Hallå alla bra män därute! Var är ni?

Vaknade upp i ett regntungt Stockholm, scrollade Instagram och bländades av skrämmande, starka #metoo-hashtaggar. Den viktiga kampanjen spridit sig in i varje hörn av Instagram, morgonsoffor och tidningspalter.

Det hela tog fart i går när skådespelerskan Alyssa Milano uppmanade kvinnor att lyfta på locket, spänna musklerna och våga berätta om sexuella kränkningar och övergrepp under hashtaggen #metoo. Allt i dyningarna av att Hollywoods mäktigaste man, filmproducenten Harvey Weinstein, anklagas för otaliga sexuella trakasserier och även våldtäkt.
Tänk att vi inte kommit längre än så här. Mäktiga män som tar sig rätten att göra som de vill, kränka och bete sig.

Många kvinnor har vågat berätta om våldtäkter (hatten av för Cissi Wallin) och öppnat stängda skam-dörrar som hållits låsta i evigheter.
Själv minns jag inte alla sexuella trakasserier eller gånger det inte känts okej. På krogen, men också i relationer.
Det är för många incidenter.
När ett nej inte tagits på allvar, när en hand har dykt upp på fel ställe och nedtryckt i skorna (insert valfritt glåpord) när man sagt i från eller inte velat.

När jag var yngre så visste jag knappt att man fick säga nej. Bli arg. Sätta stopp. Ens kropp var allmänt gods, som fick tafsas på och kommenteras om.
Nu vet jag bättre, och därför är det här så viktigt att skriva om. Den här kampanjen visar tyvärr att vårt samhälle är skevt, men också att vi är på väg framåt. Så många generationer kvinnor som tigit sig igenom ett liv. Det måste få ett slut.
Jag tränar mina döttrar att säga stopp när de vill att någon ska backa. Vill att de ska värna sin borg, sin kropp. Känna att det är okej att säga stopp. Och berätta om det.
Jag tränar mina döttrar. Men det är våra söner som behöver den största lektionen.
Att lära sig respektera och prata om känslor.
Vi måste börja där.

Den här kampanjen har spridit sig som en löpeld bland kvinnor. Nu undrar jag bara var alla bra män är? De som tar avstånd, stödjer kampanjer och öppet jobbar för en mer jämställd värld. Visar att de vill ha ett annat samhälle.
Ni behövs, för detta är inget kvinnoproblem som ska drivas av kvinnor. Det är ett samhällsproblem.
Slut för mig.

UPPDATERING! Det finns en hashtag för män som har sett sexuella kränkningar men förblivit tysta (av samma anledningar som kvinnor). Män kan också bryta tystnaden genom hashtagen #ihave. Genom att dela hashtagen #iwill så lovar män att motverka sexuellt våld.

Köpa torp på Gotland – kolonialisera ön?

13414337_541993429321408_1578817434_n-2-2  13551603_847617908705160_1279152477_n

Hello!
Med anledning av den tilltagna torp-diskussionen hos Elsa Billgren, så skvalpade frågor av samma karaktär över till min sida av internetz via kommentarer och mejl. Vad tycker jag i frågan?
Till skillnad från Elsa, som tyvärr fick stå till svars för hela landsbygdens avbefolkning i diskussionen, så har jag ju faktiskt införskaffat ett torp på Gotland. Jag är en av dem som bor i Stockholm och köper en plätt land på Gotland.

Jag har två boenden, vilket så klart är en lyx. Men detta är vad jag prioriterar i livet. Det här är min lyx. Andra sparar ihop för att åka utomlands titt som tätt, köper lyxbilar eller begraver sig i prylar. Jag  har sparat pengar i årtionden för att kunna odla potatis i mitt alldeles egna trädgårdsland och sätta min prägel på ett gammalt hus. Det är min dröm.

img_5971

Jag bor tillsammans med min familj i en tvårummare i Midsommarkransen i Stockholm och  i våras så införskaffade vi ett torp mitt på Gotland. Anledningen? Vi bestämde oss för att bo litet och trångt på 59 kvardatmeter inne i stan och svälla ut (nåja) i ett torp på landet där vi kunde vara under längre perioder. Och även kanske flytta till om längtan blir för stor.
Eftersom både jag och John har fria jobb så kan vi spendera mycket tid i vårt torp. Just nu drar det rakt igenom torpet, men förhoppningen är att vi ska kunna isolera det tillräckligt mycket för att kunna vara där året om.

Att vi valde Gotland bottnar i att en kompis tog med oss sommarkollo-semester dit för en massa år sedan. Vi levde kollektivliv i hans släktstuga och förälskade oss i ön. Därefter spenderade vi varje sommar där. När vi började längta efter trädgård, odling, torp och en paus från stadsavgaserna kikade vi först runt Örebro, men priserna steg mest där i hela landet. Dalarna var också på tapeten och även runt Uppsala. Den sökningen var vi inte ensamma om kan vi säga. Trycket är högt.
Vi åkte på visningar kors och tvärs, budade til höger och vänster och snart fick vi förstärkning: våra bofasta Gotlands-kompisar hjälpte till i sökandet. Med deras hjälp fångade vi in ett torp till slut.

img_8324

Nu går ju inte vårt torp att bo i under vinterhalvåret, men min dröm är att kunna ta hand om det där torpet, renovera och fixa så det är beboligt året om. I så fall skulle vi antingen kunna utnyttja torpet året om eller också låta någon bo där vintertid (om det finns intresse). Gamla hus mår ju faktiskt bra att inte stå nedkylda under vintern.
Med det sagt så håller jag också med om vad som skrivs om tråkigheten med att landsbygden blir öde i augusti. Det är surt. Lika surt som när jag vaggade runt gravid på Gotland och en äldre person blev så glad att det flyttade dit en småbarnfamilj ”för då kanske vi får behålla skolan”. Som jag skämdes. Och förstår.
Tänk om det fanns någon form av sommarboende-skatt, så att en kan bidra till den kommun som en lever i under delar av året. Det vore något det!

img_5264

Samtidigt så är Gotland ett lysande exempel på att en landsbygd kan glöda. Det finns restauranger i lador, caféer i växthus, konserthus i kalkbrott och pensionat i väl omhändertagna kåkar som annars förfalligt. Det är en landsbygd som lever.
Jag är helt övertygad om att det går mode i platser, precis som Södermalm i Stockholm var slum för ett par decennier sedan, medan miljonprogrammens Farsta var lyx. Södermalm har länge varit the place to be, men nu väljer allt fler att lämna söder för hippa Farsta. Och vem hade trott att Gamla stan skulle bli det nya heta för kidsen på grund av … Pokemon?
Precis som allt annat går det mode i boende och platser. Vad som är lyx i dag är förmodligen inte lyx om ett decennium. Dessutom: En alldeles förträfflig krydda som kan påverka exakt hur som helst är ål majti internetz.

Gällande landsbygdens avbefolkning så ska vi inte underskatta digitaliseringen. Numera finns en helt ny arbetsmarknad som gör det möjligt att bo precis var som helst. Du kan vara Youtube-stjärna i skogen, driva webbshop från Klintehamn, blogga om livet på landet i Småland eller vara en instagram-höjdare från Jokkmokk. Och vi är bara i början av denna outgrundliga, spännande framtid. Men vi behöver hjälp.
Förhoppningsvis kan vår regering hjälpa till med den här problematiken genom att bygga ut kollektivtrafiken så att vi kan swischa till Ångermanland med snabbtåg på en halvtimme.

Med det här sagt så vill jag säga att jag verkligen förstår problematiken, och ja, jag är en del av den. Jag lever inte alltid som jag lär.
Men. Om inte vi flyttat in i torpet så hade någon annan gjort det. Det är inte de enskildas fel, utan detta är en större problematik. Däremot kan det vara smart att vara medveteb om sina val, vad de än må vara.
Min vilja att bidra är kanske ännu större på grund av det och jag hoppas ändå att vi kommer att bidra till bygden på något vis. Vi har bekantat oss med halva grannskapet (och deras katter), vår granne Örjan ger oss grönsaker och har klippt upp en ingång till sin trädgård för Majken (alltså hur fint?) och vi har anlitat allt från plåtslagare, byggare, pensionärspooler och är nu på jakt efter en snickare i området.
Vi är – trots allt problematiken – en del i att hålla den glödande landsbygden vid liv.

Min förhoppning är att inspirera fler att leta sig ut på landet, till landsbygden, leva miljösmart, odla sina egna grönsaker, vara en del av en granngemenskap, en bygd, lära känna andra människor över generationsgränserna och njuta av naturen – var det än må vara.

img_7413-2

Ladies, för det vidare!

internationella kvinnodagenFör prick ett år sedan vaggade jag Midsommarkransen-gator fram med sprängfylld gravidmage. Den 8 mars – på självaste Internationella kvinnodagen – var det tänkt att det skulle komma ett Sundh-barn till världen. Som jag hoppades, åt ananas och bäljade i mig chilirykande mat samtidigt som jag skrev långa listor på hur jag ville inspirera mitt barn att gå sin alldeles egen väg.
En vecka senare kom Majken till världen. En dotter, ett människobarn som förhoppningsvis har fantastiska förutsättningar att förverkliga sig själv, sina drömmar och vågar (och kan) vara precis som hon vill. Utan att tona ner sig själv för att behaga någon annan. Bli den hon vill. Samma förutsättningar och chanser som om det där människobarnet blivit en Eje, Åke eller Olle.
Tyvärr ser vår värld inte ut så i dag. Än.
Fortfarande bestäms dina chanser och möjligheter om du är född med snopp eller inte. Trots att pillesnoppen är instängt i en kalsong, så ger den automatiskt högre lön och ett friare liv. Så uppfuckad är världen.

Under det här året som har gått sedan jag stod där med ananassaft rinnandes från mungiporna så har hjärnan torktumlat runt som en gocartbana på VHS-snabbspol.
Jag tänker på vad jag för vidare till mitt barn. Förmodligen ännu mer på grund av att det blev en Majken och inte en Eje.
Jag vill inspirera henne att våga vara sig själv, ställa krav, stå upp för sig själv, våga ifrågasätta, våga säga vad hon tycker (även om konsekvensen blir obekväm), våga hjälpa upp andra och själv ta plats. Kräva plats. Våga vara självklar i den här världen. För det är hon. På samma sätt skulle jag vilja inspirera den där Olle-Eje (som aldrig blev) att bli en jämställd pöjk.
För att kunna inspirera måste jag gå i bräschen. Göra just detta. Stå upp för mig själv, våga säga vad jag tycker, ställa krav och ta plats. Inte bita mig i tungan. Vara självklar i den här världen. För det är jag.
Jag måste föra det vidare.
Och det tycker jag att du också ska göra.
Om inte för ditt barn, så för andra kvinnor. Och män.
För det vidare.

Om män födde barn?

IMG_1250

Gravid och stockholmare (nåja, värmlänning i exil) som jag är svettas det rejält om den växande magen just nu. Södra BB (där jag knep åt mig sista rummet i Stockholm och födde Majken den 15 mars 2015) lägger ner och mitt andrahandsval, BB Sophia, likaså. I en stad där det råder ständig brist på förlossningsplatser, där kvinnor i smärta kuskas land och rike runt ska det nu bli huggsexa om de få som finns kvar. Nära 5 000 förlossningsplatser kommer att försvinna.
Det är nämligen inte lönsamt att föda barn.
I Göteborg är det det samma visa och i Facebook-gruppen Födelsevrålet listas hårt ansatta förlossningskliniker som ett fallande Matrix-kodregn. Det ska sparas miljoner samtidigt som gravida kvinnor får betala priset. Det mest basala i mänskligheten, att föda barn, är inte lönsamt. Inte prioriterat. Inte … viktigt.

Känns väldigt fräscht att skära ner på kvinnor i förlossningssmärtor år 2016. Låta dem lida … lite extra. Utan bedövning. Sprinkla på lite extra oro i gravidcocktailen.  För pengarnas skull.

Hade det varit lika lättvindigt bortviftat om det var män som stod för barnafödande måntro? Om det var män som blev omdirigerade på en ovälkommen Sverige-roadtrip mitt i natten, medan ett huvud ville ut mellan benen?

Hur tror ni läsare att förlossningsvården skulle se ut om det var män som födde barn?

Om att dela 50/50 på föräldraledighet

IMG_2813

Som många av er vet så delar jag och John på föräldraledigheten och kommer så att göra fram tills hon börjar förskolan hösten 2016. Medan många delar upp i halvårssjok, så har vi valt att dela 50/50 – från start. Vi jobbar alltså varannan dag och är föräldralediga varannan dag. Eftersom jag har fått många frågor om just föräldraledighet så tänkte jag berätta lite om hur vi har valt att göra.
Majkens första månad i livet var jag 100% föräldraledig, men därefter har vi jonglerat och planerat dagar med varandra. Eftersom min amning aldrig kom i gång (och jag pallade inte att kämpa mig till en funkande amning), så har vi gett Majken mjölkersättning som komplement sedan hon föddes och som huvudsaklig föda sedan hon har två månader. Att dela som vi har gjort har förstås förenklats ENORMT av att vi båda har kunnat ge Majken mat, men under min korta men intensiva amningsperiod så kunde jag pumpa ut mjölk som  John kunde ge Majken om jag stack i väg på jobb eller skoj. Flaskan (liksom nappen) introducerade vi för Majken tidigt, bara efter några dagar.
Jag började jobba efter en månad, men det gick ju inte snabbt alltså. Startsträckan var lång och hjärnans kapacitet var som seg kolasås i en snöstorm. Milt sagt.
Så här i efterhand så kan jag känna att det kanske var lite tidigt att börja jobba, skulle nog varit bättre att trappa upp mot 50%. Men samtidigt var jag ofantligt taggad och nyfiken på att se hur denna föräldraledighet/jobb-uppdelning skulle fungera.
Med ett 11 månaders facit i handen så känns detta upplägg helt optimalt för oss. Varannan dag tar jag på mig jobbuniformen, drar ett eyelinerstreck på ögonlocken, möljer igenom mejl och leker kontor. Oftast sitter jag på café när jag jobbar – där är jag mest effektiv, plus att jag älskar caféatmosfären. Och känslan av att komma hem. Längta.
Ja, om jag inte ska fotografera och blogga om något hemifrån, då sitter jag vid köksbordet och knapprar.
Nästa dag sätter jag upp håret i en slarvig tofs, kryper runt på golvet, läser ”Pelle Svanslös”, leker tittut och träffar föräldralediga kompisar. Då är jag 100% förälder och går knappt att få tag i.
Klockan 17:00 kommer den som jobbat hem och leker i ett par timmar innan Majken somnar vid 19.00. I teorin nattar vi (matar, borstar tänderna, läser saga och lägger) varannan kväll, men om sanningen ska fram så nattar nog John mest. Middagen turas vi om att laga och försöker äta tillsammans med Majken på vardagarna (vid 18-snåret om någon hungrig vän är sugen på att pipa förbi, höjt, höjt).  På helgen är det lite mer tjosanhejsan. Då blir det lite hur som. Inte så uppstyrt. Och ska tilläggas: Vissa dagar är det ju totalt koas, men piggtrött sov-vägrande bebis. Men vi  f ö r s ö k e r  i alla fall ha någon form av timplan. Bara för den fina tankens skull.
Det bästa med att dela 50/50 på föräldraledighet? Förutom att få det göttigaste av två världar? Och få jämställdhetsbonus?
Den som har kommande Majken-dag är också ansvariga för natten inför den föräldralediga dagen. Det har varit helt fantastiskt. Förutom att en får sova varannan natt (inför att en ska jobba), så kan den som är hemma med Majken ta igen sig när det nalkas sovstund. Vi får alltså sova (relativt ostört) varannan natt. Är det total kris så brukar vi hjälpas åt (en kan ju bli knäpp för mindre om en skulle ratta detta ensam kan jag känna), men om Majken vaknar och saknar sin napp/drömmer mardrömmar/vill ha mat så är det en av oss som har jour.
När det blir helg delar vi nätterna rakt av. Jag tar första passet, eftersom jag är nattuggla och inte har några som helst problem att gå upp mellan 23-04 (det är min kalasgen som rycker in). John (som är ohälsosamt morgonpigg) tar nästa pass, från 04-06 (då Majken vaknar) och så fortsätter han att ta Majken tills jag vaknar. På heldagsdagarna (heter det så?) hjälps vi åt.
Vi har helt rationaliserat bort att ha städat hemma kan jag meddela. Ser ut som ett bombnedslag, men vi latar oss så gott vi kan när Majken sover.
Ett plus med att dela föräldraledigheten från start är att en undviker den där extremt mammiga och pappiga perioden som infaller vid 9 månader (när en inte kan lämna rummet). Det var en sjukt jobbig fas, men det sköna var ju att Majken var föräld-rig, så vi kunde i alla fall dela på ansvaret.
Guld värt.
Ungefär så ser vårt föräldralediga liv ut. Detta passar oss optimalt, men ska tilläggas att vi har lyxen att dela på detta sätt. John har världens bästa arbetsgivare och jag frilansar under min egna strängt jämställdhetsvurmande chef (mig själv).

IMG_4463

Paris je t’aime

IMG_3412

Det känns så märkligt. Att vi var där för exakt en månad sedan. Strosade genom lugna trädgårdar, pampiga boulevarder och hängde runt på kaféerna runt Republique.
Paris.
Efter fredagens händelser är det ett annat Paris. Ett Paris med en ärrad frihet, besudlade drömmar och en sorg som fyller Seine. Om och om igen.
Människor har förlorat sina liv på det mest brutala sätt. Hundratals är skadade.
Bakom dådet står en sekt. Denna gången var det inte ett hatbrott från en Anton från Trollhättan eller ett högerextremistdåd från en Breivik. Denna gång var det en sekt vars främsta mål är att mörda människor, våldta och att sprida rädsla. Beirut, Bagdad och nu senast Paris.

Men vi får inte vara rädda. De får inte segra. För rädsla är det största hotet. Det största hotet mot vår frihet, vårt samhälle och vår empati för andra människor. Det är också den största utmaningen. Tro mig, jag är en riktig räddfjös som har allt annat än nerver och mod.  Men det ska gå.
För rädsla används för att föra populistisk poitik, hitta skurkar i ett vi-och-dom-tänk och för att kunna dela upp världen i gott och ont. Som om vi levde i en Disney-värld, uppbyggd på onda och goda (där onda är utmärglade och grå, medan de goda har rosor på kinderna och hutlöst tjockt hår), lösningen easy peasy och alla blir happily ever after.
Så här är det. Rädsla löser inga problem.
Och vi måste fortsätta att leva, tro på det goda, stå med öppna armar för de som flyr från just det som vi räds (terror) och våga förstå att det som händer i världen inte har en enkel lösning.
I dag sörjer vi, men i morgon reser vi oss. Stolta och med en varm kram för de som behöver den.

Paris je t’aime.

IMG_3414IMG_2809 IMG_2813

IMG_2915

IMG_2931IMG_3001IMG_3132

 

 

Jag är så enormt stolt – bli det du också!

blogghjälpen

Jag är så in i bomben stolt. Sprickstolt.
Stolt över att bo i ett land med empatiska människor med öppna famnar och varma hjärtan, i ett land där vi gör skillnad. Tillsammans.
Tänk att vi kan rädda människor från att dö. Ge människor vars vardag är fylld av skräck en gnutta trygghet. En varm filt, ett par skor eller något som stillar den akuta hungern. Tänk att vi kan göra skillnad. Med ett knapptryck. Den makten är enorm.
Jag är stolt att vara en av dem som hjälper. Stolt över att kunna säga till framtids-Emma att jo, jag, var med och hjälpte till. Jag var en av dem. Jag stod inte vid sidan och tittade på. Jag gjorde något.

I början av september drog jag och några bloggare (se listan nedan) igång en insamling till människor på flykt under namnet Blogghjälpen.

Innan den 1 oktober hoppas vi – med min och din hjälp – att samla ihop 50 000 kronor till människor på flykt. Nu är det bara en enda futtig dag kvar till oktober och vi saknar ynka 7000 kronor innan vi når vårt mål.

Så hjälp oss att hjälpa andra – skänk en peng till människor på flykt via Blogghjälpen.
Du väljer själv om du vill skänka en tia eller ett par hundralappar, men varenda krona räknas.
SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Byt ut 100 mot 200, 300, 400 eller 500 för att ge ett högre belopp, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

Tusen tack, heja oss och puss på er!

Flora Wiström (flora.metromode.se)
Madeleine Petersson (bonjourvintage.se)
Lovisa Hellström (polichinelle.se)
Elsa Billgren (elsa.elle.se)
Vicky Inoue (vickys.se)
Sofia Byström (sofiabystrom.blogg.se)
Emily Dahl (emilydahl.se)
Emmy Lundström (ennui.se)
Sara Edström (sara.metromode.se)
Elsa Maria Axelsson (elsalisalarson.se)
Emelie Leijon (enblommigtekopp.se)
Lisen Edwardsson (absolutlisen.se)

LÄS ÄVEN: Om slumpen valt annorlunda (och nu fixar vi den här skiten – tillsammans) 

Jag är så stolt över er!

Hurra, fanfar, tjofadderittan och ett konfettiregn för er!
Blogghjälpen har sedan i lördags samlat in hela 26 860 kronor. Det betyder att vi redan har hjälpt hundratals människor på flykt. Vi har gjort skillnad för människor. På riktigt.
Det gör mig så inbomben stolt.
Men fler behöver vår hjälp.
Tipsa, dela, länka och sprid Blogghjälpens insamling, så ser vi till att nå målet att samla in  50 000 kronor (och gärna mer därtill) till de som behöver vår hjälp mest.

Tack så in i lyxstjärten (bästa ordet) för alla er som har bidragit (om det så har varit med 10 spänn) och alla som har delat, skrivit och på annat sätt uppmärksammat Blogghjälpen.

Stor kram på er!
Jag är så stolt över er!

Om slumpen valt annorlunda (och nu fixar vi den här skiten – tillsammans)

blogghjälpen

Om slumpen hade velat annorlunda hade mitt barn fötts i ett annat land. Om slumpen hade velat annorlunda hade hennes 6 månader långa liv kantats av förtvivlan och förlamande rädsla. Om slumpen hade varit annorlunda hade vi behövt fly vårt hem, hafsigt rafsa ihop våra tillhörigheter och sälja allt vi har. Bara för att (hoppas) överleva. Om slumpen hade varit annorlunda hade hon kanske inte överlevt den flykten. Om slumpen hade velat annorlunda kunde hon lika gärna ha varit den 3-åriga Aylan Kurdi som flöt i land på Turkiets strand.
Nu slumpade det sig så att mitt barn föddes in i ett av världens rikaste länder. Och – om jag får önska – världens vänligaste länder.

I min värld finns nämligen inget vackrare än medmänsklighet. När vi tittar upp från det snabba vardagsjoggandet, mobilskrollande och evigt snurrande hjärntombolan och ser på varandra. Som människor.

Det är den världen jag vill bo i.
Gårdagens förlamande gråt (som jag skrev om här) har övergått i handlingskraft.
Därför skänker jag denna månads annonsintäkter från bloggen till människor på flykt. Dessutom har jag tillsammans med en rad andra bloggare (Flora Wiström, Bonjour-Madeleine, Elsa BillgrenLovisa HellströmVicky InoueSofia ByströmEmily Dahl och Emmy Lundström) startat insamlingen Blogghjälpen för människor på flykt.

Innan den 1 oktober hoppas vi – med min och din hjälp – att samla ihop 50 000 kronor till människor på flykt. En liten bit på vägen.
Var med och gör skillnad.

Skänk en peng till människor på flykt via Blogghjälpen.
Du väljer själv om du vill skänka en tia eller ett par hundralappar, men varenda krona räknas.
SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Byt ut 100 mot 200, 300, 400 eller 500 för att ge ett högre belopp, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.
Sprid gärna genom att dela bilden ovan och använda hashtagen #blogghjalpen.

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

Och tårarna bara rinner …

majken barn sjömanskostym barnkläder sailor emmas vintage

Det är blött på kinderna. Tårarna bara rinner och rinner.
Jag sitter i morgonrock i soffan, TV-nyheterna skvalar oroligt i bakgrunden. Kaffet har kallnat.
Majken ligger på den loppisfyndade filten i vardagsrummet, gnager på det mjuka kossa-gosedjuret och sprattlar samtidigt med snabba strumpbyxeben. Dunk, dunk, dunk låter det när ena hälen ibland stöter till trägolvet. Jag oroar ihjäl mig för att det där dunket ska göra ont i den lilla, lilla hälen. Jag oroar mig också för om hon har det bra där på den varma, mjuka filten.

Samtidigt visar nyheterna bilderna på en liten 3-åring som flutit i land på Turkiets strand. Död.
En flykting som – liksom ordet antyder – har flytt. Det handlar inte om att resa till ett land för jobb, boende och pengar.
Det handlar om något så basalt som att överleva.
Det barnet har bara upplevt krig under sitt korta liv. Ett liv i förtvivlan.
Just det här barnet överlevde inte.
Själv oroar jag mig för en liten häl. Dunk, dunk, dunk.
Min tårar rinner för det där lilla barnet. Som lika väl kunde varit Majken om inte slumpen gjorde att hon föddes i Sverige.
Slumpen gjorde också att jag inte – av ren förtvivlan – lägger mig på ett spår i Ungern för att jag inte får åka med tåget eller tar allt vad jag äger och har för att kanske överleva en båtfärd över Medelhavet. Slumpen gjorde att jag slapp bedja att ”jag är inte ett djur, jag är en människa” till de där medmänniskorna som satt framför TV-apparaterna. Med kallt kaffe i koppen. Med ett barn som ligger på en varm filt.
Fan, jag hatar slumpen.
Därför skänker jag hela denna månads annonsintänkter från bloggen till flyktingarna.
När Majken frågar mig om 20 år vad jag gjorde för världen där och då, ja, då ska jag inte säga att jag satt i TV-soffan med kallt kaffe framför mig.

Vill du bidra?
På söndag den 6 september klockan 16:00 anordnas manifestation Refugees welcome på Södermalmstorg i Stockholm för att välkomna flyktingar.
Gå dit
.

Skänka pengar?
Skänk en peng till människor på flykt via Blogghjälpen.

SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Byt ut 100 mot 200, 300, 400 eller 500 för att ge ett högre belopp, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.