Sommar-Stockholm i dagarna tre

IMG_6373

Så här såg det ut för några veckor sedan när John och Bodil tog en second morgon-tupplur hemma i Midsommarkransen.
Efter en snabb visit i Värmland återvände vi nämligen till Stockholm igen. Där traskade vi runt i lägenheten, som just då kändes så där efter semester-obekant. IMG_6447

Första dagen i stan spenderar vi med en barnvagnspromenad förbi pastellhus i Aspudden. IMG_6437

Vi härjar loss med vår lilla tokfrans.

IMG_6451

Strosar runt i nyss-varit-uppknuten-i-plaskdamms-skrynklig kjol med den här bestämda ladyn. Det tar sin lilla tid att strosa kan jag lova.

IMG_6376

När vi kommer hem lär Majken lilla Bodil att borsta tänderna på sitt egna lilla vis (vägrar att borsta tänderna när vi ska borsta tänderna och joxar runt som en vev så fort vi försöker lägga bort tandborsten). Och kolla geni-barnet nere i vänster hörn – gapar och allt.

IMG_6122

Det är potthett i Stockholm så vi möter upp denna beachboy (plus tillhörande föräldrar) på en sandstrand. IMG_6485

En dag kommer min kompis Åberg till stan och sommarregnet öser ner. Tillsammans med Nina går vi till Telefonplan …IMG_6499

Ställer upp barnvagnen på första parkett, beställer in cava och babblar medan regnet sakta ger upp.

IMG_6512

Det blir kväll och efter-regnet-solen kikar fram medan vi går till tunnelbanan.

IMG_6515

Åberg och Nina kikar ner på Bodil i barnvagnen medan vi väntar på tunnelbanan …

IMG_6531

Som ska ta oss hit. Mariatorget. Där möter vi upp Lisa och Per för middag …IMG_6554

Och när sommarnatten tar vid ska de här hem till Lisa och Per i Hornstull, dricka drinkar och lyssna på Mauro Scocco. Jag vinkar hej då och avviker hemåt med min lilla bebis.

retrovagn vintage

Dagen därpå rullar vi ut vrålåket igen …IMG_6648

… Och möter upp Fatima, Tommie och kidsen i Svandammsparken. De är nämligen omåttligt nyfikna på den lilla Bodil.
Nästa dag drar vi tillbaka till Gotland.
Mer om det kommer imorgon.



Torp, auktionsfynd, kritvita stränder och en lånad katt

IMG_3958

Den senaste månaden har passerat i en rasande takt. Inte så konstigt kanske. Den har varit kantad av det nya torpet, trädgårdsfix, utflykter, gravidvaggande och besök som avlöst varandra. Mitt i allt födde jag barn och jag hann liksom inte alls med att uppdatera bloggen. Så här kommer en recap från vad som hände då:

Juli var månaden då jag plockade blommor i min alldeles egen trädgård och prydde vartenda hörn av torpet. Och just precis då fanns ganska många oinredda hörn om en säger så …

IMG_4286

… det var varmt och vi hängde på stranden i väntan på bebis. IMG_3875
… det var också månaden då det kom finfint besök till torpet om vartannat. Här rumlar Majken och John runt i sängen med lilla Juno.

IMG_5812
IMG_5264

Varje morgon började med en tidig morgonpromenad tillsammans med Majken. Kolla på får, hästar och så somna lite när vi kommit fram till kossorna.

IMG_9648

Ibland slumrade Majken till intill den stora gravidmagen och så sov vi förmiddag tillsammans. Hon och jag. IMG_5270

När det inte kom någon bebis stack jag i väg på auktion och pillade på så himla mycket fint. Köpte bland annat en skrinda.

IMG_5291

Och hittade en spjälsäng på en gårdsrensning. Noll kronor kostade den.

IMG_4078
IMG_4280

Fatima och kidsen (Isolde och Livia) anlände i hopp om att få vara med när bebisen kom. I väntan på bebis åkte vi på en rad utflykter, bland annat till Pannkaksträdet. IMG_4145
Där klättrade vi (jojominsann, även den höggravida), balanserade på bildäck, gungade …
IMG_4246

… gick i labyrinter på en äng …
IMG_4112

… stekte pannkakor över öppen eld …
IMG_4171

… njöt av sanden under klätternätet …IMG_4166

Och latade oss i hängmattor.

IMG_4289s

Juli var också månaden då vi drog till beachen och hängde hela långa dagen.

IMG_4307s

IMG_4252

Intill kritvita stränder och medelhavsblått hav blommande det för fullt.

IMG_5190

Precis innan Fatima, Isolde och Livia lämnade ön med orden ”nästa gång ska vi stanna i SEXTIO dagar”, så hann vi med Leva Kungslador och ett höggravid-gung under kastanjeträdet.

IMG_5573

Så kom äntligen bebisen!

IMG_5234

Och i samma veva blev grannkatten och Majken best friends forever. IMG_5227-Recovered

Så lyxigt att ha en kelig katt runt knuten, kattälskare som vi är hela bunten. IMG_5480

Mitt fikonträd växte så att det knakade på trappan tillsammans med en chili och spenat. IMG_5833

Härj-barnet Majken upptäckte tjusningen med att klättra i träd …
Hon är som en katt, älskar att sitta högt upp. IMG_5862

Intog Stockholms-veckan med äpple, dubbelnapp och gaaaanska så trötta ögon.

IMG_5879Juli led mot sitt slut och regnet kom. Då blev det mys i sängen och ”Min granne Totoro”.



Oplanerad snabbvisit i Värmland

IMG_6190

I förra veckan lämnade vi Gotland, trädgården, stränderna och torpet för några dagar i Stockholm.
Tanken var att hänga en och en halv vecka i stan, låta solen gassa uppe vid takåsarna, gå på Beyonce, skåla i cava och ränna runt, men det bara gick inte. Värmebölja, tre trappor utan hiss och två småbarn fick svetten att lacka vid blotta åtanken.
Så.
Med enormt FOMO-fejs sålde jag Beyonce-biljetten (ångest!) och sedan drog vi hem till mitt barndomshem (som var inklätt i byggnadsställningar för att få nytt tak) i Värmland ett par dagar.

IMG_6189

Där fick vi lata oss med färska bär från trädgården, barnvakt och lagad mat. Ungefär det bästa en kan tänka sig och så långt från tre trappor utan hiss du kan komma.
Precis vad jag behövde.
IMG_6193

Morgonskörd.

IMG_0284

Istället för Beyonce gick jag och Majken på efter-regnet-promenader. Medan jag fyllde lungorna med fuktig luft undersökte Majken hur många klöverblommor hon kunde hålla i en hand samtidigt.

IMG_6163

Jag visade henne det vackraste hus jag vet. Ett igenväxt gammalt skolhus …IMG_6168-(1)

… fyllt av potential och livliga byggnadsvårdsdrömmar.   IMG_62112

Vi fick finfint besök av våra kompisar Marie, Hasse och deras kids John och Björn. De ville spana in Bodil.   IMG_6260-(1)

När värmen gassade som mest kvistade vi ner till sjön för att svalka oss. Klipp-ammade medan Majken gömmer sig bakom mig.IMG_6266

IMG_6229Majken fick hålla Bodil. 

IMG_6284Och därefter bada förstås … med vattenflaska. Sicken stadsunge!
Efter några dagars mjukstart i Värmland återvände vi till ett helt klart svalare Stockholm.



10 snabba bilder från torpet

13422796_242301989488461_863051723_n-213391227_1636893366630305_460498733_n-2

Medan jag försöker hitta torpet (eller i alla fall en fotomöjlig vinkel) så kommer här 10 snabbilder från Instagram.
Det är ett skämt hur mycket vi kan stöka till på fem minuter. Det ligger pusselbitar, amningskupor, kylskåpsmagneter, Pippi-dockor, leksaksbilar huller om buller med barnkläder, snodd Tofta-sand och uppslagna barnböcker. Allt strösslat med ett potpurri av toalettpappersbitar efter en utdragningssession som Majken hade i morse.
Om vi säger så här: Det finns en anledning till att mitt Instagram-konto huvudsakligen består av detaljbilder just nu …
Men snart ska det bli ändring på det. Bildkavalkad från torpet kommer, men i väntan på det tycker jag att vi flyr in i den filtrade, välstädade Instagram-världen.
Vill du följa mig där så heter jag emmasundh och alla torpbilder hittar du under hashtaggen #siggetorpet.
Fler bilder från torpet kommer inom kort. Var så säker …

13414336_562626137232584_1707975483_n13562005_1811047039183582_600390239_n

13739415_1942450732648018_1908981634_n13532035_1745091302428198_1328576480_n13414337_541993429321408_1578817434_n-213551603_847617908705160_1279152477_n

13557198_300923350242961_1501925956_n13744173_156041174800232_1196034754_n



Min förlossningsberättelse

IMG_5303IMG_5310För fyra veckor sedan tog jag de här bilderna.
Höggravid upp till tänderna i det enda sjok som jag kom i. Några timmar senare kom lilla Bodil till världen.
Var så goda, min förlossningsberättelse.

Optimist som jag är trodde jag att bebis nummer två skulle komma tidigare än beräknat, särskilt med tanke på att jag haft så mycket sammandragningar och antydan till förlossningsstart.
Men tji fick jag.
Åtta dagar över tiden var det tydligen dags.

De första värkarna kommer på natten mellan torsdag och fredag. Det är inga starka värkar, tvärtom, jag tar en värk, somnar om och vaknar av en värk igen. På morgonen berättar jag för John att det eventuellt är något i faggorna.
Givetvis avstannar värkarna och jag tror att jag har inbillat mig hela prylen. Fredagen lunkar på, värkarna lyser med sin frånvaro och det känns som att hela förlossningen hade ställts in. Gone fishing liksom.
Men på fredag kväll, vid 17-18-snåret börjar de molande värkarna komma tillbaka.
Eftersom jag hade sådana här värkar i två dygn innan Majken kom (och var öppen ynka en centimeter när jag kom in till BB) ställde jag in mig på just detta. Långdragna fjösvärkar som gjorde varken från eller till.

John lägger Majken medan jag traskar runt och påtar i trädgården med TENS-apparaten hängande runt halsen. Ger min mamma (som vi importerat från fastlandet för att barnvakta Majken om/när det blev BB-besök) en snabbgenomgång av Majken-manualen, i fall att. Tar en värk här och där, men det är verkligen inga jobbiga värkar. Fjösvärkar.
Däremot kommer värkarna tätt (precis som med Majken). När jag har haft två minuter mellan fjösvärkarna i en halvtimme så säger jag åt John att ändå ringa förlossningen och fråga om råd. De råder oss att börja packa ihop och komma in.

I lugn takt börjar vi packa bilen med BB-väska, babysitter och mat för en veckas vistelse typ. I förvirringen snor jag även med en ljuv sommarklänning och solglasögon.
Eh? Kunde lika gärna varit packningen för en semestertripp till Mystique. Och jag skulle drista mig till att säga att föda barn och semester är gaaanska så vitt skilda upplevelser. Enda likheten är väl att ungefär allt går ut på att slappna av.

Vid 22-snåret puttrar vi in mot Visby i solnedgången, som Lucky Luke på sin Jolly Jumper. I det lugna puttret tar jag bilder på vajande kvällsfält och väl i Visby stannar vi till vid en kiosk och köper apelsindricka. Tar en värk här och där. Helt plötsligt är inte värkarna så täta längre. Kanske ändå var inbillning, tänker jag, och skäms för att jag har slagit på stora trumman, ringt förlossningen och TENS:at runt halva trädgården i något som kanske var lite gaser.
Ett jädrans maskineri för lite hittepå-mjäk liksom. Denna pinsamma känsla håller i sig in på parkeringen till Visby lasarett, så jag vill bestämt inte att vi ska ta med någon packning in. En liten väska räcker. Jag tror nämligen att jag knappt skulle vara öppen och vara tvungen att puttra hem igen.
John tar väskan medan jag går ner mot vattnet (lasarettet ligger vackert, precis vid havet), köper mig lite ångesttid (en liten värk kan jag väl åtminståne stånka fram. Nej.) och tar jag en bild på solnedgången.
Plingar därefter motvilligt på klockan till förlossningen, blir ledd in i ett rum och undersökt av en barnmorska som inte kan känna hur öppen jag var. Fail. Det gör däremot jädrans ont att bli undersökt och jag mumlar något om att ”och där ska det ut ett BARN!?”).
Barnmorska nummer ett försvinner och en ny barnmorska gör entré. Malin. VÄRLDENS BÄSTA barnmorska. Helt klart.
Hon undersöker mig (gör inte alls lika ont) och jag är öppen 6 centimeter. Jag tror de ljuger, grinar lite av glädje att fjösvärkarna gjort underverk och pustar ut att det hela inte var hitte-på.
Eftersom jag satt i duschen större delen av Majkens förlossningen (och älskade det) tappar Malin och John upp ett bad åt mig, samtidigt som Malin förvarnar mig om att det kan gå fort andra gången en föder.
”Mohahaha”, skrockar jag, med min långdragna Majken-förlossning i åtanke.

Sjunker ner i badet, tar en bild med mobilen som jag skickar till några kompisar som undrar hur det går och när jag lägger från mig mobilen händer något. Vattnet går. Som en badbomb!
Tjoff, så var förlossningen igång. Och värkarna. Fjösvärkarna är lååång gååån.

Ringer på klockan, Malin kommer in och så baxar jag mig till sängen och THE ÅL MAJTI LUSTGAS. Älskar lustgas.
En undersköterska kommer till undsättning. Lustgasar mig genom värkarna och snabbare än jag trott kommer de. Krystvärkarna. Jag ropar ”jag vill krysta” och något om epidural. Det senare ignorerades vänligt men bestämt med ett ”barnet är ju här snart”.
Jag tror att de ljuger för att hålla mitt humör uppe, men inser också det är krystvärkar jag känner och drömmen om epiduralen är som en såpbubbla som spricker. Poff!

När det är dags att krysta så vill de ta min lustgas. Det får de icke. Håller i masken som att det var en förlängning av min högra arm och någon hotar med att hugga av den. Hör lågmälda röster som säger något i stil med ”sänk lustgasen istället då”, men jag protesterar inte. Så länge jag får ha min lustgasmask är jag nöjd.
För att krysta ut bebisen har jag dragkamp med undersköterskan, med hjälp av en handduk.
Som jag krystar. Och skriker. Och protesterar ”JAG VILL INTE”. Mellan värkarna säger jag något om att ”åka hem och skaffa katt istället”. Men det hör inte bebisen.
Efter sisådär 20-30 minuters kryst (två timmar efter vi kommit in på BB) är lilla skrutten ute. 00:59 på lördagen. Med jämn frisyr och ett tydligt skrik. Pöh!

Efter förlossningen tar John bebisen, medan jag rullas upp på operation. Min bristning från förra förlossningen har gått upp. Inte lika djupt, men ändock tillräckligt joxigt för operation.  Möts av ett trevligt gäng uppe på operation och sedan flyter tiden i väg i ryggmärgsbedövningar och gotländskt sorl. Efter operationen rullas jag till uppvaket där två underhållande, skojfriska herrar väntar på mig. Där ska jag ligga tills jag kan röra på tårna. Och där ligger jag. Känner efter varenda sekund eftersom jag längtar så oerhört efter min nya unge. Så fort jag kan vifta på en tå ringer jag i klockan och vill visa upp min nya tåviftar-skill. Herrarna är imponerade och ringer ner till BB. John och Bodil kommer upp, kikar till mig och sedan rullas jag ner till vårt rum.
Klockan är då närmare morgon.
Vi kokongar i ett par timmar i vårt rum, Bodil ammar HELA tiden och sedan frågar vi när vi ska få åka hem till vår lilla Majken. Tyvärr hör läkaren ett blåsljud i hjärtat på Bodil så de vill att vi ska vara kvar över natten för observation. Nemas problemas. Men. Eftersom BB är proppfullt får inte John stanna. Istället ska hans plats ges till en annan barnaföderska. Rimligt liksom. Särskilt med tanke på förlossningsplatskrisen i det här landet.

Fram tills denna punkt är förlossningen och eftervården FINEMANG. Hur bra som helst!
Men när John åker är det som om något brister i mig. Till en början känner jag mig som starkast i världen. Men snart avstannar adrenalinet. Mina otränade bröstvårtor börjar blöda, det är meckligt att ta sig upp och ner ur sängen utan hjälp och allt känns ofantligt … stort. Alldeles för stort.
Nyopererad, omtumlad, hormonstinn och med ett nytt, litet liv så hade jag behövt John vid min sida.
I samma veva rullas en annan nyförlöst kvinna (en omföderska) in i mitt rum. En temporär vägg sätts upp mellan oss främlingar och i den tjocka förlossningsdimman sjunker mörkret. I en vanlig värld hade jag språkat med den andra omföderskan, men jag är inte mig själv. Jag är fragil och känner mig hudlös.
Natten kommer och kvalar in på topp tre värsta i mitt liv. Jag blöder från höger till vänster, amningen ger upp och min älskade lilla unge skriker HELA natten. H E L A natten.
Jag försöker slappna av (för att få amningen att funka), samtidigt som det ligger en annan nyförlöst mamma två meter intill och försöker sova. Stressen och ensamheten.
Snart gråter jag och bebisen i kapp. Skillnaden mellan våra gråt är att jag försöker kväva mitt. Jag och Bodil gråter oss genom korridorer (försöker att inte störa den andra mamman, så jag vaggar i korridorerna) och ringer på hjälp omvartannat. Snälla, hjälpsamma sköterskor försöker hjälpa till med amningen på olika sätt, men det går föga.
Vid fyra-snåret ber jag om att få ge ersättning. Låta bröstvårtorna vila. Och sinnet. Och omföderskan i samma rum.
En sköterska (samma som gjorde den första ajaj-undersöningen) hjälper mig att mata Bodil medan hen upprepar (i all välmening) ”du är ingen dålig mamma”, men det enda jag hör är att jag är en dålig mamma. Hon försöker peppa mig, men allt blir liksom lite … fel ”alla kan amma, det handlar bara om tålamod och vilja”. Just där och då, när allt en har är vilja, men tydligen inte tillräckligt, så är en inte så tuff.
Längtar så förfärligt mycket efter John och försöker tänka på alla de GENERATIONER nyförlösta som fått klara sig själva. Men det hjälper ju föga. Känner mig bara ännu sämre som inte klarar av situationen, utan bara gråter. Jag, som annars kan skärpa till mig, ta mig samman och ta kontroll, kan liksom inte hejda tårarna, tankarna och … hormonerna.

Morgonen kommer, och John med den. Som jag grinar när han kommer in genom dörren. Tyst så inte den andra omföderskan ska höra. Vill på något konstigt vänster inte att hon, den andra mamman (som jag delar rum med) som jag knappt sett och som jag aldrig kommer träffa igen, ska tycka att jag är svag och pjåskig. Jag har ingen aning om var de kravfulla tankarna kom ifrån, men där var de i alla fall.
”Ta mig härifrån” säger jag till John. Efter ännu ett läkarbesök, där blåsljuden är borta, får vi lämna lasarettet.
Innan vi puttrar i väg med bilen och bebisen så träffar vi ännu en fantastisk barnmorska, hen tittar på mig och förstår alla tankar, krav och hormonstinna förmaningar från den dömande übermamman inom mig. En sådan där barnmorska som ger en känsla av creme fraise efter sig. Allt blir liksom … mjukt. Och gott.

Visby lasarett och förlossningen var helt fantastiskt på alla sätt och vis. En särskild tumme upp för vår barnmorska Malin <3.
Som du säkert förstår var det inte en helt optimal natt. Dels för att hormonerna rusade, men också i allt det nya att få ett nytt barn. Där skulle jag behövt John vid min sida.
Men alternativet, att en annan föderska inte skulle få plats, är ju inte ens att tänka på. Eftersom det råder förlossningsplatsbrist i hela landet, så kan jag bara slå ett slag för fler förlossingsplatser så att man kan ha ett eget rum att spendera de där första fragila timmarna på. När man inte vet vad som är upp och ner och kanske behöver hjälp att ställa in kompassen. Gråta en skvätt eller två. Gå runt med stora megabindor i nättrosor, lufta tuttar i öppen landstinget-skjorta, småfisa och strunta i att klä på sig när man ska på toaletten.
Att föda barn är ju liksom inte som att operera blindtarmen. Det är ett helt nytt liv (för alla inblandade) som skapas. Inpackat i så mycket känslor, hormoner och tankar. Så inget ont om Visby lasarett, däremot en hel del funderingar kring känslan av att vara en packad makrill i en alldeles för liten plåtask.

 



Hej då Stockholm, hej Gotland!

Gotland torp

God morgon!
Efter några dagar i Stockholm (med en expressväng till Värmland) tar jag denna gospropp (och John och Bodil) och beger mig mot Gotland igen.
Där väntar två veckor torphäng just precis här.
Gotland torp trädgård

Majken måste ju återuppta sitt trädgårdsarbete (peta i gruset med pinne och fundera på hur trädgårdsslangen fungerar) och jag ska fotografera torpet så ni får se hur det ser ut.
Någon som är nyfiken?

Ovan ser ni vår lilla klematisberså utanför köksingången.



Back in town

retro barnvagn vintage midsommarkransen stockholm

Hej svejs från Midsommarkransen! Just nu mellanlandar jag och min lilla familj hemma i stan. Här sportar vi retrovagn, hänger i parken och introducerar lilla Bodil för nyfikna vänner.

På tisdag drar vi till Gotland igen för två veckors sista latdagar med utflykter och strandhäng innan inskolning på förskola och back to work.
Och jo. Jag har en bra och en dålig nyhet. Den dåliga är att jag inte hunnit blogga så mycket under sommaren. Att ha två barn är (än så länge) inte alls så jobbigt och krävande som jag först trott, men tiden bara rinner i väg.
Nu till den bra nyheten. Kameran har smattrat som ett asplöv, så jag kommer kunna förse er med sommarbilden ända in i oktober! Det ni!
Inte helt fy skam va?
retrovagn vintage

retrovagn



Kalas med jordgubbstårta under äppelträdet

SAMARBETE-NYIMG_4541-copyI början av juli fick jag, John och Majken finbesök på torpet på Gotland.
En av mina närmsta vänner, Fatima och hennes kidz Isolde och Livia, svängde förbi ett par dagar, lekte in kurragömmorna och höll tummarna att bebisen skulle komma – mitt under brinnande besök.

Jag gick långa promenader, åt ananas och pimplade stark mat i hopp om att få i gång förlossningen, men det fick ju sisådär. När det nalkades hemfärd för Fatima och barnen så ställde jag till med kalas. Om barnen inte fick träffa bebis, så kunde de i alla fall få jordgubbstårta tänkte jag och dukade upp för kalas under äppelträdet.
IMG_4536-copy

IMG_4811-copy

Hängde upp lanternor, rislampor och honey combs som jag fått från gulliga Virginia på Theo och jag.

tårta-dukning

Jag blåste ballonger och fäste på stolarna och så dukade jag fram smarrig jordgubbstårta, loppisporslin och kalasmuggar med servetter i (muggar, servetter, tårtljus och ballonger kommer också från Theo och jag).  IMG_4577-copy

När allt var framdukat ropade jag frågande om det var någon som var sugen på jordgubbstårta. Det var det.

tårta

isolde-tårta-

Isolde <3

IMG_4722-copy

Isolde, Livia och lilla Majken kalasade loss i kvällsolen.

IMG_4640-copy

”Hoho, titta hit!”IMG_4688-copy

Majken satt på kortändan och åt jordgubbar …
IMG_4725-copy

… med sked. IMG_4737-copy

Gullo. IMG_4769-copy

Där satt de och språkade, mumsade och njöt. IMG_4886-copy

Livia.

IMG_4888-copy
När jordgubbstårtan var uppäten åkte kalashattarna på. IMG_4887-copy

Grädde runt munnen och jordgubbar i magen. IMG_4942-copy-copy

Spexigaste barnen i stan.  IMG_5078

Kidsen kutade runt i trädgården med ballonger och kalashattar på sned.

IMG_5016copy

Det blev sent och trött-Majken stapplade runt med ballonger i handen och sin älskade napp i munnen. 
IMG_5094-copy

Tvätt på tork och lekande barn. Bästa trädgårdsinredningen.
När det var dags för kalasdeltagarna att krypa till kojs så frågade jag vad som var bäst: bebis eller jordgubbstårta?
Svaret blev jordgubbstårta.
IMG_4793

Skymningen föll över trädgården och kalashattar, honeybombs, rislampor, lanternor, muggar och sugrör packades ner i en koffert … i väntan på nästa fest.

Emmasvintage.se i samarbete med Theo och jag.

 



Säg hej till … Bodil (inte Vera)

13628128_1772021366352792_1619407331_n13694381_1098500063548513_475598388_n
Namnvelandet är över. Nu har vi äääntligen bestämt oss. Herregud alltså.
Det svängde från en rivig Vera Valgerdur Sundh (mellannamnet kommer från min isländska släkt) … till en solklar Bodil.
Bodil Sundh.
Mellannamnen har vi inte riktigt spikat, men nu är hon en Bodil. Hon går även under smeknamnen Bosse, Boddan, Bobo och Dillen.

Bodil var en solklar Vera när hon kom ut, men efter en vecka (precis när jag skrivit inlägget om namnvalet Vera) så började både jag och John vela på varsitt håll. Hon var ingen Vera. Hon var en och är en Bodil.
Dessutom tycker jag att Majken och Bodil klingar så himla fint ihop.
Så, säg hej till Bodil!

Bilderna på Bodil och systrarna Sundh är tagna från min Instagram (där heter jag emmasundh om du vill följa mig även där). Följ länken ovan så kommer du rakt in på min insta.
Hej svejs!



Säg hej till Majkens vrålåk

IMG_5274

 

Titta vad jag ropade in på auktion på Gotland för ett tag sedan! En alldeles lagom gnisslande gammal skrinda.
Jag var ju ungefär sämst på att att ropa in så där proffsigt med skambud (blev liksom så till mig i trasorna att glatt ropade ”jag tar’n vid första bästa tillfälle).
Nåväl. Som nybliven skrind-ägarare är jag i alla fall mäkta nöjd. Majken stortrivs i sin skrinda. Eller bakom den (vill gärna skjuta på).