Om att dela 50/50 på föräldraledighet

IMG_2813

Som många av er vet så delar jag och John på föräldraledigheten och kommer så att göra fram tills hon börjar förskolan hösten 2016. Medan många delar upp i halvårssjok, så har vi valt att dela 50/50 – från start. Vi jobbar alltså varannan dag och är föräldralediga varannan dag. Eftersom jag har fått många frågor om just föräldraledighet så tänkte jag berätta lite om hur vi har valt att göra.
Majkens första månad i livet var jag 100% föräldraledig, men därefter har vi jonglerat och planerat dagar med varandra. Eftersom min amning aldrig kom i gång (och jag pallade inte att kämpa mig till en funkande amning), så har vi gett Majken mjölkersättning som komplement sedan hon föddes och som huvudsaklig föda sedan hon har två månader. Att dela som vi har gjort har förstås förenklats ENORMT av att vi båda har kunnat ge Majken mat, men under min korta men intensiva amningsperiod så kunde jag pumpa ut mjölk som  John kunde ge Majken om jag stack i väg på jobb eller skoj. Flaskan (liksom nappen) introducerade vi för Majken tidigt, bara efter några dagar.
Jag började jobba efter en månad, men det gick ju inte snabbt alltså. Startsträckan var lång och hjärnans kapacitet var som seg kolasås i en snöstorm. Milt sagt.
Så här i efterhand så kan jag känna att det kanske var lite tidigt att börja jobba, skulle nog varit bättre att trappa upp mot 50%. Men samtidigt var jag ofantligt taggad och nyfiken på att se hur denna föräldraledighet/jobb-uppdelning skulle fungera.
Med ett 11 månaders facit i handen så känns detta upplägg helt optimalt för oss. Varannan dag tar jag på mig jobbuniformen, drar ett eyelinerstreck på ögonlocken, möljer igenom mejl och leker kontor. Oftast sitter jag på café när jag jobbar – där är jag mest effektiv, plus att jag älskar caféatmosfären. Och känslan av att komma hem. Längta.
Ja, om jag inte ska fotografera och blogga om något hemifrån, då sitter jag vid köksbordet och knapprar.
Nästa dag sätter jag upp håret i en slarvig tofs, kryper runt på golvet, läser ”Pelle Svanslös”, leker tittut och träffar föräldralediga kompisar. Då är jag 100% förälder och går knappt att få tag i.
Klockan 17:00 kommer den som jobbat hem och leker i ett par timmar innan Majken somnar vid 19.00. I teorin nattar vi (matar, borstar tänderna, läser saga och lägger) varannan kväll, men om sanningen ska fram så nattar nog John mest. Middagen turas vi om att laga och försöker äta tillsammans med Majken på vardagarna (vid 18-snåret om någon hungrig vän är sugen på att pipa förbi, höjt, höjt).  På helgen är det lite mer tjosanhejsan. Då blir det lite hur som. Inte så uppstyrt. Och ska tilläggas: Vissa dagar är det ju totalt koas, men piggtrött sov-vägrande bebis. Men vi  f ö r s ö k e r  i alla fall ha någon form av timplan. Bara för den fina tankens skull.
Det bästa med att dela 50/50 på föräldraledighet? Förutom att få det göttigaste av två världar? Och få jämställdhetsbonus?
Den som har kommande Majken-dag är också ansvariga för natten inför den föräldralediga dagen. Det har varit helt fantastiskt. Förutom att en får sova varannan natt (inför att en ska jobba), så kan den som är hemma med Majken ta igen sig när det nalkas sovstund. Vi får alltså sova (relativt ostört) varannan natt. Är det total kris så brukar vi hjälpas åt (en kan ju bli knäpp för mindre om en skulle ratta detta ensam kan jag känna), men om Majken vaknar och saknar sin napp/drömmer mardrömmar/vill ha mat så är det en av oss som har jour.
När det blir helg delar vi nätterna rakt av. Jag tar första passet, eftersom jag är nattuggla och inte har några som helst problem att gå upp mellan 23-04 (det är min kalasgen som rycker in). John (som är ohälsosamt morgonpigg) tar nästa pass, från 04-06 (då Majken vaknar) och så fortsätter han att ta Majken tills jag vaknar. På heldagsdagarna (heter det så?) hjälps vi åt.
Vi har helt rationaliserat bort att ha städat hemma kan jag meddela. Ser ut som ett bombnedslag, men vi latar oss så gott vi kan när Majken sover.
Ett plus med att dela föräldraledigheten från start är att en undviker den där extremt mammiga och pappiga perioden som infaller vid 9 månader (när en inte kan lämna rummet). Det var en sjukt jobbig fas, men det sköna var ju att Majken var föräld-rig, så vi kunde i alla fall dela på ansvaret.
Guld värt.
Ungefär så ser vårt föräldralediga liv ut. Detta passar oss optimalt, men ska tilläggas att vi har lyxen att dela på detta sätt. John har världens bästa arbetsgivare och jag frilansar under min egna strängt jämställdhetsvurmande chef (mig själv).

IMG_4463

Paris je t’aime

IMG_3412

Det känns så märkligt. Att vi var där för exakt en månad sedan. Strosade genom lugna trädgårdar, pampiga boulevarder och hängde runt på kaféerna runt Republique.
Paris.
Efter fredagens händelser är det ett annat Paris. Ett Paris med en ärrad frihet, besudlade drömmar och en sorg som fyller Seine. Om och om igen.
Människor har förlorat sina liv på det mest brutala sätt. Hundratals är skadade.
Bakom dådet står en sekt. Denna gången var det inte ett hatbrott från en Anton från Trollhättan eller ett högerextremistdåd från en Breivik. Denna gång var det en sekt vars främsta mål är att mörda människor, våldta och att sprida rädsla. Beirut, Bagdad och nu senast Paris.

Men vi får inte vara rädda. De får inte segra. För rädsla är det största hotet. Det största hotet mot vår frihet, vårt samhälle och vår empati för andra människor. Det är också den största utmaningen. Tro mig, jag är en riktig räddfjös som har allt annat än nerver och mod.  Men det ska gå.
För rädsla används för att föra populistisk poitik, hitta skurkar i ett vi-och-dom-tänk och för att kunna dela upp världen i gott och ont. Som om vi levde i en Disney-värld, uppbyggd på onda och goda (där onda är utmärglade och grå, medan de goda har rosor på kinderna och hutlöst tjockt hår), lösningen easy peasy och alla blir happily ever after.
Så här är det. Rädsla löser inga problem.
Och vi måste fortsätta att leva, tro på det goda, stå med öppna armar för de som flyr från just det som vi räds (terror) och våga förstå att det som händer i världen inte har en enkel lösning.
I dag sörjer vi, men i morgon reser vi oss. Stolta och med en varm kram för de som behöver den.

Paris je t’aime.

IMG_3414IMG_2809 IMG_2813

IMG_2915

IMG_2931IMG_3001IMG_3132

 

 

Jag är så enormt stolt – bli det du också!

blogghjälpen

Jag är så in i bomben stolt. Sprickstolt.
Stolt över att bo i ett land med empatiska människor med öppna famnar och varma hjärtan, i ett land där vi gör skillnad. Tillsammans.
Tänk att vi kan rädda människor från att dö. Ge människor vars vardag är fylld av skräck en gnutta trygghet. En varm filt, ett par skor eller något som stillar den akuta hungern. Tänk att vi kan göra skillnad. Med ett knapptryck. Den makten är enorm.
Jag är stolt att vara en av dem som hjälper. Stolt över att kunna säga till framtids-Emma att jo, jag, var med och hjälpte till. Jag var en av dem. Jag stod inte vid sidan och tittade på. Jag gjorde något.

I början av september drog jag och några bloggare (se listan nedan) igång en insamling till människor på flykt under namnet Blogghjälpen.

Innan den 1 oktober hoppas vi – med min och din hjälp – att samla ihop 50 000 kronor till människor på flykt. Nu är det bara en enda futtig dag kvar till oktober och vi saknar ynka 7000 kronor innan vi når vårt mål.

Så hjälp oss att hjälpa andra – skänk en peng till människor på flykt via Blogghjälpen.
Du väljer själv om du vill skänka en tia eller ett par hundralappar, men varenda krona räknas.
SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Byt ut 100 mot 200, 300, 400 eller 500 för att ge ett högre belopp, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

Tusen tack, heja oss och puss på er!

Flora Wiström (flora.metromode.se)
Madeleine Petersson (bonjourvintage.se)
Lovisa Hellström (polichinelle.se)
Elsa Billgren (elsa.elle.se)
Vicky Inoue (vickys.se)
Sofia Byström (sofiabystrom.blogg.se)
Emily Dahl (emilydahl.se)
Emmy Lundström (ennui.se)
Sara Edström (sara.metromode.se)
Elsa Maria Axelsson (elsalisalarson.se)
Emelie Leijon (enblommigtekopp.se)
Lisen Edwardsson (absolutlisen.se)

LÄS ÄVEN: Om slumpen valt annorlunda (och nu fixar vi den här skiten – tillsammans) 

Jag är så stolt över er!

Hurra, fanfar, tjofadderittan och ett konfettiregn för er!
Blogghjälpen har sedan i lördags samlat in hela 26 860 kronor. Det betyder att vi redan har hjälpt hundratals människor på flykt. Vi har gjort skillnad för människor. På riktigt.
Det gör mig så inbomben stolt.
Men fler behöver vår hjälp.
Tipsa, dela, länka och sprid Blogghjälpens insamling, så ser vi till att nå målet att samla in  50 000 kronor (och gärna mer därtill) till de som behöver vår hjälp mest.

Tack så in i lyxstjärten (bästa ordet) för alla er som har bidragit (om det så har varit med 10 spänn) och alla som har delat, skrivit och på annat sätt uppmärksammat Blogghjälpen.

Stor kram på er!
Jag är så stolt över er!

Om slumpen valt annorlunda (och nu fixar vi den här skiten – tillsammans)

blogghjälpen

Om slumpen hade velat annorlunda hade mitt barn fötts i ett annat land. Om slumpen hade velat annorlunda hade hennes 6 månader långa liv kantats av förtvivlan och förlamande rädsla. Om slumpen hade varit annorlunda hade vi behövt fly vårt hem, hafsigt rafsa ihop våra tillhörigheter och sälja allt vi har. Bara för att (hoppas) överleva. Om slumpen hade varit annorlunda hade hon kanske inte överlevt den flykten. Om slumpen hade velat annorlunda kunde hon lika gärna ha varit den 3-åriga Aylan Kurdi som flöt i land på Turkiets strand.
Nu slumpade det sig så att mitt barn föddes in i ett av världens rikaste länder. Och – om jag får önska – världens vänligaste länder.

I min värld finns nämligen inget vackrare än medmänsklighet. När vi tittar upp från det snabba vardagsjoggandet, mobilskrollande och evigt snurrande hjärntombolan och ser på varandra. Som människor.

Det är den världen jag vill bo i.
Gårdagens förlamande gråt (som jag skrev om här) har övergått i handlingskraft.
Därför skänker jag denna månads annonsintäkter från bloggen till människor på flykt. Dessutom har jag tillsammans med en rad andra bloggare (Flora Wiström, Bonjour-Madeleine, Elsa BillgrenLovisa HellströmVicky InoueSofia ByströmEmily Dahl och Emmy Lundström) startat insamlingen Blogghjälpen för människor på flykt.

Innan den 1 oktober hoppas vi – med min och din hjälp – att samla ihop 50 000 kronor till människor på flykt. En liten bit på vägen.
Var med och gör skillnad.

Skänk en peng till människor på flykt via Blogghjälpen.
Du väljer själv om du vill skänka en tia eller ett par hundralappar, men varenda krona räknas.
SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Byt ut 100 mot 200, 300, 400 eller 500 för att ge ett högre belopp, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.
Sprid gärna genom att dela bilden ovan och använda hashtagen #blogghjalpen.

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

Och tårarna bara rinner …

majken barn sjömanskostym barnkläder sailor emmas vintage

Det är blött på kinderna. Tårarna bara rinner och rinner.
Jag sitter i morgonrock i soffan, TV-nyheterna skvalar oroligt i bakgrunden. Kaffet har kallnat.
Majken ligger på den loppisfyndade filten i vardagsrummet, gnager på det mjuka kossa-gosedjuret och sprattlar samtidigt med snabba strumpbyxeben. Dunk, dunk, dunk låter det när ena hälen ibland stöter till trägolvet. Jag oroar ihjäl mig för att det där dunket ska göra ont i den lilla, lilla hälen. Jag oroar mig också för om hon har det bra där på den varma, mjuka filten.

Samtidigt visar nyheterna bilderna på en liten 3-åring som flutit i land på Turkiets strand. Död.
En flykting som – liksom ordet antyder – har flytt. Det handlar inte om att resa till ett land för jobb, boende och pengar.
Det handlar om något så basalt som att överleva.
Det barnet har bara upplevt krig under sitt korta liv. Ett liv i förtvivlan.
Just det här barnet överlevde inte.
Själv oroar jag mig för en liten häl. Dunk, dunk, dunk.
Min tårar rinner för det där lilla barnet. Som lika väl kunde varit Majken om inte slumpen gjorde att hon föddes i Sverige.
Slumpen gjorde också att jag inte – av ren förtvivlan – lägger mig på ett spår i Ungern för att jag inte får åka med tåget eller tar allt vad jag äger och har för att kanske överleva en båtfärd över Medelhavet. Slumpen gjorde att jag slapp bedja att ”jag är inte ett djur, jag är en människa” till de där medmänniskorna som satt framför TV-apparaterna. Med kallt kaffe i koppen. Med ett barn som ligger på en varm filt.
Fan, jag hatar slumpen.
Därför skänker jag hela denna månads annonsintänkter från bloggen till flyktingarna.
När Majken frågar mig om 20 år vad jag gjorde för världen där och då, ja, då ska jag inte säga att jag satt i TV-soffan med kallt kaffe framför mig.

Vill du bidra?
På söndag den 6 september klockan 16:00 anordnas manifestation Refugees welcome på Södermalmstorg i Stockholm för att välkomna flyktingar.
Gå dit
.

Skänka pengar?
Skänk en peng till människor på flykt via Blogghjälpen.

SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Byt ut 100 mot 200, 300, 400 eller 500 för att ge ett högre belopp, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

Naggade visioner och saker man inte pratar högt om

Visioner är mitt andra namn. De behöver inte nödvändigtvis uppfyllas, det är bara viktigt stoff för mina dagdrömmar. De som för mig framåt. Tar mig upp på morgonen. Sätter leendet på läpparna trots att allt är skit. Får mig att somna om kvällen. Eller fyller hela kroppen med happy go lucky-föda. Som att blodet pumpar lite lättare. Snabbare.

Och så blir en gravid. Nio månader av att vara ett flugtejp som drar åt sig (ofta ytligt bekanta eller främmande) människors åsikter, tyck och tänk om just de där visionerna. Och själv har man inte mandat. För barnet har inte kommit ännu.
Ett lätt offer med andra ord.

Vore utgångspunkten att vilja någons bästa hade det ju bara varit något fint. Men ibland får jag känslan av att det är högst sekundärt. Informationen bara måste ut. Bristerna i mina visioner bara måste synas.
Om det så är att inte räkna hem något (att barnet lever) innan barnet är fött (detta är information jag klarar mig alldeles utmärkt utan), små invändningar (tips) som graderar ner mitt intellekt till en tvåårings nivå (ditt barn kommer att dö om du inte matar det, eh, ja, jag vet) och utgångspunkten att jag, som burit barnet i nio månader, inte vill mitt barns bästa. Om det är någon som vill mitt barns bästa så är det väl ändå jag?
Ett tydligt tecken på detta?
Jag har visioner.

Värst är nog de där opeppiga kommentarerna. När jag berättade att jag och John var gravida så var människor så glada för vår skull. Det var ett rosa fluff av glädje. Fram till vecka 18-19 var allt så ulligt, gulligt, härligt och bomullsaktigt. Men så fort graviditeten var någotsånär safe, så ändrades tonen. Från ”åh, ett nytt liv” till en klapp på axeln med ett snett leende om att ”hahaha, ja, du, kom tillbaka om sex månader, då är det inte så härligt längre”. För mig är den här vändningen så … opepp. Ofta kommer dessa kommentarer från kvinnor, och är det något som jag själv skulle vilja dela med andra kvinnor så är det väl ändå … pepp? En dos styrka i verbal form. Som Bamses dunderhonung?
Inte så att det behöver målas upp någon guldkantad drömvärld som inte är sann, men spannet mellan överkryddad, peppig drömvärd och varnande, vad-har-du-gett-dig-in-på-opepp ser jag ändå som ganska … stort.

Just nu skriver jag stora notes till mig själv att inte göra samma sak. När jag har mandat.
Men just nu har jag inte det.
Jag får snällt sitta, med stora visioner, och suga åt mig information om att jag kommer bli en HELT annan människa, inte kunna gå ut utanför dörren på veckor och ha ett rent helvete.

Samtidigt som ekvationen ”allas upplevelser är unika och olika” ska gå ihop med det där putslustiga ”kom tillbaka om 6 månaders”-citatet (som att upplevelsen är densamma för alla. ALLA). Ledsen, men det går inte ihop.
Alla visioner ska dö.

Jag förstår att det som väntar runt hörnet är något nytt. Något jag inte vet något om. Ett vakuum av ovetande. Ett vingligt balanserande mellan bajsblöjor och rosa moln.

Men.
Jag är en kvinna av visioner. Drömmar. Som en vän sa till mig nyligen: ”En Emma Sundh utan visioner är ingen Emma Sundh”. Jag drömmer exempelvis om att åka till Göteborg i vår när vår kid är en månad gammal, att hen ska hänga i bärsjal, ska kunna hänga med mig och John på det mesta vi gör och att hen älskar att flaskmatas. Jag förstår att livet som väntar inte är ett sepiafiltrat marshmallowshav. Jag är fullt medveten om att jag kan få ett kolikbarn med smak för gåslever allena, som endast somnar om jag står på ett ben medan John sjunger Tommy Körbergs ”Stad i ljus”.

Det fina med visioner är att de inte är huggna i sten. De är inte bestämda. De är inte lag. De är just … visioner. Önskningar.
Inte krav.
Men det finns inget som är så irriterande i människors ögon som just visioner.
En blivande förälder med visioner ska vi inte ens gå in på.

Jag och John vill dela 50/50 på föräldrarledigheten från start (alltså dela upp dagarna i veckorna). Det är ett val vi gör eftersom det passar just oss som personer (och vår jobbsituation) utmärkt. Jag är enormt peppad att hitta lösningar tillsammans och pussla från första början. Denna information sticker i ögonen och än en gång möts en av det där hånfulla skrattet om att ”jaja, ni får se hur det blir” eller ”oj då, dela 50/50 – hoppas inte på för mycket”. Som att det förväntas att vi ska misslyckas. Som att visionerna ska ner. Ännu längre ner. Nej, vänta, ÄNNU längre ner.

Jag får känslan av att visionerna ska dödas (om de inte självdör av opeppet vill säga). Inte för att vi ska slippa bli besvikna om de inte håller. Utan för att de bara ska … dö.

Jag struntar i hur andra delar, bara jag och John får göra det som passar just oss bäst. I en perfekt värld – där kvinnor och män tjänar lika och livet kunde programmeras efter en redan bestämd mall, önskar jag att alla kunde dela 50/50 (om de ville), men jag är helt på det klara med att det verkligen inte fungerar för alla. Varken ekonomiskt eller praktiskt.

I och med att vi kommer att dela tidigt, så har vi pratat väldigt mycket om flaskmatning.  Och där kommer vi in på vision 2.0.
För att undvika en fullkomlig prestationskatastrof, så är jag väldigt öppen för just matningsprylen. För ett år sedan var jag inte säker på att det här med amning var min grej, men jag blev ganska snart varse om att det är något man inte säger.
Så jag ändrade statusen till ”öppen-vi-får-se-vad-som-händer”. Mest för att please the crowd.
Att prata om att välja att inte amma är som att släppa ner en koffert i Ukraina signerat Putin. Det är garanterat sprängmaterial.
För mig handlar det så klart inte om att vårt barn ska missa de stört bra:iga grejerna med modersmjölk (än en gång, är det någon som vill mitt barn väl, så är det väl ändå jag). Men jag vill inte känna mig misslyckad om jag inte kan amma (eller om barnet skulle vara helt ointresserad av mina boobs). Jag har sett så många i min närhet gråta månader av sårade bröst, amningssvårigheter och en hormontrippad känsla av att vara en dålig mamma på det. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag var superpeppad på just amningen. Däremot är jag öppen. Öppen för vad som fungerar.

En annan parameter är just det här med att dela lika. För mig och John skulle det fungera optimalt om båda kunde mata vårt barn. Kommentarerna då?
”Du knyter ju an på ett sätt är helt fantastiskt genom att amma”. Jo, det tror jag säkert. Men den anknytningen vill jag ju även att John ska känna. Bebisen är ju något vi delar.
”Vill du vägra ditt barn den bästa maten?” Klart jag inte vill. Men det vill ju heller inte de som inte kan amma. Så sakta i backarna med prestationshetsen här. För visst sades de där kommentarerna för att jag skulle må bättre? Eller hur var det nu?

Kanske blir det så att jag kommer att pumpa för att få ut den bra:iga mjölken (om det går). Kanske inte. Kanske kommer jag mata mitt barn med mjölkersättning. Halva Frankrike är ju uppvuxen på mjölkersättning och de blev lite koko-härliga ( = bra med andra ord).
Men gud bevars om jag säger det högt. Om jag skriver det.
Att jag inte är så peppad på att amma. Därför har jag lärt mig att avsluta alla meningar som ”men vi får ju se vad som händer”. För är det något som jag har lärt mig är det att inte ha för höga visioner. Det gäller allt från förlossning, amning till de första småbarnsåren med inställning till ipads, TV, mat, uppfostran, resor, egentid, drömmar och … ja, livet. Det där livet som man har fyllt med framtidsdrömmar och visioner ska läggas på is. Inga visioner välkomna. Stängt för i dag. Och de närmaste åren.

Så jag avslutar varje mening med ”hahaha, men vi får se” eller ”vad vet väl jag, jag har ju inga barn. Än”.
Som att jag nedvärderar mitt visionsstinna intellekt till en tvåårings nivå. Som att jag slutar vara ”Emma med visionerna”. För att please the crowd.
För jag har inte mandat att tycka. Tänka. Och ha visioner.

Kontentan blir ju att jag helst tar råd av folk som inte har kids (och (så klart) mina närmaste vänner med kidz). Det är så … skönt. Avslappnat. Snällt. Empatiskt.
De vill mig väl. De vill inte att jag ska pleasea dem, de vill att jag ska säga vad jag tycker. Innerst inne. Inte bita mig i tungan. De vill att jag ska vara ärlig. Ha drömmar. Egna drömmar.
De vill att jag ska vara Emma med visionerna. De vill att jag ska vara … jag.

Hur blev det blev så här? Borde inte kommentarerna heja på att en testar sin grej? Peppa på visionerna? Hitta nya, spännande lösningar? Tänk vad mycket olika upplevelser vi skulle få höra!

Vad ligger bakom visiondöderi:et? Vad är det som driver människor till att lägga den där handen på axeln? Berätta om det värsta som kan hända?

Vad har ni för erfarenheter kring detta?

Mvh

Emma med visionerna.

Lucka 4: En bild jag tog när jag kände mig sorgsen/deppig/ledsen

IMG_4261

Den här underbart fina dagen började i förtvivlade tårar och utmattande gråt.
Några veckor tidigare hade vi passerat det där datumet i maj då vi egentligen skulle blivit tre. Ett datum som så många efter missfallet hade refererat till som ”då är ni gravida igen”. Det var vi inte. En missad deadline för några som aldrig skjuter på en sådan.
I samma veva påbörjade vi den där jobbiga fertilitetsutredningen, gjorde en smärtsam spolning av äggledarna, gick på undersökningar, tog prover och hörde läkarens stolta röst som sa ”att många kommer inte tillbaka hit”.  Det skulle inte vi heller göra. Men av andra anledningar.

Min mens var sen sedan några dagar, halsbrännan var tillbaka och brösten ömmade på det där preggosättet som jag kände igen. Jag använde varje nerv, varje cell, varje ven av min kropp för att spjärna emot. Inte hoppas för mycket, inte glädjas, inte tänka framåt. Istället ockuperade jag varje sekund med jobbprojekt och vara precis som vanligt. Där och då.
Men den här morgonen började i blodbad. Mensen kom med bravur och det var som att dra ut proppen ur tårkanalen. All kraft som jag lagt på att vara precis så där vanlig, leva i nuet, inte hoppas, bara sögs ur mig. Kvar fanns en stor klump av ångest och frustration över att kroppen inte fungerade som jag ville, spelade mig elaka spratt och den bedövande motviljan att behöva gå tillbaka till den där dumma fertilitetsläkaren. Samtidigt kände jag en enorm skam över att det här påverkade mig så mycket. Att jag inte kunde vara lite mer easy going. Stark.
Jag var så arg på mig själv. Fruktansvärt, in i norden, arg.
Kände mig dum, eftersom det finns de som har det så himla mycket värre. Som har rätt att vara ledsna. På riktigt.

Jag var pinnen och körsbäret i en cocktail av ilska, skam och frustration.

Det var söndag och allt jag ville var att stänga igen tårkanalsslussen, dra ur sladdarna till känsloaggregatet och bli … jag. Trycka på restart, så som jag brukade göra.
Just den här dagen skulle älskade Chaplin få sitt namn. En dag som jag längtat till. Som inte fick svärtas ner av min cocktail.
Jag minns att jag använde varje muskel i kroppen för att ta mig upp ur sängen den dagen. Drog på mig min favoritklänning, fick sminka om mig tre gånger och sedan cyklade jag och John i väg till försommarprunkande Rålambshovsparken.  Där skulle Chaplins namngivningskalas hållas.
Det var så fasligt vackert och Linda gav mig en varm kram. Det var som att min kropp var som en slamsug, som sög åt sig allt det där som stod uppdukat framför mig.

IMG_4412

Min cocktail av tomhet fylldes av allt det där. Värme, bakelser, vänner, försommar och så ofantligt mycket hopp. Men också avslappning. Varje muskel som varit på helspänn i månader bara orkade inte hålla tillbaka längre. Det var som att kroppen tinade just precis där och då, skämdes över sprattet, gav med sig, släppte allt och bara tog in det som var viktigt. Egentligen. Och det var det här. 
Kapitulerade efter allt spjärn. På riktigt. Huden försvann, murarna föll och det var så … skönt.
Helt plötsligt såg jag löven på träden i skärpa, kände hur försommargräset doftade, såg alla mina vänners klara ansikten – som om de var upplysta, kände blodet forsa fram genom kroppen och tog in varje frekvens. Tillät mig att känna precis så.
Bakom mina solglasögon torkade utmattningstårar och ersattes av fina, rörda droppar som inte slutade rinna.

IMG_4309

Och min lealösa kropp fylldes av det här. IMG_4434

Och det här. IMG_4425

 

Och det här. IMG_4354

Det blev en av de finaste dagar jag varit med om. Och viktigaste.
Efter namngivningskalaset cyklade jag och John till Tjoget i Hornstull, beställde in tre drinkar var, drack upp och bestämde oss för att leva livet fullt ut sommaren 2014. Skippa fertilitetsläkare, undersökningar och en massa förhoppningar. Vi skulle som vi sa ”skita i allt”.  Och det gjorde vi också.
En månad senare var jag gravid.

Det här var lucka 4 i Emily Dahls julkalender. Vill du läsa fler berättelser under detta tema, kika här.
Vill du vara med i Emily Dahls julkalender via din blogg eller Instagram? Hoppas, för jag vill gärna höra dina storys. Kika hur du går tillväga här:

Inför årets bloggjulkalender! Pepp och hurra!!!

Jag och Antonio Banderas.

Såsar länge i sängen, knaprar i mig en satsumas (den första av ungefär tjugo just den här dagen) och förundras över lugnet i kroppen. Inget tryck över bröstet. Inga måsten som äter upp mig inifrån. Inte ens en tillstymmelse till att hålla andan (som jag gör när jag har mycket att göra).
Någon timme senare lunkar jag mot jobbet, på andra sidan Midsommarkransen. Ser varenda träd, hur löven skiftar färg, hör regnet smattra mot paraply-taket och stannar sakta på den trånga trottoaren för att släppa fram en man med sin barnvagn. Han ger mig ett ”tack” och ett leende, och jag ler tillbaka.
Vinkar till mannen i kiosken nere i Midsommarkransens tunnelbana, han som alltid skojar friskt och entusiastisk hejar med ett leende.
Köper mig dagens ranson av satsumas på Coop. Det blir väl en 15 satsumas ungefär. Så där lagom mjuka, med tunt skal, ni vet.
Roger som står i kassan skrattar när jag kommer med min satsumaspåse och kallar mig slarvmaja. Han var nämligen tvungen att ringa mig häromdagen när jag i ett förvirrat tillstånd hade köpt satsumas och glömt mitt Visa-kort i kassan. ”Jag glömde mobilen i cykelkorgen också”, svarar jag. Han skrattar och säger att de där dagarna så vill man bara somna om. Vakna om på nytt. Och det enda jag kan tänka på är att den där Roger han är allt bra snäll han.

Skalar en satsumas redan utanför Coop, glider in på kontoret och skrattar sedan bort en hel dag tillsammans med Lollo. Kan ha imiterat Antonio Banderas i musikalen ”Evita” också. Och skriver ett peppmejl till en inspirerande tjej som jag blivit så satans imponerad över. Ville att hon skulle veta att det sitter någon en mil bort och beundrar. På håll.
Vid 17-snåret tar jag mitt paraply och traskar hem. Möter John på vägen och han frågar vad jag har gjort i dag.
”Imiterat Antonio Banderas”, svarar jag.

Det var inte min mest jobbproduktiva dag, men vet ni vad? Det gör ingenting. Absolut ingenting. För första gången i mitt liv är jag inte stressad. Första gången.
För första gången i mitt liv kan jag nöjt säga att det enda jag gjorde den dagen var att skratta.
Det gör mig så underbart lycklig. Mest av allt för att jag har fått perspektiv. Ser löven på träden, har tid att stanna upp och se människorna omkring mig, beundra och imitera Antonio Banderas. Har tid att skriva ett långt mejl till min pappa där jag berättar hur jag mår. Egentligen. Att jag mår bra nu. Att jag trivs i mig, med min sjuka humor som får fritt spelrum och tankar som är gränslösa. Och att ingenting i livet spelar någon större roll, för jag har så in i vasken roligt och jag har tid. Att vara snäll. Omtänksam. Peppande. Och jag.

Jag har varit en högpresterande, duktig flicka med en fullklottrad kalender, skyhöga krav, och långa att-göra-listor. Alltid med en känsla av att börja varje dag på minus. Och jobba tills minuset blev mindre minus-aktigt. Aldrig nöjd. Aldrig klar.
Alltid med siktet inställt på nästa mål. Och nästa. Jag har inte haft tid att stanna upp. Reflektera. Inte en sekund.
Inte se människorna runt mig. Inte ens när läkaren för tre år sedan sa åt mig att byta jobb, eftersom jag var nära att gå in i väggen. Inte när jag jobbade den 100:e timmen övertid just den månaden. Jag stressade till och med till stresskursen jag gick för att få bukt med mina bröstsmärtor. Sårade med all säkerhet ett par vänner där på vägen, mest av allt för att jag inte kunde se klart. Det var så grumligt i dimman av minutrarna som tickade.

Det tog tre år för mig att inse. Att inse att jag inte behöver vända ut-och-in på mig själv för att leva. För att vara jag. Att jag är bra, precis som jag är. Inte beroende av vad jag gör, utan på grund av att jag är jag. Ingen kan vara så bra jag som just jag. Det är det viktigaste jobb jag har, för jag är fullkomligt oersättlig. Finns ingen stand-in, ingen vikarie.
Och om jag nu ska vara jag, vilket jag så klart vill, då vill jag inte stressa bort den personligheten i ett jäktat språng mot nästa mål. Då vill jag skratta, ha tid att skriva de där peppmejlen, se människor i ögonen, lyssna utan att knappra på datorn samtidigt och berätta för min pappa hur jag mår. På riktigt.
Hinna vara jag. Stanna upp och vara nöjd. Inte jäkta till nästa mål.

Kanske kommer jag alltid älska att slänga mig in i projekt, darra på en deadline och triggas av spännande uppdrag. Men jag har lärt mig att stanna upp. Att det där inte får äta upp mig inifrån. För jag blir så lätt uppslukad. Jag snöar in. Och jag har alltid sett det som något positivt. Att jag har ett jävlar-anamma och ett enormt driv.
Men tänk om jag vaknar upp en dag och blir beskriven med orden energisk, arbetsam och uthållig. Så tragiskt. Det kan ju lika gärna vara en beskrivning av en gammal, trogen kamaxel på en sliten Volvo. Allt det där är ju flyktigt. Något som måste upprätthållas.
Nä, vet ni vad. Jag blir hellre beskriven som härlig, rolig och en jävel på att imitera Antonio Banderas. Sådetså.