Vintagefrisyrer på Vintagemässan Bakåt Framåt

I söndags slängde jag in mig själv tillsammans med hundrafyrtio böcker Vintagefrisyrer och några klänningsdarlings från Vintagefabriken i en taxi. Åkte över bron till Hornstull, Debaser Strand och vårens upplaga av Vintagemässan Bakåt: Framåt. Där mötte jag upp Sarah (Retroella) för dagens uppdrag: signera böcker.
Inne på Debaser, som nattetid är en av Stockholms bästa klubbar, trängdes välkända ansikten, vintagebutiker och finfina saker. Här ovan ser ni en bild från stört trevliga Swedish hasbeens som fanns på plats. Visst bara älskar man deras guldstol? Döcool.

Det fanns mängder av kläder, accessoarer och pinaler, men tyvärr hittade jag inget till mig själv. Bara till John (vill ni se?).

Jessica Silversaga var på plats och sålde ut halva sin garderob.

Och här stod jag och signerade böcker på löpande band. Spana in min coola väska (som jag använde som pengabörs dagen till ära) som jag lånat från Vintagefabriken.

Glad skit.

Bästa Sarah!

Alltid lika trevliga och peppiga Karoline (som agerar svincool, stark, kaxig omslagsmodell på vår bok) kom förbi i elegant hatt och berättade om att hon varit utklädd till korv mä’ brö dagen innan (alltså kolla på det här). En vill ju liksom bara ha en sådan där dräkt. Varje dag liksom. Sitta och skriva artiklar, svara på viktiga telefonsamtal och se bekymrad ut på möten – i korv mä’ brö-dräkt. Gotta love it. Jag skulle LÄTT göra det om jag fick chansen.
Tror jag ska föreslå detta för Vintagefabriken. Vi kör nämligen “theme thursdays” på fabriken, vi har haft allt från sailor-dagar till operfekta dagen-tema. Håret på ända,  felknäppt tröja, felstavade sms och halvgjorda jobb.

Dreglade lite över dessa godbitar.

Bläddrade bland kappor, spanade på hattar, babblade sönder folks öron och skrev långa extra-kapitel i folks böcker när jag egentligen bara skulle skriva “Hoppas du tycker om vår bok. Kram Emma Sundh”.
Ungefär så där såg min söndag ut.



Säg hej till min nya partner in crime!

Som du säkert vet vid det här laget har du chans att vinna en finfin cykel från Stålhästen här på le blog (ps. tävlingen tar slut i morgon, så passa på att tävla nu).
Läs mer om tävlingen här: Vinn en cykel från Stålhästen! 

Själv älskar jag att cykla. Känna vinden i håret, musklerna i benen och samtidigt kunna swischa förbi alla bensinslukande bilar, vinka och känna att jag minsann färdas miljösmart.  Det gör mig enormt stolt.

Jag cyklar precis överallt på min skraltiga, randiga hoj, lite med livet som insats eftersom den är ganska så kackig. Cykeln har jag döpt till “billiga fyllan” för att den ser ut som just det. En billig fylla – som ranglar fram – sned och skev – och ramlar omkull lite varstans.
Så vet ni vad? Jag gick och köpte mig en sådan där cykel som ni kan vinna. Jag blev liksom lite för avis på den blivande vinnaren, så jag skramlade ihop till en röd, fin cykel som nu står nere på innergården. Inte en mutter är skev, så nu kan jag cykla med både elegans och säkerhet.
Min nya, röda partner in crime är så flott att den fått namnet “Cocktail”. Vad tycks?

Ps. Jag har inte hunnit skruva fast stänkskärmen fram, men det kommer … Jag var liksom lite för ivrig när jag skulle skruva ihop den att jag glömde …

Ps. Tävlingen är sponsrad av Stålhästen, min cykel är det inte.



Ekologisk eller närproducerad mat? Drömmorgon med Underbara Clara

I morse släpade jag mig – med tröttögon och slöben– genom regnet till Saltå kvarn-butiken på Södermalm. Det nalkades en ny version av Underbara Claras stört bra:iga temafrukostar, och morgonens ämne var liksom lite för intressant för att missa. Tema för frukostsamtalet var nämligen ekologisk mat.

När jag kom in genom butiksdörren satt Un Velo-Emelie där.

Och snart ramlade även Miriam och Johanna in genom dörren …

Den här genombra:iga människan har jag inte sett på länge, så det var ett kärt återseende. Och så fick jag hälsa på den lilla gullisen Henry också. Alltså en färggladare familj får man leta efter. Så himla fint.

Dagens gäst, jämte den eminenta Underbara Clara (ge kvinnan ett eget samhällsprogram for god sake) var Emelie Hansson från Naturskyddsföreningen. Under samtalet förklarade Emelie det fina med ekologisk mat, vilka produkter en ska undvika och vad alla dessa kemikalier gör med oss. Själv försöker jag äta helt ekologisk (strävar efter det, men är långt ifrån perfekt) och är livrädd för alla dessa kemikalier som vår mat besprutas med (både en, två, ja, upp till sju gånger innan vi stoppar dem i munnen) så att de ska glänsa fint i butiken. Emelie upprepade att vi inte ska vara rädda över läget, men däremot bekymrade. Men jag tycker nog att vi ska vara både rädda och bekymrade. Det är ju inte så att både världen och mänskligheten visar fräsig Game over-grafik när allt går åt pipsvängen och sedan ger oss fem nya liv. Och ett nytt jordklot. Nåväl, som ni märker så tycker jag att det här är en rysligt viktig fråga. Puuuh. Men det är så basalt, och denna industri är fullproppad med lobbyister som verkar för att företag ska tjäna en massa pengar i första hand. Nä, i den enda handen. Folks hälsa, förmående och fortlevnad är inte direkt prio ett så att säga.

Nåväl. Här är hon. Den lätt upprörda miljönörden med regndräkt hår, läppstiftsränder runt munnen och tröttögon med stört mycket eyeliner så att de ska se öppna ut.

Den här smarta planschen satt uppe i butiken. Som en lathund över de bästa varorna att byta ut mot ekovarianter. Kaffe, mejeriprodukter potatis, kött, bananer och vindruvor. Allt detta är fullkomligt fullproppat med gift, och tro mig, det vill du inte ha i dig.
Om du är nyfiken på vad som avhandlades under frukostsamtalet kan du kika här: Underbara Claras drömmorgon på Saltå kvarn

 



Uppsala vintagefestival

Förra helgen pep jag, Linda och Lollo upp till Uppsala med fullproppade kappsäckar och ett helt gäng i bagaget. Vi och vårt Vintagefabriken skulle nämligen besöka Uppsala vintagefestival så vi passade på att göra det hela till en mysig weekend. Med oss på vår lilla miniresa var John, David, Chappe, Lisa, Per och lilla hunden Melvin.

När man är på en flott vintagefestival som denna finns det ju ungefär tusen saker man bara vill ha. Som det här setet med borstar som jag hittade på Fröken Retro.

Hos värmlandska (woop, woop!) Tidens melodi fanns som vanligt ett hav av välbevarade klänningar i alla dess former och färger.

Härliga Mia från Tidens Melodi tillsammans med coola En blommig tekopp-Emelie kom och hängde hos oss. Detgillarviva.

Precis bredvid Vintagefabriken stod butiken Aggie Twigg som hade så stört mycket fint.

På kvällarna lämnade vi mässan och pep in till Uppsala där vi lånat Pers föräldrars hus (tack Siv och Göran). Där åt vi stört goda middagar, pratade och lekte …

… med den här gullisen. Lisa och Pers nya hund som jag kallar Mellis.



Förpacknings-kärlek

Hittade världens sötaste små te-förpackningar på Coop häromdagen. Och som den förpackningsnörd jag är var jag liksom tvungen att köpa mig ett par. Jag är ju hopplös när det gäller förpackningar, går direkt på förpackningen utan att kolla om det är gott eller inte.  Men pja, ananas, apelsin och persika kan ju inte blir hur fel som helst. Bör ju smaka lite Hawaii tänker jag mig.
Ska sätta på en panna vatten, testa pronto och kommer med en uppdatering om förpackningen är lika bra som innehållet.

To be continued.

Uppdatering: Teet var helt okej. Men jag tror banne mig att jag spar förpackningen och byter ut innehållet till ekologiskt!?



När huden försvinner

Vissa dagar är som att huden inte finns kvar längre. Som att filtret mot omvärlden har fräts bort och allt folk säger bara går rakt in.  Möljs liksom ner och ihop med organen och omöjliga att särskilja från vett och förstånd. Ibland är det ju så där. Vissa dagar då ett mejl – som kanske inte alls var ont menat – kan få en att börja böla eller en bloggkommentar får en att ligga vaken om natten. Vissa dagar är det bara fördjävla grumligt i hjärnan. Det är som tentaklerna är helt felmonterade och reagerar på helt fel saker. Jag som sällan analyserar (utan istället frågar rakt ut), står där och känner grummelhjärnan tugga på föreställningar om att vännen kanske inte tycker om mig, katten egentligen hatar mig eller att jag inte är så himla bra trots allt.  En grå dimma som segar ner tankarna och gör dem svarta. Styr in dem på fel vägar och dimmar igen nödutgångarna.

I dag är just som en sådan dag. En sådan där dag när allt känns taggigt och hårt och allt jag behöver är bomull. Energin är slut efter veckor av hårt jobb, boksläpp, sena nätter framför datorn, alldeles för lite sömn och kvar är finns en liten fläck. Utan hud.
Kroppen säger ifrån genom att göra mig till en bölande fläck. Ett mycket effektivt knep, för allt jag vill är att åka hem. Och det är ju precis vad jag behöver.
Så nu tar jag dagen för att ladda upp huden. Jag har cyklat hem till min borg, dragit av mig klänningen,  klappat katten (har kollat, jag tror att hen gillar mig trots allt), tagit på mig mina fula tofflor och mina blå pyjamasbyxor. Det får bli den bomull jag behöver.
Jag ska brygga en stor kanna kaffe, skriva den sista stora deadlinen för veckan, peppa upp mig själv ett par hekto, blogga om något fint och härligt och sedan ska jag vila. Stänga av datorn, borra in huvudet i katten och dra täcket över huvudet. Spöa skiten ur vissen-dagar och komma åter med pepp imorgon.



I väntan på våren

Grå aprilhimmel, ett dis av regndroppsfyllda vindpustar och ruggigt kallt. Visst behöver vi färg, pepp och våruppror. Så ni får ett av mig här.

Sportar ljusrosa klänning från Beyond retro, kappa från Myrorna i Karlstad, strumpbyxor från H&M och skor från Miss Selfridges.







I mitt kök doftar det syrén i april

Just nu i mitt kök.
Det är fullt av blommor sedan releasefesten (tusen tack). Vaserna räcker inte till, så buketter står i kristallglas, flaskor, burkar – litevadsomhelst.
Som om det inte vore nog? Ett doftljus som luktar syrén.
Den doften är sommar för mig. När jag var liten växte nämligen 4 meter höga syrénhäckar runt vårt hus. De räckte upp till övervåningen, så när man öppnade fönstret kunde man nudda toppen.
Den enda öppningen i syrénhäcken var en vit grind som knarrade när man öppnade den.
Mitt i trädgården växte även en vacker syrénberså, med vita och lila syréner. Där åt vi lunch och drack hemmagjord hallonsaft.
Sedan köpte pappa en ny röjsåg.
Eller ja, syrénerna behövde visserligen kapas också. Men “att pappa köpte en ny röjsåg” är både sant och är en bättre story, så vi använder den som den officiella anledningen. Och alla som testat röjsåg förstår nog vad jag menar. Det är lite svårt att sluta. Inga vackra barndomsminnen om saft i bersån rår på tillfredställningen att möja ner en häck så att säga. Okej, nu ballade jag ur. Detta skulle ju vara ett inlägg om ljuva blommor, kristallvaser syrén och jag börja snacka om röjsågar.
Nåväl. Titta på bilderna, sluta läs.