Jag och Antonio Banderas.

Såsar länge i sängen, knaprar i mig en satsumas (den första av ungefär tjugo just den här dagen) och förundras över lugnet i kroppen. Inget tryck över bröstet. Inga måsten som äter upp mig inifrån. Inte ens en tillstymmelse till att hålla andan (som jag gör när jag har mycket att göra).
Någon timme senare lunkar jag mot jobbet, på andra sidan Midsommarkransen. Ser varenda träd, hur löven skiftar färg, hör regnet smattra mot paraply-taket och stannar sakta på den trånga trottoaren för att släppa fram en man med sin barnvagn. Han ger mig ett ”tack” och ett leende, och jag ler tillbaka.
Vinkar till mannen i kiosken nere i Midsommarkransens tunnelbana, han som alltid skojar friskt och entusiastisk hejar med ett leende.
Köper mig dagens ranson av satsumas på Coop. Det blir väl en 15 satsumas ungefär. Så där lagom mjuka, med tunt skal, ni vet.
Roger som står i kassan skrattar när jag kommer med min satsumaspåse och kallar mig slarvmaja. Han var nämligen tvungen att ringa mig häromdagen när jag i ett förvirrat tillstånd hade köpt satsumas och glömt mitt Visa-kort i kassan. ”Jag glömde mobilen i cykelkorgen också”, svarar jag. Han skrattar och säger att de där dagarna så vill man bara somna om. Vakna om på nytt. Och det enda jag kan tänka på är att den där Roger han är allt bra snäll han.

Skalar en satsumas redan utanför Coop, glider in på kontoret och skrattar sedan bort en hel dag tillsammans med Lollo. Kan ha imiterat Antonio Banderas i musikalen ”Evita” också. Och skriver ett peppmejl till en inspirerande tjej som jag blivit så satans imponerad över. Ville att hon skulle veta att det sitter någon en mil bort och beundrar. På håll.
Vid 17-snåret tar jag mitt paraply och traskar hem. Möter John på vägen och han frågar vad jag har gjort i dag.
”Imiterat Antonio Banderas”, svarar jag.

Det var inte min mest jobbproduktiva dag, men vet ni vad? Det gör ingenting. Absolut ingenting. För första gången i mitt liv är jag inte stressad. Första gången.
För första gången i mitt liv kan jag nöjt säga att det enda jag gjorde den dagen var att skratta.
Det gör mig så underbart lycklig. Mest av allt för att jag har fått perspektiv. Ser löven på träden, har tid att stanna upp och se människorna omkring mig, beundra och imitera Antonio Banderas. Har tid att skriva ett långt mejl till min pappa där jag berättar hur jag mår. Egentligen. Att jag mår bra nu. Att jag trivs i mig, med min sjuka humor som får fritt spelrum och tankar som är gränslösa. Och att ingenting i livet spelar någon större roll, för jag har så in i vasken roligt och jag har tid. Att vara snäll. Omtänksam. Peppande. Och jag.

Jag har varit en högpresterande, duktig flicka med en fullklottrad kalender, skyhöga krav, och långa att-göra-listor. Alltid med en känsla av att börja varje dag på minus. Och jobba tills minuset blev mindre minus-aktigt. Aldrig nöjd. Aldrig klar.
Alltid med siktet inställt på nästa mål. Och nästa. Jag har inte haft tid att stanna upp. Reflektera. Inte en sekund.
Inte se människorna runt mig. Inte ens när läkaren för tre år sedan sa åt mig att byta jobb, eftersom jag var nära att gå in i väggen. Inte när jag jobbade den 100:e timmen övertid just den månaden. Jag stressade till och med till stresskursen jag gick för att få bukt med mina bröstsmärtor. Sårade med all säkerhet ett par vänner där på vägen, mest av allt för att jag inte kunde se klart. Det var så grumligt i dimman av minutrarna som tickade.

Det tog tre år för mig att inse. Att inse att jag inte behöver vända ut-och-in på mig själv för att leva. För att vara jag. Att jag är bra, precis som jag är. Inte beroende av vad jag gör, utan på grund av att jag är jag. Ingen kan vara så bra jag som just jag. Det är det viktigaste jobb jag har, för jag är fullkomligt oersättlig. Finns ingen stand-in, ingen vikarie.
Och om jag nu ska vara jag, vilket jag så klart vill, då vill jag inte stressa bort den personligheten i ett jäktat språng mot nästa mål. Då vill jag skratta, ha tid att skriva de där peppmejlen, se människor i ögonen, lyssna utan att knappra på datorn samtidigt och berätta för min pappa hur jag mår. På riktigt.
Hinna vara jag. Stanna upp och vara nöjd. Inte jäkta till nästa mål.

Kanske kommer jag alltid älska att slänga mig in i projekt, darra på en deadline och triggas av spännande uppdrag. Men jag har lärt mig att stanna upp. Att det där inte får äta upp mig inifrån. För jag blir så lätt uppslukad. Jag snöar in. Och jag har alltid sett det som något positivt. Att jag har ett jävlar-anamma och ett enormt driv.
Men tänk om jag vaknar upp en dag och blir beskriven med orden energisk, arbetsam och uthållig. Så tragiskt. Det kan ju lika gärna vara en beskrivning av en gammal, trogen kamaxel på en sliten Volvo. Allt det där är ju flyktigt. Något som måste upprätthållas.
Nä, vet ni vad. Jag blir hellre beskriven som härlig, rolig och en jävel på att imitera Antonio Banderas. Sådetså.

10 saker jag drömmer om just nu

1. Drömhuset. Ett hus utanför stan, med friskt luft och med en lummig trädgård. Jag vill ju bo i Midsommarkransen, men lantisen i mig drömmer om ett gammalt hus i sekelskiftesstil, med vacker veranda, snickerier och underbara detaljer. Eller kanske ett torp.

IMG_5863

2. Att hitta ett nytt, kärleksfullt hem åt katten Sockan. Det smärtar så grövligt mycket, men han mår verkligen som en prins bland ängar och syrénbuskar. Inte i en lägenhet på 60 kvadrat.

lillelovaknits
3.  Söta barnkläder till skrutten som ligger i min mage. Helst begagnade så klart, alternativt av så bra kvalitet att de håller i tre generationer. Eller mer.
4. En mer miljösmart politik. Det är helt sinnessjukt att pengar i plånboken går före miljön, för om vi inte har någon värld att leva i så kommer ändå inte pengar betyda något.
5. Tracks i P3 (med Kaj Kindvall). Jag saknar Tracks, Kajs röst och att få en eftermiddag av uppdatering. Alltså, jag saknar!
6. Medmänskligare värld. Jag drömmer om att världen blir varmare och mer medmänskligt. Jag är så trött på människor som sätter armbågar rakt i gravidmagen bara för att kunna tränga sig fram i folkmassan på tunnelbanan. Omtanken om andra kan mätas lika lång som snoppen på amöba – om det så handlar om stressade armbågar i trängseln eller om att ge andra utsätta, krigsdrabbade människor hjälp i vårt rika, vackra och trygga land. Jag drömmer om ett Sverige där pengar och tid inte styr våra hjärnor och handlingar, utan omtanken om våra medmänniskor.
7. Det blodröda fältet. Gah! Förkyld och sängliggande som jag är har jag sträckkollat igenom alla TV-serier. Högst på min lista ligger kostymdramat ”Det blodröda fältet”. Nu måste jag vänta en hel vecka på att nästa avsnitt ska läggas upp på SVTplay.se. När SVT ändå är i gång får de gärna slänga upp fler historiska dokumentärer och ”Året var …”. Nu har jag nämligen sett allt om Andra världskriget, spännande tidsdokument och historiska personporträtt, och är hungrig på mer.
8. Hej livet. Mest av allt så drömmer jag om att mitt illamående ska gå över. Morgonillamående är ett skämt, jag är illamående dygnet runt, och efter de där värsta illamående-attackerna blir jag så matt att jag måste sova i tolv timmar i sträck (därav lite dålig blogguppdatering vissa dagar). En positiv sak är så klart att det är svårt att missa att jag är gravid. Inget snack om saken (särskilt inte efter att jag och John var på ultraljud i måndags och såg en sprattlande sparvel som är beräknad till – TADAAA – Internationella kvinnodagen den 8 mars (något som jag kan ha skrikit till barnmorskan i ett peppat lyckorus). Lång parentes).
Men jag kan ändå inte sluta drömma om att må lite bättre, bli sugen på mat (pizza och granny smith-äpplen är det enda jag kan tänka mig att äta) och kunna dricka kaffe igen (blir illamående av blotta doften).
IMG_0687-Recovered IMG_0741

9.  Hösten i Värmland. Snart ska potatisen opp ur trädgårdslandet hemma i Värmland och då åker jag hem, hjälper till att få upp knölarna och får riktigt mycket skit under naglarna. Det blir grejer det.

10. Pennkjolar. Jag erkänner, jag har haft samma outfit på mig sedan i fyra dagar nu, jag blir nämligen så rysligt illamående när kläderna sitter åt. Nu drömmer jag om att sy pennkjolar i alla höstens kulörter, gärna sådana som jag kan ha även efter graviditeten och (så klart) helst av begagnade tyger. Ska bara leta lite tyger, sedan börjar operation pennkjol!

Det gör ont i varenda ven, men om han har hittat paradiset så måste det bli såhär.

IMG_5863

Han tycker om att bli klappad på magen, ligga inkilad i sängen och forma sig som en kanelbulle i knät. Gärna hoppa upp, mysa ner när man sitter i soffan och tittar på TV eller babblar med trygga vänner. När jag sitter och jobbar vid köksbordet hoppar han upp (fast han inte får), sätter sig bakom dataskärmen, kurrar och höjer tafatt ena tassen som i ett ”hallå nu är jag här”. Han är den mysigaste och vänligaste katt jag haft. Aldrig en vass klo, inte ens när vi leker vilt med snöre under överkastet. Då är det bara hans mjuka, rosa tramdynor som syns. Älskar räkor gör han också … och broccoli.

Katten Sockan har inte haft det lätt. Han hittades sjuk och utmärglad i ett soprum som kattunge. Troligtvis någon som kastat ner honom i sopnedkastet.
Efter veckor i soprummet var han betingad att äta plast, han trodde helt enkelt att det var en del av middagen.
Trots sin tuffa start är han en pratglad katt med personlighet, som älskar sällskap och hatar att vara instängd. Det var troligen Sockan som uppfann begreppet ”Fear of missing out”.Är inte van vid hundar och andra katter, men kompenserar med att vara dubbelt så mycket katt.

I somras tog jag och John med Sockan till mitt föräldrahem i Värmland, tog försiktigt med honom ut i trädgården. Till en början var han mest rädd, men i takt med att veckorna flöt upptäckte vi att han längtade ut, blev modigare. Och lugnare. Problemet med att han åt plast tynade bort, hans jamande avtog och det syntes att trivdes. Fångade möss, kurade in bland syrénerna och kom fram när mamma drack sitt morgonte i trädgården. Lade sig i hennes knä, brydde sig inte om den stora dagstidningen som låg uppvikt över honom och efter morgonmyset försvann han ut i jaktmarkerna igen.
Jag älskar den där katten, men att ta med honom hem till Midsommarkransen (där katter inte får vara ute) när hösten kommer skulle vara djurplågeri.
Denna stadskatt har hittat paradiset … Bland ängar, syrénhäckar och obegränsade jaktmarker. Tyvärr kan inte denna älskade lurvboll fortsätta bo hos mina föräldrar (hur gärna Sockan-frälsta mamma än vill), eftersom det finns vissa allergiproblem i familjen.

Så nu söker jag och John ett kattälskande hem på landet åt Sockan. Denna kattfarbror är inte purung, men har de sötaste vita tassarna och är det mysigaste sällskap man kan tänka sig. En one of a kind katt.

Finns det någon kattälskare därute, som vill ha kärlek i kattform? Hör av dig till emma@emmasvintage.se. 

Under tiden håller jag tummarna, fäller en saknadstår och hoppas innerligt att vår älskade katt hittar ett nytt, fint hem.

IMG_3223

IMG_4447     IMG_2908

Inte min plan.

205262Sensommarsol på Södermalm, dans i natten och vajande publikhav. Just precis det är älskar jag med Popaganda, men i år blev det visst ingen festival för mig.

Ligger istället hemma med ömmande fogar, helt slut och knarkar dokumentärer på SVTplay. Inte min plan. Somnade vid 17-snåret i går och vaknade visst nu, sjutton timmar senare. Nä, Popaganda får vänta till nästa år.
Dagens to do blir istället att gå på den anti-rastistiska demonstrationen i Kungsträdgården i dag. Ses vi där?

205277  IMG_8475

Tusen tack och om det där som växer i min mage

IMG_9940

Tusen tack för alla fantastiska hurra-rop, lyckönskningar och nu-börjar-jag-grina-fina kommentarer. Jag är så rörd och ni är så himla fina att en bara smäller av.
Att berätta för er gjorde att graviditeten blev lite mer verklig, som att jag faktiskt vågar hoppas en gnutta. Vågar njuta en sekund. Eftersom min förra graviditet tog slut innan jag hann berätta för er, så känns det extra viktigt att få njuta av att säga de där orden.

Hela sommaren har vi gått och ruvat på denna lilla hemlighet, ägnat all energi åt att försöka att inte hoppas för mycket. Fast hoppet är det enda en tänker på. Parera andras skräckscenarior, undvika allt vad all majti google heter (en blir knäpp av att googla graviditetssymtom, don’t do it) och försöka vara i vår alldeles egna bubbla. Där vi bestämmer reglerna. Bestämma sig för att fokusera på att det faktiskt oftast går bra, inte traggla de få gånger det går åt helvete.

Vi är så klart inte i hamn, men jag måste våga hoppas, våga ställa in mig på att det kommer gå vägen och våga drömma. Våga ta ett djupt andetag och njuta.
Det behövs efter nära ett år av total uppgivenhet. Först sorgen efter det utdragna missfallet som aldrig tycktes ta slut, sedan mitt ganska så ineffektiva sätt att hantera situationen: att jobba järnet, fylla kalendern och dra i gång projekt – allt för att slippa tänka. Och därefter frustrationen att allas ”du är gravid igen om någon månad”, blev två månader, tre månader, fyra månader, fem månader, sex månader och sju månader.
Väntan på ett lotteri, som inte direkt gagnas av att du blir stressad av att det inte går så lätt som du hoppats. Du ska ju gärna vara så där skönt, comsi comsa-avslappnad. Vilket är allt annat än du är när allt du vill är att bara fortsätta den resa som så abrupt tog slut.
Som jag beskrev det för en nära vän: ”Du har planerat att åka till drömmarnas Paris, men blir avslängd i Nynäshamn”.

Stundvis har jag känt att jag blir knäpp, knäpp av att det inte funkar, knäpp av att kroppen spelat mig spratt (försenad mens och gravidtecken gone mad, men utan graviditet) och knäpp av frustrationen av att allt kretsar kring just detta. Trots att en bokar upp roliga resor till Hawaii, ställer till med kalas, hänger med fantastiska vänner, skrattar så att en håller på att kikna, så är det som att någon står och bankar på huvudet vareviga minut. Påminner om att det finns en gräns för hur glad en kan vara. För det har känts lite så, som att en varit fast i en ganska så trång känslolåda, där bara ett visst antal endorfiner har fått plats. Dosen av nedstämdhet, stress och hopplöshet har däremot varit gränslös.
Till detta en frustration att jag – som alltid varit en obotlig optimist – målade fan på väggen vareviga dag. Jag kände inte igen mig själv.
Tyvärr har en stor majoritet av mina vänner och bekanta gått igenom upprepade missfall, sena missfall eller haft svårt att bli gravida, och det vore ju konstigt om det inte påverkade mig.
Men vet ni vad? Det finns andra vänskapskretsar där alla blir gravida på fem röda. Det behöver inte vara svart eller vitt. Och jag inser det nu.

En sak är klar. En skaffar inte barn, en får barn.

Så en dag fick jag nog, sa ”fuck it” och bestämde mig för ta mig upp ur den där frustrationen, jobba betydligt mycket mindre, omge mig med peppiga människor och leva där och då. Inte vänta på att börja leva.
Ironiskt nog blev jag gravid några veckor senare.

Nu har vi gått över den där magiska milstolpen när missfallsrisken sjunker med 65% och försöker pusta ut en aning. Och den där obotliga optimisten som jag gillar så mycket, som är jag, börjar sakta men säkert göra sig påmind igen.
I mars blir jag och min älskade John föräldrar. Till en liten, fantasifull skrutt som jag redan känner att jag kommer att älska mer än livet självt.

En naggande liten nyhet

IMG_5125

Jag har någonting att berätta för er.
Det känns viktigt att jag berättar nu, innan klänningen spricker, knapparna flyger och skärpet automatiskt spänns upp.

IMG_5140

Jag har nämligen fått en liten kula på magen. Och den växer så att det knakar.
I början av mars 2015 kommer förhoppningsvis en minivariant av mig och John till världen.
Jag är nämligen gravid.

Translation!
I have something to tell you.
It’s important that I tell you now, before the dress bursts, buttons fly and belt automatically tightened.
I’ve got a bigger belly. And it grows so fast.
 I am pregnant!, and hopefully a mini version of me and John will come to the world in early March 2015.

När huden försvinner

Vissa dagar är som att huden inte finns kvar längre. Som att filtret mot omvärlden har fräts bort och allt folk säger bara går rakt in.  Möljs liksom ner och ihop med organen och omöjliga att särskilja från vett och förstånd. Ibland är det ju så där. Vissa dagar då ett mejl – som kanske inte alls var ont menat – kan få en att börja böla eller en bloggkommentar får en att ligga vaken om natten. Vissa dagar är det bara fördjävla grumligt i hjärnan. Det är som tentaklerna är helt felmonterade och reagerar på helt fel saker. Jag som sällan analyserar (utan istället frågar rakt ut), står där och känner grummelhjärnan tugga på föreställningar om att vännen kanske inte tycker om mig, katten egentligen hatar mig eller att jag inte är så himla bra trots allt.  En grå dimma som segar ner tankarna och gör dem svarta. Styr in dem på fel vägar och dimmar igen nödutgångarna.

I dag är just som en sådan dag. En sådan där dag när allt känns taggigt och hårt och allt jag behöver är bomull. Energin är slut efter veckor av hårt jobb, boksläpp, sena nätter framför datorn, alldeles för lite sömn och kvar är finns en liten fläck. Utan hud.
Kroppen säger ifrån genom att göra mig till en bölande fläck. Ett mycket effektivt knep, för allt jag vill är att åka hem. Och det är ju precis vad jag behöver.
Så nu tar jag dagen för att ladda upp huden. Jag har cyklat hem till min borg, dragit av mig klänningen,  klappat katten (har kollat, jag tror att hen gillar mig trots allt), tagit på mig mina fula tofflor och mina blå pyjamasbyxor. Det får bli den bomull jag behöver.
Jag ska brygga en stor kanna kaffe, skriva den sista stora deadlinen för veckan, peppa upp mig själv ett par hekto, blogga om något fint och härligt och sedan ska jag vila. Stänga av datorn, borra in huvudet i katten och dra täcket över huvudet. Spöa skiten ur vissen-dagar och komma åter med pepp imorgon.

Efterlysning! Ensamstående mamma med tvillingar!

Här kommer en liten efterlysning! Det kom in en himla trevlig tvillingmamma på Vintagefabriken i dag. Du sa att du läste min blogg, att du tyckte att det fanns så mycket fint inne på Vintagefabriken, men att du inte hade några pengar eftersom du var ensamstående med två barn.
Jag har tänkt på dig sedan du plingade ut genom dörren. Om du ser det här – kom in på fabriken i nästa vecka. Jag vill nämligen ge dig en liten present.

Det var allt! Hoppas du ser det här.

Nangijala och det där obeskrivligt tunga

Min vän. Min käresta, käresta vän, kompanjon och bundsförvant.
Louise.
Med det blonda håret, det härliga skrattet och varma kramarna. Hon, vars mage växte i rasande takt, vaggade fram på fabriken och åt lakrits för att det var veckans craving.
Hon, vars händer kände på magen när barnet gjorde kullerbyttor och visade exakt var jag skulle hålla handen för att hälsa på min kommande kamrat.
Hon vars mage inte växer mer.

Läs om allt det tragiska som har hänt, om det lilla pyret och om hjärtan som bankar – utan hopp. Och skänk en tanke till min fina vän och hennes parter.

Vintageprylar: Hejdå lilla hjärtat, vi ses i Nangijala

Min kära vän. Vill inget hellre än att skydda dig från omvärlden just nu. Vara som en mur mellan dig och alla du möter. Sila igenom och processa vad de säger till dig och bara framföra det som gör dig gott. Finnas där varenda sekund och få dig att skratta du vill tänka på annat och lyssna när du behöver berätta.

Att inte kunna få barn och sex i hammocken

Det här med barn. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det.
Jag har många i min vänskapskrets som just nu är gravida. Någon blev med barn över en natt (eller dag). En annan trilskas med återkommande missfall. En tredje har försökt i flera år utan streck på preggopinnen. I takt med att magar växer i min närhet – eller inte växer – så förväntas jag också ha ramla över den otroliga längtan efter barn.
Jag får många kommentarer på bloggen och i min närhet om ”du är ju 30 år nu, börjar det inte bli dags för dig”?, ”Ska du skaffa barn nu”?, ”Är du inte rädd att det blir för sent för dig”?
Jag har många känslor kring det här med barn. Vill ha barn. Det vet jag. Men jagar varken ägglossningar och ritar upp barn-planer. Kort sagt så vet jag föga om ämnet ”barn” för min egen del.
Men en sak vet jag. Man skaffar inte barn. Det är ett som är klart.
I sexualkunskapen i skolan pratas det bara om hur man i helsike ska göra för att inte bli gravid. Det är kondomer, p-piller, tusen biverkningar, stavar som ska köras in i armen och kopparspiraler hitan och ditan. Allt för att inte bli gravid.

Men man pratar aldrig – förr eller senare – om när man har slängt alla preventivmedel, kastar sig in i hammocken för vilt ”nu kör vi”-sex, vill bli så där spontangravid och det inte händer någonting. Inget. Nada.  Stora magar valsar omkring på stan medan den egna magen är platt som ett nött trägolv.

Att vilja ha barn är ingen garanti för att man ska kunna få ett barn. Långt ifrån.
Om detta – och om svårigheten att bli gravid, skammen, testknarkande och allmänhetens reaktioner – skriver min fina vän Frida om här: Öppet brev till dig som vill bli gravid

Förutom att jag tycker att det är enormt strongt av Frida – som tillsammans med sin partner har försökt att bli gravid under flera år – att skriva om det här, så tycker jag också att det är otroligt viktigt att vi pratar om detta. Om att kanske inte kunna få barn.
Bara för att ha det nära i minnet när man frågar ”när ska du skaffa barn”  och får det att låta som att det är lika lätt som att köpa mjölk på ICA. Men framför allt – prata om det så att hyschandet försvinner. Det är ingen skam att inte kunna bli gravid. En människa är fullkomlig ändå. Men om vi inte pratar om det så vet ju ingen det.
Så, läs Frida text nu. Det är viktigt.