Naggade visioner och saker man inte pratar högt om

Visioner är mitt andra namn. De behöver inte nödvändigtvis uppfyllas, det är bara viktigt stoff för mina dagdrömmar. De som för mig framåt. Tar mig upp på morgonen. Sätter leendet på läpparna trots att allt är skit. Får mig att somna om kvällen. Eller fyller hela kroppen med happy go lucky-föda. Som att blodet pumpar lite lättare. Snabbare.

Och så blir en gravid. Nio månader av att vara ett flugtejp som drar åt sig (ofta ytligt bekanta eller främmande) människors åsikter, tyck och tänk om just de där visionerna. Och själv har man inte mandat. För barnet har inte kommit ännu.
Ett lätt offer med andra ord.

Vore utgångspunkten att vilja någons bästa hade det ju bara varit något fint. Men ibland får jag känslan av att det är högst sekundärt. Informationen bara måste ut. Bristerna i mina visioner bara måste synas.
Om det så är att inte räkna hem något (att barnet lever) innan barnet är fött (detta är information jag klarar mig alldeles utmärkt utan), små invändningar (tips) som graderar ner mitt intellekt till en tvåårings nivå (ditt barn kommer att dö om du inte matar det, eh, ja, jag vet) och utgångspunkten att jag, som burit barnet i nio månader, inte vill mitt barns bästa. Om det är någon som vill mitt barns bästa så är det väl ändå jag?
Ett tydligt tecken på detta?
Jag har visioner.

Värst är nog de där opeppiga kommentarerna. När jag berättade att jag och John var gravida så var människor så glada för vår skull. Det var ett rosa fluff av glädje. Fram till vecka 18-19 var allt så ulligt, gulligt, härligt och bomullsaktigt. Men så fort graviditeten var någotsånär safe, så ändrades tonen. Från ”åh, ett nytt liv” till en klapp på axeln med ett snett leende om att ”hahaha, ja, du, kom tillbaka om sex månader, då är det inte så härligt längre”. För mig är den här vändningen så … opepp. Ofta kommer dessa kommentarer från kvinnor, och är det något som jag själv skulle vilja dela med andra kvinnor så är det väl ändå … pepp? En dos styrka i verbal form. Som Bamses dunderhonung?
Inte så att det behöver målas upp någon guldkantad drömvärld som inte är sann, men spannet mellan överkryddad, peppig drömvärd och varnande, vad-har-du-gett-dig-in-på-opepp ser jag ändå som ganska … stort.

Just nu skriver jag stora notes till mig själv att inte göra samma sak. När jag har mandat.
Men just nu har jag inte det.
Jag får snällt sitta, med stora visioner, och suga åt mig information om att jag kommer bli en HELT annan människa, inte kunna gå ut utanför dörren på veckor och ha ett rent helvete.

Samtidigt som ekvationen ”allas upplevelser är unika och olika” ska gå ihop med det där putslustiga ”kom tillbaka om 6 månaders”-citatet (som att upplevelsen är densamma för alla. ALLA). Ledsen, men det går inte ihop.
Alla visioner ska dö.

Jag förstår att det som väntar runt hörnet är något nytt. Något jag inte vet något om. Ett vakuum av ovetande. Ett vingligt balanserande mellan bajsblöjor och rosa moln.

Men.
Jag är en kvinna av visioner. Drömmar. Som en vän sa till mig nyligen: ”En Emma Sundh utan visioner är ingen Emma Sundh”. Jag drömmer exempelvis om att åka till Göteborg i vår när vår kid är en månad gammal, att hen ska hänga i bärsjal, ska kunna hänga med mig och John på det mesta vi gör och att hen älskar att flaskmatas. Jag förstår att livet som väntar inte är ett sepiafiltrat marshmallowshav. Jag är fullt medveten om att jag kan få ett kolikbarn med smak för gåslever allena, som endast somnar om jag står på ett ben medan John sjunger Tommy Körbergs ”Stad i ljus”.

Det fina med visioner är att de inte är huggna i sten. De är inte bestämda. De är inte lag. De är just … visioner. Önskningar.
Inte krav.
Men det finns inget som är så irriterande i människors ögon som just visioner.
En blivande förälder med visioner ska vi inte ens gå in på.

Jag och John vill dela 50/50 på föräldrarledigheten från start (alltså dela upp dagarna i veckorna). Det är ett val vi gör eftersom det passar just oss som personer (och vår jobbsituation) utmärkt. Jag är enormt peppad att hitta lösningar tillsammans och pussla från första början. Denna information sticker i ögonen och än en gång möts en av det där hånfulla skrattet om att ”jaja, ni får se hur det blir” eller ”oj då, dela 50/50 – hoppas inte på för mycket”. Som att det förväntas att vi ska misslyckas. Som att visionerna ska ner. Ännu längre ner. Nej, vänta, ÄNNU längre ner.

Jag får känslan av att visionerna ska dödas (om de inte självdör av opeppet vill säga). Inte för att vi ska slippa bli besvikna om de inte håller. Utan för att de bara ska … dö.

Jag struntar i hur andra delar, bara jag och John får göra det som passar just oss bäst. I en perfekt värld – där kvinnor och män tjänar lika och livet kunde programmeras efter en redan bestämd mall, önskar jag att alla kunde dela 50/50 (om de ville), men jag är helt på det klara med att det verkligen inte fungerar för alla. Varken ekonomiskt eller praktiskt.

I och med att vi kommer att dela tidigt, så har vi pratat väldigt mycket om flaskmatning.  Och där kommer vi in på vision 2.0.
För att undvika en fullkomlig prestationskatastrof, så är jag väldigt öppen för just matningsprylen. För ett år sedan var jag inte säker på att det här med amning var min grej, men jag blev ganska snart varse om att det är något man inte säger.
Så jag ändrade statusen till ”öppen-vi-får-se-vad-som-händer”. Mest för att please the crowd.
Att prata om att välja att inte amma är som att släppa ner en koffert i Ukraina signerat Putin. Det är garanterat sprängmaterial.
För mig handlar det så klart inte om att vårt barn ska missa de stört bra:iga grejerna med modersmjölk (än en gång, är det någon som vill mitt barn väl, så är det väl ändå jag). Men jag vill inte känna mig misslyckad om jag inte kan amma (eller om barnet skulle vara helt ointresserad av mina boobs). Jag har sett så många i min närhet gråta månader av sårade bröst, amningssvårigheter och en hormontrippad känsla av att vara en dålig mamma på det. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag var superpeppad på just amningen. Däremot är jag öppen. Öppen för vad som fungerar.

En annan parameter är just det här med att dela lika. För mig och John skulle det fungera optimalt om båda kunde mata vårt barn. Kommentarerna då?
”Du knyter ju an på ett sätt är helt fantastiskt genom att amma”. Jo, det tror jag säkert. Men den anknytningen vill jag ju även att John ska känna. Bebisen är ju något vi delar.
”Vill du vägra ditt barn den bästa maten?” Klart jag inte vill. Men det vill ju heller inte de som inte kan amma. Så sakta i backarna med prestationshetsen här. För visst sades de där kommentarerna för att jag skulle må bättre? Eller hur var det nu?

Kanske blir det så att jag kommer att pumpa för att få ut den bra:iga mjölken (om det går). Kanske inte. Kanske kommer jag mata mitt barn med mjölkersättning. Halva Frankrike är ju uppvuxen på mjölkersättning och de blev lite koko-härliga ( = bra med andra ord).
Men gud bevars om jag säger det högt. Om jag skriver det.
Att jag inte är så peppad på att amma. Därför har jag lärt mig att avsluta alla meningar som ”men vi får ju se vad som händer”. För är det något som jag har lärt mig är det att inte ha för höga visioner. Det gäller allt från förlossning, amning till de första småbarnsåren med inställning till ipads, TV, mat, uppfostran, resor, egentid, drömmar och … ja, livet. Det där livet som man har fyllt med framtidsdrömmar och visioner ska läggas på is. Inga visioner välkomna. Stängt för i dag. Och de närmaste åren.

Så jag avslutar varje mening med ”hahaha, men vi får se” eller ”vad vet väl jag, jag har ju inga barn. Än”.
Som att jag nedvärderar mitt visionsstinna intellekt till en tvåårings nivå. Som att jag slutar vara ”Emma med visionerna”. För att please the crowd.
För jag har inte mandat att tycka. Tänka. Och ha visioner.

Kontentan blir ju att jag helst tar råd av folk som inte har kids (och (så klart) mina närmaste vänner med kidz). Det är så … skönt. Avslappnat. Snällt. Empatiskt.
De vill mig väl. De vill inte att jag ska pleasea dem, de vill att jag ska säga vad jag tycker. Innerst inne. Inte bita mig i tungan. De vill att jag ska vara ärlig. Ha drömmar. Egna drömmar.
De vill att jag ska vara Emma med visionerna. De vill att jag ska vara … jag.

Hur blev det blev så här? Borde inte kommentarerna heja på att en testar sin grej? Peppa på visionerna? Hitta nya, spännande lösningar? Tänk vad mycket olika upplevelser vi skulle få höra!

Vad ligger bakom visiondöderi:et? Vad är det som driver människor till att lägga den där handen på axeln? Berätta om det värsta som kan hända?

Vad har ni för erfarenheter kring detta?

Mvh

Emma med visionerna.

Lucka 4: En bild jag tog när jag kände mig sorgsen/deppig/ledsen

IMG_4261

Den här underbart fina dagen började i förtvivlade tårar och utmattande gråt.
Några veckor tidigare hade vi passerat det där datumet i maj då vi egentligen skulle blivit tre. Ett datum som så många efter missfallet hade refererat till som ”då är ni gravida igen”. Det var vi inte. En missad deadline för några som aldrig skjuter på en sådan.
I samma veva påbörjade vi den där jobbiga fertilitetsutredningen, gjorde en smärtsam spolning av äggledarna, gick på undersökningar, tog prover och hörde läkarens stolta röst som sa ”att många kommer inte tillbaka hit”.  Det skulle inte vi heller göra. Men av andra anledningar.

Min mens var sen sedan några dagar, halsbrännan var tillbaka och brösten ömmade på det där preggosättet som jag kände igen. Jag använde varje nerv, varje cell, varje ven av min kropp för att spjärna emot. Inte hoppas för mycket, inte glädjas, inte tänka framåt. Istället ockuperade jag varje sekund med jobbprojekt och vara precis som vanligt. Där och då.
Men den här morgonen började i blodbad. Mensen kom med bravur och det var som att dra ut proppen ur tårkanalen. All kraft som jag lagt på att vara precis så där vanlig, leva i nuet, inte hoppas, bara sögs ur mig. Kvar fanns en stor klump av ångest och frustration över att kroppen inte fungerade som jag ville, spelade mig elaka spratt och den bedövande motviljan att behöva gå tillbaka till den där dumma fertilitetsläkaren. Samtidigt kände jag en enorm skam över att det här påverkade mig så mycket. Att jag inte kunde vara lite mer easy going. Stark.
Jag var så arg på mig själv. Fruktansvärt, in i norden, arg.
Kände mig dum, eftersom det finns de som har det så himla mycket värre. Som har rätt att vara ledsna. På riktigt.

Jag var pinnen och körsbäret i en cocktail av ilska, skam och frustration.

Det var söndag och allt jag ville var att stänga igen tårkanalsslussen, dra ur sladdarna till känsloaggregatet och bli … jag. Trycka på restart, så som jag brukade göra.
Just den här dagen skulle älskade Chaplin få sitt namn. En dag som jag längtat till. Som inte fick svärtas ner av min cocktail.
Jag minns att jag använde varje muskel i kroppen för att ta mig upp ur sängen den dagen. Drog på mig min favoritklänning, fick sminka om mig tre gånger och sedan cyklade jag och John i väg till försommarprunkande Rålambshovsparken.  Där skulle Chaplins namngivningskalas hållas.
Det var så fasligt vackert och Linda gav mig en varm kram. Det var som att min kropp var som en slamsug, som sög åt sig allt det där som stod uppdukat framför mig.

IMG_4412

Min cocktail av tomhet fylldes av allt det där. Värme, bakelser, vänner, försommar och så ofantligt mycket hopp. Men också avslappning. Varje muskel som varit på helspänn i månader bara orkade inte hålla tillbaka längre. Det var som att kroppen tinade just precis där och då, skämdes över sprattet, gav med sig, släppte allt och bara tog in det som var viktigt. Egentligen. Och det var det här. 
Kapitulerade efter allt spjärn. På riktigt. Huden försvann, murarna föll och det var så … skönt.
Helt plötsligt såg jag löven på träden i skärpa, kände hur försommargräset doftade, såg alla mina vänners klara ansikten – som om de var upplysta, kände blodet forsa fram genom kroppen och tog in varje frekvens. Tillät mig att känna precis så.
Bakom mina solglasögon torkade utmattningstårar och ersattes av fina, rörda droppar som inte slutade rinna.

IMG_4309

Och min lealösa kropp fylldes av det här. IMG_4434

Och det här. IMG_4425

 

Och det här. IMG_4354

Det blev en av de finaste dagar jag varit med om. Och viktigaste.
Efter namngivningskalaset cyklade jag och John till Tjoget i Hornstull, beställde in tre drinkar var, drack upp och bestämde oss för att leva livet fullt ut sommaren 2014. Skippa fertilitetsläkare, undersökningar och en massa förhoppningar. Vi skulle som vi sa ”skita i allt”.  Och det gjorde vi också.
En månad senare var jag gravid.

Det här var lucka 4 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Jag och Antonio Banderas.

Såsar länge i sängen, knaprar i mig en satsumas (den första av ungefär tjugo just den här dagen) och förundras över lugnet i kroppen. Inget tryck över bröstet. Inga måsten som äter upp mig inifrån. Inte ens en tillstymmelse till att hålla andan (som jag gör när jag har mycket att göra).
Någon timme senare lunkar jag mot jobbet, på andra sidan Midsommarkransen. Ser varenda träd, hur löven skiftar färg, hör regnet smattra mot paraply-taket och stannar sakta på den trånga trottoaren för att släppa fram en man med sin barnvagn. Han ger mig ett ”tack” och ett leende, och jag ler tillbaka.
Vinkar till mannen i kiosken nere i Midsommarkransens tunnelbana, han som alltid skojar friskt och entusiastisk hejar med ett leende.
Köper mig dagens ranson av satsumas på Coop. Det blir väl en 15 satsumas ungefär. Så där lagom mjuka, med tunt skal, ni vet.
Roger som står i kassan skrattar när jag kommer med min satsumaspåse och kallar mig slarvmaja. Han var nämligen tvungen att ringa mig häromdagen när jag i ett förvirrat tillstånd hade köpt satsumas och glömt mitt Visa-kort i kassan. ”Jag glömde mobilen i cykelkorgen också”, svarar jag. Han skrattar och säger att de där dagarna så vill man bara somna om. Vakna om på nytt. Och det enda jag kan tänka på är att den där Roger han är allt bra snäll han.

Skalar en satsumas redan utanför Coop, glider in på kontoret och skrattar sedan bort en hel dag tillsammans med Lollo. Kan ha imiterat Antonio Banderas i musikalen ”Evita” också. Och skriver ett peppmejl till en inspirerande tjej som jag blivit så satans imponerad över. Ville att hon skulle veta att det sitter någon en mil bort och beundrar. På håll.
Vid 17-snåret tar jag mitt paraply och traskar hem. Möter John på vägen och han frågar vad jag har gjort i dag.
”Imiterat Antonio Banderas”, svarar jag.

Det var inte min mest jobbproduktiva dag, men vet ni vad? Det gör ingenting. Absolut ingenting. För första gången i mitt liv är jag inte stressad. Första gången.
För första gången i mitt liv kan jag nöjt säga att det enda jag gjorde den dagen var att skratta.
Det gör mig så underbart lycklig. Mest av allt för att jag har fått perspektiv. Ser löven på träden, har tid att stanna upp och se människorna omkring mig, beundra och imitera Antonio Banderas. Har tid att skriva ett långt mejl till min pappa där jag berättar hur jag mår. Egentligen. Att jag mår bra nu. Att jag trivs i mig, med min sjuka humor som får fritt spelrum och tankar som är gränslösa. Och att ingenting i livet spelar någon större roll, för jag har så in i vasken roligt och jag har tid. Att vara snäll. Omtänksam. Peppande. Och jag.

Jag har varit en högpresterande, duktig flicka med en fullklottrad kalender, skyhöga krav, och långa att-göra-listor. Alltid med en känsla av att börja varje dag på minus. Och jobba tills minuset blev mindre minus-aktigt. Aldrig nöjd. Aldrig klar.
Alltid med siktet inställt på nästa mål. Och nästa. Jag har inte haft tid att stanna upp. Reflektera. Inte en sekund.
Inte se människorna runt mig. Inte ens när läkaren för tre år sedan sa åt mig att byta jobb, eftersom jag var nära att gå in i väggen. Inte när jag jobbade den 100:e timmen övertid just den månaden. Jag stressade till och med till stresskursen jag gick för att få bukt med mina bröstsmärtor. Sårade med all säkerhet ett par vänner där på vägen, mest av allt för att jag inte kunde se klart. Det var så grumligt i dimman av minutrarna som tickade.

Det tog tre år för mig att inse. Att inse att jag inte behöver vända ut-och-in på mig själv för att leva. För att vara jag. Att jag är bra, precis som jag är. Inte beroende av vad jag gör, utan på grund av att jag är jag. Ingen kan vara så bra jag som just jag. Det är det viktigaste jobb jag har, för jag är fullkomligt oersättlig. Finns ingen stand-in, ingen vikarie.
Och om jag nu ska vara jag, vilket jag så klart vill, då vill jag inte stressa bort den personligheten i ett jäktat språng mot nästa mål. Då vill jag skratta, ha tid att skriva de där peppmejlen, se människor i ögonen, lyssna utan att knappra på datorn samtidigt och berätta för min pappa hur jag mår. På riktigt.
Hinna vara jag. Stanna upp och vara nöjd. Inte jäkta till nästa mål.

Kanske kommer jag alltid älska att slänga mig in i projekt, darra på en deadline och triggas av spännande uppdrag. Men jag har lärt mig att stanna upp. Att det där inte får äta upp mig inifrån. För jag blir så lätt uppslukad. Jag snöar in. Och jag har alltid sett det som något positivt. Att jag har ett jävlar-anamma och ett enormt driv.
Men tänk om jag vaknar upp en dag och blir beskriven med orden energisk, arbetsam och uthållig. Så tragiskt. Det kan ju lika gärna vara en beskrivning av en gammal, trogen kamaxel på en sliten Volvo. Allt det där är ju flyktigt. Något som måste upprätthållas.
Nä, vet ni vad. Jag blir hellre beskriven som härlig, rolig och en jävel på att imitera Antonio Banderas. Sådetså.

#ImittSverige: Jag ska göra världen varm för dig.

Det är onsdag. Det är säsongspremiär för min rutiga höstkappa och strumpbyxorna har åkt på, fast jag vet att de kommer att hasa ner till knävecket framåt lunch. Grått dis ligger över Stockholm och det har blivit höst. Och kallt. Så oroande, främmande kallt.

Jag går förbi en löpsedel som pratar om trygghet för Sverige, tillsammans med en infälld bild på en välbekant nuna. Det är han, vars politikervänner pratar om trygghet ena sekunden och slår med järnrör i andra. Han är signerad SD, precis som hon som önskar livet ur ensamkommande asylsökande flyktingbarn på ett internetforum, han som jämför invandrare med skadeinsekter och hon som visar upp sin hakkorsprydda arm.
På en TV-skärm flimmrar en finansminister förbi när han talar om att vända på varenda krona och sätter en prislapp på invandrande människors huvuden. Kött och blod blir till dollartecken. Är detta trygghet?
Klappar på min växande gravidmage och viskar att ”du därinne, jag ska göra världen varm för dig”.

Jag tar tunnelbanan till Slussen, slingrar mig fram bland stressade människor som tittar rakt fram, igenomen och förbi. Får en armbåge i den växande magen av en hålögd kvinna som försöker ta sig fram i folkmassan. Hon låtsas inte om det, troligen för att hennes armbågar har gått som en centrifug genom perrongen. Men det är inte hennes fel, det vet jag ju, för egentligen är ju hon som jag. En snäll filur, som kanske drömmer om torp på landet och tycker om att skratta. Men just nu minns hon inte hur man drömmer. Inte hur man skrattar. Hon jobbar troligtvis 200% på sitt jobb, mest för att chefen insett att det är mer lukrativt att bränna ut folk på löpande band än att ha två anställda.

Men jag vet också att en dag tar det stopp. Precis som det gjorde för mig.

Jag klappar magen och viskar ”lille vän, jag ska göra den här världen frisk för dig, vänta bara, snart så mår världen bättre. Och jag ska lära dig skratta, för nu minns jag hur man gör”.

Det är inte längre “Survival of the fittest” som gäller, utan” survival of the superman”. Ju mindre människa du är desto bättre. Men jag vägrar. Vägrar vara robot. Jag vill ju vara jag. Den där människan med svidande känslor, empati och värme. Som skrattar alldeles för högt, stundvis är för översvallande mot nya bekantskaper, inte tvekar att tala om för andra människor när de får mitt hjärta att banka. Och är snabb på att byta stela handslag mot varma kramar.
Och när du, lilla vännen, är här om ett par månader, så ska jag visa att det är precis så man målar världen i färg.

Byter tunnelbana mot Fruängen och blir sist in i sällskap av en gammal tant med käpp innan dörrarna stängs. Det är fullt i tunnelbanan, folk sitter med näsan nere i sina Iphones och det är tyst. Så ofantligt tyst, fast vi är så många. Någon råkar titta upp mot den gamla tanten, men inser snart sitt misstag och tittar ner på sitt scroll igen. Låtsas inte se käppen, det fårade ansiktet och livet som levts så länge.
Jag vill helst av allt säga till alla i vagnen att “sitt för all del ni söta ni, för när ni blir gamla och grå får ni stå”, men jag vet ju också någonstans att det inte är deras fel. De är bara vana att rå om sig själva, inta ta hand om andra. För det är så vår värld ser ut.
Inte deras fel.
Lägger en hand på magen och tänker att “lille vän, du och jag vi ska banne mig ställa oss upp när någon annan behöver vår plats. Är du med på det? Tillsammans kan du och jag göra världen omtänksam”.

Jag går av tunnelbanan i Hornstull, möts av en vägg av avgaser. Så fort jag är innanför tullarna känns det som att köra upp två cigaretter i näsborrarna, med glöden inåt. Tar sikte mot Midsommarkransen, där jag bor. En oas precis utanför stan, omgiven av lummiga parker, lundar, berg och vatten. Där är luften så frisk, eller ja, den är inte tillräckligt frisk för att man ska kunna bygga en enda skola (på grund av luftföroreningarna), men den är i alla fall i 2014 års måttmätt “frisk”. Just precis där, i pittoreska Midsommarkransen jämnas parker och vildvuxna skogsgläntor med marken. Här ska nämligen fler bostadshus uppföras – något som ger rejält med klirr i kassan. Området är nämligen så omtyckt och mäkta populärt – på grund av sina vackra grönområden. Grenarna på de maffiga, gamla träden i lundarna börjar bli allt kalare och det går inte längre att bada i vackra Vinterviken, eftersom platsen är så förorenad att det är “rent” hälsofarligt att ta sig ett dopp.
Klappar på magen och viskar att “jag vill ge dig naturen, vida ängar, löv i träden, frisk luft och sommarnattsbad. Jag ska ge dig det”.

Promenerar hem över Liljeholmsbron och fyller lungorna av bilköns parfym samtidigt som jag ursäktande klappar magen. Den där älskade magen, där framtiden ligger.
Jag vet inte vem du är, men det spelar ingen roll för mig. Det spelar ingen roll om du är pojke eller flicka, för när jag är klar med den här världen så är kvinnor och män lika mycket värda, får lika lön för samma arbete och har samma chanser i livet. Det är det finaste jag kan ge dig. Ett värde. För det är det inte alla som har.
Viskar att “på söndag, då, då ska jag rösta för dig lille vän. För att du ska leva i en värld där vi tar hand om varandra, där vi kan picknicka i parker och bada i sjöarna. Och jag ska rösta för att du, och dina medmänniskor, ska ha ett värde. Utan prislapp.

Jag vill skapa ett land där inte allt – hela tiden – handlar om att maxa plånboken. Med naturen och människor som insats. Jag vill skapa ett land byggt på värme, medmänsklighet, stora visioner och vackra drömmar. Ett land där man minns hur man drömmer, minns hur man skrattar, minns vad livet är.
Ett land som finns till för alla, där alla har en plats och ett värde. Ett medmänskligt land som jag kan vara stolt över.
På söndag röstar jag för att göra skillnad.
Jag röstar för att slippa berätta för mina framtida barn att jag inget gjorde när nazister marscherade in i vår politik, med hakkors på ena armen, ett järnrör i det andra. Ett Sverige som stängdes för dem som behövde vårt fina land som mest.

I min trygga sfär, här i Midsommarkransen, kommer jag aldrig kunna förstå hur det är att komma hit, på flykt undan våld, terror och otrygghet. Men det halmstrå av förståelse som jag kan greppa efter är vad jag själv skulle vilja ha om jag var i samma situation. Om jag flydde från förtryck, förföljelse eller med risk för mitt liv så skulle jag vilja ha trygghet, ett värde bortanför dollar-tecknen, en fristad från terror och ett öppet land som tog emot mig med värme.

Jag vill skapa det landet, därför röstar jag på söndag. Och jag hoppas att du också gör det. Tillsammans kan du och jag göra skillnad.
Rösta vad du vill, men rösta med hjärtat, på en värld som ni själva skulle vilja möta om det var ni som var utsatta.

Själv kommer min röst att hamna på Fi, i hopp om att beröva SD sin vågmästarroll. Men också för deras skarpa miljöpolitik och deras antirasistiska och medmänskliga jämställdhetssyn (där alla människor ska ha samma chanser i livet). Det är det finaste jag kan ge min växande mage, men det är också det finaste jag kan tänka mig att ge dig.

#ImittSverige tar vi hand om varandra. Oavsett kön, bakgrund och härkomst.

Klicka även in hos fantastiska UnderbaraClara, Emily DahlElsa BillgrenBonjour vintage och Jessica Silversaga och läs om hur de vill att Sverige ska se ut. Tillsammans gör vi världen lite varmare.

Använd taggen #imittsverige på Instagram, Facebook eller Twitter och dela med dig av hur du vill att det ska se ut i ditt Sverige. För att läsa andras inlägg under samma hashtag, klicka här. Och glöm inte att rösta på söndag!

Det gör ont i varenda ven, men om han har hittat paradiset så måste det bli såhär.

IMG_5863

Han tycker om att bli klappad på magen, ligga inkilad i sängen och forma sig som en kanelbulle i knät. Gärna hoppa upp, mysa ner när man sitter i soffan och tittar på TV eller babblar med trygga vänner. När jag sitter och jobbar vid köksbordet hoppar han upp (fast han inte får), sätter sig bakom dataskärmen, kurrar och höjer tafatt ena tassen som i ett ”hallå nu är jag här”. Han är den mysigaste och vänligaste katt jag haft. Aldrig en vass klo, inte ens när vi leker vilt med snöre under överkastet. Då är det bara hans mjuka, rosa tramdynor som syns. Älskar räkor gör han också … och broccoli.

Katten Sockan har inte haft det lätt. Han hittades sjuk och utmärglad i ett soprum som kattunge. Troligtvis någon som kastat ner honom i sopnedkastet.
Efter veckor i soprummet var han betingad att äta plast, han trodde helt enkelt att det var en del av middagen.
Trots sin tuffa start är han en pratglad katt med personlighet, som älskar sällskap och hatar att vara instängd. Det var troligen Sockan som uppfann begreppet ”Fear of missing out”.Är inte van vid hundar och andra katter, men kompenserar med att vara dubbelt så mycket katt.

I somras tog jag och John med Sockan till mitt föräldrahem i Värmland, tog försiktigt med honom ut i trädgården. Till en början var han mest rädd, men i takt med att veckorna flöt upptäckte vi att han längtade ut, blev modigare. Och lugnare. Problemet med att han åt plast tynade bort, hans jamande avtog och det syntes att trivdes. Fångade möss, kurade in bland syrénerna och kom fram när mamma drack sitt morgonte i trädgården. Lade sig i hennes knä, brydde sig inte om den stora dagstidningen som låg uppvikt över honom och efter morgonmyset försvann han ut i jaktmarkerna igen.
Jag älskar den där katten, men att ta med honom hem till Midsommarkransen (där katter inte får vara ute) när hösten kommer skulle vara djurplågeri.
Denna stadskatt har hittat paradiset … Bland ängar, syrénhäckar och obegränsade jaktmarker. Tyvärr kan inte denna älskade lurvboll fortsätta bo hos mina föräldrar (hur gärna Sockan-frälsta mamma än vill), eftersom det finns vissa allergiproblem i familjen.

Så nu söker jag och John ett kattälskande hem på landet åt Sockan. Denna kattfarbror är inte purung, men har de sötaste vita tassarna och är det mysigaste sällskap man kan tänka sig. En one of a kind katt.

Finns det någon kattälskare därute, som vill ha kärlek i kattform? Hör av dig till emma@emmasvintage.se. 

Under tiden håller jag tummarna, fäller en saknadstår och hoppas innerligt att vår älskade katt hittar ett nytt, fint hem.

IMG_3223

IMG_4447     IMG_2908

Inte min plan.

205262Sensommarsol på Södermalm, dans i natten och vajande publikhav. Just precis det är älskar jag med Popaganda, men i år blev det visst ingen festival för mig.

Ligger istället hemma med ömmande fogar, helt slut och knarkar dokumentärer på SVTplay. Inte min plan. Somnade vid 17-snåret i går och vaknade visst nu, sjutton timmar senare. Nä, Popaganda får vänta till nästa år.
Dagens to do blir istället att gå på den anti-rastistiska demonstrationen i Kungsträdgården i dag. Ses vi där?

205277  IMG_8475

Jag har tagit sms-lån och nu står jag i evig skuld

IMG_5045

Jag har en dröm.
Jag vill kunna sitta på min punchveranda vid havet tillsammans med min vän Åberg (som avtalad pensionärsplan since 2000-ish), dricka sherry, babbla och spela superyatsy till förbannelse.
Och så vill jag vara stolt.
Stolt för att jag gjorde något. Inte bara satt i båten och väntade på att någon annan skulle ta rodret, medan jag drack sliskig pina colada, blundade bakom mina stora solglasögon och drömde om att världen skulle bli en bättre plats. Eller att världen skulle finnas kvar över huvudtaget.
För så här är det.

Just precis i dag, den 19 augusti 2014, tar jordens resurser slut. För i år. Finito, over and out. Tillsammans har vi konsumerat i sådan takt att jorden inte hinner med. Vi har hamnat i ett miljömässig ”Lyxfällan”, där vi ständigt lever i en sorts skuld mot vår värld.
Du och jag har tagit sms-lån på miljön.

Just denna dag, när resurserna tar slut, kallas Earth Overshoot Day. Dagen för när Earth Overshoot Day inträffar flyttas varje år tillbaka, eftersom konsumtionen av nya ting ökar i lavinartad takt.
Kedjorna släpper fler kollektioner, trenderna går snabbare, priserna pressas så vi ska kunna shoppa mer, produkterna tillverkas för att gå sönder (gärna snabbt) och vi uppmanas i reklamer att byta mobil – varje år.
Politiker med dollartecknen i ögonlinsen säger att vi ska shoppa oss ur kriser. Rent krasst säger de att vi – tillsammans – ska göra allt för att förstöra alla skogar, sjöar och vallmoängar, för att få lite goda finanser så att vi kan shoppa ännu mer. Men vet ni vad? Nu får det faktiskt vara nog.
Vi ligger allt mer på minus helt enkelt och bara i Sverige förbrukar vi lika mycket resurser som om vi hade tre jordklot. Det har vi inte, kan jag ärtigt informera om. Men ändå, trots att världen ser ut som den gör, så shoppar vi med skygglapparna på i jakten efter att vilja behöva saker.
1987 inträffade Earth Overshoot Day den 10 december. 2014 har vi shoppat oss fram till den 19 augusti.
Jag vet inte vem det är som ska betala tillbaka den där skulden, hur och framförallt när, men ett är säkert: Vårt
 slit-och-släng-beteendet är ohållbart.

Så istället för att vi ökar vårt slit-och-slängande, tar fler sms-lån på miljön, får högre miljöskulder, så kan vi tillsammans minska den. Och vet ni? Det är lätt som en plätt!
Genom att göra något som ligger mig varmt om hjärtat. Handla begagnat.

Beräkningar som Blocket gjort tillsammans med Svenska Miljöinstitutet visar att Svenska folkets begagnathandel sparar upp till 1,6 miljoner ton växthusgas årligen vilket kan liknas vid om Stockholms vägtrafik stod still i 1,5 år. En minut på den trefiliga och avgassmockan E4:an ett stenkast från där jag bor ger en ganska bra hint om exakt hur mycket begagnathandeln påverkar.
Så nu uppmanar jag er alla (och mig själv) att ta en funderare över hur vi vill att vår värld ska se ut i framtiden, och sätta det i relation till en ny tröja som vi ändå kommer att tröttna på om ett år eller två?

Här kan du läsa mer om Earth Overshoot Day och även se en väderprognos för framtiden (2094). Jag som storknade i denna sommarens 30 grader skulle nog inte överlevt en vecka om sisådär 70 år när Stockholmsregionen spås ha mellan 40-50 grader varmt.
Att mina framtida barn och barnbarn möts av den världen, det vill jag inte riskera. Och jag vill inte äventyra att sitta där på punchverandan med Åberg och skämmas för att jag gjorde ett val mellan världen och en tröja som jag inte ens minns längre.

Från och med i dag konsumerar vi resurser som vi egentligen inte har. Hjälp till att minska den skulden och handla begagnat. Bli en stolt, framtida pensionär, så ses vi där på punchverandan …

Eder begagnat-junkie
Emma Sundh
Stolt ambassadör för Earth Overshoot Day, i samarbete med Blocket.

Ps. Imorgon tänkte jag föregå med gott exempel och säljer därmed ett par godbitar på Blocket.

MG_3632

Nu säger vi upp oss!

Undebara Clara säger upp sig som kvinnlig förebild. Och Clara, vet du vad? Jag står bakom dig till 100% och passar på att göra detsamma.

Nu är det dags att ta fram peppet hörrni. För det behövs. Jag älskar att ni säger vad ni tycker – det är då magi skapas. Men lika öppen som jag är mot er och era åsikter, önskar jag att ni är mot mig och mina.

För jag vill vara människa. Jag vill vara jag. Inte en person som formats av 100 kommentarer och mejl om hur jag borde och inte borde vara. Tycka och inte tycka. Se ut eller inte se ut.
För lite så är det ju. Jag läser varendaste kommentar och mejl som jag får, tar in och begrundar. Jag är ingen stor databas som sollar mellan nedvärderande ettor och peppande nollor. Jag är en människa, med prickig hud, dåliga dagar, fullt fungerande tårkanaler och ett reagerande hjärta. Någons dotter, partner och vän, som efter en kommentarskoll lägger huvudet i händerna och gråter inför dem.
Jag känner att huden blir tunnare och tunnare för varje tillrättavisning jag får. Hjärtat skaver och jag vet inte längre vem jag är. Jag är under lupp. Hela tiden. Måste vara perfekt. Får inte göra fel. Det blir inte särskilt många härliga, avslappnade inlägg med den utgångspunkten.
Till slut frågar en sig om det är värt det.
Värt att få veta att en är ful och ser sliten ut när håret är på ända och en inte vill vara perfekt. Och alldeles för perfekt om en råkade ta åt sig av den första kommentaren och kammat till sig. Värt att få veta att ens mage ser konstig ut i ett par shorts, när det faktiskt bara handlar om att en inte ser ut som en retuscherad, hungrig reklammodell. Inte ha räknat in alla tusen infallsvinklar i ett politiskt inlägg, utan bara min egen. Få elaka kommentarer om att jag eldar på bilden av den passiva kvinnan, när jag precis släppt två böcker, bloggat om fem nya jobb, startat två företag, kickat igång tre välgörenhetsevent och dessutom bloggat om det. Inte undrar på att kvinnor går under av alldeles för höga krav.  Få skit när jag berättar att jag äter vegetariskt till 99 % – med kommentaren att en är en dålig miljökämpe som tillåter mig käka kött över huvudet taget.
Är det då värt att dela en bit av sitt liv?
Jag får ständigt kommentarer om att jag borde bli hårdare. Inte ta åt mig.
Men vet ni vad?
Jag vill ju vara jag. Inte någon annan. En kännande, reflekterande, ödmjuk, begrundande och känslomässig person. En ganska bra kompott av egenskaper tycker jag. Inte en hård person som tränat på att inte lyssna på vad folk säger. För jag lyssnar intresserat till allt vi säger och skriver. Det är det som gör mig till medmänniska.
Och framför allt. Jag vill tillåtas att vara en människa.

Säg vad du tycker, men var inte elak när jag inte råkar tycka/se ut/vara precis exakt som du vill att jag ska vara. Sätt inte krav på mig som du själv inte skulle kunna leva upp till.

Och tack till alla er som ger mig pepp, inte förväntar sig att jag ska vara perfekt, lägger vikt vid det viktiga (och inte (efter att ha noggrant synat en bild in i varje pixel) letat efter fel) och för fram era åsikter på ett konstruktivt och bra sätt. I freaking love you!

Jag är jag, jag är subjektiv, och jag är inte perfekt.

Läs även:
Emily Dahl: Aktivt subjekt, singluaris.
Sandra Beijer: jag vägrar.
Underbaraclara: Jag säger upp mig från jobbet som jourhavande kvinnlig förebild. 

 

Gifter i frukt, barnlöshet och sjukdomar – när det naturliga blir onaturligt.

9 av 10 icke-ekologiska frukter innehåller gifter

Det larmas det om på nyheterna i dag.

Välpolerade äpplen, gröna vindruvor utan brunt och goda bananer – fulla med gift. Som kan skada – allvarligt. Hur mycket vet man inte. Och vi vet heller inte hur olika gifter påverkar varandra, i kombination. I dagsläget finns inga vettiga sätt att mäta giftena tillsammans. Var och ett av alla bekämpningsmedel testat, så att de ligger under gränsländerna. Men om en frukt är besprutat med sju olika bekämpningsmedel (vilket inte är ovanligt), så adderas tyvärr inte denna cocktailen av bekämpningsmedel ihop.

För några veckor sedan lyfte jag denna fråga och uppmanade er att skriva under mina miljöönskingar för 2014. Och jag gör det igen.

Är det verkligen en framtid full av sjukdomar och barnlöshet vi vill ha? En värld där det mest naturliga blir onaturligt. Svårt.
Jag brinner för den här frågan, inte minst för att jag skulle ha fått ett barn om exakt sjutton dagar. Men det blev inte så. Datumet står fortfarande inringat i kalendern, osuddbart. Jag är inte ledsen längre, jag är bara frustrerad.
Jag trodde så naivt att det bara var att kasta sig in i matchen igen, men vet ni vad? Det funkar inte så. Det är inte så lätt. Det är snarare stört omöjligt. Ingenting händer. Nada.
Om det är stress, något i kropparna som inte fungerar, att det måste få ta tid eller om det är alla kemikalier vi stoppar i oss är ju så klart oklart, men en sak är säker: Vi måste ta bort den sista komponenten från listan. Den FÅR inte påverka.
Och hur gör man? Jo, man använder sin konsumentmakt. Skippa oekologisk mat, påverka matvaruhandeln genom att handla ekologisk och fråga efter större (och bättre) utbud. Politikerna som stiftar lagar ser till hur befolkningen beter sig och lyfter frågor därefter. Om ingen klagar över giftig mat, varför ska de då make a fuss?
Om du vill se en förändning, kanske själv någon gång vill ha ett barnaknyte som bär ditt anletsdrag – använd din konsumentmakt. Nu.

Hej då ojämställda värld

2014 är året då jag hoppas att frågan om jämställdhet lyfts till en högre nivå.
Det faktum att kvinnor i dag inte har samma chanser i livet som män tas upp på dagordningen. Tänk vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans om vi bara värderar varandra jämlikt.
2014 är året då vi vinkar hej då till en ojämnställd värld.
Och vi gör det på det här peppiga och bra:iga sättet:

Heja de asgrymma människorna som är med i filmen, och inte minst: Isabelle och Louisa. – kvinnorna bakom filmen och texten. Ni är så balla att jag lägger mig ner och svimmar lite.

Och sist men inte minst: min fina vän David Pagmar – producent och cowriter på ”Hejdå patriarkatet”. Så jäkla stolt över att vara din vän. Så det så.