Det är modigt att känna efter.

IMG_6275

När jag sitter i mitt lilla torp på Gotland om 40 år och mina barn frågar mig vad JAG gjorde när världen brann. Ja, då vill jag kunna svara stolt. Att jo, jag gjorde något för att försöka hjälpa. Jag satt inte framför TV:n, blippande förbi när det blev för jobbigt och istället snapchattade en hund som räckte ut tungan, pillade mig i naveln och undrade vilken smarrig rätt jag skulle laga till middag. Jag vågade titta. Och känna.
Känna mig in i tanken att inte känna mig trygg i mitt hem, min stad, min gata. Känna mig in i känslan av att se mitt barn bli skjuten av en prickskytt på gatan, se blodet rinna, känna den tunga kroppen av ett livlöst barn i mina händer, att känna tomheten. Känna ovissheten om var min syster befinner sig, om hon kommit iland i säkerhet efter att ha betalat dyra pengar för att komma med en gummibåt som ska ta henne över ett kilometerdjupt hav som lätt slukar minsta kilo. Att inte veta om jag kommer att få se min stora kärlek i livet igen. Känna armarna omkring min hals igen. Se in i den där blicken igen.
Ja, det är jobbigt. Men inte tillnärmelsevis så jobbigt som att uppleva det på riktigt. Och det är modigt att våga känna efter.
Gör det du också.
Sedan tycker jag att du skänker en slant för vad du tycker att känslan är värd.
Det ska jag göra.

För så här är det:  För ett år fylldes flöden av den 3-åriga Aylan Kurdi som flutit i land på en strand i Medelhavet. Världen stannade och samlade in pengar för att hjälpa människor i nöd, människor som flydde för att kunna fortsätta leva, men istället dog på vägen.
Då samlade jag – tillsammans med några megagrymma bloggkollegor –  in nära 50 000 kronor som gick raka vägen till människor till UNHCR – FN:s flyktingorgan.
Och nu är det dags igen.

Ett år senare har nyhetsvärdet avstannat, men inte behovet av hjälp. 65 miljoner människor är på flykt just i detta nu. Den största siffran sedan andra världskriget.
Efter ett peppande mejl från en av mina läsare (TACK!) slängde jag ut frågan i bloggosfären om vi skulle försöka samla i hop ytterligare en slant till människor på flykt. Och vilket gensvar!

På tio dagar hoppas vi – med din hjälp – att samla ihop 10 000 kronor (gärna mer) till människor på flykt. Tillsammans kan vi göra skillnad. Ge din gåva här. 
Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

TACK!

ommentarer på “Det är modigt att känna efter.

  1. Pingback: två septemberdagar. - amanda maria josefina

  2. Satt precis och blev förbannad på att nästan inte en enda bloggare använder sitt kändisskap till att göra något bra för samhället/ världen. Stora bloggar som underbaraclars och Sandra Beijer tar den feministiska fajten (vilket är bra) men sen får det räcka verkar det som. Läser även ofta att bloggarna inte vill vara förebilder men om man nu har tusentals följare varför inte göra en god gärning. Därför blev jag så glad att du gör just detta. En stor eloge till dig Emma för att du uppmärksammar UNHCR.

Lämna en kommentar

Din email kommer inte publiceras.

*

*