Q&A: Drömtorp, min bikini, frisyrer & drömmen om att bli gravid

IMG_1498-1

Q: Hej Emma! Jag drömmer liksom du om ett torp, och uppskattar verkligen inläggen där du har dammsugit Hemnet och Blocket bostad efter dina favoriter. Jag undrar – av ren nyfikenhet – vad är du på jakt efter? Tror du att du kommer att hitta det du söker? Och var letar du? Vad har du för kriterier liksom? Hur tänker du kring torp? Dela eller ha själva?
Tack för en inspirerande blogg!
/Åsa.
A: Hej Åsa och vilket pepp att ha en torpar-kompis som älskar att vältra sig i stugor precis lika mycket som jag! Hurra! Nu reloadar jag alla bostadssajter varendaste dag, sonderar torp-terrängen och bara väntar på att de ska översvämmas med söta, små torp att fylla dagdrömmarna med. Så snart kan du (förhoppningsvis) njuta av fler torpar-inlägg.

Jag längtar jag ständigt ut på landet, och med en bebis i magen blir längtan efter gröngräs och lunch i syrénbersån än mer lockande. Att få hitta en oas som inte nödvändigtvis är fylld med folk (även om jag älskar fölket i Kransen).
Som den lantis jag är känns det dessutom viktigt att barnet i magen får lära sig att ha lite skit under naglarna från tidig ålder. Trädgårdsland, vild trädgård och massor av projekt är med andra ord ett måste för moi.

Sedan jag var sju äpplen hög så har jag drömt om ett alldeles speciellt hus, ett stenkast från mina föräldrar. Varje kväll när jag ska sova så tänker jag på det där huset. Varendaste varenda kväll. Det är mitt happy place, en plats som jag ständigt återkommer till i mina dagdrömmar. Huset är obebott, men inte till salu. Än. Och kommer kanske aldrig bli, vad vet jag.
Så i väntan på just det där huset så försöker jag fylla drömmarna med faluröda torp, glasverandor, pärlspontskök, vildvuxna trädgårdar, spröjsade fönster, en fastutrappa, knarriga trägolv, sovrum med gamla tapeter och guldockramålade spegeldörrar.
Det är lite vad jag är på jakt efter, om jag nu aldrig kommer kunna förverkliga drömmen om mitt happy place. Helst skulle jag vilja ha ett stort hus där alla mina vänner får plats, men i takt med att allt fler vänner köper egna torp så krymper torpardrömmarna. Från sådana här kollektivhus-schabrak med fyrahundratvå handfat till små, små torp.

Gällande att dela att äga själv, så är jag ju något av en kollektivperson. Jag älskar tanken på att äga tillsammans, dela på jobb och umgås på lediga stunder. Att ha en plats att samlas kring, istället för att alla sitter i varsina små torp runt om i Sverige och undrar varför ingen kommer och hälsar på.
Ren geografiskt så lockar Gotland mest, men även Sörmland, Östergötland och Småland. Värmland lockar så klart också, men där finns det som sagt bara ett hus som finns på min näthinna. Där bor ju också mina föräldrar, i mitt älskade barndomshem, min oas, mitt stand-in-torp som jag lånar lite och försöker smyga in små projekt. Men mina föräldrar bor ju faktiskt där på heltid, så det blir inte så mycket att förverkliga egna drömmar, utan hjälpa till med deras visioner. Vilket så klart inte är fy skam.
Med tanke på att jag har mitt barndomshem kvar på landet och får utlopp för min aldrig sinande fixar-glädje när jag är i Värmland, så tar jag och John jakten efter ett torp med i sakta mak. Ju äldre mina föräldrar blir desto mer kommer jag dessutom vilja hjälpa dem med trädgården, underhåll av mitt barndomshem, beskärning av äppelträd och vardagsfix, så jag inte sitter med ett alldeles för stort torparprojekt på fel sidan landet medan de går på knäna. Så det är något jag också räknar med i torp-kalkylen.
Du hör ju Åsa, det vore ju optimalt att köpa det där huset ett stenkast från mina föräldrar. Då kan jag förverkliga mina egna drömmar, men ändå kunna vara en liten fixar-nisse när de behöver. Och dessutom skulle alla mina vänner få plats när de hälsade på …
Hoppas du hittar ditt drömtorp! Jag håller alla tummar och tår.
Stor kram emma

IMG_1833

Q: Hej Emma! Jag är liksom du gravid (barnet kommer till världen i april) och nu har jag en fråga till dig som du kanske kan svara på. Jag och min partner har börjat fundera vad vi ska göra i sommar, hur (och om) vi ska semestra och hur vi ska tänka kring ett nyfött barn. 
Du och John verkar alltid ha så mysiga somrar, så jag undrar helt enkelt vad ni har för planer. Inte så att jag ska copy/paste:a, men är mest nyfiken på hur ni tänker kring semester och barn?
Ps. Ska bli så kul att följa er och det nya lilla livet, särskilt eftersom vi kommer ha ett barn strax efter er. 
Kram Anna-Karin
A: Hej Anna-Karin och stort grattis! Och vad roligt att ni också ska få en vårknodd. Ja, om det är något jag tänker på så är det sommaren. Ett alldeles ypperligt sätt att förtränga tråkigare saker har jag märkt. Jag och John har lite lösa planer och en spikad resa, med insikten att det kan gå helt åt pipsvängen. Men vi ställer in oss på våra planer fungerar något sånär, mest för att vi älskar att dagdrömma. Gotland står så klart på menyn, som alltid. I maj ska vi – om bebisen samtycker – åka ner till våra kompisar i Göteborg (ser så sjukt mycket fram emot detta), vi kanske hyr ett torp någonstans i Sverige och senare på sommaren blir det troligtvis en sväng till Värmland där en massa vänner (och katten Sockan) kommer att sammanstråla. Inte mindre än TRE av mina vänner från Värmland väntar barn just nu, så jag bara måste ju dit och spana in de nya liven. Plus hjälpa mor och far med ditten och datten (förra sommaren låg jag bara som ett kolli i hängmattan, så i år är jag taggad på att hugga i).
I oktober åker vi till (FANFAR) Frankrike! En hel drös med kompisar ballade ur en dag och råkade hyra ett hus söder om Paris, så då tar vi bebisen under armen och åker dit. Frankrike-resan är det enda som är spikat och allt annat är dagdrömmeri-stadie på. Vi tänker mycket Sverige, tåg och enkla häng. Inte så mycket stad, utan med vischan där man kan gå i nattlinne hela dagen om en så vill.
Lite så. Det blir en del korta resor och andra längre varianter, en mix helt enkelt.
Kram och stort lycka till
Emma

IMG_1465IMG_1738

IMG_9680

Q: Älskar din bikini, drömmen!! <3 var köpte du den?
Caroline
A: Hej Caroline! Nämen man tackar! Min bikini har jag köpt från Janna Drakeed. Vintagefabriken (som jag driver tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo) sålde dessa förra året och jag kunde ju bara inte motstå denna goding. De var mäkta populära kan jag lova. Tyvärr produceras inte denna modell just denna säsong (men vi hoppas innerligt att de kommer in igen, för de är verkligen helt underbara), men såg att Janna har några bikinis kvar i sin Etsy-shop. Så skynda fynda! Du kommer inte bli besviken kan jag säga.
Den prickiga toppen som jag bär på bilden nedan kommer från Forever21, och hör alltså inte till bikinin. Men det är ju det fina med just bikinis: de går att mixa och matcha i all oändlighet.
Kram emma

IMG_2643

vintage_möhippa_7041_2Foto: Isabelle Pedersen

 Q: Hej Emma
Vilket underbart hoppingivande ock fargsprakande inlagg! Tackar tackar for det :) Gar det for sej att fraga om var du fick tag I den fina kameran?
Nina
A: Självklart går det alldeles utmärkt! Den gröna kameran är en Diana-kamera.
Kram emma

IMG_9270

Q: Hej Emma!
Jag behöver hjälp!
Det började att jag och min bästa barndomsvän var så glada för vi båda försökte bli gravida. Vi var så lyckliga att vi äntligen skulle få gå rundor på stan och vagga rundor med våra stora magar tillsammans (en barndomsdröm vi hade).
Jag blev gravid väldigt snabbt men inte hon. Nu har vår flicka kommit till världen och min vän försöker fortfarande. Jag är så lycklig över vår dotter men så otroligt ledsen för min väninna. Jag försöker allt vad jag kan att stötta henne men jag vet inte riktigt vad jag kan göra eller säga. Det plågar mig verkligen att se henne så ledsen och det kommer tårar när hon smsar att hennes mens återigen har kommit.
Hur ska jag ”hjälpa” henne?
Vad hade du gjort?
Väldigt tacksam för svar!
Kram
A: Åh, alltså jag lider så ofantligt mycket med er. Båda två. Det finns inget jobbigare att inte kunna påverka den där gravidmagen. Åt båda håll. Jag blev gravid (första gången (som slutade i missfall)) när en nära vän hade försökt bli gravid under en längre tid (längre än mig). Och som jag skämdes. Samtidigt som jag ju så klart var glad över att ett liv växte därinne. Men det var så dubbelt. Hela upplevelsen var dubbel. Och enormt jobbig. Jag önskade så att hon skulle ha den där graviditeten, inte jag. För jag tyckte någonstans att hon var mer ”värd” den än jag. Låter knäppt, men älskar man en vän så gör man. Men det går å andra sidan inte att påverka naturen.

Sedan har jag ju varit på andra sidan, när andra har varit gravida och jag mer än allt ville bli gravid. Och det är banne mig inte heller lätt. Det finns också en skam där. Att glädjas något enormt åt någon annans lycka, och samtidigt önska att man själv var i samma sits. Vara avundsjuk på det som man inte har, och så klart, samtidigt skämmas över att man är just avundsjuk.
Mitt enda tips är att vara där för henne, peppa på allt möjligt, inte vältra sig så mycket i barngrejen (även om det är svårt när man är mitt uppe i det) och kanske göra något HELT icke-barnrelaterat. För är man inne i den där längtan-efter-barn-tunneln så är det svårt att se något annat. Det är bara det som gäller. Och då kan det vara skönt att få ta semester från de tankarna. Förstå att det finns andra saker som är värda något, att det finns andra saker att leva för och att barn inte är allt. För det gör inte saken bättre att fylla tunnelseendet med ÄNNU mer barn – det ska gudarna veta. Det är enormt viktigt att känna att man har ett värde – även utan barn. Jag minns att en bekant sa till mig och John ”det ska bli så roligt när ni får barn, för då kommer vi ha så mycket att prata om”, ”då kan vi göra ditten och datten” och ”tänk när ni också får barn, DÅ … ”. Vi som försökte så innerligt blev så himla ledsna. Som att vi inte hade något värde utan den gyllne guldbiljetten. Att livet skulle börja först när vi hade ett barn. Vi som EGENTLIGEN älskade vårt liv.
De där kommentarerna gjorde bara stressen ännu mer påtaglig. Och ångesten över att det inte fungerade. Och stress och ångest hjälper liksom inte direkt till när det ska göras barn om en säger så.
Kommentarerna var så klart inte illa menade, säkert sådant som bara slank ur i någon form av felriktat pepp om att få dela en erfarenhet, men man får komma i håg att man är så otroligt hudlös när man försöker bli gravida. Det är som att man vänder ut och in på varenda del av sig, så en får vara lite försiktig. Och peppa en hel massa på andra saker. Det är så viktigt. För det kan ju faktiskt vara så att någon av ens vänner varken kan eller vill ha barn. Och ett barn kan inte vara en inträdesbiljett till något. Det måste vara en bonus. En vän är lika mycket värd med eller utan barn, och det går inte att säga för många gånger.

För din del måste du så klart kunna vältra dig i det nya, lilla livet och jag tror någonstans att din väninna inte vill gå minste om det heller. Men med måtta. Tar hon avstånd under en period, ta det inte personligt (och inte heller som ett tecken på att hon inte tycker om ditt barn), utan det kan bara vara ett sätt att skapa ett lufthål för att kunna andas.
Rent krasst finns det ju ingenting du kan göra, annat än att finnas där. Ge kärlek och bomull. Och berätta för henne en gång för mycket att hon är viktig för dig. Precis som hon är. Just den där omhuldande kärleken kan man inte få för mycket av. Särskilt inte när man är hudlös.
Det är viktigt att bli sedd, lyssnad på och även att få tillåtelse att vara ledsen. Trots att tanken är så enormt fin när folk säger att ”om ett år är du gravid, var så säker”, så kan det kännas som att sorgen att inte vara gravid NU viftas bort. Att man inte blir förstådd, vilket är enormt frustrerande. För känslan är ju så otroligt närvarande. Så mitt hundraelfte tips är att lyssna. Även om det är svårt att inte komma med en gnista hopp när man så gärna vill hjälpa till.

En viktig aspekt i gravidtetsfrågan är ju att det TAR TID. Jag blev själv chockad över hur svårt det var. Hela mitt liv har jag nojat över att bli gravid och tagit alldeles för många dagen-efter-piller eftersom samhällets utgångspunkt är att det är så himla lätt att bli gravid.  Sexualkunskapen prejar huvudet fullt med hur man skyddar sig mot detta nästan virusliknande och det ska preventivmedla sig hit och dit. Med den utgångspunkten kan det vara lätt att tro att man ska bli gravid på fem röda, men det är ju långt ifrån alla som blir det. Tvärtom, det tar månader och ibland år.
Det som jag tycker är häftigt, och som jag skrev om i det här inlägget, är att man aldrig vet vad som lurar runt knuten. Även om allt känns nattsvart, hoppet är borta och det är svårt att få luft i tunnelseendet, så har man inte en aning om vad som väntar.
Jag tycker heller inte att man ska vara rädd att ta emot professionell hjälp. Det är inte meningen att man ska klara allt själv här i världen. Långt ifrån.
Bara att gå och prata med någon kan göra under, eller att pröva IVF (har HUR många vänner som helst som genomgått IVF-behandlingar).
Jag och John började ju gå en utredning, och jag tror att mentalt – att förflytta sig framåt från att ha stått och stampat under månader – är det guld värt.
Lycka till och hoppas innerligt att ni kan vara ett stöd gentemot varandra, att din kompis kommer ur tunnelseendet (bara för en dag kan räcka långt) och att ni tar hand om varandra.
Stor kram emma

IMG_43263

Q: Hej! Jag har läst din blogg alldeles för länge nu utan att ge mig till känna. Tack snälla för en världsfin blogg som jag kan drömma mig bort i.
Jag har faktiskt en undran som jag aldrig fått riktigt svar på. Jag vill så himla gärna kunna göra flotta vintagefrisyrer med fina lockar, kringlor, rullar och så vidare. Jag har, och älskar, er bok! MEN jag har av naturen tunt hår. Mamma och någon snäll frisör har kallat det ett ”fint” hår. Har du tips på frisyrer, eller är det bara att ge upp?
Lycka till med bäbis, jobb och allt! Kram

A: Naaaaj, ge inte upp! Det finns massor av tips för att hjälpa håret på traven. En grundregel när det kommer till vintagefrisyrer är att inte ha nytvättat hår, eftersom det då är lite för fint. Extra viktigt för dig som redan har fint hår från början. Själv har jag naturligt spikrakt och fullkomligt ostyrigt hår, men med blonderingen har håret blivit strävt och lättjobbat. Lägg till mousse och värmeskydd i blött hår och håret är preppat för frisyr!
Självklart ska du inte behöva blondera håret för att få styr på det, men du kan eftersträva den behandlade känslan genom att till exempel använda torrschampoo.
Det ger håret volym och den där behandlade känslan som är optimal för just vintagefrisyrer. Annan typ av stadga fungerar så klart också.

Sedan tycker jag att du ska boka in ett besök hos Sarah Wing, Retroella, som är expert på hår och vintagefrisyrer. Hon sitter inne på år av kunskap och kan guida dig till vad som passar just ditt hår. För när allt kommer omkring så är ditt hår unikt, så det som passar någon utmärkt, behöver inte fungera för dig (hur smott det än hade varit).
Ps. tack för allt fint pepp.

Stort lycka till!
Kram emma

 

 

Q&A: Frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng

God kväll gullisar!
Här kommer del två av frågestundens svar (del ett hittar du här:
 Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar). Denna söndag avhandlar vi frisyrer, förlossning, graviditet och föräldrarpeng!
Fler svar kommer inom kort, var så säker. Har du en fråga på lut, ställ en i kommentarsfältet eller mejla mig på emma@emmasvintage.se.
Go katt (som min kompis Fatima brukar säga) och kramar
IMG_1620  

Q: Hur i hela friden får man vintagefrisyren att hålla en cykeltur till skolan (8km)?
Det är hopplöst!
Mvh A-K

A: ​ Hej! Spraya håert i många tunna lager, då håller frisyren bättre – oavsett om du ska puttra i väg på cykel eller dansa hela natten. På bajken är det hårnät och sjal som gäller – det håller frisyren där den ska. Men så är det ju det här med cykelhjälm. Jag brukar locka håret hemma, lägga en sjal om (för att behålla lockarna) och sätta en hjälm som krona på verket (utspridd hjärnsubstans på grund av rymling känns ohett, så hjälm är ett must). Det sista frisyrknäcket fixar när jag kommit fram till mitt mål.
Stort lycka till!
Kram emma    

IMG_8358

Q: Hej Emma! Alltså jag måste fråga. Jag är själv gravid och är så otroligt känslig mot lukter. Du har ju skrivit att du mått illa, men hur är det med dofter?
Tack för en bra blogg!
Sandra
A: Åh, Sandra, don’t get me going säger jag bara, hahaha! Dofter har varit – och är fortfarande – min största fiende nummer ett. I början av graviditeten klarade jag inte av doften av kaffe och rödvin. Det var smärtsamt jobbigt, för fick jag en pust av exempelvis kaffe, så var det en expressbiljett till illamående resten av dagen. Jag var tvungen att fly utomhus om en kaffebryggare puttrade i samma byggnad. Supernäsan Sundh kallade John mig.
Både jag och John är extrema kaffedrickare vanligtvis, så det har varit en stor omställning. Helt klart. Under ett par veckor i mitten av graviditeten kunde jag dricka kaffe, men sedan vecka 30 så är fullkomligt omöjligt. Då blev det kaffeförbud här hemma annars blev jag akutillamående. Saknar verkligen kaffe. Inte doft-vise så klart, men känslan av en kanna nybyggt kaffe … Mmm.
… Eh, nu måste jag sluta skriva om kaffe. Kan nog inte ens tänka på det inser jag.

Andra dofter jag har svårt med är alkohol och (det här låter konstigt), men doften av … människa. Och vitlök. Hemska tanke. Jag kunde börja böla om John kom hem och hade råkat fått i sig vitlök eftersom jag då visste att illamåendets storslagna entré bara var en tidsfråga. Ja, uppblandat med känslan av frustration över att en inte vara så där härligt avslappnad och öppen för dofter. Så sjukt.
Hoppas innerligt att din doftkänslighet går över! Och stort lycka till med graviditeten.
Kram emma

IMG_4682

Q: Alltså jag älskar ditt silverblonda hår, så himla vackert. är sugen på att försöka få till just den färgen i mitt hår, men undrar över ett par saker: hur ofta behöver du slinga/bleka? och är bleka enda sättet att få det så ljust? läste någonstans att du kanske skulle sluta med blekningen och fasa in din vanliga hårfärg och blev nyfiken; är det ”bara” under graviditet/amningen du tänker dig det eller handlar det om miljö, kemikalier, annat? vill så gärna ha sådär tjusigt hår men kanske dumt att ge sig in i den karusellen om man tänker sig/önskar sig fler barn tex. tack för en superfin blogg!
A: Nämen en tackar för peppen! Jag har blekt håret ungefär var åttonde vecka, men då har jag en rejäl motorväg av utväxt i hårbotten kan jag lova. Förut så färgade jag håret blont, men då blev det inte så där platinablont som jag ville ha det. Så ja, blekning is the shit. Just nu slingar jag håret av flera anledningar. Dels för att det är skonsammare, miljösmartare, känns lite bättre under graviditeten, men också för att jag kanske inte kommer att ha tid att gå till frisören lika ofta i framtiden. Slingor gör inte utväxten lika markant helt enkelt. Sedan drömmer jag lite i hemlighet om mitt naturliga, tjocka och starka hår (som jag hade innan jag började behandla det), men vet å andra sidan om att jag med största sannolikhet skulle tröttna på det. Min naturliga hårfärg är ju inte så där superspännande och jag tendrar att försvinna i allt det där beige:a.
Det fina i kråksången är ju att hår växer ut, så jag säger tuta och kör!
Kram emma

1. Hur känner du inför förlossningen? Jag är inte ens gravid och nojar redan för det samtidigt som jag inte kan låta bli att fascineras. Hur har du förberett dig?
– Det har gått lite i vågor för mig. I vecka 20-ish var jag coollugn och kände att jag lugnt kunde lägga förlossningen i de erfarna barnmorskornas händer. Men i takt med att förlossningen har kommit närmare har jag blivit allt mer nervös, känt att jag behöver förbereda mig, läsa allsorts böcker och påverkas situationen. Vilket jag inte gjort, utan mest stressat över att jag borde göra det.
I denna stressbubbla samlade jag några vänner som fött barn, frågade ut dem om deras förlossningar och sög i mig all information som en slamsug. Vad de tyckte funkade, vad de rekommenderade och hur de upplevt förlossningen. Jag såg det som att jag hade en tom verktygslåda, och de hade en massa unika verktyg som fungerat för dem. Så jag fyllde min verktygslåda, och den ska med till förlossningen. Där får jag se vad som fungerar för mig och John.
Efter rekommendationer av min lilla kompis-expertgrupp har jag och John gått en profylaxkurs, och jag måste säga att det var den bästa investering har gjort på länge. En kan så klart se klipp på youtube och träna hemma, men är en som jag – gärna gör något roligt på ledig tid, istället för att ta tag i ting som en nojar över – så var det guld. Två kurstillfällen – perfekt!
Förutom att lära sig att andas, slappna av och ta hjälp av kroppens smärtlindring fick vi lära oss att samarbeta. Vi har pratat enormt mycket om rollfördelningen (vad jag ska göra under förlossningen, och vad John ska göra), fått en massa verktyg, strategier, satt upp målbilder och verkligen grottat ner oss i det som komma skall. John lär sig att läsa mina behov, vet vad jag behöver och vet vad han ska göra – och när. Och hur! Det har gjort mig enormt lugn. Känslan av att jag och John gör verkligen det här tillsammans – och att vi vet vad vi ska göra – har tagit bort varje liten stresshormon i kroppen. Vi är verkligen två om förlossningen och har lika stor del i den.
Sedan får vi så klart se hur det går på själva förlossningen, men jag är helt klart profylaxfrälst (efter att ha varit EXTREMT skeptisk ska tilläggas).
För första gången på hela graviteten så känner jag mig stark på något vis och – viktigast av allt (för mig) – utan prestationsångest.

IMG_7857

2. Hur tänker du med jobb med plutten? Och hur funkar det med föräldrapeng när man enbart driver eget och inte är anställd?
– Ja, herregud alltså. Att ha ett aktiebolag (som jag har) är inte att rekommendera alltså. Det är lite av en pers. Driver du en enskild firma så baseras din föräldrarpengar på ett schablonbelopp (om företaget är nystartat (funnits i mindre än 24 månader)), satt utifrån exempelvis vad andra i samma bransch tjänar (= kan vara extremt gynnsamt). Är den enskilda filman etablerad (funnits i mer än 24 månader) så grundar sig föräldrarpengen på din beräknade inkomst). I ett aktiebolag sätts föräldrarpengarna utifrån den faktiska lön du tagit ut de senaste tolv månaderna.
Och i mitt fall har de senaste 12 månaderna inte varit direkt … fördelaktiga för jobb. I början av året led jag fortfarande av sviterna från vårt missfall. Jag var extremt nere, trött, oinspirerad och kunde inte arbeta i samma takt som jag var van vid, vilket innebar att jag inte kunde ta ut lika mycket lön. I somras mådde jag så fruktansvärt illa och var så obeskrivligt trött att det var omöjligt för mig att hålla tempot uppe. I slutet av sommaren fick jag ju foglossning vilket gjorde det svårt att göra stylingjobb, fara runt på jobb och härja. Så jag har verkligen kämpat för att ta igen jobb under hösten, arbetat helger och i stort sett varje sängliggande kväll. Långt ifrån optimalt. Nu – med tre veckor kvar – börjar kroppen säga i från på allvar, så det är bara att kasta in handduken och kapitulera efter den här sista jobbveckan.
Pengar är trots inte allt.
Det är ju en lite vanskligt situation att vara egenföretagare (framför allt med aktiebolag) och gravid, eftersom det är svårt att sia om vad en får för graviditet. Det ska tilläggas att många så klart mår prima, känner sig helt övergrymma och fullkomligt spirar av kreativitet. Sedan finns det dem (jag) som drog det inte-så-härliga-gravitets-kortet. Innan jag blev gravid var jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna styra över min graviditet. Påverka den. För jag VÄGRADE bli ett offer under den, bli beroende av någon annan eller behöva sluta vara independent woman. Men kroppen ville något annat kan jag ju säga. Och det är inte lätt att styra över naturen, om man inte heter Kina, vill ha klart väder under OS och kan spraya bort moln från himlen med något kemiskt skit. Men jag är inte Kina. Som ni vet.
Kort sagt. Egenföretagare innebär ju att du behöver vara på hugget, och det är verkligen svårt när varken kropp, trötthet, illamåendet och sammandragningar vill samarbeta. Enormt frustrerande. Och absolut INGENTING du kan göra något åt.
Aka, håll dig borta från aktiebolag om du ”planerar” att få en tuff graviditet =)

Till din andra fråga, angående plutt-jobbandet.
Jag kommer att fortsätta jobba även när Cirkus Sundh har kommit (är tanken). Först ska både jag och John vara lediga så klart, hitta någon form av rutiner som passar oss, sedan ska vi sakta men säkert gå över till att dela 50/50 på föräldrarledigheten. Tanken är att vi ska dela upp veckorna, så vi jobbar varannan dag eller olika sjok av dagar. Det passar både mig och John optimalt (han jobbar på ett tidsbestämt forskningsprojekt och jag frilansar). Jag är sjukt peppad på att få det att funka måste jag säga!

214631

3. På vilket sätt tror du livet kommer förändras? Vad ser du fram emot och vilken förändring känns inte riktigt lika pepp?
– Oj, ingen aning faktiskt. Jag ser fram emot att få hänga med den där skeva människan som är därinne. En liten, busig skitunge att få älska. Att få visa hen världen, presentera hen för massa fina människor och få skapa fantasivärldar där vi kan drömma fritt. Jag är ju extremt barnslig själv, älskar att åka pulka, bygga sandslott, leka kurragömma, klättra i klätterställningar, gunga, åka vattenrutschkana, klä ut mig och skapa skeva fantasivärldar (där det inte finns några rätt och fel), så det ser jag fram emot. Att få dela och härja fritt!
Jag känner mig inte lika pepp på att bli den där oroliga föräldern …

IMG_5456

4. Hur kommer du klä din kid?
– Skoja min doja att byrålådorna här hemma är fulla med bebiskläder! Det kommer bli mycket stickade set, sailorbodys och ränder. En liten fransos tänker jag mig.

5. Har du (om att du bytte från fast tjänst) fått gå ner mycket i lön och liksom hur tänker du kring friheten kontra inkomstbortfallet? Har ni preppat för kid genom att spara ihop en buffert eller mest bars kör ni?
– Jo, men ja, det har jag ju med tanke på hur graviditeten har varit. Hade det varit en enkel graviditet (utan missfall), så hade jag troligtvis tjänat väldigt mycket mer. Men å andra sidan har jag kunnat jobba hemifrån mycket, vilket har varit guld värt när kroppen sagt nej.

Sista frågan, vad hände med bonjour blogs? Fick aldrig något svar på mitt mail.
– Åh, Bonjour blogs är i full gång, men vi expanderar sakta men säkert. Förhoppningsvis kan vi lägga mer krut på det inom kort.

Q: Hej! Jag är också på tjocken och liksom du har jag funnit att stretchiga pennkjolar funkar bra som gravidplagg. Jag har dock problem med trosor och strumpbyxor – hittar inga tjockare gravidstrumpbyxor nånstans, och vanliga smickrar inte kulan. Samma med trosor – vanliga höga hamnar nu under midjan och ger lite dubbelmage, och låga bryter av det strömlinjeformade siluetten, särskilt bakifrån. Har du samma problem? Har du nån lösning? Vänliga hälsningar,
Linda
A: Hej Linda! Grattis till graviditeten måste jag ju säga då! Jag kör på H&M:s gravidstrumpbyxor. Tycker de är himla bra och går liksom hela vägen upp. Gällande trosor har jag mamma-trosor (GIGANTISKA) från Lindex. De har grymt bra passform (med veck på sidan där magen får plats), men är av fullkomligt usel kvalité. I stort sett alla har gått sönder i resåren. Håller en graviditet, men inte längre (skär i mitt miljösamvete). Så tyvärr är jag inte till så mycket hjälp i trosfrågan, men kan satsa 100 spänn på att det är någon av alla underbara läsare som har ett tips på lut. Anyone?
Kram emma

220430
Avslutar med en bild på den här slitungen. Moi hemma i Värmland.

Q&A: Boendedrömmar, 30-årsfester, träning och bristningar

Halloj vänner!

Här kommer de första svaren på era frågor. Blev en del megalånga svar, opps, men jag ballade helt enkelt ur. Nästa hop av svar kommer senare i veckan.
Trevlig läsning!
IMG_6384

Q: Kanske en konstig fråga, men det är ändå något jag funderat kring när det gäller bloggare med ”utpräglad” klädstil: Går du någonsin utanför dörren osminkad med mjukisbyxor och håret på sned som oss vanliga dödliga, eller är du alltid så där snygg?
/Emma

A: Om jag gör! Jag är högst dödlig (även om jag inte vill tänka på det nämnvärt), med skruttiga fuldagar, megastora finnar i pannan, trötta sovvirvlar på bakhuvdet och latdagskläder. Gärna nära till hands, direkt när jag kraschar efter jobbet. Jag är som människor är mest, även om det är en nyanserad bild som jag ger här. För mig finns precis lika många dåliga dagar som för alla andra, lika många tårar och fula, osminkade grinfejs, men jag slänger inte upp en kamera i nyllet på mig själv när jag känner mig som skruttigast. Det är nog ganska få människor som gör.
Jag hyser ett enormt intresse för vintagekläder, och det är just därför de visas här, även om jag lätt skulle kunna fylla en hel blogg med kalasbyxor. Men mitt intresse för kalasisar är till närmelsevis inte lika stort som det för välskräddad vintage med historia. Ännu.

Just precis nu lever jag i min mjukdress (eftersom jag spenderar så mycket tid sängliggande) vilket är en humoristisk syn – med magen som sticker ut som en välarbetad ölmage. Hade jag kunnat gå (vilket jag inte kan så bra) hade jag lätt gjort en turné till Coop i full preggo-uniform. Eller så hade jag tagit det högtidiliga tillfället i akt (har inte varit på Coop på veckor!) att klä upp mig, bara för att jag just inte vistas ute bland folk så mycket.
Hoppas att det var svar på din fråga =)
Kram emma

IMG_5238

Q: Hej fina Emma <3 Kommer ni alltid att bo i Stockholm eller kan du tänka dig att flytta om ni tex skulle vilja bo i ett hus? Hur har vanliga familjer råd att köpa större lägenheter eller ett hus där? Verkar så fasligt dyrt ju! Alla tjänar ju inte massor med pengar.. Du kanske vet lite mer hur det funkar där uppe.
Tack för att du förgyller internet,
Rebecka

A: Hej och tack för ditt fina pepp! Ja, det där med boende i Stockholm är ju en följetång i fyrahundraåttio delar. Just precis nu vore drömupplägget att bo i Midsommarkransen (inte nödvändigtvis i den lägenhet vi bor i nu) och ha ett litet torp på landet. I framtiden drömmer jag nog om ett hus, men eftersom det är så fasligt dyrt så blir det nog utanför stan. Kanske i en helt annan stad – vem vet? Jag känner mig otroligt öppen inför framtiden. För mig känns Stockholm mest som en kul kuliss, som är fylld med en hel massa människor som jag älskar. Men flyttar de, ja, då förstår jag inte riktigt finessen med Stockholm även om det finns mycket ball, härliga häng och mysiga smultronställen. För egen del spelar det ingen roll om jag är på Hotell The Ritz i Paris eller gräsplätt i Vagnhärad, om jag är med människor jag tycker om. Är jag däremot själv, ja då föredrar jag alltid Paris.
Och som svar på din fråga: Vanliga familjer har inte råd att bo i Stockholm. Hyresmarkanden är ett skämt och långt ifrån fungerande (det handlar inte om att bara stå i kö, utan när du har köat i ett helt liv så ställer hyresvärden krav på exempelvis inkomst). Inte okej.
Jag och John köpte en liten etta i Hornstull för massa år sedan, och det blev vår inträdesbiljett i bostadsmarknaden. Vi sålde den med vinst och köpte en större lägenhet utanför tullarna. Och så där kan man ju hålla på, jaga större och större, göra smarta bostadsklipp och så vidare.
I den här staden är prislappen bara siffror, inga pengar som man faktiskt skulle kunna hosta upp som vanlig dödlig människa. Lång utläggning, men kontentan är att jag drömmer om att bo i ett hus. Gärna på landet, precis så som jag är uppvuxen. Samtidigt har jag svårt att få ihop det i tanken, eftersom jag gärna skulle vilja ha alla mina vänner precis just där. Ett kollektivhus skulle vara optimalt om du frågar mig!

IMG_0830-Recovered

Q: Hejhej!
Stort grattis till det lilla knytet i magen! Jag undrar hur din 30-årsfest blev?
Kram Emma

A: Tackartackar! Jojomänsan, mina 30′s firades in med buller, bång och hela TVÅ fester. Jag hade bestämt mig redan vid 18 års ålder att min 30-årsdag minsann inte skulle firas i ett dunkel februariljus. Nope. Sommar skulle jag ha. ​Och om ödet gjorde mig till februaribarn, ja, då kan ju jag bestämma mig för att en gång fylla år i augusti. Sagt och gjort. Den 4 februari (min födelsedag) skulle helt enkelt inte firas. Vilket jag misslyckades med. Fick ett stycke överraskningsfest, trots mina försök att bara inte fira. Alls.

Ett halvår senare, närmare bestämt den 4 augusti, ställde jag till med garden party hemma i Värmland. Det kom en hel busslast med vänner, som hjälpte mig att dansa in de 30. Och det gjordes med råge kan jag säga. Du kan se bilder från festen här: Gardenparty: Blixtar och dunder – magiska under och Gardenparty del 2.
Q: Vilken storlek är du och gör du träning eller något? Kram!

​A: Svår fråga. Jag är ju ett stycke person med mina unika mått, och har svårt att passa in i någon särskild storlek. Det är just därför jag har letat mig in i vintagegarderoben, eftersom jag slipper missvisande storlekar där. Ofta är vintagekreationerna ​måttsydda efter en speciell kropp, vilket passar min kropp optimalt. Den finns liksom inget generellt med min kropp. Jag är nog en 36:a i midjan ( i vanliga fall), 38: a i ryggen, höfterna och låren. Men ibland även en 40. Beror HELT på plagget och hur det är sytt.
Och ja, jag tränar. Inte nu när jag är gravid (hade önskat, men foglossning satte stopp för mig ganska tidigt i graviditeten). Min bästa träning är raska promenader i kombination med styekträning. Promenaderna gör mig rörlig, på gott humör, rensar tankarna och tar bort varje tillstymmelse till stress.  De är heliga för mig.
Till detta styrketränar jag, eftersom jag älskar känslan av att vara stark.
Kram emma
IMG_4156 IMG_7338-2

Q: Hejsan! Jag undrar hur det kommer sig att du började använda vintage-kläder. Beror det på hur de ser ut eller är det för att det är bra för miljön?
/Agnes
P.S. Grattis i förskott till lille bebis-Sundh!

​A: Hej Agnes och tusen och åter tusen tack!​ Mitt intresse för gamla kläder har nog alltid funnits på ett eller annat vis (jag är en riktig historienörd), men tagit sig uttryck på olika sätt. När jag växte upp (som yngst i släkten) ärvde jag alla mina kläder från syster, kusiner och sysslingar. Jag var sista anhalt kan man säga.
Då var det mest pratiskt och ekonomiskt smart. I övre tonåren började jag handla i stort sett alla mina kläder på Myrorna. Det blev mycket 60- och 70-tal, i kombination med indie-tröjan och Conversen. Letade upp tyger som jag sydde linnen, klänningar och slaniga tygpåsar av. Då handlade det mest om sökandet efter min unika stil, plus att det då var extremt billigt med secondhand = bra för en fattig student.
Mitt i det evighetslånga secondhandletandet hittade jag allt äldre plagg och snart insåg jag att de där gamla kläderna hade bättre konstruktion, bättre kvalité och var gjorda i bättre material. De blev aldrig så där slit-och-slängigt sladdriga som nya kläder blev. De var helt enkelt av bättre kvalité. Så jag började nörda in på vintage och ja, miljösmartheten kom på köpet tror jag bestämt.
Kram emma
gravid emmas vintage

Q: Hej Emma!
Gud så spännande med den lilla krabaten som lever låda i din mage. Nu har jag följt din blogg så länge att jag går på helspänn härborta och bara väntar på när du ska föda.

Jag har några frågor när det gäller graviditet och om det går bra tänkte jag ställa dem till dig. Du behöver inte svara om du inte vill.

Jag funderar mkt på bristningar och andra saker som kan hända kroppen i gravidtider.
T.ex. bristningar, är det något som du oroar dig för? Är det något som din partner oroar sig för?
Är du eller har du varit rädd för du eller din partner ska bli mindre nöjd över hur kroppen förändrats efter graviditeten?

Tack för att du har en fin och en superpeppande blogg!
Ps. Jag förstår om du inte vill skriva om din partner.

Vänliga hälsningar
Bella

A: Hej Bella! Ja, alltså det är lite ofattbart att det är en människa i mig. Stört alltså! Och den människan är en person som jag snart kommer få träffa. PIRR!
Tack för dina frågor, jag ska försöka svara så gott jag bara kan.
Först och främst, gällande bristningar och kroppens förändring. Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på just bristningar. Jag har smörjt magen med mandelolja, mest för att det har kliat, men tänker faktiskt inte nämnvärt på just det här med bristningar. Det är liksom så mycket annat häftigt som händer i kroppen att det utseendet någonstans kliver ner på viktighetslistan. Jag är mest fascinerad över att kroppen under nio månader håller på att bygga om sig själv för att en bebis ska trivas därinne. Och jag har verkligen följt kroppens förändring med fascination, en hobby som jag och John har tillsammans.
Den största förändringen – förutom magen – är att jag blivit rundare om armar och ben. I kombination med att jag inte kunnat träna alls under den här graviditeten, så är det liksom inte så mycket fast hud. Utan jag är väldigt … mjuk. Jag tänker att den lilla bebisen kommer att gilla det. Och jag gillar det också på något vis (även om jag fick en chock första gången jag såg mig i en helspegel). Kan picka John på axeln och säga ”känn här, vad mjuk jag är” och sedan konstatera stolt att det är dubbelt så mycket Emma just nu. För mig handlar det mycket om inställning. Ett val jag gjort helt enkelt. Antingen lägger jag energin på att noja över kroppen, längta tillbaka till den kropp jag hade och har lite ångest över det. Eller så gillar jag att min kropp är så himla cool som bygger om sig själv och gör det göttigt för bebisen (med lite hjälp av glass och colasås). Allt har sin tid tänker jag.
Just nu längtar jag till exempel efter att komma i gång med mina promenader, mest för att jag saknar mina muskler och spänst. Men det har ganska lite att göra med kroppens utseende (kan erkänna att det vore ball att bära sina vanliga kläder once in a while). Något säger mig att jag liksom inte kommer ha tid att stå framför spegeln och klämma och känna, och det ser jag mest av allt som en befrielse.
När det gäller min partner så tycker han att det är en icke-fråga (var tvungen att fråga honom) och det viktiga för honom är att jag mår bra.
Jag själv är ganska säker på att han kommer att älska mig oavsett hur jag ser ut, och kanske ännu mer när det syns att jag har burit hans barn i min kropp. För det är ju något vi har påverkat tillsammans. Att vara gravid är ju inte bara min doing så att säga.
Den där kärleken är större än en spegelbild tänker jag. Skulle John vara missnöjd över hur jag ser ut, ja, då vettetusan om jag skulle vilja vara ihop med honom.
Så han får snällt älska mig som jag är <3

Kram emma

Ställ en fråga vettja!

IMG_9791

Festar till denna fredag med ett stycke frågestund (det var så fasligt länge sedan)!
Pilla ner något du tänkt på, storslagna funderingar och önskeinlägg i kommentarsfältet nedan (eller om du hellre vill skicka ett mejl till emma@emmasvintage.se) så ska jag svara så gott jag kan.

Vegomat-tips-jakt, preggo-grubbel, vintageinredningsundringar, frisyr-knas-funderingar, bebistankar eller driva eget-frågetecken – you name it! Fråga vad du vill.

emmas-vintage-fashion-league-damernas

IMG_48271

Q&A: Större lägenhet, gravidkläder & en preggo-verktygslåda

Medan snöovädret härjar fritt utanför sovrumsfönstret, så tänkte jag – nedbäddad med glasögat på sned – passa på att svara på ett par kommentarer som kommit in den senaste tiden. Utan inbördes ordning. Fler svar kommer inom kort, så saknar du svar på just din fråga – håll ut.  IMG_5990

Bilderna i tidningen Älskade hem är tagna av den förträffliga Jessica SilversagaIMG_6161

Q: Du har så fint, och detta har egentligen inte med någonting att göra.. men hur tänker du kring möblerandet och att pussla in en bäbis i en tvåa? Vill gärna ha en bäbis och bor också i en tvåa som jag älskar, och inte vill/kan flytta från i första taget. Får man se förvaringslösningar framöver kanske? Eller möbleringstips?? :) tack för en peppig blogg!
A: Hej! Och tack för peppet! Vi kommer att bo kvar i vår lilla Midsommarkransen-tvåa så länge vi bara kan. Planen är att bo litet i stan och sedan ha ett torp någonstans på landet där vi kan sträcka ut oss. Om vi inte ballar ur och flyttar från Stockholm vill säga. Vi pratar just nu om ungefär 10 olika framtidsscenarier, var vi kommer att bo, hur vi kommer att bo och när vi vill bo just så. Men det lär dröja ett par år innan vi kommit fram till något vettigt och är redo att lämna allt det vi älskar med Midsommarkransen.
Vår lägenhet tänkte vi optimera genom att såsmåningom flytta vårt sovrum till vardagsrummet och göra om vårt gamla sovrum till barnrum. Alltså helt enkelt inte ha något vardagsrum. Vi hänger ändå så himla lite därinne, utan trivs bäst i köket och i sovrummet. Jag och John har bott pyttelitet sedan vi träffades, och är liksom kvar i tanken om att det där extrarummet (vardagsrummet i vårt fall) inte finns. Väldigt ironiskt, eftersom vi flyttade från vår lilla etta i Hornstull för att vi trodde att vi behövde något större.
Vi gillar att bo litet helt enkelt.
Gällande förvaring, så kommer det med all säkerhet ett dussin sådana blogginlägg de kommande månaderna och åren. Var så säker. Just nu stuvar vi undan mycket i koffertar och försöker optimera ytan på bästa sätt.
Kram emma

inredning merci by emmas vintage

Q: Hej hej Emma! Hur funkar det att läsa till ljuset från Merci-lampan? Funderar på att skaffa en till min soffa, men tänker att det kanske inte är tillräckligt riktat ljus eftersom där inte är någon skärm? Och heja dig för superbra blogg!
A: Tackilitack! Klart du ska skaffa dig en Merci-lampa! Finaste lampan ju. Det går alldeles utmärkt att läsa i ljuset av lampan, och att den inte har någon skärm är inget jag störts av. Ett tips är att sätta en dimmer vid kontakten till lampan, på så sätt kan du variera ljusstyrkan från mysbeslysning till läsläge.
Kram emma

IMG_3787

Q: Får jag fråga vad för en kamera och objektiv du har?
A: Klart du får! Jag har en Canon EOS 5D Mark II, och till den har jag två fasta objektiv, ett 35 mm och ett 50 mm.
Kram emma

IMG_2288

Q: Hej Emma!
En fråga är du emot vanliga mammakläder? I så fall varför?
Ja vet att de flesta mammakläderna är supertråkiga och inte så värst personliga, men det finns ju vissa bra baskläder man kan matcha med annat.
Bara nyfiken, du är jättefin i dina pennkjolar :)
/Kristin

http://www.drömhuset.nu

A: Hej Kristin! Det är få saker jag är strängt emot här i världen, och jag hyser inget agg mot mammakläder. Däremot har jag svårt att köpa kläder – gravid som ogravid – som endast ska bäras under en begränsad period. Det strider mot mitt miljöhjärta helt enkelt, men det ska tilläggas att jag inte dömer någon annan för att de köper preggokläder. Min höhgst personliga åsikt är att jag vill köpa kläder som jag kan ha en livstid, sommar som vinter, som jag kan nöta och bära oavsett hur min kropp ser ut. Ett exempel är mina pennkjolar som jag kan bära även när jag inte är gravid (kanske behöver sy in dem en aning dock), eller mina koftor som jag bär till ALLT. Året runt. Så det är absolut inget agg mot kläderna, utan snarare en önskan om att inte behöva köpa något nytt.
Kram emma

lilla lova knits

Q: Hej Emma!
Vad fin du är!
Hur mycket gravid/vänta barn-böcker, föräldratidningar läser du? Själv har jag inte läst nånting (själv i vecka 27), bläddrat lite i bokhandeln och i tidningskiosken, tycker mest att jag får mindervärdeskomplex av att läsa dem, allt jag ska/borde/måste göra medan jag är gravid och innan barnet kommer. Tar tips från vänner och familj och litar på min egen magkänsla än så länge. Gå aldrig in på Familjeliv.se har jag lärt mig, hemsk sida tycker jag. Hur förhåller du dig till allt det där som finns ute för småbarnsföräldrar?

Ha det gott!
A: Hej! Ja, svår fråga. Jag höll mig undan ganska länge, men nu suger jag i mig det mesta jag kommer över (men håller mig borta från skräckhistorier och opepp – sådant behöver jag inte. Jag är oroligt som jag är). Jag har även frågat vänner som har barn om alla deras tips, frågat om deras förlossningar, vad det tyckte var bra versus dåligt. Vad som funkade för dem helt enkelt.
Jag ser det som att jag länsar Clas Ohlson på ALLA alla verktyg de har, och sedan när jag kommer hem (är på förlossningen (som är det jag tänker på mest)) så kan jag solla och se vilka verktyg som jag behöver och som passar mig. Även om en vinkelslip är min vän Fridas bästa grej, Linda gillade bågfilen och Fatima lovordar gipsskruvar, så vet jag med mig att det bara är jag (och John) som vet vad som passar i min verktygslåda. Okej, jag har ingen aning om hur min referens till Clas Ohlson kom med i bilden, men let’s fortsätta:
Just för tillfället är John den som läser mest, vilket jag tycker är ganska skönt. Han sollar och vidarebefordrar sedan kortversionen till mig. Det känns himla skönt på något vis, att vi är två om verktygslådan. Och att vi tillsammans kan hitta verktygen och solla bort att skräp som bara förstör (allt det där som ger mindervärdeskomplex och oroar i onödan). Men alltså det är ju jobbigt, det ska jag inte sticka under stol med. Det är mycket information från olika håll som ska processas och samtidigt som folk är fullkomligt galna i att ge råd om allt som är farligt för ens ännu ofödda barn. Alltså det är svårt. Svårt att inte få en gnutta ångest, även om jag garanterat är den som tänker mest på allt som är farligt. Det handlar ju trots allt om mitt eget barn. Vissa dagar vill man bara sätta en kork down there och bara säga ”det blir inget av detta föderiet, jag åker till Paris istället”.
Jag tror någonstans – liksom du – på magkänsla. Och min alldeles unikt sammansatta verktygslåda. Det har fötts barn under tusentals år, och människosläktet har ju uppenbarligen överlevt utan att man har både ett babynest, fixat fyrahundratrettiontvå bodys i ekologisk bomull (och hunnit tvätta dem innan), laddat upp med färdiglagad mat i frysen och har fixat i ordning en perfekt bebishörna. Sedan är det så klart en bekväm bonus om man har gjort allt det där, men vi är inte mer än människor.
Säger hon som just nu tittar på ”bebishörnan” = spjälsäng full i bös och som just nu agerar klädförvaring.
Okej, lång utläggning. Sammanfattning: 1. Jag saknar uppenbarligen Clas Ohlson. 2. Allas upplevelse är unik, så alla måsten och borden kan man se som riktmärken som fungerade för andra. 3. Jag sollar friskt bland informationen – och då tillsammans med John.

Q&A: Den stora kärleken, katt-längt och att köpa spjälsäng i vecka 19

mg_2128 IMG_5649 IMG_1239-11
Q: Hellu, älskar att läsa andras kärlekshistorier så min fråga är när, hur och var du träffade mannen i ditt liv.
Caroline Olsson

A: Hej Caroline! Jag älskar också att läsa andras kärlekshistorier, jag kan gotta mig i dem i timtals. En av de finaste storys jag vet handlar om en nära väns farmor som jobbade på kondis. Varje dag kom en ung karl in och beställde ett glas mjölk – bara för att han skulle få en skymt av denna stiliga fröken. Och där började deras kärlekshistoria. Jag tycker om de där historierna, för kärleken kan liksom stiga in genom dörren, be om ett glas mjölk – när man minst anar det.
Mannen i mitt liv är John. När jag träffade honom så föll allt på plats, han var min pusselbit. Min själsfrände. Här kan du läsa om vår minst sagt speciella kärlekshistoria. Hoppas du gillar.
Stor kram emma

IMG_8185

Q: Hej Emma!
Missade denna frågestund och satsar på nästa med en kanske känslig fråga men för mig ett verkligt etiskt dilemma när det kommer till graviditet, jag är själv 31 och vill gärna ha barn snart och undrar helt enkelt hur du ställer dig till kub-testet och dess underlag för ev. beslut att fortsätta sin graviditet? jag tycker det är mycket skrämmande att människor väljer att ta bort ett barn som visar sig ha downs syndrom, samtidigt vet jag inte hur jag själv skulle reagera om jag väl stod in för det beslutet själv vilket jag skäms för och vilket gör att jag helst bara skulle vilja undvika att ta det för att ha det beslutet i mina händer.
Elin
A: Hej Elin! Tack för en viktig och intressant fråga. Jag och John stod inför valet att göra KUB-test och valde att tacka nej. Alla har olika skäl till att göra KUB, så jag kan bara utgå från mig själv i denna fråga. Och jag kan inte annat än att hålla med dig.
Jag och John fick missfall för ett år sedan och det dröjde innan vi blev gravida igen. Att då – när vi fått vänta så länge – ta bort ett barn på grund av ”dåliga odds” fanns – och finns – inte i vår tankevärld. Vårt första ”barn” sållades ut automatiskt genom missfall. Kroppen tog hand om det som ändå inte var livsdugligt. Där gör kroppen och naturen ett val.
Jag vill inte sitta med den makten att bestämma vad som är livsdugligt och inte i mina händer, jag vill få det barn som det var tänkt att jag ska få. Och jag kommer älska det no matter what.
Jag är en orolig själ och om jag känner mig själv rätt så skulle ett KUB-test gjort mig trillioner mycket mer orolig än vad jag är i dag. Och då är jag ändå rejält orolig. Men här är alla olika så klart.
Vill passa på att tipsa om ett himla bra inlägg om fosterdiagnostik som UnderbaraClara gjorde för ett tag sedan. Läs!
Stor kram emma

Q: Hur tänker ni kring namn? Vill ni ha klassiska/släktnamn, nya, mer moderna namn?
Jag är själv 16 år som började på gymnasiet (samhälle) för bara 5 veckor sedan, har du några tips inför mina kommande tre år?

Så kul med frågestund!
Emmy
A: Åh, hej Emmy, och vad spännande att du börjat gymnasiet (nu var det ju några veckor redan, men jag hoppas att du trivs). Gymnasiet var helt klart min bästa tid! Jag flyttade hemifrån, hade mitt första förhållande och så åkte jag med den vilda känslo-berg-och-dal-banan. Hjärtekrossad och dödskär om vartannat. Och så hade jag så förbannat roligt. Under den här tiden så träffade även några av mina allra närmast vänner. En drös skeva underbarisar. Och den kärlekshistorien kommer att hålla livet ut tror jag bestämt. Så mitt första råd är att njuta, ha roligt och häng med folk. Och plugga så klart, fast det ingår ju liksom.
Så var det ju det här med namn också. Vi har inte kommit vidare värst långt i processen. Vi vill ha namn som vi har en anknytning till på ett eller annat sätt. Vi får se vad det blir. Än så länge har vi bara en drös pöjknamn, så vi har lite att jobba på här om en säger så.
Stor kram och lycka till
emma

IMG_2908

Q: Hur går det med Sockan? Han skulle ju få ett nytt hem!
Stella
A: Åh, Sockan. Jag har så mycket längt i kroppen efter hans lurviga kattamage alltså. Denna gosboll till katt bor kvar hos mina föräldrar i Värmland tills vidare. På test. Det är optimalt på en del sätt (jag får fortsätta att ha honom i mitt liv), men jag är också inställd på att om det inte fungerar med allergier så får vi hitta ett nytt hem. Det känns som att jag får ha honom i mitt liv lite på låns. Det är skönt och smärtsamt på samma gång. Men mest skönt. Det viktiga är ju att alla mår bra.
Mest av allt är jag glad över att han trivs. När han var innekatt trodde jag att han var en komplicerad katt, men han var ju bara på fel ställe …

Kram emma

vintagefabriken-kassaapparat-1 vintage_möhippa_7041_2 IMG_3110 IMG_0732

Q: Hej Emma! Måste få börja med att säga att du är alldeles underbar, interners största glädjekälla!
Och sen har jag lite frågor gällande Vintagefabriken:

1. När har ni öppet, jag tycker att jag har letat så flitigt på eran hemsida men inte hittat något som besvarar denna fråga. Antagligen så är det jag som är otekniskt men vill så gärna besöka er lilla fabrik snart så jag frågar här. När har ni öppet?

2. När man går in på er hemsida så har ni ett antal (gudomliga) klänningar, men när jag sett bilder från butiken innefrån så ser ni ut att ha betydligt mer till försäljning. Säljer ni ”endast” det som finna på hemsidan eller finns det mer i butiken? Tacksam för svar!
Nyfiken i en strut
A: Hej Nyfiken i en strut. Vad gullig du är! Dina ord värmer. Av allt jag vill vara här i världen så slår nog ”interners största glädjekälla” det mesta tror jag. De orden ska jag rama in, sätta upp på väggen och titta på när jag tvivlar.
Så till Vintagefabriken.
1. Du är så välkommen så! Numera – när vi har webbshop – har vi öppet varje lördag mellan klockan 11-16 och även kvällsöppet någon gång ibland. Tiderna kan variera, men vi är flitiga på att uppdatera vår Insta med senaste nytt, så kika där. Om du är nyfiken på när vi har kvällsöppet så kan du signa upp dig på vårt nyhetsbrev, där vi informerar om senaste nytt – rakt ner i mejlboxen.
2. Vi har ett hav av klänningar i butiken, och några få godbitar i shoppen. Vi hinner helt enkelt inte med att plåta av alla klänningar innan de säljs i shoppen. Så om du vill ha klänningshav så kom till butiken. Där har vi även massor av barnkläder, brudklänningar (en masse!) och fina asccessoarer.
Varmt välkommen och hoppas vi ses!

basker_emma_2 kopia

Q: Har du några tips på bra frisörer i Stockholm som friserar till inte alls för höga priser? Ditt hår är ju helt fantastiskt!
Kram
A: Tusen tack! Det är den eminenta Sarah Wing, Retroella, som fixar mitt hår. Och hon är också mitt bästa tips. Prisvärd, skicklig och enormt trevlig!
Lycka till med klippet!

IMG_4682

Q: Hej Emma! Blev SÅ glad när jag läste att ni väntar barn! Fantastiskt! Jag tänker att du är väldigt miljömedveten och försöker tänka på det här med kemikalier och så och undrar därför hur du tänker med ditt hår under graviditeten? Kommer du fortsätta bleka eller leva med utväxt?
Sofia
A: Vad glad jag blir att du blir glad. Ja, alltså jag är ju väldigt orolig men hoppas att det ska gå bra. Jag har slutat att bleka mitt hår helt (som jag gjorde förut) och nu gör jag skonsammare slingvarianter i stället. Det känns inte så där superduper bra att syssla med kemikalier när man är gravid kan jag ju ärligt säga och där är min frisör helt med mig.
Nu har jag en rejäl utväxt och ska till Sarah Wing på tisdag för att råda mot på barret. Vi får se vad det blir. Antagligen kommer jag sakta men säkert att gå mer mot min naturliga hårfärg. Vi får se hur det blir. To be continued.
Kram emma

Färgnegativ0162

Q: Hej Emma! Jag har liksom du genomgått missfall, men är nu gravid (en månad efter dig tror jag). Jag blir lite ledsen över vissa kommentarer på din blogg. De som säger ojoj, vad tidigt du köper ditten och vad skaffar datten. Jag vågar själv inte hoppas att den här graviditeten kommer gå bra, även om jag är i vecka 19 (på grund av tidigare missfall), men behöver inte andra som tvivlar min graviditet. Jag har fått så många ”oj, så du har redan köpt en spjälsäng” av nära och kära runt omkring mig och blir bara ledsen. Jag vill ju bara hoppas att allt ska gå bra liksom. Hur känner du? 
Anna
A: Hej Anna. Och stort grattis till graviteten. Det gör mig så glad att göra, även om jag inte känner dig. Det känns som vi är en liten klubb här på bloggen som alla ska ha barn 2015. Många med samma erfarenheter som du och jag. Det gör mig stark.
Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i dina ord. Jag skäms ganska ofta över mina handlingar eller att jag räknar hem den här graviditeten innan barnet är ute, för folk har så mycket åsikter. Det kan vara allt från att jag berättade på bloggen ”redan i vecka 13″ till att ”oj, har du redan köpt kläder”. För mig är det viktigt att tänka positivt, att den här graviditeten kommer gå bra. Att jag liksom du fick missfall påverkar inte våra nuvarande graviditet, annat än att vi vet vad vi kan gå miste om.
Det skulle varken ge mig eller barnet något gott om jag bara gick runt och förberedde mig på att allt skulle gå åt pipsvängen. Jag vill ju njuta. Gå bananas på barnkläder, köpa barnvagn så fort jag bara kan, för det fick jag inte sist. Och sedan vill jag köpa allt begagnat … vilket kräver tid.
Jag oroar mig tillräckligt redan, men lite av oron släpper när jag fixar sådan där praktiska saker som just kläder, spjälsäng, skötbord och barnvagn. Det blir verkligt. Och lite som terapi. Som en enorm hoppfullhet i en liten kofta. Att det här händer verkligen nu.
Mitt råd till dig är att strunta i andras tyck. Du gör det som är bäst för dig, om det så är att vänta med allt fix till vecka 38 (om du mår bra av det), berätta för hela världen att du är gravid i vecka 7 (om du mår bra av det) eller köpa en spjälsäng i vecka 19. Ingen har rätt att tycka något om dig och ditt liv. Du gör som du vill. Kom i håg det.
Stor kram, massor av pepp och lycka till
emma

Ps. Bjussar på en bild på mig själv som spädis med strumpor på händerna. Man tager vad man haver.

Q&A: Jag som vild 25-åring, min stora förebild och Stockholms bästa frisör

IMG_7671

IMG_3147-2 IMG_1919-1 IMG_9270-3

 

Q: Hej Emma! Jag undrar om du har något drömresemål? I så fall vad?
A: Oja, helst av allt skulle jag vilja åka till Cuba! Det skulle vara grejer det.
Just nu tar jag det lite piano med resandet, eftersom det inte ens var ett år sedan jag och John var på Hawaii. Måste värna om mitt miljösamvete en aning innan jag sätter mig i ett flygplan igen.

IMG_57841 regnjacka

IMG_8814-2 IMG_6104-3

Q: Hej Emma och tack för en underbar blogg! Det är så roligt att följa din gravidresa. Jag har själv inga barn (och vet inte om jag vill ha några), men jag tycker ändå att det är spännande att följa. Jag undrar hur din stil har förändrats sedan du blev gravid?
Kram Alexandra. 
A: Hej Alexandra! Vilka fina ord och vad roligt att du tycker att det är roligt att följa min graviditet. Alltså det är ju en så svår avvägning det här med preggoberteriet. Jag vill ju fortsätta att vara jag, samtidigt som en så stor del av min tankeverksamhet går åt till det där barnet. Men jag försöker skapa någon form av balans.
Ja, det här med gravidkläder är ju inte min kopp te. Kläderna är ofta så generella, som att stilen ska suddas ut när en väntar barn. Min devis är att kunna använda samma kläder gravid som icke-gravid. Vi får se hur länge det håller, hahhaha. Är själv lite nervös inför åttonde och nionde månaden, så det får bli en överraskning för både dig och mig.
Just nu klär jag mig  mest i pennkjolar och koftor, något jag förvisso brukar göra under hösten och vintern, men kanske inte riktigt i den här utsträckningen. Jag älskar ju kläder med markerad midja – klänningar, kjolar och shorts – men eftersom min midja håller på att försvinna så är det inte direkt … aktuellt.
Men förhoppningsvis kommer jag i min garderob någon gång i vår. Ska onekligen bli intressant.
Kramar emma

25

Q: Om några dagar fyller jag tjugofem år! Kan inte du berätta vad du gjorde när du var tjugofem? Vad har förändrats? Jag har en inre bild av att trettio kommer vara min storhetstid… Dessutom tycker jag att det roligaste som finns är att läsa om andras uppväxt, tonår, familjekonstellationer och galna släkt osv. Ta med oss på en resa till sjuttonåriga Emmas Karlstad?
Tack för världens bästa blogg. Kram!

A: Grattis! Hoppas du får en underbar 25-årsdag och att du firar med pompa och ståt. Det ska man göra när en fyller år tycker jag.
Vad jag gjorde när jag var 25 år? Jag bodde i en etta på Högalidsgatan i Hornstull tillsammans med John. Jobbade på tidningen GLAMOUR, var ute och festade VARENDA helg, fikande ungefär varannan dag, anordnade fest för jämnan och bar ofta någon form av hatt.
Hängde ungefär alltid med Åberg, Lisa, Nina, Mick, Erik och Max och var mer vild än tam. Som ni ser på bilderna så satt jag nästan ihop med Lisa (det finns helt klart fler bilder på henne än på någon annan i mitt fotoalbum). Hon bodde bara några kvarter från oss och vi umgicks JÄMT (ps. Lisa, saknar att bo ett stenkast från dig!).
Mina ställen var Debaser Slussen, Trädgården (som då låg på Kungsholmen) och så en massa olika fik så klart. Tog mängder av kort, men hälften var ju suddiga. Hade väl inte tid med något annat.
På Midsommarafton som 25-åring friade jag till John. Det var natt, jag hade badat i sjön och var spritt språngande. Minnesvärt. För båda parter.
Vad som har förändrats är väl att jag inte är ute varenda helg längre. Jag kan ha sagt som 25-åring att jag skulle dö om jag slutade gå ut på klubb. Det gjorde jag inte. Den största förändringen är väl att jag gör väldigt mycket mer varierade saker nu. Förr var det bara drinkar och härj, E4:an till förfesten och sedan raka vägen till ”Gå”. Nu plockar jag det bästa ur kakan och svänger ihop mitt eget recept.
Jag tycker fortfarande att det är precis lika roligt att härja runt, anordna fest och dansa till solen går opp, men känner mig också fullt tillfredsställd med att spendera en helg i svampskogen. Det är väl den största skillnaden skulle jag tro. Rastlösheten är inte lika påtaglig. Jag kunde ju få dåndimpen och megaångest om jag inte skulle får ramla runt på en vecka. Och det fanns nog en osäkerhet där också, att mina vänner skulle glömma mig, att jag skulle missa något, inte hänga med i tugget, att livet skulle passera eller att jag skulle försvinna i en beigehet. Men så var det ju inte heller. Jag var så upptagen med att fånga varje sekund av livet att jag inte hann att njuta. Men jag kommer nog alltid vara mer vild än tam, det tror jag allt.
När det gäller min uppväxt, så kräver det nästan ett eget inägg tror jag bestämt. Återkommer om det =)
Stor kram emma

monica_zetterlund

Q: Stort grattis till graviditeten och tack för en toppenblogg! Här kommer en fråga: Vilka är dina förebilder och varför?
Hanne
A: Åh, tack, vad snäll du är. Jag beundras av människor som vågar vara sig själva, oavsett vad andra tycker och inte gör skillnad på folk. För mig är det så ointressant med tjusiga titlar, milslånga CV:n och creddigheter. För mig spelar det bara roll om jag får en varm känsla i kroppen av personen därinne, bakom skinn, kött och ben.
Min stora idol är Monica Zetterlund. En rivig böna, ett bombnedslag med obeskrivlig humor och ett lingonris i ett cocktailglas. Hon vågade säga ifrån, stå upp för sig själv och gjorde inte skillnad på fölk å fölk.
Jag gjorde faktiskt ett inlägg just detta för länge sedan, det inlägget hittar du här: Monica Z – ett lingonris i ett cocktailglas

Kram emma

 

IMG_0832

Q: Vet att du är blond från start, men ditt hår är ändå helt amazing för att vara blekt!! Vem är din frisör? Sharing is caring <3
OCH vad är dina bästa studentshoppingtips (långt ord) i stockholm?
http://hanniiwh.wordpress.com
A: Halloj! Och tack för fint smicker! Vet du vad, jag är inte så där värst blond naturligt. Jag är mellanblond, råttfärgad, beige, alla de där nyanserna som känns odefinierbara. Jag bleker mitt hår hos den fantastiska frisören Sarah Wing aka Retroella, som jag skrivit boken ”Vintagefrisyrer” tillsammans med. Hon är bäst, trevligast och roligast i stan!
Och så till studentshoppingtipsen i Stockholm. Som den vintage- och miljönörd jag är måste jag ju tipsa om Old touch och Emmaus vid Slussen. Bra, prisvärt och mycket spännande.
Här hittar du en stor guide till Stockholms bästa vintageshopping (om du frågar mig).
Mysiga småbutiker med alltmöjligt hittar du på Södermalm, antingen runt Zinkensdamm, Mariatorget och i Sofo. Stor lycka till!
Kram emma

Q&A: Höstmode, genus, illustrationer och kärleken till Midsommarkransen

IMG_3192

IMG_1620 IMG_1587

Q: Hej Emma,
Nu är hösten här! Gud vad mysigt roligt och fint samma gång men…jag har ingenting att ta på mig!!
Hur får man inspiration från sina gamla kläder som hängt, och slängt och hur gör man när man inte har råd att köpa nya? Hur får jag dem att bli mer intressanta och vilka basplagg rekommenderar du?
Tillsist,
Grattis till bebis! Så spännande! Du och din bebis gjorde min dag även om jag inte känner dig eller ens sett på stan!

Tack också för en fin blogg och alla dina, kloka, visa och underbara ord! Det värmer ändå bort till Frankrike där jag just nu bor.

Varma kramar ,
Isabell
A: Men alltså Isabell! Vilken underbar kommentar. Tusen tack för ditt pepp. Det värmer miljoners i kroppen. Och vad avis jag blir på att du bor i Frankrike! Du anar inte.
Först och främst: Bästa tipset att skaka liv i gamla kläder är att addera detaljer. Det kan vara allt från broscher, skärp, kulörta strumpbyxor till maffiga halsband. Med spännande attiraljer får kläderna nytt liv. När det gäller basplagg så är mitt bästa tips: Pennkjol och kort kofta med rund hals. Går att variera i oändlighet. Pennkjolen kan du bära till blusar och tröjor, medan du kan lägga koftan över axlarna på sommarklänningen och bära precis som den är till både byxor och kjol. Bästa plaggen helt enkelt.
Mixa på nya sätt som du aldrig testat förut och prova dig fram. Ett annat alternativ för att skaka liv i gamla outfits är århundradets äldsta budgetaccessoar – frisyren. Under 1940-talet hade en bara råd att köpa en enda nya outfit per år, vilket banade väg för nya kreativa sätt att variera sin stil – genom frisyrer. Bästa och billigaste accessoaren!
Stort lycka till! Kram emma

MG_0256IMG_9803

saftglas_9-2-2

Q: Hur ska ni tänka kring genus och sånt när barnet kommer?
Kommer ni att berätta för andra tex familj och vänner ang att ni inte vill att de ska leda ert barn i en viss direktion baserat på om den är tjej eller kille tex bara få en viss typ av leksaker, hinta om att den ska bete sig på ett visst sätt eller ha en viss typ av intressen osv pga sitt kön? Och hur kommer ni reagera om det blir så?
Tycker det är intressant pga funderar en del på det själv. Jag och min partner är genusmedvetna men inte våra föräldrar på samma sätt..

Ska ni bo kvar i lyan när ni får barnet/ och i Sthlm eller ej?

Slutligen hur mycket jobbar du i v? Hur blir det med Vintagefabriken när både du och Louise är på mammaledighet & hur lång sådan ska ni ha?

Lycka till med allt!
Kram
Selma

A: Hej Selma (fint namn!)! Många intressanta och viktiga frågor. För mig och John är det enormt viktigt att förmedla till alla att vi får ett barn, inte en pojke eller flicka. Vi vill inte att vårt barn ska behandlas annorlunda på ett eller annat sätt på grund av ett kön. Därför har vi till exempel valt att fixa allt till barnrummet och alla kläder innan barnet kommer till världen. Det är så klart läskigt, eftersom man inte vet om graviditeten kommer gå vägen, men också ett val vi har gjort. Dels för att göra hela graviditeten mer verklig, men också för att vara helt blanka i huvudet när vi står och väljer kläder i secondhandbutiker och gamla gömmor hos våra föräldrar.
Där är jag och John fullkomligt överens.
När barnet kommer så vill vi ge så mycket valfrihet som möjligt till vårt barn, både vad gäller kläder, leksaker och – så klart – identitet. Det är viktigt för oss att visa redan från dag ett att vissa uppgifter eller intressen inte är privilegierad till något kön. Det kan vara allt från att borra upp tavlor, sy kuddfodral, rensa avloppet, laga mat, baka bullar till att plocka svamp och åka vattenrutschkana (hur ofta ser du mammor som åker vattenrutschkanor?). PS. Den sista punkten är mycket viktig för både mig och John :).
Det första året kommer ju barnet inte bry sig, men för oss är det viktigt att ha visioner redan från start.
Mina vänner är jag inte ett dugg orolig för när det gäller genusmedvetenhet. Mer genusmedvetna människor finns nog inte, och för mig är det viktigt att det finns en rad farbröder, tanter och alltmittemellan för vårt barn att ty sig till och ha som förebilder. Jag är ganska ointresserad av att låsa in mig i min lilla värld när barnet kommer, utan önskar att hen får lära känna flera olika personer från start. Skyfflas mellan famnar och hitta trygghet hos en rad människor – oavsett kön.
Vad gäller familj och bekanta, så hoppas jag så klart att de vill hjälpa oss att ge barnet en så bred bild av världen som möjligt, samtidigt som jag inte vill att någon ska vara rädd för att göra fel med vårt barn. Det är en svår fråga. För jag vet någonstans att jag kommer att säga ifrån om jag märker att någon för vårt barn åt ett visst håll, att inte tillåtas leka med vissa saker eller förväntas leka med andra.
En känsla hos mig är att jag nog kommer att vara ganska skarp mot mina egna (relativt genusmedvetna) föräldrar (sorry i förskott om ni läser det här). Vi har den relationen. Vi pratar ofta om genus, hur en vill vara som förälder och vad som är okej och inte – och ingen av oss är sen med sin åsikt.
För mig är det hemskt viktigt att vårt barn inte placeras in i ett fack, och heller inte bara beröms och bedöms genom sina prestationer. Jag vill att mina barn ska känna sig älskade – oavsett. Punkt. Inte på grund av någon variabel. Som Astrid Lindgren en gång lär ha sagt: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Okej, lång och kanske flummig utläggning. Men jag hoppas att du fick svar på din fråga. Det är en svår fråga, för den är superviktig för oss samtidigt som det inte alltid är lätt att säga ifrån när det könifieras hitan och ditan. Jag kommer säkert återkomma i frågan om jag känner mig själv rätt =)
Angående boende så kommer vi att bo kvar i vår lilla lya i Midsommarkransen. Några vener i oss längtar ut till landet, men vi har kommit fram till att vi – just nu – vill bo kvar i stan. På sin höjd ha ett till ett litet torp på landet som vi kan åka till på helgerna, där vi kan andas frisk luft och få skit under naglarna. Det är viktigt för oss att vara nära våra vänner, så det står högst upp på listan just nu.
När det gäller jobb så jobbar jag som vanligt. Eller ja, jag tar det väldigt mycket lugnare och jobbar inte på kvällarna som jag gjorde förr (jag orkar helt enkelt inte, och vill inte heller för den delen), men annars lunkar frilansuppdragen på som de brukar.
I vår är tanken är att John och jag ska dela 50/50 från första början. Vi ska se hur vi löser det rent praktiskt, men en dröm vore att dela på veckorna rakt av. Då kan båda fortsätta jobba, ha lika stor inblick i vardagen och i barnets rutiner och behov – från start.
Om den drömmen går i lås så betyder det att jag kommer kunna fortsätta jobba med Vintagefabriken, bloggen och mina frilansuppdrag några dagar i veckan.
Stor kram emma

tapet-makeup-liten

IMG_0830-Recovered

Q: Hej Emma! Visst är det du som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer? Brukar du illustrera som jobb eller bara på fritiden?

/Nyfiken
A: Hej Nyfiken! Jajemänsan, det är jag som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer.  Tyvärr illustrerar jag extremt sällan. När jag var barn ritade jag konstant. Hade alltid färgpennor och stora ark på rulle redo. Mycket kaniner blev det – min specialitet back in the days. Sedan dess har jag illustrerat i perioder, stora målningar har avlöst seriestrippar och karikatyrer. På senare år har det blivit allt mindre gjort på illustrationsfronten, men det var enormt roligt att ta upp det igen i och med Vintagefrisyrer. Numera illustrerar jag nästan bara när det vankas festligheter eller event. Gör affischer, inbjudningar, menyer, men har även fått i uppdrag att göra bloggheaders. Drömmen är att illustrera mer, men tiden räcker sällan till.
Stor kram
emma

IMG_2997 IMG_5305 IMG_8567-1 IMG_2548
Q: Hej Emma!
Jag och min sambo har planer på att köpa en lägenhet och fastnat för Midsommarkransen, då lägenheterna ligger i vår prisklass och det verkar vara ett trevligt område. Så är mest nyfiken på hur du trivs där? För- och nackdelar?

Sedan vill jag bara säga tack för en himla fin blogg! Det är något i dina inlägg som förändrats sen du blev gravid, kan inte sätta ord på vad det är, men nu gillar din blogg ännu mer. Kram!
Malin

A: Hej! Vad gullig du är! Tack för dina fina ord. Och vad roligt att du funderar på att köpa lägenhet i Midsommarkransen! Alltså jag är ju gravt Kransen-frälst, så jag kan inte komma på några nackdelar. Det skulle väl vara att det är dyrt att köpa lägenhet här och att om en en gång har flyttat hit så vill en inte gå utanför Kransen-gränsen.
Fördelarna med Midsommarkransen är att det är som en småstad ett stenkast från tullarna. Här hälsar folk på varandra, går sakta på trottoarerna och snickilisnackar med personalen på Coop. Alla är så enormt trevliga här … för att de hinner vara det. Det är nära till Vintervikens badplats, lummiga kaféer och fantastiska skog. Här finns också många grymma restauranger, mysiga småbutiker (Mimmi Staafs möbelmakeri, 2 little spoons, Kabelverket och Lyckliga gatan till exempel), en gammal biograf, stans bästa pizza (Tellus pizza) och så finns det gott om parker för parkhäng. Och viktigast av allt. En bra pulkabacke!
Jag gillar också att det finns olika sorters boendeformer här. Hyresrätter, funkis-, bostadsrätter, sekelskiftersvåningar, flerfamiljshus och villor. Här trängs studenter, med övervintrade hippies och barnfamiljer.
Hoppas du och din sambo hittar något riktigt fint här.
Stor kram

emma

Q&A: Om barnnamn, graviditet och härjiga vänner med kids

God morgon! Alltså tusen tack för alla spännande frågor, det var så kul att läsa ska ni veta. Jag ska svara på dem alla, promise!

Tycker att vi börjar denna torsdag med svaren på de första frågorna som ramlade in.
Stor kram

IMG_8085

Q: Har ni kommit fram till några namn? Och vet ni vad det är för kön på den lilla krabaten?
Alexandra
A: Hej Alexandra! Den lilla krabaten är fortfarande namnlös. Vi är inställda på att se vad det blir för person, vad hen ser ut att heta och därefter gå på känsla. Klart att vi bollar en hel del namn, men kommer inte bestämma oss förrän bebisen har kommit till världen. Magen kallar vi emellertid för  … Surfer Sundh. Ej seriöst ska tilläggas. Det hela började med att min syster frågade om vi funderat på namn och jag hör mig själv säga Surfer Sundh. Mest för att det svängde så fasligt. Jag såg att hon jobbade med att låta öppen och entusiastisk, men det var ganska obvious att hon tyckte att det var ett märkligt namn. Men mission complete: hon blev totallurad. Så nu har magen fått namnet Surfer.
När det gäller kön, så har vi bestämt oss för att inte ta reda på vad det är för kön. Dels för att det blir en överraskning, men också för att vi inte vill bli påverkade av traditionella könsroller. Planen är att inhandla alla bebiskläder, måla spjälsäng och göra fint i barnhörnan – utan att ha ett kön i åtanke. Utan ett barn. Det känns väldigt befriande på något vis.
Kram emma

IMG_8157

Q: Hejhopp! Jag undrar om du ”planerade” eller ”förberedde” dig inför att bli gravid? Kanske skum fråga, men jag hoppas du förstår på ett ungefär. =)
Karin
kingemarson.wordpress.com
A:
Hej Karin! Jag tror att jag förstår din fråga. Svarar jag helt galet, så får du hojta =)
Min förra graviditet (som tyvärr slutade i ett långdraget missfall  i vecka 10) var relativt oplanerad. En avslappnad ”händer det så händer det”-inställning, som resulterade i att jag  ungefär två-tre månader blev jag gravid. Efter missfallet så ville vi bara fortsätta den resa vi påbörjat, bli gravida igen, så fort som möjligt. Folk runt omkring oss sa ”om någon månad är ni gravida igen”, men månaderna gick. När vi hade försökt i ungefär ett år – med första gravidförsöket och missfallet inräknat – så bestämde vi oss för att påbörja en utredning. Att försöka bli gravid, men ”misslyckas” gång på gång är nämligen enormt påfrestande, även för oss som ändå inte hade försökt så länge. Som ett månadslotteri som en ständigt drog nitlotten i. Det var en höst, vinter och en vår med många tårar kan jag lova. Så för att känna att vi tog oss ett steg framåt började vi gå en utredning på vårdcentralen i Fruängen. De tog alla sorts prover, men det var inga fel på varken mig eller John. På vårdcentralen genomgick jag bland annat en äggledarspolning. Besöket började med att jag hörde hur de imiterade mig i fikarummet och jag fick ingen förklaring om hur spolningen skulle gå till, trots att jag frågade gång på gång. Själva spolningen gjorde väldigt ont, och när jag frågade om det skulle göra så där ont, så sa de att jag skulle ha gråtit av smärta om den spolningen hade misslyckats. Hela besöket var obehagligt på alla sätt och vis, och bemötandet var så kallt och jobbigt. Jag grät varje gång jag skulle dit.
Vid nästa besök fick jag ett recept utskrivet på ägglossningstriggande medicin, och i samma veva bad vi om att få våra journaler utlämnade. Vi ville aldrig sätta vår fötter där igen. Jag knaprade ägglossningstriggande medicin och efter några veckor fick vi tid hos en underbar läkare på Sophiahemmet. Där och då brast det. De var så enormt proffsiga. En kvinna med förstående ögon, blommor på träskorna och färggranna glasögon sa att de skulle ta hand om oss. Det var den totala tryggheten och värmen, ingen som hånfullt imiterade mig i fikarummet, utan som såg oss som människor. Det var precis det jag behövde.
I samma veva blev det sommar.  Jag och John sa till varandra ”att nu får det vara nog”, nu lever vi livet i sommar, pimplar drinkar, dansar natten lång och försöker att inte tänka på det som aldrig blev. Där någonstans, i den totala härjet, blev jag gravid.
Lång utläggning, men det var varken planerat eller oplanerat. För hur mycket vi än planerade, med ägglossningstest och allt vad det var, så hände absolut ingenting. Det är något en inte råder över, hur mycket en än vill …
Kram emma

IMG_3423

Q: Kan du inte skriva någonting om miljön/klimatet? Är en miljövetarstudent som får en (tragisk) kick av hjälplösheten man känner. Din text till ”i mitt Sverige” var himla bra.
Kram!
Emma
A: Hej Emma! Tack för ditt fina pepp och härligt att det finns fler därute som bryr sig om vår miljö. Jag skriver om miljö med jämna mellanrum, du kan bland annat läsa ”Varför oförstörbara strumpbyxor inte finns””Jag utmanar dig (och mig)”, ”Gifter i frukt, barnlöshet och sjukdomar – när det naturliga blir onaturligt” och ”Jag har tagit sms-lån och nu står jag i evig skuld”. Kommer definitivt skriva mer som miljö – var så säker! Och när det känns så där hopplöst, tänk på att vi är många som kämpar för en bättre värld. Heja dig! Stor kram emma

IMG_0411-2 IMG_4971-2

Q: Vad är det viktigaste i ditt liv?
Hanna
brevfranrom.wordpress.com
A:
Hej Hanna! Oj, vilken svår fråga. Jag var tvungen att fundera en rejäl stund, för mitt fokus har ändrats en aning de senaste åren. Om du hade frågat mig för sisådär tre år sedan så skulle nog spännande projekt, jobb stått jämte kärleken till John, min familj och vänner. Jag kommer så klart alltid tycka att det är oerhört roligt att dra igång projekt, jobba och härja runt, men viktigast i mitt liv? Nej.
Det bästa jag vet – och även det viktigaste – i mitt liv ärJohn. Och om jag inte fick gå ut i svampskogen i Värmland, andas frisk luft på ängarna därhemma, kluckskratta med min syster Ellen, få dela mitt liv tillsammans med mina fantastiska vänner och dansa tills benen värker  – ja, då skulle det här livet kännas bra fattigt.
Kram emma

IMG_4875

Q: Hej! Det blir en barnfråga från mig också, eftersom jag själv tänker så mycket på det… Har du alltid velat ha barn? Jag vacklar så, ibland tycker jag att det känns självklart och ibland vill jag inte alls. Så därför försöker jag undersöka ämnet grundligt :) Hur vet man om det är en bra idé att försöka få barn? Man kan ju liksom inte ångra sig…
Jess
A: Åh, Jess, jag känner igen mig S Å  M Y C K E T. För några år sedan var jag inte säker på om jag ville ha barn över huvudtaget. Det fanns så oerhört mycket annat som jag ville göra, och jag antog att jag var tvungen att välja. Att det ena uteslöt det andra. Och jag ville inte förändras. Bli en person som enbart pratade blöjor och bajs, utan jag vill ju vara jag.
Men jag har insett att jag inte behöver välja, jag kan skapa mitt eget liv. Så som jag vill ha det. Utan blöjsnack, bara med en till människa. Jag vill ta med den där mini-JohnEmma på alla mina upptåg, visa hen världen och upptäcka allt det där som jag älskar. Och jag kommer att vara jag.
För mig blev det här med barn viktigare i takt med att mina föräldrar blivit sämre. Jag insåg att det här livet inte är för evigt. Saker förändras. Och jag vill att mina barn (och ja, jag vill ha en hel hög av barn om det är möjligt) ska ha en dos av mina skeva föräldrar, och det hoppas (och tror) jag att det finns oceaner av tid för. Men ju mer ocean desto bättre tänker jag.
Sedan är det klart att jag påverkas av att många av mina vänner har eller väntar barn. De är ett kvitto på ett gäng stört roliga människor som är precis som vanligt, fast med en ny krydda. De mixar röjarfest med stjärtlappsrace, härjiga weekendresor med barnvagnspromenader och roliga jobbprojekt med rutschkane-pepp. Och dessutom har jag ju fått en rad nya mini-kompisar! Winn!
Jag är övertygad om att en aldrig kommer att ångra ett barn, däremot tror jag att en kan ångra att en aldrig försökte.
Kram emma

Q: Har du planerat något inför din förlossning? Föda hemma, i vatten, kejsarsnitt etc?
Nike
A: Hej Nike. Ojojoj, jag har inte planerat ett dugg, hahaha. Det enda jag ser framför mig är våra delmål, vecka 18 (som jag är i nu), vecka 20 (då jag är halvvägs in i graviditeten) och vecka 25 (då barnet skulle kunna klara sig utanför livmodern om något skulle gå fel). Längre än så har jag faktiskt inte tänkt. Det enda jag tänkt är att jag är öppen för allt. Jag har inga do’s eller don’ts.
Kram emma

Ställ en fråga vettja!

MG_3632

Nu slår vi på stora trumman och kör lite frågestund tycker jag. Det var ju länge sedan.
Ställ en eller flera frågor – högt som lågt – i kommentarsfältet nedan (eller om du hellre vill skicka ett mejl till emma@emmasvintage.se) så ska jag svara så gott jag kan.

Tjing!

IMG_4440  IMG_5706 IMG_5153 IMG_1558