vart är dom ifrån?
Tack för en otroligt fin och inspirerande blogg!

A: Hej och tack för fina peppord. Just de där randiga shortsen har jag köpt på Beyond retro i Zinkensdamm. De brukar alltid ha en massa roliga, udda shorts i fräsiga, ärtiga mönster. Som randigt. Dessa shorts går – så klart – under namnet Obelix-shorts!
Kram emma

Q: Åh så härligt! Jag fick också en babyshower! Fast mer traditionell amerikansk, men väldigt fint! Tänkte på en sak, du som är så miljömedveten och intresserad, ska ni ha tygblöjor till circus sundh? Vi har till vår unge, funkar toppen!
Stella
A: Hej Stella! Ja, det var verkligen en magisk babyshower, var helt nipprig i flera dagar efteråt. Bara att få träffa vänner är en lyx när en inte är så rörlig längre, så det var som en rejäl insättning på det sociala kontot.
Angående tygblöjor så är svaret ja. Vi har bunkrat upp med lite olika varianter för att se vad som fungerar bäst. Jag måste säga att jag var lite skeptisk till en början, eftersom jag liksom trodde att man skulle köra hela bajsblöjan i tvättmaskinen. Och vi som inte ens har en tvättmaskin!? Men jag hade ju lite lätt fel. Via bloggen (tack, kära du) fick vi tips om G-diaper som verkar suveränt. Är det sådana du använder? Eller något annat märke?
Till er läsare som, liksom jag, inte har så stor insikt i tygblöjeriet kommer en snabbkurs (så slipper du vara lika noobig som jag): Man tvättar alltså bara höljet, medan själva uppsugnings-delen (med bajset) går till komposten eller slängs i soporna.
Eftersom vi ska kuska runt en del i sommar, hänga på landet och ha tillgång till ”egen” kompost (och tvättmaskin!) så känns det utmärkt att testa just då. Men vi har bunkrat upp med både G-diapers och engångsblöjor, så får vi se vad som fungerar bäst.
Önskar så att vi hade en kompost alltså! Det hade varit grejer det.
Kram emma

vintage vintage-hair-style

Q: Hej, jag letar frisyr-inspiration, älskar dina vintagefrisyrer. Vart kan jag hitta mer idéer?
Har kanske du gjort någon turtorial någon gång, eller vill göra en?
Frivillig kram! /Sonia
A: Hej Sonia! Först och främst, stört fint namn du har (med på vår namnlista faktiskt). Och nu till din fråga. Jag måste ju tipsa om boken Vintagefrisyrer som jag har skrift tillsammans med Retroella (om du inte redan har den) och även två turtorials: rosettfrisyr och min vintagefrisyr.
Stort lycka till och hojta om du vill att jag ska göra någon mer turtorial!
emma

Q&A: Drömtorp, min bikini, frisyrer & drömmen om att bli gravid

IMG_1498-1

Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva?
Tack för en inspirerande blogg!
/Åsa.
A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.

Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.

Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana här kollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfat till små, små torp.

Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma

IMG_1833

Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. 
Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn?
Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. 
Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma

IMG_1465IMG_1738

IMG_9680

Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den?
Caroline
A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma

IMG_2643

vintage_möhippa_7041_2Foto: Isabelle Pedersen

 Q: Hej Emma
Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det :) Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran?
Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma

IMG_9270

Q: Hej Emma!
Jag behöver hjälp!
Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade).
Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit.
Hur ska jag ”hjälpa” henne?
Vad hade du gjort?
Väldigt tacksam för svar!
Kram
A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer ”värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.

Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John ”det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, ”då kan vi göra ditten och datten” och ”tänk när ni också får barn, DÅ … ”. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.

För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att ”om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.

En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid.  Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma

IMG_43263

Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i.
Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp?
Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram

A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.

Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.

Stort lycka till!
Kram emma

 

 

Q&A: Frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng

God kväll gullisar!
Här kommer del två av frågestundens svar (del ett hittar du här:
 Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar). Denna söndag avhandlar vi frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng!
Fler svar kommer inom kort, var så säker. Har du en fråga på lut, ställ en i kommentarsfältet eller mejla mig på emma@emmasvintage.se.
Go katt (som min kompis Fatima brukar säga) och kramar
IMG_1620  

Q: Hur i hela friden får man vintagefrisyren att hålla en cykeltur till skolan (8km)?
Det är hopplöst!
Mvh A-K

A: ​ Hej! Spraya håert i många tunna lager, då håller frisyren bättre – oavsett om du ska puttra i väg på cykel eller dansa hela natten. På bajken är det hårnät och sjal som gäller – det håller frisyren där den ska. Men så är det ju det här med cykelhjälm. Jag brukar locka håret hemma, lägga en sjal om (för att behålla lockarna) och sätta en hjälm som krona på verket (utspridd hjärnsubstans på grund av rymling känns ohett, så hjälm är ett must). Det sista frisyrknäcket fixar när jag kommit fram till mitt mål.
Stort lycka till!
Kram emma    

IMG_8358

Q: Hej Emma! Alltså jag måste fråga. Jag är själv gravid och är så otroligt känslig mot lukter. Du har ju skrivit att du mått illa, men hur är det med dofter?
Tack för en bra blogg!
Sandra
A: Åh, Sandra, don’t get me going säger jag bara, hahaha! Dofter har varit – och är fortfarande – min största fiende nummer ett. I början av graviditeten klarade jag inte av doften av kaffe och rödvin. Det var smärtsamt jobbigt, för fick jag en pust av exempelvis kaffe, så var det en expressbiljett till illamående resten av dagen. Jag var tvungen att fly utomhus om en kaffebryggare puttrade i samma byggnad. Supernäsan Sundh kallade John mig.
Både jag och John är extrema kaffedrickare vanligtvis, så det har varit en stor omställning. Helt klart. Under ett par veckor i mitten av graviditeten kunde jag dricka kaffe, men sedan vecka 30 så är fullkomligt omöjligt. Då blev det kaffeförbud här hemma annars blev jag akutillamående. Saknar verkligen kaffe. Inte doft-vise så klart, men känslan av en kanna nybyggt kaffe … Mmm.
… Eh, nu måste jag sluta skriva om kaffe. Kan nog inte ens tänka på det inser jag.

Andra dofter jag har svårt med är alkohol och (det här låter konstigt), men doften av … människa. Och vitlök. Hemska tanke. Jag kunde börja böla om John kom hem och hade råkat fått i sig vitlök eftersom jag då visste att illamåendets storslagna entré bara var en tidsfråga. Ja, uppblandat med känslan av frustration över att en inte vara så där härligt avslappnad och öppen för dofter. Så sjukt.
Hoppas innerligt att din doftkänslighet går över! Och stort lycka till med graviditeten.
Kram emma

IMG_4682

Q: Alltså jag älskar ditt silverblonda hår, så himla vackert. är sugen på att försöka få till just den färgen i mitt hår, men undrar över ett par saker: hur ofta behöver du slinga/bleka? och är bleka enda sättet att få det så ljust? läste någonstans att du kanske skulle sluta med blekningen och fasa in din vanliga hårfärg och blev nyfiken; är det ”bara” under graviditet/amningen du tänker dig det eller handlar det om miljö, kemikalier, annat? vill så gärna ha sådär tjusigt hår men kanske dumt att ge sig in i den karusellen om man tänker sig/önskar sig fler barn tex. tack för en superfin blogg!
A: Nämen en tackar för peppen! Jag har blekt håret ungefär var åttonde vecka, men då har jag en rejäl motorväg av utväxt i hårbotten kan jag lova. Förut så färgade jag håret blont, men då blev det inte så där platinablont som jag ville ha det. Så ja, blekning is the shit. Just nu slingar jag håret av flera anledningar. Dels för att det är skonsammare, miljösmartare, känns lite bättre under graviditeten, men också för att jag kanske inte kommer att ha tid att gå till frisören lika ofta i framtiden. Slingor gör inte utväxten lika markant helt enkelt. Sedan drömmer jag lite i hemlighet om mitt naturliga, tjocka och starka hår (som jag hade innan jag började behandla det), men vet å andra sidan om att jag med största sannolikhet skulle tröttna på det. Min naturliga hårfärg är ju inte så där superspännande och jag tendrar att försvinna i allt det där beige:a.
Det fina i kråksången är ju att hår växer ut, så jag säger tuta och kör!
Kram emma

1. Hur känner du inför förlossningen? Jag är inte ens gravid och nojar redan för det samtidigt som jag inte kan låta bli att fascineras. Hur har du förberett dig?
– Det har gått lite i vågor för mig. I vecka 20-ish var jag coollugn och kände att jag lugnt kunde lägga förlossningen i de erfarna barnmorskornas händer. Men i takt med att förlossningen har kommit närmare har jag blivit allt mer nervös, känt att jag behöver förbereda mig, läsa allsorts böcker och påverkas situationen. Vilket jag inte gjort, utan mest stressat över att jag borde göra det.
I denna stressbubbla samlade jag några vänner som fött barn, frågade ut dem om deras förlossningar och sög i mig all information som en slamsug. Vad de tyckte funkade, vad de rekommenderade och hur de upplevt förlossningen. Jag såg det som att jag hade en tom verktygslåda, och de hade en massa unika verktyg som fungerat för dem. Så jag fyllde min verktygslåda, och den ska med till förlossningen. Där får jag se vad som fungerar för mig och John.
Efter rekommendationer av min lilla kompis-expertgrupp har jag och John gått en profylaxkurs, och jag måste säga att det var den bästa investering har gjort på länge. En kan så klart se klipp på youtube och träna hemma, men är en som jag – gärna gör något roligt på ledig tid, istället för att ta tag i ting som en nojar över – så var det guld. Två kurstillfällen – perfekt!
Förutom att lära sig att andas, slappna av och ta hjälp av kroppens smärtlindring fick vi lära oss att samarbeta. Vi har pratat enormt mycket om rollfördelningen (vad jag ska göra under förlossningen, och vad John ska göra), fått en massa verktyg, strategier, satt upp målbilder och verkligen grottat ner oss i det som komma skall. John lär sig att läsa mina behov, vet vad jag behöver och vet vad han ska göra – och när. Och hur! Det har gjort mig enormt lugn. Känslan av att jag och John gör verkligen det här tillsammans – och att vi vet vad vi ska göra – har tagit bort varje liten stresshormon i kroppen. Vi är verkligen två om förlossningen och har lika stor del i den.
Sedan får vi så klart se hur det går på själva förlossningen, men jag är helt klart profylaxfrälst (efter att ha varit EXTREMT skeptisk ska tilläggas).
För första gången på hela graviteten så känner jag mig stark på något vis och – viktigast av allt (för mig) – utan prestationsångest.

IMG_7857

2. Hur tänker du med jobb med plutten? Och hur funkar det med föräldrapeng när man enbart driver eget och inte är anställd?
– Ja, herregud alltså. Att ha ett aktiebolag (som jag har) är inte att rekommendera alltså. Det är lite av en pers. Driver du en enskild firma så baseras din föräldrarpengar på ett schablonbelopp (om företaget är nystartat (funnits i mindre än 24 månader)), satt utifrån exempelvis vad andra i samma bransch tjänar (= kan vara extremt gynnsamt). Är den enskilda filman etablerad (funnits i mer än 24 månader) så grundar sig föräldrarpengen på din beräknade inkomst). I ett aktiebolag sätts föräldrarpengarna utifrån den faktiska lön du tagit ut de senaste tolv månaderna.
Och i mitt fall har de senaste 12 månaderna inte varit direkt … fördelaktiga för jobb. I början av året led jag fortfarande av sviterna från vårt missfall. Jag var extremt nere, trött, oinspirerad och kunde inte arbeta i samma takt som jag var van vid, vilket innebar att jag inte kunde ta ut lika mycket lön. I somras mådde jag så fruktansvärt illa och var så obeskrivligt trött att det var omöjligt för mig att hålla tempot uppe. I slutet av sommaren fick jag ju foglossning vilket gjorde det svårt att göra stylingjobb, fara runt på jobb och härja. Så jag har verkligen kämpat för att ta igen jobb under hösten, arbetat helger och i stort sett varje sängliggande kväll. Långt ifrån optimalt. Nu – med tre veckor kvar – börjar kroppen säga i från på allvar, så det är bara att kasta in handduken och kapitulera efter den här sista jobbveckan.
Pengar är trots inte allt.
Det är ju en lite vanskligt situation att vara egenföretagare (framför allt med aktiebolag) och gravid, eftersom det är svårt att sia om vad en får för graviditet. Det ska tilläggas att många så klart mår prima, känner sig helt övergrymma och fullkomligt spirar av kreativitet. Sedan finns det dem (jag) som drog det inte-så-härliga-gravitets-kortet. Innan jag blev gravid var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna styra över min graviditet. Påverka den. För jag VÄGRADE bli ett offer under den, bli beroende av någon annan eller behöva sluta vara independent woman. Men kroppen ville något annat kan jag ju säga. Och det är inte lätt att styra över naturen, om man inte heter Kina, vill ha klart väder under OS och kan spraya bort moln från himlen med något kemiskt skit. Men jag är inte Kina. Som ni vet.
Kort sagt. Egenföretagare innebär ju att du behöver vara på hugget, och det är verkligen svårt när varken kropp, trötthet, illamåendet och sammandragningar vill samarbeta. Enormt frustrerande. Och absolut INGENTING du kan göra något åt.
Aka, håll dig borta från aktiebolag om du ”planerar” att få en tuff graviditet =)

Till din andra fråga, angående plutt-jobbandet.
Jag kommer att fortsätta jobba även när Cirkus Sundh har kommit (är tanken). Först ska både jag och John vara lediga så klart, hitta någon form av rutiner som passar oss, sedan ska vi sakta men säkert gå över till att dela 50/50 på föräldrarledigheten. Tanken är att vi ska dela upp veckorna, så vi jobbar varannan dag eller olika sjok av dagar. Det passar både mig och John optimalt (han jobbar på ett tidsbestämt forskningsprojekt och jag frilansar). Jag är sjukt peppad på att få det att funka måste jag säga!

214631

3. På vilket sätt tror du livet kommer förändras? Vad ser du fram emot och vilken förändring känns inte riktigt lika pepp?
– Oj, ingen aning faktiskt. Jag ser fram emot att få hänga med den där skeva människan som är därinne. En liten, busig skitunge att få älska. Att få visa hen världen, presentera hen för massa fina människor och få skapa fantasivärldar där vi kan drömma fritt. Jag är ju extremt barnslig själv, älskar att åka pulka, bygga sandslott, leka kurragömma, klättra i klätterställningar, gunga, åka vattenrutschkana, klä ut mig och skapa skeva fantasivärldar (där det inte finns några rätt och fel), så det ser jag fram emot. Att få dela och härja fritt!
Jag känner mig inte lika pepp på att bli den där oroliga föräldern …

IMG_5456

4. Hur kommer du klä din kid?
– Skoja min doja att byrålådorna här hemma är fulla med bebiskläder! Det kommer bli mycket stickade set, sailorbodys och ränder. En liten fransos tänker jag mig.

5. Har du (om att du bytte från fast tjänst) fått gå ner mycket i lön och liksom hur tänker du kring friheten kontra inkomstbortfallet? Har ni preppat för kid genom att spara ihop en buffert eller mest bars kör ni?
– Jo, men ja, det har jag ju med tanke på hur graviditeten har varit. Hade det varit en enkel graviditet (utan missfall), så hade jag troligtvis tjänat väldigt mycket mer. Men å andra sidan har jag kunnat jobba hemifrån mycket, vilket har varit guld värt när kroppen sagt nej.

Sista frågan, vad hände med bonjour blogs? Fick aldrig något svar på mitt mail.
– Åh, Bonjour blogs är i full gång, men vi expanderar sakta men säkert. Förhoppningsvis kan vi lägga mer krut på det inom kort.

Q: Hej! Jag är också på tjocken och liksom du har jag funnit att stretchiga pennkjolar funkar bra som gravidplagg. Jag har dock problem med trosor och strumpbyxor – hittar inga tjockare gravidstrumpbyxor nånstans, och vanliga smickrar inte kulan. Samma med trosor – vanliga höga hamnar nu under midjan och ger lite dubbelmage, och låga bryter av det strömlinjeformade siluetten, särskilt bakifrån. Har du samma problem? Har du nån lösning? Vänliga hälsningar,
Linda
A: Hej Linda! Grattis till graviditeten måste jag ju säga då! Jag kör på H&M:s gravidstrumpbyxor. Tycker de är himla bra och går liksom hela vägen upp. Gällande trosor har jag mamma-trosor (GIGANTISKA) från Lindex. De har grymt bra passform (med veck på sidan där magen får plats), men är av fullkomligt usel kvalité. I stort sett alla har gått sönder i resåren. Håller en graviditet, men inte längre (skär i mitt miljösamvete). Så tyvärr är jag inte till så mycket hjälp i trosfrågan, men kan satsa 100 spänn på att det är någon av alla underbara läsare som har ett tips på lut. Anyone?
Kram emma

220430
Avslutar med en bild på den här slitungen. Moi hemma i Värmland.

Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar

Halloj vänner!

Här kommer de första svaren på era frågor. Blev en del megalånga svar, opps, men jag ballade helt enkelt ur. Nästa hop av svar kommer senare i veckan.
Trevlig läsning!
IMG_6384

Q: Kanske en konstig fråga, men det är ändå något jag funderat kring när det gäller bloggare med ”utpräglad” klädstil: Går du någonsin utanför dörren osminkad med mjukisbyxor och håret på sned som oss vanliga dödliga, eller är du alltid så där snygg?
/Emma

A: Om jag gör! Jag är högst dödlig (även om jag inte vill tänka på det nämnvärt), med skruttiga fuldagar, megastora finnar i pannan, trötta sovvirvlar på bakhuvdet och latdagskläder. Gärna nära till hands, direkt när jag kraschar efter jobbet. Jag är som människor är mest, även om det är en nyanserad bild som jag ger här. För mig finns precis lika många dåliga dagar som för alla andra, lika många tårar och fula, osminkade grinfejs, men jag slänger inte upp en kamera i nyllet på mig själv när jag känner mig som skruttigast. Det är nog ganska få människor som gör.
Jag hyser ett enormt intresse för vintagekläder, och det är just därför de visas här, även om jag lätt skulle kunna fylla en hel blogg med kalasbyxor. Men mitt intresse för kalasisar är till närmelsevis inte lika stort som det för välskräddad vintage med historia. Ännu.

Just precis nu lever jag i min mjukdress (eftersom jag spenderar så mycket tid sängliggande) vilket är en humoristisk syn – med magen som sticker ut som en välarbetad ölmage. Hade jag kunnat gå (vilket jag inte kan så bra) hade jag lätt gjort en turné till Coop i full preggo-uniform. Eller så hade jag tagit det högtidiliga tillfället i akt (har inte varit på Coop på veckor!) att klä upp mig, bara för att jag just inte vistas ute bland folk så mycket.
Hoppas att det var svar på din fråga =)
Kram emma

IMG_5238

Q: Hej fina Emma <3 Kommer ni alltid att bo i Stockholm eller kan du tänka dig att flytta om ni tex skulle vilja bo i ett hus? Hur har vanliga familjer råd att köpa större lägenheter eller ett hus där? Verkar så fasligt dyrt ju! Alla tjänar ju inte massor med pengar.. Du kanske vet lite mer hur det funkar där uppe.
Tack för att du förgyller internet,
Rebecka

A: Hej och tack för ditt fina pepp! Ja, det där med boende i Stockholm är ju en följetång i fyrahundraåttio delar. Just precis nu vore drömupplägget att bo i Midsommarkransen (inte nödvändigtvis i den lägenhet vi bor i nu) och ha ett litet torp på landet. I framtiden drömmer jag nog om ett hus, men eftersom det är så fasligt dyrt så blir det nog utanför stan. Kanske i en helt annan stad – vem vet? Jag känner mig otroligt öppen inför framtiden. För mig känns Stockholm mest som en kul kuliss, som är fylld med en hel massa människor som jag älskar. Men flyttar de, ja, då förstår jag inte riktigt finessen med Stockholm även om det finns mycket ball, härliga häng och mysiga smultronställen. För egen del spelar det ingen roll om jag är på Hotell The Ritz i Paris eller gräsplätt i Vagnhärad, om jag är med människor jag tycker om. Är jag däremot själv, ja då föredrar jag alltid Paris.
Och som svar på din fråga: Vanliga familjer har inte råd att bo i Stockholm. Hyresmarkanden är ett skämt och långt ifrån fungerande (det handlar inte om att bara stå i kö, utan när du har köat i ett helt liv så ställer hyresvärden krav på exempelvis inkomst). Inte okej.
Jag och John köpte en liten etta i Hornstull för massa år sedan, och det blev vår inträdesbiljett i bostadsmarknaden. Vi sålde den med vinst och köpte en större lägenhet utanför tullarna. Och så där kan man ju hålla på, jaga större och större, göra smarta bostadsklipp och så vidare.
I den här staden är prislappen bara siffror, inga pengar som man faktiskt skulle kunna hosta upp som vanlig dödlig människa. Lång utläggning, men kontentan är att jag drömmer om att bo i ett hus. Gärna på landet, precis så som jag är uppvuxen. Samtidigt har jag svårt att få ihop det i tanken, eftersom jag gärna skulle vilja ha alla mina vänner precis just där. Ett kollektivhus skulle vara optimalt om du frågar mig!

IMG_0830-Recovered

Q: Hejhej!
Stort grattis till det lilla knytet i magen! Jag undrar hur din 30-årsfest blev?
Kram Emma

A: Tackartackar! Jojomänsan, mina 30’s firades in med buller, bång och hela TVÅ fester. Jag hade bestämt mig redan vid 18 års ålder att min 30-årsdag minsann inte skulle firas i ett dunkel februariljus. Nope. Sommar skulle jag ha. ​Och om ödet gjorde mig till februaribarn, ja, då kan ju jag bestämma mig för att en gång fylla år i augusti. Sagt och gjort. Den 4 februari (min födelsedag) skulle helt enkelt inte firas. Vilket jag misslyckades med. Fick ett stycke överraskningsfest, trots mina försök att bara inte fira. Alls.

Ett halvår senare, närmare bestämt den 4 augusti, ställde jag till med garden party hemma i Värmland. Det kom en hel busslast med vänner, som hjälpte mig att dansa in de 30. Och det gjordes med råge kan jag säga. Du kan se bilder från festen här: Gardenparty: Blixtar och dunder – magiska under och Gardenparty del 2.
Q: Vilken storlek är du och gör du träning eller något? Kram!

​A: Svår fråga. Jag är ju ett stycke person med mina unika mått, och har svårt att passa in i någon särskild storlek. Det är just därför jag har letat mig in i vintagegarderoben, eftersom jag slipper missvisande storlekar där. Ofta är vintagekreationerna ​måttsydda efter en speciell kropp, vilket passar min kropp optimalt. Den finns liksom inget generellt med min kropp. Jag är nog en 36:a i midjan ( i vanliga fall), 38: a i ryggen, höfterna och låren. Men ibland även en 40. Beror HELT på plagget och hur det är sytt.
Och ja, jag tränar. Inte nu när jag är gravid (hade önskat, men foglossning satte stopp för mig ganska tidigt i graviditeten). Min bästa träning är raska promenader i kombination med styekträning. Promenaderna gör mig rörlig, på gott humör, rensar tankarna och tar bort varje tillstymmelse till stress.  De är heliga för mig.
Till detta styrketränar jag, eftersom jag älskar känslan av att vara stark.
Kram emma
IMG_4156 IMG_7338-2

Q: Hejsan! Jag undrar hur det kommer sig att du började använda vintage-kläder. Beror det på hur de ser ut eller är det för att det är bra för miljön?
/Agnes
P.S. Grattis i förskott till lille bebis-Sundh!

​A: Hej Agnes och tusen och åter tusen tack!​ Mitt intresse för gamla kläder har nog alltid funnits på ett eller annat vis (jag är en riktig historienörd), men tagit sig uttryck på olika sätt. När jag växte upp (som yngst i släkten) ärvde jag alla mina kläder från syster, kusiner och sysslingar. Jag var sista anhalt kan man säga.
Då var det mest pratiskt och ekonomiskt smart. I övre tonåren började jag handla i stort sett alla mina kläder på Myrorna. Det blev mycket 60- och 70-tal, i kombination med indie-tröjan och Conversen. Letade upp tyger som jag sydde linnen, klänningar och slaniga tygpåsar av. Då handlade det mest om sökandet efter min unika stil, plus att det då var extremt billigt med secondhand = bra för en fattig student.
Mitt i det evighetslånga secondhandletandet hittade jag allt äldre plagg och snart insåg jag att de där gamla kläderna hade bättre konstruktion, bättre kvalité och var gjorda i bättre material. De blev aldrig så där slit-och-slängigt sladdriga som nya kläder blev. De var helt enkelt av bättre kvalité. Så jag började nörda in på vintage och ja, miljösmartheten kom på köpet tror jag bestämt.
Kram emma
gravid emmas vintage

Q: Hej Emma!
Gud så spännande med den lilla krabaten som lever låda i din mage. Nu har jag följt din blogg så länge att jag går på helspänn härborta och bara väntar på när du ska föda.

Jag har några frågor när det gäller graviditet och om det går bra tänkte jag ställa dem till dig. Du behöver inte svara om du inte vill.

Jag funderar mkt på bristningar och andra saker som kan hända kroppen i gravidtider.
T.ex. bristningar, är det något som du oroar dig för? Är det något som din partner oroar sig för?
Är du eller har du varit rädd för du eller din partner ska bli mindre nöjd över hur kroppen förändrats efter graviditeten?

Tack för att du har en fin och en superpeppande blogg!
Ps. Jag förstår om du inte vill skriva om din partner.

Vänliga hälsningar
Bella

A: Hej Bella! Ja, alltså det är lite ofattbart att det är en människa i mig. Stört alltså! Och den människan är en person som jag snart kommer få träffa. PIRR!
Tack för dina frågor, jag ska försöka svara så gott jag bara kan.
Först och främst, gällande bristningar och kroppens förändring. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på just bristningar. Jag har smörjt magen med mandelolja, mest för att det har kliat, men tänker faktiskt inte nämnvärt på just det här med bristningar. Det är liksom så mycket annat häftigt som händer i kroppen att det utseendet någonstans kliver ner på viktighetslistan. Jag är mest fascinerad över att kroppen under nio månader håller på att bygga om sig själv för att en bebis ska trivas därinne. Och jag har verkligen följt kroppens förändring med fascination, en hobby som jag och John har tillsammans.
Den största förändringen – förutom magen – är att jag blivit rundare om armar och ben. I kombination med att jag inte kunnat träna alls under den här graviditeten, så är det liksom inte så mycket fast hud. Utan jag är väldigt … mjuk. Jag tänker att den lilla bebisen kommer att gilla det. Och jag gillar det också på något vis (även om jag fick en chock första gången jag såg mig i en helspegel). Kan picka John på axeln och säga ”känn här, vad mjuk jag är” och sedan konstatera stolt att det är dubbelt så mycket Emma just nu. För mig handlar det mycket om inställning. Ett val jag gjort helt enkelt. Antingen lägger jag energin på att noja över kroppen, längta tillbaka till den kropp jag hade och har lite ångest över det. Eller så gillar jag att min kropp är så himla cool som bygger om sig själv och gör det göttigt för bebisen (med lite hjälp av glass och colasås). Allt har sin tid tänker jag.
Just nu längtar jag till exempel efter att komma i gång med mina promenader, mest för att jag saknar mina muskler och spänst. Men det har ganska lite att göra med kroppens utseende (kan erkänna att det vore ball att bära sina vanliga kläder once in a while). Något säger mig att jag liksom inte kommer ha tid att stå framför spegeln och klämma och känna, och det ser jag mest av allt som en befrielse.
När det gäller min partner så tycker han att det är en icke-fråga (var tvungen att fråga honom) och det viktiga för honom är att jag mår bra.
Jag själv är ganska säker på att han kommer att älska mig oavsett hur jag ser ut, och kanske ännu mer när det syns att jag har burit hans barn i min kropp. För det är ju något vi har påverkat tillsammans. Att vara gravid är ju inte bara min doing så att säga.
Den där kärleken är större än en spegelbild tänker jag. Skulle John vara missnöjd över hur jag ser ut, ja, då vettetusan om jag skulle vilja vara ihop med honom.
Så han får snällt älska mig som jag är <3

Kram emma

Ställ en fråga vettja!

IMG_9791

Festar till denna fredag med ett stycke frågestund (det var så fasligt länge sedan)!
Pilla ner något du tänkt på, storslagna funderingar och önskeinlägg i kommentarsfältet nedan (eller om du hellre vill skicka ett mejl till emma@emmasvintage.se) så ska jag svara så gott jag kan.

Vegomat-tips-jakt, preggo-grubbel, vintageinredningsundringar, frisyr-knas-funderingar, bebistankar eller driva eget-frågetecken – you name it! Fråga vad du vill.

emmas-vintage-fashion-league-damernas

IMG_48271