Jag ligger efter lite med uppdateringen. Anledningen är ytterst angenäm. Butiken Vintagefabriken (som jag är delägare i) går som tåget. men nu så.
Tänkte att jag skulle visa några bilder från när jag var i Värmland för två veckor sedan. Jag  och John åkte hem till mina föräldrar på landet för att vila upp oss, gå på loppisar och leta efter möbler i mammas gömmor.

Hemma i Värmland står mitt barnrum kvar. Med blåblommiga tapeter, gamla möbler och lådor med fotografier från förr. Bilden ovan föreställer mig och min storasyster. Jag är farbrorn i vitt hår till vänster.

Där står den gamla fåtöljen som jag som barn tyckte var så gruvligt ful, men som jag nu älskar.

Utsikt från grusvägen där jag bor. Min kusin bor i gården som syns till vänster.

Katten Sockan var med oss till Värmland. Han hittade tusen favoritställen. I solen.

Eller i sängen.

Ute i trädgården stack blåsippor opp.

Det var varmt vid södergaveln på vårt hus, så där dukade vi upp till lunch. Mamma, pappa, John och jag. Nässelsoppa med ägg och hårdbrödmackor med smält ost. Och persilja. Alltid persilja. Om ni ser min mamma, med saxen i ena handen och persiljan i den andra, ja, då har ni sett henne i hennes rätta element. Så ser hon nämligen allt som oftast ut. Redo att klippa några tag över valfri maträtt.
Bilden är tagen från andra våningen.

Fyra lata dagar ute på landet. Med en lurvig katt i famnen, pyjamasen på armlängds avstånd, friska promenader i skogen och 11-kaffe tillsammans med mamma, pappa och John. Precis vad jag behövde. Det här är mitt vattenhål. Jag måste liksom åka till landet, till Värmland, med jämna mellanrum för att fungera.

Där kan jag skrota runt i för stora koftor, äta små praliner till frukost, sova djupt i manglade lakan och titta ut på ängarna från köksfönstret. Och pusta ut.

Här är jag uppvuxen. Bland lador, äppelträd och total tystnad.

Katten Sockan tog efter de lugna stegen jag tog. Hittade en favoritplats.

I vardagsrumsfönstret.

Där låg han, kurrade högt och gnydde åt småfåglar som flög förbi utanför fönstret.

När solen nådde sydgaveln traskade jag ut och drack kaffe på en naggad bänk. Virade en filt runt benen och spelade kort med John.

Törpet mitt. Den bästa plasten jag vet. Nu kalt och fruset, men annars lummigt och varmt. I bildens högra hörn har vi en historisk plats. En sommar under slutet av 1980-talet kom dagen som jag hade väntat på. Medan kompisarna åkte på semester till Grekland, Disney land eller fick ett nytt badlakan på Mallorca, stod jag inför något mycket större. Jag skulle få mitt eget trädgårdsland. Det var ungefär 1 x 1 meter och jag fick så VAD JAG VILLE! Den stora lyckan. Jag sådde brudslöja, morötter och rädisor. jag ägnade flera timmar åt att mödosamt göra små skyltar, vattna och kratta. Och sedan … vänta.
Vid det här laget förstår ni nog vilken lantis jag är i grunden. And still are.

Efter solkaffe gick det promenad. Förbi huset och kullen som pappa alltid körde fort förbi för att det skulle pirra i magen. Ner för backen där solbussen aldrig kom upp om vintrarna och ett häls eller två på bekanta ansikten.

Mammas överfulla bokhyllor.

Truten. Han har stått där i urminnes tider den där truten. När jag var yngre och ställde till med FF-fester var truten alltid med. Ofta på dansgolvet. Eller agerade hatt på någon av gästerna. Stackars trut.

Utsikten från mitt sovrum. Äppelträd, krusbärsbuskar och ett utedass som min syster har byggt. Min farbror Gunnar brukar alltid säga att man ska ha byggt en monument innan man dör. Det här är min systers monument. Själv filar jag fortfarande på mitt. När jag var liten låg det en damm framför dasset. Den hade en liten plank över sig, så att man kunde balansera över vattnet. Dammen var överväxt med blommor och porlade alltid om natten. Där kunde man också släcka törsten under kurragömman, för där kom dricksvatten ur en liten fontän. Dammen växte igen med tiden och i takt med att kurrigömmans barnben slutade springa upp stigar. Nu finns inget kvar.

Här är jag just nu. Hemma i Värmland. I mitt lilla faluröda hus, med skogen, ängarna och sjön runt knuten. I mitt barndomshem. Här kan jag andas. Sova ut. Återhämta mig.
Axlarna sjunker ner, jobbstressen är 28 mil bort och jag såsar mest runt i pyjamas på de knarriga trägolven. Förutom på bilden då jag fortfarande trippar runt i min Beyond retro-kappa.

This is where I am right now. At home in Värmland. The countryside in the middle of Sweden. In my little red house, with woods, meadows and a lake around the corner. In my childhood home. Here I can breathe. Sleep. Recover.
The shoulders sinking, job stress is 28 mil away and I go around in my pajamas on the wood floors. The picture above is taken before I jump into my pyjama. 

Här vill jag leva. Och här vill jag dö. Därimellan vill jag bo i det här huset när jag blir stor. Med äppelträd runt husknuten och tusen olika tapeter i vartenda rum. Små barn som springer runt, upp för alla trappor och ner igen. Vänner som sitter i trädgården, smuttar kaffe och äter kakor, radion som skvalar och stora trädgårdsplaner.
Jag drömmer om att ta hand om ett gammal hus. Det är min dröm.
Just det här huset i synnerhet. Det har jag nämligen sneglat på sedan jag var sju äpplen hög. Kanske kan jag förverkliga drömmen någon gång i framtiden.

This is where I want to live. And here I want to die. Between there, I would want to live in this house. With apple around the corner and thousands of wallpaper in every room. Little kids running around, up all the stairs and down again. Friends sitting in the garden, sipping coffee and eating cakes, the radio’s palying jazz and me and my big garden plans.
I want to take care of an old house. It is my dream.
This house in particular. I have glanced at since I was seven apples high. Maybe I can make the dream come true sometime in the future.

Katten Sockan är med mig i Värmland. Han har bekantat sig med truten i fönstret, den knarriga trappan och alla nya rummen.

The cat Sockan is with me in Värmland. He has familiarized himself with the big bird in the window, the big stairs and all new rooms.

Jag och John går promenader varje dag. Förbi alla små husen. Hälsar på katter och höns.  Efteråt somnar vi i soffan. Helt slut.

Me and John go out and walk every day. Passing all the little houses. Say hi to cats and chickens. Afterwards we fell asleep on the couch. Completely exhausted.

Vaknar när klockan är sju på kvällen och äter sena middagar. Vid nio-snåret så där. Sedan kryper vi till kojs uppe i mitt gamla rum, ner i krispiga vita lakan och med katten Sockan runt huvudet, i knävecket eller under en arm. Nära. Sedan vaknar vi upp till det där visch-tysta. Den där friska luften som letat sig in i varendaste springa i det gamla torpet.
Det här är livet.

We wake up when the clock is seven in the evening and eat late dinners. At nine or later. Then we crawl into bed up in my old room, down the crisp white sheets and the cat Soackan is laying around the head, behind the knee or under an arm. Close. Then we wake up to that country side quiet. That fresh air that found its way into every single crack in the old cottage.

This is life.