Gullpatrull, en välkänd trappa & Hotell Stelor

I slutet av juli fick vi storstilat besök av Johns familj. Det var då vi slog på stora trumman och köpte en husvagn, för vi insåg att om vi skulle få plats med alla härliga människor som vill komma (och som vi vill ska komma) hit, så krävs det en massiv massa sovplatser. Sagt och gjort. Husvagn fick det bli.
Och dagen efter anlände Johns föräldrar tillsammans med Johns influgna Kanada-syster Mimmi och hennes två barn Joseph och Sarah och Stockholms-syrran Anna och hennes lilla Molly. Det var full rulle hela tiden, så jag hann inte ta så där värst mycket kort, men en kväll förevigade jag, nämligen en alldeles speciell sådan.

Johns föräldrar är så himla härliga. De gillar att se sig om kring, upptäcka, äta god mat – och de gör det med stil. Riktiga livsnjutare.
Så en kväll åkte locktången fram (!), Johns mamma svepte sjalen om halsen och så begav vi oss – hela högen – till Hotel Stelor, och en välkänd trappa.
Känner ni igen? 

För ett år sedan, när Bodil var alldeles purfärsk, var vi här tillsammans med Johns föräldrar. Då var det Majken som satt där på trappan.

Men hon ville då visst inte återupprepa en i mitt huvud tio år lång framtidstradition. Kom och sitt här sa jag med min mjukaste röst, men alltid när en vill något för mycket är det som att autopiloten mot precis tvärtom åker på.

Bodil däremot!
Så nu B L I R det en tio-årig-lång-framtids-tradition. Den enda garanti jag har är emellertid att jag själv kommer vara med på bild, I guess. 

Efteråt stegade vi fram och förbi stolar och bord, in genom restauranger och där …

Längst in i restaurangen, bland bolltistlar och levande ljus …

… väntade ett långbord. Och de där i mitten, Johns föräldrar, de firade 50-årig bröllopsdag och ville bjuda alla på storslagen middag.
Förstå vad fint.
Det beställdes sprattelvatten och ropades in trerätters till höger och vänster. Här skulle firas!

Och som vi firade!

Det här hörnet av bordet firade alldeles speciellt genom att spagetti-sprinka hela restaurangen.

Bodil åt kanske upp hela Stelors brödproviant också, men herregud så gott det var (okej, erkänner, det var jag). 

Snart kippade Bodil med blicken och det var dags att lägga barn. 

Restaurangen tömdes på folk …

… barnen somnade gott på trerätters plus glass och samtidigt började Marit Bergman spela i Stelors lada intill restaurangen.
Som jag älskar Gotland alltså. ”Ett inverterat Stockholm” som John brukar säga (när Stockholm är folktomt och dött, är det knökat och fest här).
Vet inte om det var bubblet, men jag råkade visst bara stegade in på konserten – utan att betala (snopet för den som stod i entrén när 173 cm Emma Sundh bara går förbi). Snart dök min Visby-kompis Mallan upp, konsertredo med två biljetter, varav jag fick den ena (TACK Mallan och förlåt Stelor för bad behavior). 

Mitt I konserten vaknade Bodil i vagnen, så hon fick sitta med under några låtar Marit. Hennes allra första konsert! Och behöver jag säga att de där stora ögonen höll på att ploppa ut?
Well. Innan konserten var slut pep vi hem med barnen (som så klart vaknade och höll låda hela vägen hem). Vår plan var ju att de skulle sova sött heeeeela långa kvällen och natten, men istället blev det vilda western, Ingmar Bergman och Kneippbyn i en enda stor totalshow (and not a pleasant one).
Men det var det värt!

ommentarer på “Gullpatrull, en välkänd trappa & Hotell Stelor

Lämna en kommentar

Din email kommer inte publiceras.

*

*