Livet med pseudotvillingar

Klockan är 01:16, TV:n skvalar nattfilm variant o-Oscar i bakgrunden och lilla Bodil ligger bredvid mig som en makaron. Sover. John snusar nästintill.
Det här är min tid. När alla i familjen har somnat. Det här med att vara nattmänniska är ju inte jättekompatibelt med att ha två småbarn, men det ska jag inte tänka på nu.
För nu ska jag berätta lite om hur det står till. Hur livet är med två barn. Med pseudotvillingar.
Bodil har fyllt två månader och de där första kaosveckorna med hormongråt, omställningssvett, amningssmärtor, nattvaket barn som bara skriker (och ett andra barn som skriker för att det första barnet skriker) och förstatidenhärj är över. Fas ett är avklarad. Check.
Pöh, pust och halleluja säger jag bara. Byebye, hejdå och ses gärna aldrig igen.

Som jag har skrivit förut så är Majken och Bodil urgulliga med varandra. Majken vill krama och helst gosa med hela sin tyngd (lätt panik). Hon är så gasad på Bodil att hon bestämt måste ta en titt på henne när hon vaknar mitt i natten. Vid 4-snåret hör en bestämda barnsteg komma in i sovrummet, sedan klättrar hon upp i sängen och kravlar fram till Bodil och utbrister ”Daaadaaaa” (överlyckligt pekandes på sitt syskon). Skitgulligt första natten. Tredje? Not so much.
En fin grej är ändå att de leker tillsammans. Eller ja, Majken lägger grejer på Bodils huvud som olika huvudbonader (klossar, lock, gosdjur, legobitar) och Bodil verkar tycka att det är kul (snacka om att veta lite om livet alltså!?).

Majken har börjat förskolan och det har varit gråtfest i dagarna tre. John har hämtat och lämnat, vi har gråtit, smugit runt förskole-husknutar, tjuvkikat och sedan tröstat varandra när vi sett henne leka i sandlådan. Känslorna alltså. Trodde att jag skulle vara cool, men är som en pöl efter ett monsunregn. Tanken är ju nu att jag och John ska jobba varannan dag. Men det tar ju lite tid detta hära med inskolning, så det har inte blivit så värst mycket jobb för någon av oss.

Bodil har börjat le (så jädra göllig), är vaken ungefär HELA dagarna (man ba ”SOV, du är ett spädbarn”) och är bara nöjd när hon blir buren/ammar/någon tittar på henne. The good part? Hon sover hela nätterna (halvammandes, men ändå, hon sover).
Vi har konstaterat att vi fått en varsin mini-människa. Majken är morgonpigg som John (rise and shine klockan 05:00) och Bodil och jag vill helst vara uppe sent och sedan sova länge på morgonen. Det blir inte många timmar över för bloggande, godkännande av kommentarer och härligt lulligull mellan allt tittande på bebis, inskolning, lekande med Majken, vardagsjox och gos just nu. Det senare maxar jag dessutom så fort jag får chansen.
De där sovtimmarna mitt på dagen som Majken hade som spädis, när jag kunde fixafotablogga, lyser med sin frånvaro för Bodil. Det är full rulle hela tiden. Men kul rulle liksom.

Att ha två barn är trots allt inte så jobbigt som jag först trodde (än så länge). Det är lite som att vandra i ett töcken. Jag och John bara gör. Sure, det är ju roddigt liksom, men ambitionsnivån är liksom inte så hög. Eller jo, ambitionsnivån är nog ganska hög fortfarande, men det finns inga förväntningar. Det får bli som det blir.
Vi kommer undan ganska många fadäser genom att hjälpas åt, dela på ansvaret, planera  och göra livet så enkelt som möjligt (hej handla mat via nätet och leva ostädat).
Det svåraste är så klart när en är ensam med båda barnen och en vill amma och en annan vill dödsleka vid stentrappan på innergården (hände senast klockan 17:00 i dag). Men jag blir imponerad över vad jag är kapabel till alltså. Det kanske tuttflashas och svetten rinner, men vad fasen, så länge kisen är ål rajt så behöver livet inte vara så elegant.
Och med Bodil i bärsele och fickorna är fulla av avledande satsumas/välladdad mobil så klarar jag det mesta. I the name of pseudotvillingar är allt tillåtet tänker jag.
Typ så.
Nä, nu måste jag sova. Majken vaknar väl om tre timmar och vill titta på Bodil.
Go katt!

ommentarer på “Livet med pseudotvillingar

  1. Vad roligt med en uppdatering om tvåbarnslivet! För mig med en liten 8-veckors bebis som tar all tid och energi så är jag mäkta imponerad över dig som hanterar två. Eller ja, alla som har fler än ett barn. 😉 Hur GÖR man? Så lite tid som det finns nu till ja, att typ äta mat, måla naglarna, sova, vattna blommorna, tvätta håret och städa- det mesta? Läsa och kommentera bloggar gör jag numera vid natt-amningen. Men det är skönt att höra att allt faktiskt går, även med två. 🙂 Och det låter ju härligt också, tvåbarnskaoset. Trevlig helg och kram!

  2. Tack för att du delar med dig <3 var intressant att läsa även för mig som inte har barn. Du och John är verkligen en inspiration, jag vill också ha ett sådan bra och jämlikt förhållande som ni har 🙂

  3. Grattis till att ha klarat av fas ett! Jag har inte kommit så mycket längre, minsta är 7 månader men sitter själv nu (skönt) och har börjat åla sig. Tyvärr äter hon inte nåt än förutom bröstmjölk.. Äldsta blir 2 år om 1 månad. Det blir bara lättare och lättare ju större minsta blir! Vi har båda hemma då jag tyckte det var skönast så. Och de underhåller faktiskt varandra. Mycket. Försöker tajma in så de sover iaf 1 h om dagen samtidigt. Och när lilla var ca 4 månader fick vi henne att somna inför natten vid 20 ca, tidigt för att vara henne då hon ocnså var en nattuggla! Heja på och lycka till med fas 2

    • Åh, vad roligt att höra lite om hur det är. Bodil har faktiskt börjat somna vid 20 nu också, så nu har vi några timmar på kvällen att göra vad vi vill. Ja, förutsatt att vi är nära henne. Så fort vi försvinner längre än en meter så vaknar hon. Men en stor winn ändå =)
      Ingen skrikfest längre.
      Stor kram emma

  4. Säger som Julia ovan: Tufft att ni orkar med två små (men ja, man har ju inget val; det är bara att orka)! Jag har ”bara” en tvåmånadersbebis och då finns ju på ett annat sätt läget att skapa lite rutiner med honom. Bärsele har han hittills totalvägrat – men det finns en annan lösning då mamma behöver ha händerna fria (OCH killen inte är för trött el hungrig): mobiler. Plötsligt otroligt fascinerande. Hängda nånstans där man kan lägga babyn utan att behöva vara rädd för att han faller ner el annars råkar illa ut om man vänder ryggen till en sekund och gör nåt som tarvar två händer är de vår tillvaros räddning just nu.
    Dina töser är för övrigt mer än lovligt söta! 🙂

  5. Alltså åh, tack. Blir hoppfull när jag läser detta. Vi ville ha minst 3 år emellan men sen blev en liten ”hoppsan” till som kommer i februari och då är äldsta knappt 2,5. Jag fasar för det och ser fram emot det på samma gång. Jag hoppas att den här bebisen kommer vilja sova åtminstone liiiite mer än sin storebror!

  6. Vad roligt att du skrivit om hur det är med två barn. Jag har en liten tjej på 8 mån och vi funderar på en till. Men tanken på två småttingar som vill olika saker samtidigt skrämmer mig anigen haha. Känns skönt att veta att allting inte behöver vara så elegant som du skriver. Är otroligt glad för din skull att du fått så söta små tösar och det är så roligt att läsa om Majkens påhitt 😀 gullet!
    Kram!

  7. Hoppas att du inte tar den där förskolekommentaren nedan (ovan?) som kritik om hur ni gör. Folk är ju för fan inte vettiga ibland.

    Innan jag blev förälder hade jag aldrig kunnat (mar)drömma om hur skuldbeläggande föräldraskapet kunde vara. Ibland från folk som inte ens hade barn.

    Själv har jag en fyraåring och sen två paeudotvillingar på det där Eva är yngst och ett halvår. Skulle aldrig överleva utan förskolan. Eller jag skulle kanske leva men kanske vara skild och haft någon form av psykisk sjukdom.

    Kram för ett fint och ärligt inlägg!

  8. Åh känner igen detdär vaknamittinatten-gullamedbebisandet. Hade vart sötare om det inte resulterade i en tvärsur storebror på dagarna pga sömnbrist. Men det gick tack och lov över och nu (bebisen är ett halvår) sover han sig igenom allt, oavsett om lillasystern skriker, gråter eller jollrar. Och angående kommentaren om inskolning trots föräldraledighet så blir jag bara så matt av sånt. Även om det är av uppriktig nyfikenhet, det känns ändå ifrågasättande. Låt bara folk göra som dom vill, föräldrarna gör det för dom har bestämt så.

    • Hur gammal är storebror? Är nygravid och får förhoppningsvis småsyskon i vår till min (då) 2,5-åring och är mycket spänd på hur reaktionen/fascinatinen kommer bli. Kanske inte blir något alls bara för det, är ju säkert väldigt individuellt.

      Håller med om förskolekommentaren, en får anta att Josefine inte har barn?? Iaf inte två..

  9. Det skulle vara intressant om du vill utveckla det här med pseudotvilling-grejen för jag förstår inte varför det är så viktigt. Det återkommer ständigt här på bloggen och jag tycker att det känns så konstruerat. Jag har aldrig stött på någon innan som har tyckt att det är någon grej. De är syskon. Räcker inte det? Och som tvillingmorsa kan jag ju säga att har en inte haft två, små, krävande, nyfödda ungar samtidigt så vet en INGET om hur det är att ha tvillingar. Det är fasen en kamp och det jobbigaste jag någonsin gjort.

    • Vi är helt utsjasade efter första året med vår superkrävande, aktiva son och har MÅNGA gånger tänkt på hur fasen folk klarar och orkar med tvillingar! Man orkar ju för att man måste och förlåter allt för ett leende, men ändå. All cred och styrkekram till dig!

  10. Varför får inte hur vi lever i våra familjer ifrågasättas, precis som allt annat viktigt i livet? Vi ska orientera oss i en värld där vi inte har någon föregående generation som lika genomgående hade dubbelarbetande föräldrar. Vi behöver diskutera och dela med oss om våra val och känslor/tankar. Anledningen till min fråga är inte att jag inte vet hur det är att ta hand om två barn, utan handlar om den sorg som uttrycktes kring inskolningen. Och det är klart att man då blir nyfiken på varför man ändå vill, när man inte måste.

  11. Pingback: Livet med pseudotvillingar – del 3 - Emmas VintageEmmas Vintage

Lämna en kommentar

Din email kommer inte publiceras.

*

*