Livet med pseudotvillingar – del 3

Hej och god kväll!
Medan sanden sipprar av mig efter dagens strandhäng tänkte jag svara på en fråga på temat pseudotvillingar som kom in under frågestunden häromsistens. Titt som tätt har jag pladdrat ner hur livet med två blöjbarn lunkar på. Eller ja, lunka är väl kanske lite fel ordval, snarare som ett 90-talsrejv. Så sablarna kul, men ganska utmattande.
Nu var det fasligt länge sedan jag skev något på ämnet (se Livet med pseudotvillingar och Pseudotvillingar: Att få barn tätt), så frågan kunde inte komma mer rätt i tid. Dags att dokumentera.

Så till frågan:
Q: Ååh, grattis i efterskott lilla Bodil! Jag har läst dina inlägg om pseudotvillingar så många gånger, både under min andra graviditet och nu igen när den yngsta pseudotvillingen är född. Tack för att du skriver så bra, kände mig faktiskt lite mer redo för de här första trassliga månaderna efter att ha läst hur det var för er. Nu har det stabiliserats lite (fast man vänjer sig nog aldrig helt vid de kolliderande viljorna och olika behoven) så nu bävar jag i stället inför när den yngre börjar röra sig mer…hur springer man efter två barn samtidigt liksom? Skulle vara fint om du ville skriva någon gång mer om hur det är med två barn tätt nu när de båda är lite större och kräver mer.
Emelie

A: Hej Emelie och grattis till din lilla (som börjar bli stor nu, right?). Och vad fint att mina ord har kunnat hjälpa dig på vägen. Om jag säger så här: Jag hade nog varit mer orolig, vilsen och oförberedd på pseudotvillingar om det inte vore så att två av mina kompisar – Fatima och Marie – banade väg med egna små pseudotvillingar (till er: tack för oförglömligt stöd och alla hejarop, gullisar!). Okej, underdrift, jag hade nog freakat i gravidvecka 7 om det inte vore för att jag sett dem överleva …
Och så många som kommit fram till mig under året och pepprat mig med ord som ”det är lite kämpigt i börja, men en få igen allt sedan flera gånger om”. Tack alla ni pseudotvillingföräldrar som håller humöret och tålamodet uppe.
Som Fatima sa: ”Första året är som ett svart hål”, och det kan jag skriva under på. Det är kaotiskt, förvirrat och upp-och-ned, en måste samarbeta som partners och leva liksom omlott, men jag tycker att det blir lättare och lättare för varje dag som går. Särskilt när ett barn går att resonera och prata med, hjälpligt, men ändå. När Bodil fyllde ett år skålade vi inte bara för henne, utan att vi klarat av det där första året av härj.
Innan Bodil kom förberedde jag mig på full kalabalik, och riktigt så jädrigt blev det ju inte. Däremot var vi sjuka nästan hela första året vilket var oerhört kämpigt och slitsamt, rent orkesmässigt. Jag och John har aldrig bråkat särskilt mycket i vårt förhållande, men med två små (sjuka) skrikbarn har vardagen tett sig lite mer … utmanande. Det helt klart varit mer tjafsigt oss emellan. Mest för att en inte riktigt hinner komma i fas med varandra, stämma av eller babbla bort en eftermiddag i solen. Det har helt klart varit tufft, men herregud så jädra bra vi blivit på att samarbeta. Och vi klarar banne mig allt känns det som. Vi har varit på en ett år lång konferens om teamwork helt enkelt.

Majken är nu 2,5 och Bodil är 13 månader. Det skiljer 16 månader mellan dem.
Det är full fart, åt alla håll och kanter, men bubblande roligt. De interagerar, leker med varandra, eller bredvid, dansar, sjunger, kramas godnatt och när de vaknar om mornarna ropar de efter varandra efter bästa förmåga. Vill till varandra. De kluckskrattar tills de kiknar och drar varandra i håret (eller ja, det är mest Bodil som drar Majken i håret). Det är ganska mycket konflikthantering stup i kvarten, men jag försöker tänka på att det är just precis där som uppfodran sker. Inte när allt är lugnt, stilla och harmoniskt.
De där två kommer bli proffs att ta hänsyn (får jag hoppas), samarbeta och hela tiden vara i relation till andra människor. Så småingom kanske de även kan lära sig att dela på leksaker utan totalt känslohaveri, hehehe (#LIVSMÅL). Majken har precis snappat upp frasen ”Bobos tur”, vilket i och för sig ofta används när hon tröttnat på att leka med något och givmilt visar att nu är det Bodils tur att leka (och funkar inte så bra åt andra hållet), men det är en bit på vägen.
Jag säger till dem (i min fantasi med en lugn, harmonisk röst, men jag vet att jag biter till ganska ofta i affekt, rädsla eller frustration) och sedan brukar jag försöka berätta varför jag säger till, varför Bodil inte får äta sand och varför det inte är en bra idé att balansera på trädgårdsbordet. Eller ja, det är min vision i alla fall att lägga till den där förklarande frasen. Det hinns ju inte alltid med.
Även om de är småttingar så vill jag träna på att kommunicera om allt – redan nu. Inte att de nödvändigtvis förstår prick varenda ord, utan för att jag ska lära mig att inte bara säga nej, nej, nej, utan faktiskt förklara varför jag säger nej.

Vi försöker att hålla barnen på en så jämn nivå som möjligt, alltså att inte intala dem att de är lilla- och storasyster eller att någon är ”stor” så de måste klara mer än den andra. De är skitsmå båda två, så vi försöker att behandla dem så lika som möjligt (vilket stundvis kan vara en utmaning). Majken har under den senaste tiden börjar säga till Bodil när hon äter sand eller går in i badrummet och härjar loss (situationer där vi brukar säga nej och stopp) och tyvärr i samma hopplösa nu-har-jag-sagt-detta-sjuttitusen-gånger-tonläge , hehehe. ”BOOOOODIL”.
Så nu tränar jag och John på den där mjuka Bodil-tillsägelsen, för att vi inte ska bli lika generade när Majken apar efter …
Lillmänniskan äter ju sand som en annan knaprar i sig nachos under en taco-tisdag. Herregud. Svårt att hålla tålamodet uppe när hela svealands sandlager ska processas genom denna barnamage!?
Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med att Majken vill hjälpa till och ha koll om jag ska vara ärlig. Det är väl en naturlig utveckling förvisso. Men. Det är ju hur bra som helst (för min del), samtidigt som jag inte vill att hon ska känna att hon ska behöva ha koll eller vara en extraförälder. I och för sig är det ju en fin grej att ha koll på sin syrra (bläddrar i framtidsarkivet till när de är 13 år och ute på sin första fezt), så ja, okej. Senast i dag sa Majken till Bodil att hon inte får ha vattenballonger utanför badrummet (något jag hade sagt till om dagen innan). Så stört gulligt att höra en liten vuxen-röst i Majken, men som sagt, lite kluven (någon som har något smart att säga om saken, kommentera gärna).

Angående rörlighet så har de fått röra sig fritt, men ganska begränsat. Okej, det där lät fel, men inne i stan så riktade jag bara in mig på inhängande lekplatser där jag kunde ha koll (och där de inte kunde springa i väg så långt). Vår innergård var fenomenal, liksom lekparker som angränsade till grönområden och inte trafik. Sedan såg jag till att alltid ha en bärsele med mig. Om ett barn vägrade sitta i vagn eller envisades med att springa bort så fick det sitta i bärsele. Om båda barnen trilskades och visade sig rymningsbenägna försökte jag samla dem som en annan fårhund. Det blev mycket rop om att få se Babyloonz med ”Godmorgonlåten” eller ”Hej Jycke” på min Iphone – eller löfte om att få spela Radioapan när vi kom hem. Eller så stack jag åt dem ett varsitt kex, ett russin eller en äppelbit. Allt för att samla trupperna när situationen blev för krävande.
Majken kan jag ändå locka med saker, så när hennes trotsben börjar spatsera åt fel håll så går det ändå att köpslå. Bodil, eller avfallskvarnen som vi kallar henne, har alltid blivit nöjd med en bit mat i handen. Och det här med napp alltså. Hur skulle jag klara mig utan dem? Ja, jag vettetusan. Det är ju som knark för dem, men vi har som regel att de inte får använda dem under dagen, annat än när de ska sova (går så där), men då kan vi köpslå med nappar också. Eller ett erbjudande om att få rida på min rygg.
Till och med med en bruten arm kan jag bära båda barnen (Majken rider på ryggen och håller om min hals, medan jag bär Bodil med min högerarm). Inga långa sträckor så klart, men så långt som nöden kräver.
Bodil började gå när hon var 11 månader, och det har verkligen varit en ynnest att ha spenderat de första gå-månaderna på torpet, i en trädgård. På så sätt har vi kunnat ha bra koll på henne. Hon är ju inte så snabb, så hon kommer inte så långt om en tittar bort några sekunder, men det är klart: det är mycket hålla-koll-på-Bodil-tid. Och Majken så klart, men hon springer inte i väg så långt och rör sig ofta ganska nära Bodil. Däremot klättrar hon. På allt. Något som Bodil inspireras av.
Några saker som hjälpt i härjet är the power of sandlåda (Bodil verkar vara ett sandlådebarn till skillnad från Majken), att torpet är totalsäkrat med grindar överallt, plus att Majken (trots sin ringa ålder) är ganska självgående. Vi kan släppa ut henne i trädgården själv, vet att hon kan gå ner för stentrappan och leka loss (men vi har så klart smygkoll genom fönstret). Det går en väg förbi vårt torp, men imponerande nog så skyr hon den som elden (hon har sjuk respekt för bilar och har redan ha hajat prylen med att gå åt sidan när det kommer en bil (hon slänger sig i diket)). Men så här: När jag är själv väljer jag alltid aktivitet efter hur mycket koll jag kan ha. Det kanske inte blir de mest aktiva springa-runt-stockholm-och-testa-gränserna-lekarna, utan de lämnar jag med varm hand åt helger och semesterdagar när vi är två som kan ha koll.
När de springer åt olika håll eller allt urartar brukar jag locka med fika, så kommer de som små invallade, dreglande får. Att fika kan innebära ett glas vatten är inget som de bekymrar sig nämnvärt om. Än.
En sak som just nu inte rimmar lätt är läggningarna. Bodil somnar lättast i bärsele, medan Majken helst vill ha en sagostund. Bodil är som en skalbagge som landat på rygg så fort det yppas något om sagostund – P A N I K – och vägrar att ligga ner. Så det går (för närvarande) inte att lägga dem samtidigt, vilket gör oss lite begränsade (svårt att ta en night out och lämna hela härjpaketet åt den andra). Vi hade en plan att försöka göra något åt det under sommaren, men varje förändring kräver ju sin energi. Kanske blir det ett försök när vi kommer tillbaka till stan. John är fenomenal att se det hela som en utmaning, så jag har fått ta igen några missade kvällar ute (efter två gravidår), medan jag varit lite mer nervös inför härjet. Men jag ska ta mig an det så fort den brutna armen har läkt.

Så här, om kvällen, när jag skriver det här och de två sover sött i sovrummet intill, så känns livet med pseudotvillingar så jädra fint. Det kommer förmodligen känns en nypa annorlunda klockan 05:38 imorgon när Majken ropar efter Bobo, men vad gör väl det?
Poff så är de tonåringar och då kommer en längta tillbaka till när de ville krama en, sitta i knät och – kanske till och med – vakna i arla morgonstund.
Kram emma

ommentarer på “Livet med pseudotvillingar – del 3

  1. Åh bästa Emma! Värmer i hjärtat att läsa detta. Har för två veckor sedan också fått pesudotvillingar och livet känns så komplett. Trots att lillen bara är två veckor gammal så är storasyster helt förälskad u honom. Har såklart tänkt mycket på hur det blir när lillen växer upp och får sin egen vilja, vill soringa iväg etc men det känns betryggande att veta att man klarar av det. Tusen tack för att du delar med dig! <3

  2. Fint inlägg! Lusläste å relaterade. Har ju tre killar, varav de två minsta, det bara är 1,5 år mellan. Bra kämpat! ❤️

  3. Vad fint du skriver om, och beskriver era barn, det är så att jag får torka bort ett par tårar. Mvh pseudomorsan som ännu inte tagit sig igenom det första året

  4. Fint skrivet. Jag känner igen mig. Mina är nu tio och tolv med knappt 18 månader mellan. De har så stor glädje av varandra, leker bra ihop, har gemensamma vänner, kan ”gadda ihop sig” mot oss föräldrar när de riktigt vill något och är väldigt lojala med varandra i alla sammanhang. Så klart finns det lite syskongnabb också.
    Jag har nog lite minnesluckor från första åren för jag minns mest roliga stunder och den enorma tröttheten. Men den har släppt sedan länge.
    Lycka till med era semitvillingar alla ni som fått barn tätt!

    • Åh, vad härligt att få höra lite. Ska skriva ut och tapetsera upp – som en påminnelse. Tusen tack för dina ord. Du anar inte hur mycket de betyder.

  5. Vi har också barn tätt. Häromdan när båda barnen vaknat (först och före sex, såklart) sa den äldsta som nu är 3,5 år ”de vuxna vill nog sova mer, du och jag kan leka själva, leeeka tågabaana?” varpå de lekte fint i fyrtio minuter. Alltså! Det vänder, hälsar en som knappt sovit en hel natt sen 2013.

  6. Hej!
    Vill bara inflika att hela barns värld består i att härma och efterapa – det är så dem lär sig! (det vet du säkert men kan va bra med påminnelse)
    Så att er dotter säger något som ”låter vuxet” så behöver det inte alls betyda att hon förstår innebörden av det. Hon testar bara sig fram genom att använda de uttryck (era) som hon har observerat.
    Så var inte allt för orolig på den punkten. Det är ett tecken på en hälsosam utveckling hos barnet 🙂 kramar <3

  7. Jaha, har inte fattat att jag är en pseudotvilling! Jag är typ trilling kan en säga, för vi är tre systrar på 3,3 år. Jätteroligt när vi var små, rätt så jobbigt när vi var tonåringar (ung mamma, så fyra synkade mensmonster varje månad…) och nu är det jätteroligt igen! Har två underbara vänner i mina systrar och jag som är äldst och väldigt ”storasyster” av mig kan släppa den rollen och bli lite lillasyster emellanåt. Önskar själv detta till mina barn, men vi får se! 🙂

Lämna en kommentar

Din email kommer inte publiceras.

*

*