Inte min plan.

205262Sensommarsol på Södermalm, dans i natten och vajande publikhav. Just precis det är älskar jag med Popaganda, men i år blev det visst ingen festival för mig.

Ligger istället hemma med ömmande fogar, helt slut och knarkar dokumentärer på SVTplay. Inte min plan. Somnade vid 17-snåret i går och vaknade visst nu, sjutton timmar senare. Nä, Popaganda får vänta till nästa år.
Dagens to do blir istället att gå på den anti-rastistiska demonstrationen i Kungsträdgården i dag. Ses vi där?

205277  IMG_8475

Tusen tack och om det där som växer i min mage

IMG_9940

Tusen tack för alla fantastiska hurra-rop, lyckönskningar och nu-börjar-jag-grina-fina kommentarer. Jag är så rörd och ni är så himla fina att en bara smäller av.
Att berätta för er gjorde att graviditeten blev lite mer verklig, som att jag faktiskt vågar hoppas en gnutta. Vågar njuta en sekund. Eftersom min förra graviditet tog slut innan jag hann berätta för er, så känns det extra viktigt att få njuta av att säga de där orden.

Hela sommaren har vi gått och ruvat på denna lilla hemlighet, ägnat all energi åt att försöka att inte hoppas för mycket. Fast hoppet är det enda en tänker på. Parera andras skräckscenarior, undvika allt vad all majti google heter (en blir knäpp av att googla graviditetssymtom, don’t do it) och försöka vara i vår alldeles egna bubbla. Där vi bestämmer reglerna. Bestämma sig för att fokusera på att det faktiskt oftast går bra, inte traggla de få gånger det går åt helvete.

Vi är så klart inte i hamn, men jag måste våga hoppas, våga ställa in mig på att det kommer gå vägen och våga drömma. Våga ta ett djupt andetag och njuta.
Det behövs efter nära ett år av total uppgivenhet. Först sorgen efter det utdragna missfallet som aldrig tycktes ta slut, sedan mitt ganska så ineffektiva sätt att hantera situationen: att jobba järnet, fylla kalendern och dra i gång projekt – allt för att slippa tänka. Och därefter frustrationen att allas ”du är gravid igen om någon månad”, blev två månader, tre månader, fyra månader, fem månader, sex månader och sju månader.
Väntan på ett lotteri, som inte direkt gagnas av att du blir stressad av att det inte går så lätt som du hoppats. Du ska ju gärna vara så där skönt, comsi comsa-avslappnad. Vilket är allt annat än du är när allt du vill är att bara fortsätta den resa som så abrupt tog slut.
Som jag beskrev det för en nära vän: ”Du har planerat att åka till drömmarnas Paris, men blir avslängd i Nynäshamn”.

Stundvis har jag känt att jag blir knäpp, knäpp av att det inte funkar, knäpp av att kroppen spelat mig spratt (försenad mens och gravidtecken gone mad, men utan graviditet) och knäpp av frustrationen av att allt kretsar kring just detta. Trots att en bokar upp roliga resor till Hawaii, ställer till med kalas, hänger med fantastiska vänner, skrattar så att en håller på att kikna, så är det som att någon står och bankar på huvudet vareviga minut. Påminner om att det finns en gräns för hur glad en kan vara. För det har känts lite så, som att en varit fast i en ganska så trång känslolåda, där bara ett visst antal endorfiner har fått plats. Dosen av nedstämdhet, stress och hopplöshet har däremot varit gränslös.
Till detta en frustration att jag – som alltid varit en obotlig optimist – målade fan på väggen vareviga dag. Jag kände inte igen mig själv.
Tyvärr har en stor majoritet av mina vänner och bekanta gått igenom upprepade missfall, sena missfall eller haft svårt att bli gravida, och det vore ju konstigt om det inte påverkade mig.
Men vet ni vad? Det finns andra vänskapskretsar där alla blir gravida på fem röda. Det behöver inte vara svart eller vitt. Och jag inser det nu.

En sak är klar. En skaffar inte barn, en får barn.

Så en dag fick jag nog, sa ”fuck it” och bestämde mig för ta mig upp ur den där frustrationen, jobba betydligt mycket mindre, omge mig med peppiga människor och leva där och då. Inte vänta på att börja leva.
Ironiskt nog blev jag gravid några veckor senare.

Nu har vi gått över den där magiska milstolpen när missfallsrisken sjunker med 65% och försöker pusta ut en aning. Och den där obotliga optimisten som jag gillar så mycket, som är jag, börjar sakta men säkert göra sig påmind igen.
I mars blir jag och min älskade John föräldrar. Till en liten, fantasifull skrutt som jag redan känner att jag kommer att älska mer än livet självt.

En naggande liten nyhet

IMG_5125

Jag har någonting att berätta för er.
Det känns viktigt att jag berättar nu, innan klänningen spricker, knapparna flyger och skärpet automatiskt spänns upp.

IMG_5140

Jag har nämligen fått en liten kula på magen. Och den växer så att det knakar.
I början av mars 2015 kommer förhoppningsvis en minivariant av mig och John till världen.
Jag är nämligen gravid.

Translation!
I have something to tell you.
It’s important that I tell you now, before the dress bursts, buttons fly and belt automatically tightened.
I’ve got a bigger belly. And it grows so fast.
 I am pregnant!, and hopefully a mini version of me and John will come to the world in early March 2015.

När huden försvinner

Vissa dagar är som att huden inte finns kvar längre. Som att filtret mot omvärlden har fräts bort och allt folk säger bara går rakt in.  Möljs liksom ner och ihop med organen och omöjliga att särskilja från vett och förstånd. Ibland är det ju så där. Vissa dagar då ett mejl – som kanske inte alls var ont menat – kan få en att börja böla eller en bloggkommentar får en att ligga vaken om natten. Vissa dagar är det bara fördjävla grumligt i hjärnan. Det är som tentaklerna är helt felmonterade och reagerar på helt fel saker. Jag som sällan analyserar (utan istället frågar rakt ut), står där och känner grummelhjärnan tugga på föreställningar om att vännen kanske inte tycker om mig, katten egentligen hatar mig eller att jag inte är så himla bra trots allt.  En grå dimma som segar ner tankarna och gör dem svarta. Styr in dem på fel vägar och dimmar igen nödutgångarna.

I dag är just som en sådan dag. En sådan där dag när allt känns taggigt och hårt och allt jag behöver är bomull. Energin är slut efter veckor av hårt jobb, boksläpp, sena nätter framför datorn, alldeles för lite sömn och kvar är finns en liten fläck. Utan hud.
Kroppen säger ifrån genom att göra mig till en bölande fläck. Ett mycket effektivt knep, för allt jag vill är att åka hem. Och det är ju precis vad jag behöver.
Så nu tar jag dagen för att ladda upp huden. Jag har cyklat hem till min borg, dragit av mig klänningen,  klappat katten (har kollat, jag tror att hen gillar mig trots allt), tagit på mig mina fula tofflor och mina blå pyjamasbyxor. Det får bli den bomull jag behöver.
Jag ska brygga en stor kanna kaffe, skriva den sista stora deadlinen för veckan, peppa upp mig själv ett par hekto, blogga om något fint och härligt och sedan ska jag vila. Stänga av datorn, borra in huvudet i katten och dra täcket över huvudet. Spöa skiten ur vissen-dagar och komma åter med pepp imorgon.

Efterlysning! Ensamstående mamma med tvillingar!

Här kommer en liten efterlysning! Det kom in en himla trevlig tvillingmamma på Vintagefabriken i dag. Du sa att du läste min blogg, att du tyckte att det fanns så mycket fint inne på Vintagefabriken, men att du inte hade några pengar eftersom du var ensamstående med två barn.
Jag har tänkt på dig sedan du plingade ut genom dörren. Om du ser det här – kom in på fabriken i nästa vecka. Jag vill nämligen ge dig en liten present.

Det var allt! Hoppas du ser det här.

Nangijala och det där obeskrivligt tunga

Min vän. Min käresta, käresta vän, kompanjon och bundsförvant.
Louise.
Med det blonda håret, det härliga skrattet och varma kramarna. Hon, vars mage växte i rasande takt, vaggade fram på fabriken och åt lakrits för att det var veckans craving.
Hon, vars händer kände på magen när barnet gjorde kullerbyttor och visade exakt var jag skulle hålla handen för att hälsa på min kommande kamrat.
Hon vars mage inte växer mer.

Läs om allt det tragiska som har hänt, om det lilla pyret och om hjärtan som bankar – utan hopp. Och skänk en tanke till min fina vän och hennes parter.

Vintageprylar: Hejdå lilla hjärtat, vi ses i Nangijala

Min kära vän. Vill inget hellre än att skydda dig från omvärlden just nu. Vara som en mur mellan dig och alla du möter. Sila igenom och processa vad de säger till dig och bara framföra det som gör dig gott. Finnas där varenda sekund och få dig att skratta du vill tänka på annat och lyssna när du behöver berätta.

Att inte kunna få barn och sex i hammocken

Det här med barn. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det.
Jag har många i min vänskapskrets som just nu är gravida. Någon blev med barn över en natt (eller dag). En annan trilskas med återkommande missfall. En tredje har försökt i flera år utan streck på preggopinnen. I takt med att magar växer i min närhet – eller inte växer – så förväntas jag också ha ramla över den otroliga längtan efter barn.
Jag får många kommentarer på bloggen och i min närhet om ”du är ju 30 år nu, börjar det inte bli dags för dig”?, ”Ska du skaffa barn nu”?, ”Är du inte rädd att det blir för sent för dig”?
Jag har många känslor kring det här med barn. Vill ha barn. Det vet jag. Men jagar varken ägglossningar och ritar upp barn-planer. Kort sagt så vet jag föga om ämnet ”barn” för min egen del.
Men en sak vet jag. Man skaffar inte barn. Det är ett som är klart.
I sexualkunskapen i skolan pratas det bara om hur man i helsike ska göra för att inte bli gravid. Det är kondomer, p-piller, tusen biverkningar, stavar som ska köras in i armen och kopparspiraler hitan och ditan. Allt för att inte bli gravid.

Men man pratar aldrig – förr eller senare – om när man har slängt alla preventivmedel, kastar sig in i hammocken för vilt ”nu kör vi”-sex, vill bli så där spontangravid och det inte händer någonting. Inget. Nada.  Stora magar valsar omkring på stan medan den egna magen är platt som ett nött trägolv.

Att vilja ha barn är ingen garanti för att man ska kunna få ett barn. Långt ifrån.
Om detta – och om svårigheten att bli gravid, skammen, testknarkande och allmänhetens reaktioner – skriver min fina vän Frida om här: Öppet brev till dig som vill bli gravid

Förutom att jag tycker att det är enormt strongt av Frida – som tillsammans med sin partner har försökt att bli gravid under flera år – att skriva om det här, så tycker jag också att det är otroligt viktigt att vi pratar om detta. Om att kanske inte kunna få barn.
Bara för att ha det nära i minnet när man frågar ”när ska du skaffa barn”  och får det att låta som att det är lika lätt som att köpa mjölk på ICA. Men framför allt – prata om det så att hyschandet försvinner. Det är ingen skam att inte kunna bli gravid. En människa är fullkomlig ändå. Men om vi inte pratar om det så vet ju ingen det.
Så, läs Frida text nu. Det är viktigt.

Tungt.

Regnet smattrar utanför fönstret. Ner på Midsommarkrans-plåttaken. Himlen gråter. Och det gör jag med.
I dag är en tung dag.
Det har hänt saker som är svåra att greppa just nu. Det gäller inte mig, utan någon jag håller av. Mycket.
Eftersom det är så svårt att greppa kommer jag inte prata så mycket mer om dem just nu. Hoppas ni förstår. Det får bli sen.

Bakom leende ögon, skrattade rosa läppar och uppsatt hår så finns något tungt. Något som bränner i hjärtat. Svider.

Ni kommer säkert inte märka av det där tunga, svidande i bloggen, annat än det här inlägget. För jag vill ha det så. Så jag berättar i det här inlägget, att det finns något tungt som jag bär på, och att världen inte bara är enkel och vacker. Utan orättvis och dum ibland.
Just nu är det tungt. Men snart blir det nog ljusare, och just den där ljusare känslan vill jag hålla hårt om. Därför kommer jag inte skriva mer om detta. För nu.

Psst. En underbar liten hemlighet.

Tänka sig va? Det kom inte bara en bok ur Vintagefabriken i år, utan om några månader får Vintagefabriken ytterligare en liten medlem. En mini-medlem.
Det är nämligen så att min kära vän och kompanjon Vintageprylar-Louise väntar barn. Jag klappar hennes mage och målar upp fina visioner om hur det kommer att bli när min nya mini-kompis kommer till världen.

Här kan du läsa mer: Vintageprylar: Den allra finaste lilla hemligheten. 

22:45 vid köksbordet.

På onsdag smäller det. Då släpps boken Vintageparty som jag och mina vapendragare Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo har skrivit, stylat och illustrerat. Äntligen.
Det är det härligaste jag gjort. Fantastiskt …

… och slitigaste.
Utöver boken har vi startat upp ett gemensamt företag, tre egna, skapat ett kontor och ska öppna underbara vintagebutiken Vintagefabriken.
För någon dag sedan landade vi alla tre i varsin fåtölj i butiken. Andades. Satt ner för första gången på … evigheter.  Vi sa till varandra att det nog inte är en levande själ som har förstått hur mycket vi har slitit för det här.
Vi har fått enorma mängder hurra-hojt (underbara ni), jämte ”åh, du lever min dröm”-tillrop med en dos pepp i, men också en smula dos ångest i. För det är ju så där ibland. Man klickar in på en blogg och ser allt i rosa moln, pastelliga lemonadfärger toppade med ett randigt sugrör. Eller två. Det gör lite ont i bröstet och man känner att ”fan, vad jag är misslyckad”. Trots att man har en mustasch som andra avundas, ett snille utöver denna värld eller häftigaste humorn i kommun, så känns ens egna liv bara lite … sämre just då.
Stundvis är de där rosa molnen unicorn-galopper från verkligheten.  Därför tänkte jag ge en lite nyanserad bild av denna ”dröm”.

Vi har kastat oss ut i totala mörker, famlat, svurit och förvirrat letat efter något att hålla i oss i. Vi har varit skitskraja. Gråtit floder av ren och skär ångest.
Den här drömmen har nämligen inte kommit gratis. Långt i från. Det är ingen som har presenterat ett kit med drömmar som man kan köpa till specialpris.
Det vi har åstadkommit är smått fantastiskt när jag ser på det så här lite med perspektiv. Men fasen alltså. SOM vi har slitit. Och det har tärt på både oss och våra relationer. Jag är exempelvis inte säker på att alla mina vänner som jag hade när jag påbörjade alla projekt för ett år sedan är kvar nu när jag kommer ut ur jobbdimman.
I alla stressångor har jag inte varit den bästa människan i världen (men vad fasen, vem är det?), samtidigt som jag har känt mig så liten, rädd, förvirrad och betydelselös att jag behövt tröst och klappar. Kanske inte alltid kunnat bett om dem. Haft för mycket stolthet. Försökt vara för stark.
I topparna har jag dessutom bara velat prata om det där jag håller på med. Älta. Peppa. Bok hit och bok dit. Kontor och planer.
En av mina bästa vänner har jag exempelvis inte längre någon kontakt med.
Det är så långt från drömmar och rosa moln man kan komma.

Min man John är ett kapitel för sig. Han har varit ett enormt stöd. Underbar. När jag har suttit och knapprat bok på daton på nattakröken har han suttit bredvid och hållit mig sällskap (förlåt Johns chef Birgitta för det). Bara för att få en skymt av mig.
Det värsta har nog varit det ständigt dåliga samvetet. Att aldrig kunnat finnas där. Tillräckligt. Ge människor runt omkring mig den där uppmärksamheten, stödet eller kunna finnas där. Hela tiden vara på minus i sin egen lilla räkning i huvudet. Känt sig dålig som konsekvens.

Vi har verkligen slitit. Dag som natt.
Trots att det ser ut som vi har fångat de rosa molnen, lever drömmen och rider världen fram på unicorns med pastellfärgade manar, så är verkligheten en annan. Allt har sina nyanser. Ibland är det bara viktigt att våga kunna se dem. Och skriva om dem. För sätter man ord på allt det där onda, så blir det så … verkligt.
Vi har förverkligat en dröm. Det har vi. Men min definition av just det där drömförverkligandet är nog hemskt mycket mer annorlunda än de där rosa molnen.