5 viktiga saker just nu

Katarina Wennstams sommarprat
Engagerade, vältaliga och vettiga Katarina Wennstams sommarprat i P1 – om #meetoo, samhällets syn på kvinnor och de strukturer vi lever i – är obligatirosk lyssning! Har ni lyssnat på många sommarprat i år? Vilka är era bästa tips?

Regn, kom regn
Skogsbränderna har börjat gnutta i gång, jordbruk är i kris eftersom fodret tagit slut (i brist på bete), bönder måste nödslakta djur eftersom maten inte räcker till och det kommer förmodligen bli brist på mjölkprodukter. Vi är så vana att regnet kommer som beställt. I alla fall någon gång. Men nu gör det inte det. Regnet kommer inte. Utomhus ser det ut som oktober. Träden är gula och gräsmattan (eller ja, det som är kvar av den) är täckt av löv. Jag hoppas så att detta är en väckarklocka för oss människor. Det här är inte normalt. Ja, det kan vara ett undantag, visst, det är den skönaste förklaringen. Men det är ju just detta som forskare har varnat för länge: nyckfullare klimat och mer ojämnt fördelat väder. Vi har ett valt. Lägga oss ner och hålla tummarna för att det är ett undantag, eller se allvaret. Förstå att vi har makten att förändra detta genom att se över vårt levnadsmönster, sänka våra koldioxidutsläpp och rösta med miljön i åtanke i höstens val. Jag tycker vi tar den chansen, vad tycker ni?

SD – Sveriges mest kvinnofientliga parti?
Vi är ett av världens mest jämställda land. Tack vare att kvinnor innan mig och dig (eller din syster/mamma/fru/kompis) har kämpat för våra rättigheter. Men det finns krafter som vill sopa undan allt detta och backa bandet ett par decennier. Jag pratar om SD. De har fört en politik som handlar om att utmana etablissemanget och röra om i grytan. Men vad står de för egentligen?
Förutom att de vill uppmuntra de olika könens specifika egenskaper, ta bort pappamånaderna i föräldraförsäkringen (snark) och avskaffa genuspedagogiken i skolan så vill de inskränka på aborträtten. Sänka den från vecka 18 till vecka 12. Oplanerade och oönskade graviditeter som upptäckts för sent ska ändå resultera i att barn kommer till världen. I samma veva viftar SD i sitt partiprogram om att ”alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv”. I min lilla låda går det inte riktigt i hop. De vill avskaffa pappamånaderna, men de vill ju att barn ska ha rätt till både en mamma och en pappa!?  Jag tycker alla barns rätt är att ha en bra uppväxt. Om den uppväxten är med en ensamstående mamma eller pappa, en mamma och en pappa, en mamma och en mamma, en pappa och en pappa spelar inte så stor roll, huvudsaken är att barnet får kärlek och trygghet. En oönskad, oplanerad graviditet som inte får avslutas känns inte riktigt som grundbulten i den här mysiga kärnfamiljen som SD talar om. För att inte tala om att kvinnan ska investera i graviditeten med sin kropp, vilket långt ifrån är smärtfritt. Men låt gärna SD få bestämma det, gör det, helt rimligt. Inte. Ett barn är ju inte bara en människa till här i världen. Det barnet ska älskas, tas om hand och skyddas, och att ha barn är en utmaning många gånger. Inte minst för kvinnor som ofta får dra det tyngsta lasset, rent praktiskt, men också tar ut den största delen av föräldraledigheten vilket gör att de släpar efter rent ekonomiskt. Pensionen blir lidande och många kvinnor har efter några år av barnafödande inte råd att lämna sin partner. Förstå: inte råd. Efter år av eftersläpande lönehöjningar och avsaknaden av pension. Vore det inte bättre om vi började se på varandra som människor, istället för kön, lära av varandras styrkor, dela lika när det kommer till föräldraförsäkringen (och lön!), ge människor chansen att ge sina barn bästa möjliga uppväxt och även kunna ångra sig om det inte känns rätt i magen? Rösta med hjärnan i höst, och för en kvinnofrämjande politik!

Nazisterna i Almedalen
Medan vi kuskade Skåne runt fylldes det vackra Visby av hat. NMR var inte många till antalet, ändå gick folk rädda i gränderna. NMR filmade, hotade och misshandlade. RFSL ungdom vågade inte sätta sig på båten över, eftersom NMR hade fått tillstånd att demonstrera intill deras bokade plats. Det viftas om demokrati-argumnetet, att alla ska ha rätt att utrycka sin åsikt. Jo, det är klart att en ska få det – men i inte på bekostnad av detta. Och inte på bekostnad av att någon annan inte vågar uttrycka sin.

Cissi Wallin och Instagram-kraften
Har ni sett det här? I förra veckan lade Cissi Wallin ut detta på Instagram:

Ellen som blivit våldtagen, anmälde, varnade andra för sin förövare och nu skulle betala sin våldtäktsman en stor summa pengar efter att hon blivit fälld för förtal. Ellen hade inga ekonomiska medel, så Ellens mamma skulle behöva ta lån för att betala hennes dotters våldtäktsman. Jag börjar gråta bara jag tänker på detta.
Cissi startade en insamling på Instagram och tiillsammans kunde alla följare skrapa ihop pengarna. Kraften i Instagram alltså!

Dagens gråt, syskon och en fin grej

Det här är det finaste jag vet. Att titta på de där små, veta att de har varandra (när jag inte längre finns här) och känna hur det hugger tag i hjärtat när jag ser att det flödar så mycket kärlek mellan dem (i pauserna mellan bråk och kaos). Att de efter en timme ifrån varandra kan sakna så häftigt att det sipprar fram tårar ur de där färska ögonen.
Det är ju en ynnest att ha syskon, att ha någon som kan förstå och har liknande erfarenheter. Någon att älska och älskas av.
Och nu kommer gråten. Varje dag skiljs barn från sina syskon under flykt, väpnade konflikter och naturkatastrofer.

Det är internationella syskondagen i dag och det vill jag uppmärksamma genom att tipsa om kampanjen #syskonförsyskon som startats av några studenter på Handelshögskolan i syfte att samla in pengar till Röda korsets arbete med att återförena familjer.
In och kika, skänk en slant om du vill, hjälp syskon att återförenas och glöm inte att berätta för ditt syskon varför du uppskattar hen.

Jag har två personer som jag kallar syskon. Min syster Ellen som kan få mig att kluckskratta tills jag kissar på mig och min tremänning Cathrine som var och är som en extra storasyster för mig. Tack för att ni finns och gör mig stark och trygg <3 Så glad att jag alltid fått ha er vid min sida.

Ett brev till mina döttrar

Hej 8 mars, internationella kvinnodagen och mitt livs viktigaste, feministiska uppdrag!
Förra året vid den här tiden stod jag i full feminist-mundering och samlade in pengar till utsatta kvinnor. Den kampen behövs fortfarande, och alltid (tyvärr).
Men i dag tänkte jag prata om en annan feministisk kamp. Som utspelar sig här, i mina barns rum. Mitt livs viktigaste, feministiska uppdrag.

Majken och Bodil, det här är ett brev till er.

För er vill jag vara stark. Svag, ledsen, glad och ha ett jävla anamma i sig som kan lyfta ett tjog MDF-skivor med ren och skär vilja. För er vill jag visa hela mitt register och få er att känna att allt det är okej. Till och med nödvändigt för att inte gå sönder.

För er vill jag snickra, ratta cirkelsåga, byta olja på bilen och lära mig svetsa. Visa att alla spelplaner är våra.

För er vill jag våga testa en massa läskiga grejer som jag inte kan. Inte för att jag nödvändigtvis är så himla råtaggad på just det, utan för att visa att det är okej att vara nybörjare och skitdålig.  Och att det kan vara roligt ändå (megasuperduper-svårt pga  prestationsbaserade självkänsla (som jag ej vill föra vidare)).

För er vill jag springa jädrigt fort, spela fotboll (fast jag egentligen inte vet reglerna) och slå förbannat långt i brännboll med det runda racket. Precis som jag och min kompis Anna gjorde när vi var små. Alla i utelaget backade och sedan smällde vi till av bara fan. POFF! Och slår ni inte jädrigt långt med det runda brännbollsracketet, så gör det inget. Men låt fasen ingen i utelaget viska något om att det är nog bäst att gå lite närmare eftersom det är en tjej som slår.

För er vill jag lära mig att säga ”strunt i det”, istället för att gräva ner mig när något blivit fel, någon varit taskig eller jag totalt misslyckats. Jag är sämst på det nu, men det behöver ni inte veta.

För er vill jag dallra med rumpan, dansa Riverdance och lyfta er samtidigt (ett tag till) för att kroppen är fantastisk, härlig och rolig i första hand. Vacker i sjuttiotredje hand.

För er vill jag visa att föräldrar kan vara jämställda och dela på allt från städning (nåja), matlagning, planering, projekt, vabb till föräldraledighet.

För er vill jag visa att kvinnor är lika mycket värda, även om samhället sjunger om motsatsen. Ni är min motor.

För er vill jag lära mig sätta gränser, säga nej och våga vara obekväm, gå emot mitt ta-ansvar-för-allas-välbefinnande-DNA. Stå upp för mig själv och för er, skapa förändring och göra välden bättre.

För er vill jag se mig själv som rungande festival. Alla som inte vill vara med – their loss.

För er vill jag visa att prinsessor mest av allt är starka Pippi Långstrump-superhjältar, vad än alla väna, storögda barnprogram säger.

För er vill jag visa att omhändertagande lekar och rollekar är de bästa lekarna (trots att de i mångt och mycket nedvärderas som tjejlekar), för visst vill vi ha en värld där vi fått träna på att just möta andra, försöka förstå oss på våra medmänniskor och prata om känslor.

För er vill jag visa att det är okej att babbla, ta plats och vara en värmländsk hörnsoffa bland en hel möbelserie av eleganta chiffonjéer.

För er vill jag visa att färg är ett fritt val. Inte i första hand vackert eller könsbestämt, utan som kola-toppingen på en glass. Bara jädrigt göttig helt enkelt.

För er vill jag träna på att benämna er som barn i första hand, inte tjejen, gumma eller flickan. Det är inget fel med kvinnor (tvärtom, vi är bäst), men det ligger så mycket förutfattade meningar och förväntningar i begreppen att ni gott bara kan få känna er som barn (så länge det bara går). Eller katt, hund, kanin eller ninja. Ni väljer.
Men kanske att jag hittar på att ni heter Michael och Bo ibland, om någon okänd frågar vad ni heter.

För er vill jag visa att en mamma kanske kan vara ganska lat också. Och liksom aldrig tvätta och dammsuga, men det kompenserar vi ju upp så bra genom att vara den där festivalgungande hörnsoffan, right? Och ibland bjuda på ett PMS-intrig. Livet med oss kvinnor är aldrig tråkigt.

För er vill jag visa att det är helt okej att matcha en basker med franstofflor och brosch med ulltröja. De som påstår något annat har för mycket tid över.

För er vill jag också visa att det är okej att misslyckas med allt det där som jag vill göra för er, för jag är ju trots allt bara människa. Och egentligen tycker jag att det är männen som borde ändra på sig och inte vi <3

För er vill jag berätta att jag älskar er högre än himlen. Aldrig trots eller på grund av någonting, utan jag kommer alltid älska er. Punkt.

Basker från Vintagefabriken, rosa sidenskjorta från Myrorna, stickad tröja från Myrorna, pennkjol från Asos.com, strumpbyxor från Lindex och tofflor från Béton studios.

7 x viktiga, vackra, bra, otippade och upprörande saker

Halloj! Jag gillar ju listor och nu måste jag bara lista några viktiga, vackra, otippade, bra och upprörande saker så här på tisdagskvällen. Högt och lågt.

1. Mokkasin bloggar om trädkojor (vill ha på torpet ju!) och smart DIY-dockhus av koffertar. Spana in! Och sin egna fina trädkoja inklädd i träd. 

2. Kanske gjorde mitt livs mest otippade köp i dag (efter jag haft köpstopp sedan årsskiftet). Ett stycke träningsoverall som jag ska ha i husvagnen i sommar. Nu ska jag bara få tag i ett par träskor och låna en tax, sedan är jag en av dem däroppe.

3. Något av det bästa jag vet med bloggosfären, influencervärlden och kommentarsfälten är när den får nog. Ett jävlar anamma som liksom ekar ut över internet.
Det går med en jädrans fart. Tjong, pang så skapas förändring, vi hjälps åt eller gör världen lite bättre. Senast i raden av bra saker är att @dromma har skapat en insamling för att hjälpa sin vän @frokensfina som har utstått så mycket sjukdomsskit de senaste åren. Varje dag är en kamp. Lägg till att hon är ensamstående med tre barn och blir utan hem i sommar. Hon behöver få rätt behandlingar för att kunna komma tillbaka till livet. Läs hela storyn här och skänk en slant, tillsammans kan vi faktiskt hjälpa någon. 

4. En lite konstig grej som händer just nu rör Gudrun Sjöden. Jag tycker det är fantastiskt att hon går i bräschen med ekologiska kläder och lyfter kvinnor. Men i SvD uttalade hon sig om kvinnors löner och att kvinnor får skylla sig själva att de satsat på att vara hemma med barn istället för att välja ett yrke med bra betalt. Kvinnor får helt enkelt skylla sig själva att de får sämre lön än män. What? Och männen då? Har de inget med saken att göra? Maktstrukturer? Förutsättningar (eller ska jag säga förväntningar) inom olika yrken att dela på föräldraledighet?
Till saken hör också att en rad influencers fick frågan om de ville göra ett samarbete med Gudrun Sjödén för ett par veckor sedan, men det var inget betalt. De skulle med andra ord styla, fotografera och lämna ut dyr reklamplats helt gratis. Med Gudrun Sjödén bakom lönepåsarna är det inte konstigt att kvinnor har lägre lön än män. Det är något i det här som luktar lite skevt här. #femwashing.

5. Underbara Clara skriver så på-pricken om tjejer och internet. Och om att inte vara älskad av alla. Jag behövde läsa det kände jag. Mvh vill bli älskad av alla. 

6. Jag har signat upp på en världslig grej! Nämligen Mokkasin och Babes in boyland’s workshop senare i mars.  Wihooo!

7. Tidigare i veckan fick jag så flott post minsann!  Härliga, inspirerande konstnären och designern Hanna Wendelbo (som står bakom så många tapeter och mönster) skickade det här fina paketet innehållande akvarellfärg och papper tillsammans med en inbjudan till vårens bästa webbkurs ”Kickstarta din kreativitet-lär dig skapa med enkla tekniker”.  Det här behöver en ju verkligen nu känner jag. Så fort flyttkaoset ger vika ska jag doppa penseln i vatten och ta del av Hannas alla tips, steg-för-steg och knep. Jag minns inte när jag målade med akvarell senast, men det var förmodligen innan Dacke-fejden. Tack snälla Hanna!
Ps. Missa inte Hannas fotoutmaning i mars!

Stora, ärliga kroppsinlägget

Hej vänner.
Nu kommer ett 100% ärligt inlägg om något som darrande utelämnande som min kropp. Det här inlägget har legat och bränt i utkast-korgen sedan i oktober. Inväntat någon form av lämpligt tillfälle. Typ februari-blekhet och post-jul I guess.

Efter 35 år i den här kroppen så har jag lärt mig att älska den, men det har banne mig inte varit lätt alla gånger. Det är ett heltidsjobb att vara missnöjd över sin kropp.

Platt mage, sammetslena ben, jämn hud och fast röv – allt det där som rubrikerna skriker åt oss – är inget som jag någonsin har haft. Och kommer aldrig någonsin få. Det är heller inget jag (längre) vill ha, eftersträvar.
Jag har mina prickar, daller och mjuka mage.
Och så har det alltid varit.

Till och med när jag som 12-åring började mixtra med att svälta, kräkas och extremträna i någon kamp mot livet, förväntningarna, kontrollen och problemen, så var min kropp just min – en mjuk kropp (om än då benig och tunn under det mjuka), med prickar och egenheter. Inte alls så där slimmad som jag trodde den skulle bli. Mitt DNA är mjukt. Så är det bara.
Jag har alltid kämpat MOT min kropps utseende. Inte med mina förutsättningar och tillgångar. Jag har våndats genom tonår och 20-någonting, försökt hitta mina vinklar, dragit in magen, hållit ut överarmar i luften och hållit upp lår ovanför stolen så att de inte ska svämma ut som en pannkakssmet i en smörad stekpanna. Av ren vana märker jag att jag fortsätter att dra in magen, resa hållningen och dra ner och bak axlarna – för att hitta mina vinklar. Men de är just det: ett par vinklar. Jag är så inibasken medveten om vad som ska visas – och inte. Och jag hatar det. Att jag ingår i ett mönster. En labyrint med en given väg.
Jag stoppar ner magen i dra-in-trosor och vill helst ha kläder som sitter åt, drar in och formar min kropp – som i vilt tillstånd kanske helst av allt vill svämma ut och ta plats.
Och här försöker jag utmana mig själv. Även om att jag tycker att det är rätt gött med shape-trosor och jag älskar att fånga min kropp i olika vinklar, så jobbar jag på att posera med mer pondus, låta kroppen få ta plats och ge nyanser av hur jag ser ut. Utmana mina invanda mönster. Numera låter jag låren svänga ut och vecken på magen forma mjuka kullar – för jag tycker om det.
Samtidigt måste jag ta sats för att skriva det här inlägget. Jag har inget problem med att visa min kropp – hur den ser ut – egentligen. Men vissa dagar är huden tunn och då blir kommentarer om det här tändstoffet så mycket jobbigare att tackla. Kanske har jag poserat fel, infe för fram en TILLRÄCKLIGT nyanserad bild.
Jag vet att ni som följer den här bloggen är min trogna hejaklack, känner mig, vet att det finns vinklar och vill mig väl, men den här bloggen är ju wide open ut på internet och titt som tätt kikar okända surmörtar in, som har dammsugit hela internet efter något att surmörta sig på. Kanske för att det känns lite bättre för stunden för dem.

Men så här är det: Vi har alla våra mönster, nu gäller det att utmana dem.
Och jag tycker att det här är så inibasken viktigt att skriva om. Kanske för att jag själv har en så stor insikt i alla dessa vinklar, ser att sociala medier är full av dem (men vet också att det finns andra vinklar). Att av 20 smattrade bilder så lägger jag upp en eller två. Förmodligen har jag omedvetet valt just den eller dem för att jag ser slank ut, kroppens former breder ut sig där de ”ska”, min djupa bekymmersrynka inte syns och min kropp kommer till sin fulla rätt – rent normativt. Vi (och jag) blir ständigt matade med hur en kropp ska se ut och det är skrämmande likriktat, trots att alla kroppar är unika. Och här gäller det att försöka tänka på vad som påverkar mig i valen, och vad jag visar upp. Sålla i allt jag ser och försöka gå motströms.

Men det är ju mest den där klännings-bralls-pennkjolen med dra-in-trosa-versionen som ni ser här på bloggen. Det är de vinklarna som jag väljer att visa här. Men det känns så inibasken viktigt att visa på något annat. Andra vinklar. Andra val. Men samma kropp.
För det här är just vad sociala medier handlar om: vinklar. För bakom vinklar finns andra vinklar, och det får vi inte glömma bort – oavsett vad vi ser framför oss. Jag säger inte att sociala medier-varianten är perfekt och att det här är operfekt. Lååångt ifrån. Jag menar att alla vinklar är min kropp.

Jag brukar ju säga att jag har en barbapappa-kropp, vilket många har ifrågasatt. Men om det är någon som vet huruvida jag har en barbapappa-kropp eller ej … så är det ju jag. Jag formar min mjuka kropp i kläder, men nu nu sitter jag här – i bara mässingen.  Utan de där kläderna som smiter åt. Och där är den: magen som jag stuvar om och ner i klänningar, brallor och pennkjolar. Benen som är bäst på att dallra, men som oftast är infångade i strumpbyxor.
Och jag gillar’t. För min kropp är så överjävligt grym. Den har burit barn, fött ut barn, läkt och kommit igen. Den är så mjuk att en katt gärna kurr-mys-trampar på den i tron att det är en kudde. Min kropp säger ifrån när jag är stressad och tar mig upp till dans när jag är på fest.
Den kan bära två barn tre trappor utan hiss och är stark som en oxe om så skulle behövas.

Vissa kanske tycker att det här är utelämnande, men jag är ingen särskilt privat person. Det här är en kropp, som vilken annan. Magen är inte platt, benen vill svämma ut som pannkakssmet och jag har prickar och celluliter. Mitt rump-dallrande är så imponerande att jag gärna bjuder på en show på morgonkvisten. Majken tjoar roat på.
Hon är sådan inspiration. För henne vill jag alltid vara mjuk, dallrig, stark och kunna bjuda på en vardaglig tisdags-kropp. En som gärna svämmar över och är lite all over the place.
Precis som min fenomenala kropp är <3 Och jag som person i största allmänhet.

Ps 1. Vinklarna går att applicera på allt! Inredningsbilder, Gotlandshus, trädgårdar och glada barn-bilder. Härjet, kaoset och dallret finns i varenda vrå.
Ps 2. Det finns så många inspirerande människor därute som visar på alla olika sorters kroppar. Tack för att ni finns, utan er hade det här inlägget aldrig blivit av.

5 x RYT: Omodernt att ta flyget, hållbarhet & förlegad mansroll på Formex

Världen blöder, men Paris är ju vackert i vår, inte sant? Äntligen börjar det puttrar i miljögrytan (läs den här artikeln från KIT). Det har blivit vräkigt omodernt att ta flyget, korsa Atlanten som om det vore en refug i Fruängen eller gasta i väg på en sista minuten.  Influencers som kryssar för lite najsa strandviews i sin feed ifrågasätts i kommentarsfälten, företag som gör onödiga flygresor (som en annan skulle kunna ta tåget för) ställs till svars och pressen ökar: är det verkligen värt utsläppen? Vi kommer förmodligen alltid att resa och upptäcka, men förhoppningsvis kan vi bli smartare och se upptäcktsfärderna som den otroliga lyx det är … på naturens bekostnad.

▸ Appråpå flyg så skriver Husligheter otroligt bra om inredningshetsen, Wish, jakten efter pangpris och den totala frånvaron av eftertanke här.

Hållbarhetsnivån på Formex i år. Vad hände? Vi var ju en sådan bra bit på väg! Sure, mycket naturmaterial bland produkterna, men det känns som många har tappat fart. När jag frågade runt om produktionsländer bland flertalet utställare så var svaret detsamma: andra sidan jordklotet. Skärpning och bättre kan ni!

▸ Onyanserad mansroll. En av alla utställningar på Formex i år hette Man Kind Bar och var en utställning riktade designintresserade, manliga konsumenter – inspirerad av man caves. Inget fel med att rikta in sig på manliga konsumenter, men hela idén med man caves känns oerhört förlegad. Att mannen behöver ett space från hemmet där han kan härja fritt, fly undan, KOMMA BORT och inreda precis som han vill. Snark. Men det som gjorde mig mest snarkig var att utställningen uteslutande surfade på traditionellt maskulina markörer. Jakt, blodiga biffar, skinn, stål och sten. Hårt och mörkt. Hade gott gärna sett en bredare mansbild som inte inhyser en man i en jädrigt trång, klaustrofobiskt liten box av stål … utan kanske vidgat begreppet ”man” och fört in en rosa puff med frans bland allt det där hårda, mörka, blodiga. Det hade inte behövts så mycket för att skapa något nytt, utmana boxen bara liiiite och visa att inredning är till för alla.

▸  #tystandtagning som stegade in på Guldbaggegalan och Alexandra Dahlströms inlägg som sprids snabbare än vinden just nu. Heja!

Hallå alla bra män därute! Var är ni?

Vaknade upp i ett regntungt Stockholm, scrollade Instagram och bländades av skrämmande, starka #metoo-hashtaggar. Den viktiga kampanjen spridit sig in i varje hörn av Instagram, morgonsoffor och tidningspalter.

Det hela tog fart i går när skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor att lyfta på locket, spänna musklerna och våga berätta om sexuella kränkningar och övergrepp under hashtaggen #metoo. Allt i dyningarna av att Hollywoods mäktigaste man, filmproducenten Harvey Weinstein, anklagas för otaliga sexuella trakasserier och även våldtäkt.
Tänk att vi inte kommit längre än så här. Mäktiga män som tar sig rätten att göra som de vill, kränka och bete sig.

Många kvinnor har vågat berätta om våldtäkter (hatten av för Cissi Wallin) och öppnat stängda skam-dörrar som hållits låsta i evigheter.
Själv minns jag inte alla sexuella trakasserier eller gånger det inte känts okej. På krogen, men också i relationer.
Det är för många incidenter.
När ett nej inte tagits på allvar, när en hand har dykt upp på fel ställe och nedtryckt i skorna (insert valfritt glåpord) när man sagt i från eller inte velat.

När jag var yngre så visste jag knappt att man fick säga nej. Bli arg. Sätta stopp. Ens kropp var allmänt gods, som fick tafsas på och kommenteras om.
Nu vet jag bättre, och därför är det här så viktigt att skriva om. Den här kampanjen visar tyvärr att vårt samhälle är skevt, men också att vi är på väg framåt. Så många generationer kvinnor som tigit sig igenom ett liv. Det måste få ett slut.
Jag tränar mina döttrar att säga stopp när de vill att någon ska backa. Vill att de ska värna sin borg, sin kropp. Känna att det är okej att säga stopp. Och berätta om det.
Jag tränar mina döttrar. Men det är våra söner som behöver den största lektionen.
Att lära sig respektera och prata om känslor.
Vi måste börja där.

Den här kampanjen har spridit sig som en löpeld bland kvinnor. Nu undrar jag bara var alla bra män är? De som tar avstånd, stödjer kampanjer och öppet jobbar för en mer jämställd värld. Visar att de vill ha ett annat samhälle.
Ni behövs, för detta är inget kvinnoproblem som ska drivas av kvinnor. Det är ett samhällsproblem.
Slut för mig.

UPPDATERING! Det finns en hashtag för män som har sett sexuella kränkningar men förblivit tysta (av samma anledningar som kvinnor). Män kan också bryta tystnaden genom hashtagen #ihave. Genom att dela hashtagen #iwill så lovar män att motverka sexuellt våld.

Köpa torp på Gotland – kolonialisera ön?

13414337_541993429321408_1578817434_n-2-2  13551603_847617908705160_1279152477_n

Hello!
Med anledning av den tilltagna torp-diskussionen hos Elsa Billgren, så skvalpade frågor av samma karaktär över till min sida av internetz via kommentarer och mejl. Vad tycker jag i frågan?
Till skillnad från Elsa, som tyvärr fick stå till svars för hela landsbygdens avbefolkning i diskussionen, så har jag ju faktiskt införskaffat ett torp på Gotland. Jag är en av dem som bor i Stockholm och köper en plätt land på Gotland.

Jag har två boenden, vilket så klart är en lyx. Men detta är vad jag prioriterar i livet. Det här är min lyx. Andra sparar ihop för att åka utomlands titt som tätt, köper lyxbilar eller begraver sig i prylar. Jag  har sparat pengar i årtionden för att kunna odla potatis i mitt alldeles egna trädgårdsland och sätta min prägel på ett gammalt hus. Det är min dröm.

img_5971

Jag bor tillsammans med min familj i en tvårummare i Midsommarkransen i Stockholm och  i våras så införskaffade vi ett torp mitt på Gotland. Anledningen? Vi bestämde oss för att bo litet och trångt på 59 kvardatmeter inne i stan och svälla ut (nåja) i ett torp på landet där vi kunde vara under längre perioder. Och även kanske flytta till om längtan blir för stor.
Eftersom både jag och John har fria jobb så kan vi spendera mycket tid i vårt torp. Just nu drar det rakt igenom torpet, men förhoppningen är att vi ska kunna isolera det tillräckligt mycket för att kunna vara där året om.

Att vi valde Gotland bottnar i att en kompis tog med oss sommarkollo-semester dit för en massa år sedan. Vi levde kollektivliv i hans släktstuga och förälskade oss i ön. Därefter spenderade vi varje sommar där. När vi började längta efter trädgård, odling, torp och en paus från stadsavgaserna kikade vi först runt Örebro, men priserna steg mest där i hela landet. Dalarna var också på tapeten och även runt Uppsala. Den sökningen var vi inte ensamma om kan vi säga. Trycket är högt.
Vi åkte på visningar kors och tvärs, budade til höger och vänster och snart fick vi förstärkning: våra bofasta Gotlands-kompisar hjälpte till i sökandet. Med deras hjälp fångade vi in ett torp till slut.

img_8324

Nu går ju inte vårt torp att bo i under vinterhalvåret, men min dröm är att kunna ta hand om det där torpet, renovera och fixa så det är beboligt året om. I så fall skulle vi antingen kunna utnyttja torpet året om eller också låta någon bo där vintertid (om det finns intresse). Gamla hus mår ju faktiskt bra att inte stå nedkylda under vintern.
Med det sagt så håller jag också med om vad som skrivs om tråkigheten med att landsbygden blir öde i augusti. Det är surt. Lika surt som när jag vaggade runt gravid på Gotland och en äldre person blev så glad att det flyttade dit en småbarnfamilj ”för då kanske vi får behålla skolan”. Som jag skämdes. Och förstår.
Tänk om det fanns någon form av sommarboende-skatt, så att en kan bidra till den kommun som en lever i under delar av året. Det vore något det!

img_5264

Samtidigt så är Gotland ett lysande exempel på att en landsbygd kan glöda. Det finns restauranger i lador, caféer i växthus, konserthus i kalkbrott och pensionat i väl omhändertagna kåkar som annars förfalligt. Det är en landsbygd som lever.
Jag är helt övertygad om att det går mode i platser, precis som Södermalm i Stockholm var slum för ett par decennier sedan, medan miljonprogrammens Farsta var lyx. Södermalm har länge varit the place to be, men nu väljer allt fler att lämna söder för hippa Farsta. Och vem hade trott att Gamla stan skulle bli det nya heta för kidsen på grund av … Pokemon?
Precis som allt annat går det mode i boende och platser. Vad som är lyx i dag är förmodligen inte lyx om ett decennium. Dessutom: En alldeles förträfflig krydda som kan påverka exakt hur som helst är ål majti internetz.

Gällande landsbygdens avbefolkning så ska vi inte underskatta digitaliseringen. Numera finns en helt ny arbetsmarknad som gör det möjligt att bo precis var som helst. Du kan vara Youtube-stjärna i skogen, driva webbshop från Klintehamn, blogga om livet på landet i Småland eller vara en instagram-höjdare från Jokkmokk. Och vi är bara i början av denna outgrundliga, spännande framtid. Men vi behöver hjälp.
Förhoppningsvis kan vår regering hjälpa till med den här problematiken genom att bygga ut kollektivtrafiken så att vi kan swischa till Ångermanland med snabbtåg på en halvtimme.

Med det här sagt så vill jag säga att jag verkligen förstår problematiken, och ja, jag är en del av den. Jag lever inte alltid som jag lär.
Men. Om inte vi flyttat in i torpet så hade någon annan gjort det. Det är inte de enskildas fel, utan detta är en större problematik. Däremot kan det vara smart att vara medveteb om sina val, vad de än må vara.
Min vilja att bidra är kanske ännu större på grund av det och jag hoppas ändå att vi kommer att bidra till bygden på något vis. Vi har bekantat oss med halva grannskapet (och deras katter), vår granne Örjan ger oss grönsaker och har klippt upp en ingång till sin trädgård för Majken (alltså hur fint?) och vi har anlitat allt från plåtslagare, byggare, pensionärspooler och är nu på jakt efter en snickare i området.
Vi är – trots allt problematiken – en del i att hålla den glödande landsbygden vid liv.

Min förhoppning är att inspirera fler att leta sig ut på landet, till landsbygden, leva miljösmart, odla sina egna grönsaker, vara en del av en granngemenskap, en bygd, lära känna andra människor över generationsgränserna och njuta av naturen – var det än må vara.

img_7413-2

Ladies, för det vidare!

internationella kvinnodagenFör prick ett år sedan vaggade jag Midsommarkransen-gator fram med sprängfylld gravidmage. Den 8 mars – på självaste Internationella kvinnodagen – var det tänkt att det skulle komma ett Sundh-barn till världen. Som jag hoppades, åt ananas och bäljade i mig chilirykande mat samtidigt som jag skrev långa listor på hur jag ville inspirera mitt barn att gå sin alldeles egen väg.
En vecka senare kom Majken till världen. En dotter, ett människobarn som förhoppningsvis har fantastiska förutsättningar att förverkliga sig själv, sina drömmar och vågar (och kan) vara precis som hon vill. Utan att tona ner sig själv för att behaga någon annan. Bli den hon vill. Samma förutsättningar och chanser som om det där människobarnet blivit en Eje, Åke eller Olle.
Tyvärr ser vår värld inte ut så i dag. Än.
Fortfarande bestäms dina chanser och möjligheter om du är född med snopp eller inte. Trots att pillesnoppen är instängt i en kalsong, så ger den automatiskt högre lön och ett friare liv. Så uppfuckad är världen.

Under det här året som har gått sedan jag stod där med ananassaft rinnandes från mungiporna så har hjärnan torktumlat runt som en gocartbana på VHS-snabbspol.
Jag tänker på vad jag för vidare till mitt barn. Förmodligen ännu mer på grund av att det blev en Majken och inte en Eje.
Jag vill inspirera henne att våga vara sig själv, ställa krav, stå upp för sig själv, våga ifrågasätta, våga säga vad hon tycker (även om konsekvensen blir obekväm), våga hjälpa upp andra och själv ta plats. Kräva plats. Våga vara självklar i den här världen. För det är hon. På samma sätt skulle jag vilja inspirera den där Olle-Eje (som aldrig blev) att bli en jämställd pöjk.
För att kunna inspirera måste jag gå i bräschen. Göra just detta. Stå upp för mig själv, våga säga vad jag tycker, ställa krav och ta plats. Inte bita mig i tungan. Vara självklar i den här världen. För det är jag.
Jag måste föra det vidare.
Och det tycker jag att du också ska göra.
Om inte för ditt barn, så för andra kvinnor. Och män.
För det vidare.

Om män födde barn?

IMG_1250

Gravid och stockholmare (nåja, värmlänning i exil) som jag är svettas det rejält om den växande magen just nu. Södra BB (där jag knep åt mig sista rummet i Stockholm och födde Majken den 15 mars 2015) lägger ner och mitt andrahandsval, BB Sophia, likaså. I en stad där det råder ständig brist på förlossningsplatser, där kvinnor i smärta kuskas land och rike runt ska det nu bli huggsexa om de få som finns kvar. Nära 5 000 förlossningsplatser kommer att försvinna.
Det är nämligen inte lönsamt att föda barn.
I Göteborg är det det samma visa och i Facebook-gruppen Födelsevrålet listas hårt ansatta förlossningskliniker som ett fallande Matrix-kodregn. Det ska sparas miljoner samtidigt som gravida kvinnor får betala priset. Det mest basala i mänskligheten, att föda barn, är inte lönsamt. Inte prioriterat. Inte … viktigt.

Känns väldigt fräscht att skära ner på kvinnor i förlossningssmärtor år 2016. Låta dem lida … lite extra. Utan bedövning. Sprinkla på lite extra oro i gravidcocktailen.  För pengarnas skull.

Hade det varit lika lättvindigt bortviftat om det var män som stod för barnafödande måntro? Om det var män som blev omdirigerade på en ovälkommen Sverige-roadtrip mitt i natten, medan ett huvud ville ut mellan benen?

Hur tror ni läsare att förlossningsvården skulle se ut om det var män som födde barn?