När huden försvinner

Vissa dagar är som att huden inte finns kvar längre. Som att filtret mot omvärlden har fräts bort och allt folk säger bara går rakt in.  Möljs liksom ner och ihop med organen och omöjliga att särskilja från vett och förstånd. Ibland är det ju så där. Vissa dagar då ett mejl – som kanske inte alls var ont menat – kan få en att börja böla eller en bloggkommentar får en att ligga vaken om natten. Vissa dagar är det bara fördjävla grumligt i hjärnan. Det är som tentaklerna är helt felmonterade och reagerar på helt fel saker. Jag som sällan analyserar (utan istället frågar rakt ut), står där och känner grummelhjärnan tugga på föreställningar om att vännen kanske inte tycker om mig, katten egentligen hatar mig eller att jag inte är så himla bra trots allt.  En grå dimma som segar ner tankarna och gör dem svarta. Styr in dem på fel vägar och dimmar igen nödutgångarna.

I dag är just som en sådan dag. En sådan där dag när allt känns taggigt och hårt och allt jag behöver är bomull. Energin är slut efter veckor av hårt jobb, boksläpp, sena nätter framför datorn, alldeles för lite sömn och kvar är finns en liten fläck. Utan hud.
Kroppen säger ifrån genom att göra mig till en bölande fläck. Ett mycket effektivt knep, för allt jag vill är att åka hem. Och det är ju precis vad jag behöver.
Så nu tar jag dagen för att ladda upp huden. Jag har cyklat hem till min borg, dragit av mig klänningen,  klappat katten (har kollat, jag tror att hen gillar mig trots allt), tagit på mig mina fula tofflor och mina blå pyjamasbyxor. Det får bli den bomull jag behöver.
Jag ska brygga en stor kanna kaffe, skriva den sista stora deadlinen för veckan, peppa upp mig själv ett par hekto, blogga om något fint och härligt och sedan ska jag vila. Stänga av datorn, borra in huvudet i katten och dra täcket över huvudet. Spöa skiten ur vissen-dagar och komma åter med pepp imorgon.

Efterlysning! Ensamstående mamma med tvillingar!

Här kommer en liten efterlysning! Det kom in en himla trevlig tvillingmamma på Vintagefabriken i dag. Du sa att du läste min blogg, att du tyckte att det fanns så mycket fint inne på Vintagefabriken, men att du inte hade några pengar eftersom du var ensamstående med två barn.
Jag har tänkt på dig sedan du plingade ut genom dörren. Om du ser det här – kom in på fabriken i nästa vecka. Jag vill nämligen ge dig en liten present.

Det var allt! Hoppas du ser det här.

Nangijala och det där obeskrivligt tunga

Min vän. Min käresta, käresta vän, kompanjon och bundsförvant.
Louise.
Med det blonda håret, det härliga skrattet och varma kramarna. Hon, vars mage växte i rasande takt, vaggade fram på fabriken och åt lakrits för att det var veckans craving.
Hon, vars händer kände på magen när barnet gjorde kullerbyttor och visade exakt var jag skulle hålla handen för att hälsa på min kommande kamrat.
Hon vars mage inte växer mer.

Läs om allt det tragiska som har hänt, om det lilla pyret och om hjärtan som bankar – utan hopp. Och skänk en tanke till min fina vän och hennes parter.

Vintageprylar: Hejdå lilla hjärtat, vi ses i Nangijala

Min kära vän. Vill inget hellre än att skydda dig från omvärlden just nu. Vara som en mur mellan dig och alla du möter. Sila igenom och processa vad de säger till dig och bara framföra det som gör dig gott. Finnas där varenda sekund och få dig att skratta du vill tänka på annat och lyssna när du behöver berätta.

Att inte kunna få barn och sex i hammocken

Det här med barn. Jag tänkte att vi skulle prata lite om det.
Jag har många i min vänskapskrets som just nu är gravida. Någon blev med barn över en natt (eller dag). En annan trilskas med återkommande missfall. En tredje har försökt i flera år utan streck på preggopinnen. I takt med att magar växer i min närhet – eller inte växer – så förväntas jag också ha ramla över den otroliga längtan efter barn.
Jag får många kommentarer på bloggen och i min närhet om ”du är ju 30 år nu, börjar det inte bli dags för dig”?, ”Ska du skaffa barn nu”?, ”Är du inte rädd att det blir för sent för dig”?
Jag har många känslor kring det här med barn. Vill ha barn. Det vet jag. Men jagar varken ägglossningar och ritar upp barn-planer. Kort sagt så vet jag föga om ämnet ”barn” för min egen del.
Men en sak vet jag. Man skaffar inte barn. Det är ett som är klart.
I sexualkunskapen i skolan pratas det bara om hur man i helsike ska göra för att inte bli gravid. Det är kondomer, p-piller, tusen biverkningar, stavar som ska köras in i armen och kopparspiraler hitan och ditan. Allt för att inte bli gravid.

Men man pratar aldrig – förr eller senare – om när man har slängt alla preventivmedel, kastar sig in i hammocken för vilt ”nu kör vi”-sex, vill bli så där spontangravid och det inte händer någonting. Inget. Nada.  Stora magar valsar omkring på stan medan den egna magen är platt som ett nött trägolv.

Att vilja ha barn är ingen garanti för att man ska kunna få ett barn. Långt ifrån.
Om detta – och om svårigheten att bli gravid, skammen, testknarkande och allmänhetens reaktioner – skriver min fina vän Frida om här: Öppet brev till dig som vill bli gravid

Förutom att jag tycker att det är enormt strongt av Frida – som tillsammans med sin partner har försökt att bli gravid under flera år – att skriva om det här, så tycker jag också att det är otroligt viktigt att vi pratar om detta. Om att kanske inte kunna få barn.
Bara för att ha det nära i minnet när man frågar ”när ska du skaffa barn”  och får det att låta som att det är lika lätt som att köpa mjölk på ICA. Men framför allt – prata om det så att hyschandet försvinner. Det är ingen skam att inte kunna bli gravid. En människa är fullkomlig ändå. Men om vi inte pratar om det så vet ju ingen det.
Så, läs Frida text nu. Det är viktigt.

Tungt.

Regnet smattrar utanför fönstret. Ner på Midsommarkrans-plåttaken. Himlen gråter. Och det gör jag med.
I dag är en tung dag.
Det har hänt saker som är svåra att greppa just nu. Det gäller inte mig, utan någon jag håller av. Mycket.
Eftersom det är så svårt att greppa kommer jag inte prata så mycket mer om dem just nu. Hoppas ni förstår. Det får bli sen.

Bakom leende ögon, skrattade rosa läppar och uppsatt hår så finns något tungt. Något som bränner i hjärtat. Svider.

Ni kommer säkert inte märka av det där tunga, svidande i bloggen, annat än det här inlägget. För jag vill ha det så. Så jag berättar i det här inlägget, att det finns något tungt som jag bär på, och att världen inte bara är enkel och vacker. Utan orättvis och dum ibland.
Just nu är det tungt. Men snart blir det nog ljusare, och just den där ljusare känslan vill jag hålla hårt om. Därför kommer jag inte skriva mer om detta. För nu.

Psst. En underbar liten hemlighet.

Tänka sig va? Det kom inte bara en bok ur Vintagefabriken i år, utan om några månader får Vintagefabriken ytterligare en liten medlem. En mini-medlem.
Det är nämligen så att min kära vän och kompanjon Vintageprylar-Louise väntar barn. Jag klappar hennes mage och målar upp fina visioner om hur det kommer att bli när min nya mini-kompis kommer till världen.

Här kan du läsa mer: Vintageprylar: Den allra finaste lilla hemligheten. 

22:45 vid köksbordet.

På onsdag smäller det. Då släpps boken Vintageparty som jag och mina vapendragare Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo har skrivit, stylat och illustrerat. Äntligen.
Det är det härligaste jag gjort. Fantastiskt …

… och slitigaste.
Utöver boken har vi startat upp ett gemensamt företag, tre egna, skapat ett kontor och ska öppna underbara vintagebutiken Vintagefabriken.
För någon dag sedan landade vi alla tre i varsin fåtölj i butiken. Andades. Satt ner för första gången på … evigheter.  Vi sa till varandra att det nog inte är en levande själ som har förstått hur mycket vi har slitit för det här.
Vi har fått enorma mängder hurra-hojt (underbara ni), jämte ”åh, du lever min dröm”-tillrop med en dos pepp i, men också en smula dos ångest i. För det är ju så där ibland. Man klickar in på en blogg och ser allt i rosa moln, pastelliga lemonadfärger toppade med ett randigt sugrör. Eller två. Det gör lite ont i bröstet och man känner att ”fan, vad jag är misslyckad”. Trots att man har en mustasch som andra avundas, ett snille utöver denna värld eller häftigaste humorn i kommun, så känns ens egna liv bara lite … sämre just då.
Stundvis är de där rosa molnen unicorn-galopper från verkligheten.  Därför tänkte jag ge en lite nyanserad bild av denna ”dröm”.

Vi har kastat oss ut i totala mörker, famlat, svurit och förvirrat letat efter något att hålla i oss i. Vi har varit skitskraja. Gråtit floder av ren och skär ångest.
Den här drömmen har nämligen inte kommit gratis. Långt i från. Det är ingen som har presenterat ett kit med drömmar som man kan köpa till specialpris.
Det vi har åstadkommit är smått fantastiskt när jag ser på det så här lite med perspektiv. Men fasen alltså. SOM vi har slitit. Och det har tärt på både oss och våra relationer. Jag är exempelvis inte säker på att alla mina vänner som jag hade när jag påbörjade alla projekt för ett år sedan är kvar nu när jag kommer ut ur jobbdimman.
I alla stressångor har jag inte varit den bästa människan i världen (men vad fasen, vem är det?), samtidigt som jag har känt mig så liten, rädd, förvirrad och betydelselös att jag behövt tröst och klappar. Kanske inte alltid kunnat bett om dem. Haft för mycket stolthet. Försökt vara för stark.
I topparna har jag dessutom bara velat prata om det där jag håller på med. Älta. Peppa. Bok hit och bok dit. Kontor och planer.
En av mina bästa vänner har jag exempelvis inte längre någon kontakt med.
Det är så långt från drömmar och rosa moln man kan komma.

Min man John är ett kapitel för sig. Han har varit ett enormt stöd. Underbar. När jag har suttit och knapprat bok på daton på nattakröken har han suttit bredvid och hållit mig sällskap (förlåt Johns chef Birgitta för det). Bara för att få en skymt av mig.
Det värsta har nog varit det ständigt dåliga samvetet. Att aldrig kunnat finnas där. Tillräckligt. Ge människor runt omkring mig den där uppmärksamheten, stödet eller kunna finnas där. Hela tiden vara på minus i sin egen lilla räkning i huvudet. Känt sig dålig som konsekvens.

Vi har verkligen slitit. Dag som natt.
Trots att det ser ut som vi har fångat de rosa molnen, lever drömmen och rider världen fram på unicorns med pastellfärgade manar, så är verkligheten en annan. Allt har sina nyanser. Ibland är det bara viktigt att våga kunna se dem. Och skriva om dem. För sätter man ord på allt det där onda, så blir det så … verkligt.
Vi har förverkligat en dröm. Det har vi. Men min definition av just det där drömförverkligandet är nog hemskt mycket mer annorlunda än de där rosa molnen.

 

Det absolut läskigaste jag har gjort.

Jag har tagit det stora steget. Gjort det absolut läskigaste. Att packa ner sitt liv i en liten kappsäck, flytta till Stockholm helt ensam känns som ett skämt i jämförelse. Att som 15-åring flytta hemifrån är en petitess i sammanhanget. Liksom säga upp sig från det fasta jobbet och inte ha någon plan eller vidare pengabuffert.
Jag är en rädd person. Men istället för att låsa in mig själv i mina rädslor och gotta in mig i det trygga moset, så utmanar jag mig själv hela tiden.
Och nu har jag kastat mig ut i något helt okänt. Utmanat mig själv.
I flera år har jag varit nyfiken på hur det skulle vara att ha något eget. Ett eget företag och ett eget kontor. Vara min egen chef.
Nu vet jag det.

Men det har inte varit en promenad längs boulevarden direkt. Det här är det absolut läskigaste jag varit med om. Förutom tvivlet på mig själv som egenförtagare, självrannsakan, pengastressen och framtidsoron, så har jag dessutom signat upp mig på en lokal i Midsommarkransen. Vintagefabriken. Ännu en dröm.
Där ska det skapas magi. I ena delen ska det vara kontor och i den andra delen … ja, det är fortfarande hemligt. Men snart så ska jag berätta vad planen är. Snart.

Det är enormt spännande. Men än en gång … läskigt. Det känns lite som att jag sitter i en berg-och-dalbana, det pirrar i magen, det går ut av bara helvete. Jag håller i mig i allt jag kan hålla i mig i och blundar. Man vill att pirret ska lugna ner sig, att tryggheten ska infinna sig … men ändå inte. Man åker ju inte berg-och-dalbana för att bli lugn och trygg. Så är det ju.
Jag och mina vänner Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo har slitit vårt hår, kämpat med tvivel och sprungit på otaliga möten. Med revisorer, Skatteverket och jurister. Vi har belånat oss upp över öronen och räknat varendaste penny i bortglömda väskfack för att kunna betala in 6 månaders förskottshyror och starta upp ett fullvärdigt kontor med larm, försäkringar, internet, el, startavgifter, skrivare, kontorsstolar, kaffebryggare och gud vet vad. Och även lagt pengar på den där hemliga delen av lokalen … och ja, inte att förglömma, de privata kostanderna. Det har varit läskigt och … tungt.
Kontraktet är på 3 år med 9 månaders uppsägningstid. Det är en, ehh, ganska långa period. Jag minns knappt vad jag hade för drömmar för tre år sedan, och nu har man signat upp sig på en livsplan. Visserligen en dröm, men ändock en plan.
Det är inte något vi bara hoppar på för att sedan lämna. Det här är vi nu. Allvar, om än ett himla roligt allvar. Ett läskigt allvar … som vi någonstans älskar.
Det är enormt häftigt. För när vi sitter där på kontoret, så är vi kompanjoner. Vi gör affärer tillsammans. Det är raka rör: kontrakt, viktiga papper och inga krussiduller. Vi har omfamnat the almighty kontormaterial och känner att vi är som vuxna. Fast med stor dos lekfullhet. För vi kan ha gått loss på kontormaterialet en aning. Stämplar och pennor med kedja och stativ. Livsnödvändigheter.
Det slår mig varje dag att jag tycker vi är så professionella där vi sitter och gör ekonomiska kalkyler och miniutiösa planer. Vi är banne mig bra på det här. Trots att vi aldrig har gjort det förut. Trots att vi inte har miljoner på banken, så har vi gjort en plan. för hur det ska gå ihop. Och det kommer att gå ihop. När vi sitter på våra kontorstolar   är vi inte de drömmare som vi annars är, vi är realister. Vi är business. Jag tror minsann att vi växer minst en centimeter varendaste dag.
Sedan går vi ut i det lilla köket, tar av oss kontors-Emman. Knaprar på en hallongrotta och pratar om att äta frukost på lördag tillsammans med vår kompis Lisa. Jag visar exakt var på skinkan jag har träningsverk, Linda säger något ironiskt om saken och sedan skrattar vi åt att Lollo förställer rösten. Sedan går vi tillbaka till våra kontorsstolar, fattar stora beslut och bokför fakturor.

Vi har läst 100-sidiga kontrakt och trots (eller på grund av) att vi är vänner sedan 10 år tillbaka har vi skrivit stiffa kontrakt mellan oss. Allt för att inte pengar och andra tråkigheter ska sätta käppar i hjulet i det som är viktigast: Att vad som än händer, bevara det som gjorde den här karusellen möjlig från första början, vår vänskap.
Det är på darriga ben som vi går in i det här – det ska gudarna veta. För det är med vår vänskap som insats. Men vi går ändå in med öppna ögon. Vi vill kunna förverkliga den där drömmen. Tillsammans. Vi ska förverkliga den här drömmen. Klart att det är läskigt – det läskigaste jag varit med om. Men jag tror på mig, mina idéer och på mina kompanjoner. Och sedan måste jag ju utmana mig själv. Göra det absolut läskigaste. Låta drömmaren frodas, men även föda den där – än så länge ganska dolda – realisten. Ta stora steg som man i efterhand inte kommer tycka är så stora i jämförelse med de nya man tar …

8 frågor och svar om feminism

8 mars och Internationella kvinnodagen. En viktig dag som finns till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen. Jag tänkte uppmärksamma denna dag genom att svara på alla frågor som jag fått den senaste tiden på ämnet.

emmas vintage

Är du feminist? I så fall varför?
– Ja. A B S O L U T. Jag är feminist för jag vill att kvinnor ska ha samma chanser i livet som män. I dagsläget är det tyvärr inte så. Kvinnor har i snitt bättre betyg än män, men när de kommer ut i arbetslivet har de längre lön än männen … bara för att de är kvinnor. Det är en ekvation som för mig inte går ihop. Det stavas orättvisa. Det har tjatats om denna låga lön i decennier nu. Anledningen? Det händer inget. Just den där lönen, de där tusenlapparna, är avgörande när det handlar om kvinnors liv, förutsättningar och chans till samma villkor som män. Lönen bestämmer ju exempelvis vad vi får i pension och eftersom kvinnor i snitt blir äldre så blir ju den pengen ännu mindre. Ekvationen är lost igen.
Blir man på tjocken och ska försöka pussla ihop ekonomin med högsta möjliga vinst – vem tror ni får vara hemma med barnen då? Kvinnorna. Det är den där lönen igen. Nu låter det kanske som ett straff att vara hemma med ett barn, men det är det ju inte. Det är något fint. Men det ska delas lika tycker jag och ska inte vara avhängigt kvinnors lägre lön.  Än mindre påverka kvinnors chans till att förverkliga göra karriär eller förverkliga sina (andra?) drömmar.

Som det ser ut i dag har vi kvinnor inte samma chanser att göra karriär som män, och på jobbet måste vi bevisa oss dubbelt så mycket för att få hälften så mycket cred och lön.

Vi kvinnor i Sverige har det relativt bra, men det beror ju på att generationer av kvinnor har bäddat för det. Jag är inte nöjd förrän kvinnor och män har samma chanser i livet. Jag är inte nöjd förrän ekvationen går ihop. För mig är det viktigt att inte spotta på de där kvinnorna som gjort att jag kan leva som jag gör nu. Rycka på axlarna och tjia och tjoa om att jomen-nu-är-det-ju-bra. Det känns inte juste.
Med respekt för dem – och mig själv – vill jag axla deras kamp. Om det inte vore för dem så skulle jag fortfarande vara omyndig som kvinna och tillhöra min far och senare min man. Nä, hua mejen. Tack alla kvinnor för att jag får vara min egen.

Vad tycker du om Internationella kvinnodagen?
– Jag tycker att det är bra att kvinnofrågorna uppmärksammans. I en perfekt värld skulle denna dag inte behöva göras, men nu lever vi inte i en perfekt värld. Tyvärr. Det viktiga är att diskussionen fortsätter även efter 8 mars och att kvinnofrågorna är närvarande i diskussionen – hela tiden. Ända tills det är jämställt.

1950-talsvurmade och feminism – går det ihop?
– Ja, det är klart det gör. Bara för att jag klär mig i vippiga klänningar, tycker om 1950-talsoptimismen och pudriga pasteller betyder det inte att jag tycker att kvinnosynen på 1950-talet var säskilt fräsch. Långt i från. Under 1950-talet skickades kvinnorna tillbaka till spisen, efter att ha varit ute i arbetslivet och tjänat egna pengar under andra världskriget. Att arbeta som kvinna då – och vara ekonomiskt oberoende av sin man – var en ovanlighet. Istället skulle kvinnorna laga mat, sköta om hemmet och barnen. Och sedan be snällt om lite pengar för att köpa något till sig själv. Kanske fick hon ett ja, eller så blev det ett nej. Det där är så långt ifrån mig att universum känns som ett litet kvarter i Midsommarkransen i jämförelse.
För mig är det en livnödvändighet att vara ekonomiskt oberoende av min partner. För mig är det frihet. Och utan frihet är jag ingenting. Det är klart att man hjälps åt när det tryter, för det gör det ju ibland, men tanken på att kvinnorna under 1950-talet inte förväntades ha den friheten gör mig mörkrädd.

Så vi kastar 1950-talets kvinnosyn i soptunnan som en annan Sverker och tar istället ett grepp om 1950-talsmodet. Jag älskar vippiga 1950-talsklänningar. De passar min kropp. Men av någon outgrundlig anledning verkar folk tro att bara för att jag tycker om en viss typ av klänningar så förtjänar jag inte samma respekt som en man. Jag är stolt över att vara kvinna. Att jag har kurvor. Och att vippa runt i klänning. Jag ska inte behöva ta på mig en maktkavaj för att få respekt.
Det är så skrämmande många gånger under min karriär som jag har fått rådet att klä mig mer ”neutralt” och med det menas ”mer maskulint”, som att kläder som framhäver min feminitet är något dåligt. Ett annat tips jag har fått är att bära högklackat i möten så att jag ska bli längre än männen och därigenom få respekt. Vad mig anbelangar ska jag kunna vara två centimeter och klädd i en säck – jag ska ändå bli lyssnad på. Det är inte mina kläder det är fel på, det är normerna.

Lever du i ett jämställt förhållande?
– Ja, det gör jag. Jag och John försöker dela lika på allt. Fast nu när jag har jobbat så mycket med boken så är det han som för det mesta har skött hemmet. Han dammsuger, torkar golv, tvättar, lagar mat, diskar och viker tvätt. Bäddar gör han också. Jag rensar äckliga avlopp och plockar in i diskmaskinen. That’s what I do just nu. Medan jag har startat upp mitt företag har jag även fått hjälp ekonomiskt från John. För det har varit lite knapert för min del. Men jag ser det som pay back time. För ett par år sedan, när jag hade fast jobb och John var arbetslös, försörjde faktiskt jag honom under ett par månader med orden ”nästa gång är det jag som sitter i skiten”. Och i vinter har jag suttit i skiten, så nu var det pay back time.

Kallar sig din partner för feminist?
– Ja. Det var en av sakerna jag föll för hos John. Att han kallar sig feminist. Innan jag träffade John var jag tillsammans med snubbar som tyckte det här med jämställdhet var bra, men de ville inte kalla sig feminister. De hade hakat upp sig på ordet. Hur många gånger har man inte hört den diskussionen. Pust. Stånk. Stön. Jag sa att vi tar deras kamp för rättigheter när den dagen kommer, men nu handlar det om kvinnorna. Vi kom inte längre i den diskussionen tyvärr.
För John är det en självklarhet att vara feminist. Så vi behöver inte ta den diskussionen, utan istället hänge oss till att prata om de specifika problemen som kvinnor har i världen och bolla idéer om hur man kan lösa dem.

Hur utövar du din feminism?
– För mig är det viktigt att lyfta andra kvinnor, peppa dem och att prata om vad man kan göra bättre. Diskutera. Jag älskar att diskutera. Inte för att pracka på andra mina ideal, utan höra hur andra tänker, men också säga att ”jomenvisst, men jag tänker så här, vad tror du om det”.
Jag önskar att jag i alla fall kan peppa en annan kvinna att sträcka på sig och tro på sig själv. Ge verktygen till att hjälpa dem att genomföra sina drömmar och sänka kraven på sig själv. För de är många de där kraven, men det är ju inte så konstigt. För man kan plugga järnet, jobba dygnet runt och sedan får man ändå längre betalt än männen. Vad gör man då? Ger upp? Nä, man höjer kraven på sig själv så klart. Jag lider själv av duktig flicka-syndrom, så jag vet hur svårt det är att få alla kraven på sig själv att gå ihop.
En annan sak är att jag röstar på ett jämställdhetsfrämjande parti. Det är ju himlans bra.

Vad kan man göra för att jobba jämställt?
– Det finns massor av sätt att jobba för att öka jämställheten. Höja upp andra kvinnor, stå upp för dem, stå bakom dem när de säger vad de tycker och tutta ihop dem med andra grymma kvinnor i yrkeslivet. Jag önskar att jag kan vara ett peppande stöd för andra kvinnor.
En gång träffade en äldre, högt uppsatt man som satt i en styrelse och vi pratade om antalet kvinnor i just styrelser. Jag frågade varför det inte satt med några kvinnor i hans styrelse och han svarade att det nog var så krasst att han inte kände så många kvinnor. Många av de som satt med i hans styrelser var vänner han haft i decennier och ”på hans tid umgicks man inte med kvinnor på det sättet”. Med det här i åtanke är det viktigt för mig att ha vänner. Inte tjejkompisar och inte killkompisar. Utan vänner. Och om den dagen kommer, när jag får frågan om jag kan tipsa om en bra person att ha med i en styrelse, då har jag ett gäng – med både kvinnor och män – att utgå ifrån.

Vem är din feministiska förebild?
– Det finns mängder! Jag har en lång idollista. Men några av dem är Gudrun Schyman och UnderbaraClara. Krutladyn Gudrun för att hon är orädd och har svar på tal och UnderbaraClara för att hon har gjort det ”obetalda arbetet” till business. Hon tjänar stålar på det som kvinnor har har gjort i det fördålda – och utan lön – under hundratals år. Sedan älskar man ju bara Beyoncé som går ut och säger att det viktigaste en kvinna har är sitt ekonomiska oberoende. Heja henne. Beyoncan köper minsann sina egna juveler hon. Som världens mäktigaste sångerska kan man göra mycket. Man kan använda sin makt på tusen sätt. Hon använder den för att peppa kvinnor att tjäna egna pengar och sträva efter att vara oberoende av någon annan.

En sorgsen katthistoria som ska sluta fint

sockan by emmas vintage

Det har flyttat in en liten kattfarbror till Midsommarkransen. Han heter Sockan och är sju-åtta år gammal. Det är väldens gosigaste och kelsjukaste krabat, som har ett sorgset förflutet.

För några år sedan hittades han i ett soprum. Någon hade slängt ner honom i sopnedkastet och därnere i soprummet hade Sockan sedan levt på sopor. Instängd under lång tid, där enda födan var gammal mat och gud vet vad, så blev Sockan så klart förfärligt sjuk.  När han äntligen hittades var han väldigt tunn och späd, stackarn.  Han hamnade på katthem, där han blev omhändertagen och fick tid att tillfriskna. Efter ett tag fick han komma till en trevlig tjej som heter Stina, men tyvärr blev Stina allergisk. Sockan fick flytta vidare till ännu ett trevlig hem och en tjej som heter Jenny tog hand om lilla Sockan. Men Jennys andra katter kom inte riktigt överens med Sockan, så nu har denna kattfarbror flyttat hem till mig och John i Midsommarkransen.
Sockan kan vara den mysigaste katt jag någonsin träffat. Och då har jag haft många kattvänner genom åren. Lagom tjock och älskar att gosa. Det enda som minner om Sockans förflutna i soprummet är att han tror att plastpåsar är mat.
Under det senaste dygnet har vi därför sanerat hela lägenheten mot små plastpåsar som ligger här och var, så att Sockan inte ska gnaga och få i sin plast.

Nu är kattordningen återställd i mitt hem. Jag är ju uppväxt med katt, och att inte ha katt är ett undantagstillstånd för mig. Det är så tomt när det inte ligger en pälsklump i fotänden på sängen, någon som möter en när man kommer hem och som kurar ihop sig i armhålan när man ligger på sofflocket. Och Sockan gör precis allt det.
Nu hoppas jag att jag och John kan ge Sockan ett tryggt hem, så att han glömmer allt det där onda. Den känslolösa personen som slängde ner honom i sopnedkastet, tiden i soprummet och sjukdomarna – alla de där onda minnena ska jag fösa längre och längre bort. Och kvar ska bli en harmonisk kattfarbror. Min kattfarbror.

Och så en eloge till alla katthem som tar hand om sådana fina katter som Sockan. Heja er!