Ny utsikt från sängen

IMG_91392

Mittemellan min rosa vintageklänning och klädskåpet i mitt sovrum hänger numera denna stiliga sak. En skolplansch, föreställande en rosa orkidé – som faktiskt växer vid mitt barndomshem i Värmland.
Det här är det första jag ser när jag vaknar och det sista jag ser innan jag somnar. En dos Värmlands-vischa helt enkelt.

 



Q&A: Höstmode, genus, illustrationer och kärleken till Midsommarkransen

IMG_3192

IMG_1620 IMG_1587

Q: Hej Emma,
Nu är hösten här! Gud vad mysigt roligt och fint samma gång men…jag har ingenting att ta på mig!!
Hur får man inspiration från sina gamla kläder som hängt, och slängt och hur gör man när man inte har råd att köpa nya? Hur får jag dem att bli mer intressanta och vilka basplagg rekommenderar du?
Tillsist,
Grattis till bebis! Så spännande! Du och din bebis gjorde min dag även om jag inte känner dig eller ens sett på stan!

Tack också för en fin blogg och alla dina, kloka, visa och underbara ord! Det värmer ändå bort till Frankrike där jag just nu bor.

Varma kramar ,
Isabell
A: Men alltså Isabell! Vilken underbar kommentar. Tusen tack för ditt pepp. Det värmer miljoners i kroppen. Och vad avis jag blir på att du bor i Frankrike! Du anar inte.
Först och främst: Bästa tipset att skaka liv i gamla kläder är att addera detaljer. Det kan vara allt från broscher, skärp, kulörta strumpbyxor till maffiga halsband. Med spännande attiraljer får kläderna nytt liv. När det gäller basplagg så är mitt bästa tips: Pennkjol och kort kofta med rund hals. Går att variera i oändlighet. Pennkjolen kan du bära till blusar och tröjor, medan du kan lägga koftan över axlarna på sommarklänningen och bära precis som den är till både byxor och kjol. Bästa plaggen helt enkelt.
Mixa på nya sätt som du aldrig testat förut och prova dig fram. Ett annat alternativ för att skaka liv i gamla outfits är århundradets äldsta budgetaccessoar – frisyren. Under 1940-talet hade en bara råd att köpa en enda nya outfit per år, vilket banade väg för nya kreativa sätt att variera sin stil – genom frisyrer. Bästa och billigaste accessoaren!
Stort lycka till! Kram emma

MG_0256IMG_9803

saftglas_9-2-2

Q: Hur ska ni tänka kring genus och sånt när barnet kommer?
Kommer ni att berätta för andra tex familj och vänner ang att ni inte vill att de ska leda ert barn i en viss direktion baserat på om den är tjej eller kille tex bara få en viss typ av leksaker, hinta om att den ska bete sig på ett visst sätt eller ha en viss typ av intressen osv pga sitt kön? Och hur kommer ni reagera om det blir så?
Tycker det är intressant pga funderar en del på det själv. Jag och min partner är genusmedvetna men inte våra föräldrar på samma sätt..

Ska ni bo kvar i lyan när ni får barnet/ och i Sthlm eller ej?

Slutligen hur mycket jobbar du i v? Hur blir det med Vintagefabriken när både du och Louise är på mammaledighet & hur lång sådan ska ni ha?

Lycka till med allt!
Kram
Selma

A: Hej Selma (fint namn!)! Många intressanta och viktiga frågor. För mig och John är det enormt viktigt att förmedla till alla att vi får ett barn, inte en pojke eller flicka. Vi vill inte att vårt barn ska behandlas annorlunda på ett eller annat sätt på grund av ett kön. Därför har vi till exempel valt att fixa allt till barnrummet och alla kläder innan barnet kommer till världen. Det är så klart läskigt, eftersom man inte vet om graviditeten kommer gå vägen, men också ett val vi har gjort. Dels för att göra hela graviditeten mer verklig, men också för att vara helt blanka i huvudet när vi står och väljer kläder i secondhandbutiker och gamla gömmor hos våra föräldrar.
Där är jag och John fullkomligt överens.
När barnet kommer så vill vi ge så mycket valfrihet som möjligt till vårt barn, både vad gäller kläder, leksaker och – så klart – identitet. Det är viktigt för oss att visa redan från dag ett att vissa uppgifter eller intressen inte är privilegierad till något kön. Det kan vara allt från att borra upp tavlor, sy kuddfodral, rensa avloppet, laga mat, baka bullar till att plocka svamp och åka vattenrutschkana (hur ofta ser du mammor som åker vattenrutschkanor?). PS. Den sista punkten är mycket viktig för både mig och John :).
Det första året kommer ju barnet inte bry sig, men för oss är det viktigt att ha visioner redan från start.
Mina vänner är jag inte ett dugg orolig för när det gäller genusmedvetenhet. Mer genusmedvetna människor finns nog inte, och för mig är det viktigt att det finns en rad farbröder, tanter och alltmittemellan för vårt barn att ty sig till och ha som förebilder. Jag är ganska ointresserad av att låsa in mig i min lilla värld när barnet kommer, utan önskar att hen får lära känna flera olika personer från start. Skyfflas mellan famnar och hitta trygghet hos en rad människor – oavsett kön.
Vad gäller familj och bekanta, så hoppas jag så klart att de vill hjälpa oss att ge barnet en så bred bild av världen som möjligt, samtidigt som jag inte vill att någon ska vara rädd för att göra fel med vårt barn. Det är en svår fråga. För jag vet någonstans att jag kommer att säga ifrån om jag märker att någon för vårt barn åt ett visst håll, att inte tillåtas leka med vissa saker eller förväntas leka med andra.
En känsla hos mig är att jag nog kommer att vara ganska skarp mot mina egna (relativt genusmedvetna) föräldrar (sorry i förskott om ni läser det här). Vi har den relationen. Vi pratar ofta om genus, hur en vill vara som förälder och vad som är okej och inte – och ingen av oss är sen med sin åsikt.
För mig är det hemskt viktigt att vårt barn inte placeras in i ett fack, och heller inte bara beröms och bedöms genom sina prestationer. Jag vill att mina barn ska känna sig älskade – oavsett. Punkt. Inte på grund av någon variabel. Som Astrid Lindgren en gång lär ha sagt: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Okej, lång och kanske flummig utläggning. Men jag hoppas att du fick svar på din fråga. Det är en svår fråga, för den är superviktig för oss samtidigt som det inte alltid är lätt att säga ifrån när det könifieras hitan och ditan. Jag kommer säkert återkomma i frågan om jag känner mig själv rätt =)
Angående boende så kommer vi att bo kvar i vår lilla lya i Midsommarkransen. Några vener i oss längtar ut till landet, men vi har kommit fram till att vi – just nu – vill bo kvar i stan. På sin höjd ha ett till ett litet torp på landet som vi kan åka till på helgerna, där vi kan andas frisk luft och få skit under naglarna. Det är viktigt för oss att vara nära våra vänner, så det står högst upp på listan just nu.
När det gäller jobb så jobbar jag som vanligt. Eller ja, jag tar det väldigt mycket lugnare och jobbar inte på kvällarna som jag gjorde förr (jag orkar helt enkelt inte, och vill inte heller för den delen), men annars lunkar frilansuppdragen på som de brukar.
I vår är tanken är att John och jag ska dela 50/50 från första början. Vi ska se hur vi löser det rent praktiskt, men en dröm vore att dela på veckorna rakt av. Då kan båda fortsätta jobba, ha lika stor inblick i vardagen och i barnets rutiner och behov – från start.
Om den drömmen går i lås så betyder det att jag kommer kunna fortsätta jobba med Vintagefabriken, bloggen och mina frilansuppdrag några dagar i veckan.
Stor kram emma

tapet-makeup-liten

IMG_0830-Recovered

Q: Hej Emma! Visst är det du som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer? Brukar du illustrera som jobb eller bara på fritiden?

/Nyfiken
A: Hej Nyfiken! Jajemänsan, det är jag som har gjort illustrationerna i boken Vintagefrisyrer.  Tyvärr illustrerar jag extremt sällan. När jag var barn ritade jag konstant. Hade alltid färgpennor och stora ark på rulle redo. Mycket kaniner blev det – min specialitet back in the days. Sedan dess har jag illustrerat i perioder, stora målningar har avlöst seriestrippar och karikatyrer. På senare år har det blivit allt mindre gjort på illustrationsfronten, men det var enormt roligt att ta upp det igen i och med Vintagefrisyrer. Numera illustrerar jag nästan bara när det vankas festligheter eller event. Gör affischer, inbjudningar, menyer, men har även fått i uppdrag att göra bloggheaders. Drömmen är att illustrera mer, men tiden räcker sällan till.
Stor kram
emma

IMG_2997 IMG_5305 IMG_8567-1 IMG_2548
Q: Hej Emma!
Jag och min sambo har planer på att köpa en lägenhet och fastnat för Midsommarkransen, då lägenheterna ligger i vår prisklass och det verkar vara ett trevligt område. Så är mest nyfiken på hur du trivs där? För- och nackdelar?

Sedan vill jag bara säga tack för en himla fin blogg! Det är något i dina inlägg som förändrats sen du blev gravid, kan inte sätta ord på vad det är, men nu gillar din blogg ännu mer. Kram!
Malin

A: Hej! Vad gullig du är! Tack för dina fina ord. Och vad roligt att du funderar på att köpa lägenhet i Midsommarkransen! Alltså jag är ju gravt Kransen-frälst, så jag kan inte komma på några nackdelar. Det skulle väl vara att det är dyrt att köpa lägenhet här och att om en en gång har flyttat hit så vill en inte gå utanför Kransen-gränsen.
Fördelarna med Midsommarkransen är att det är som en småstad ett stenkast från tullarna. Här hälsar folk på varandra, går sakta på trottoarerna och snickilisnackar med personalen på Coop. Alla är så enormt trevliga här … för att de hinner vara det. Det är nära till Vintervikens badplats, lummiga kaféer och fantastiska skog. Här finns också många grymma restauranger, mysiga småbutiker (Mimmi Staafs möbelmakeri, 2 little spoons, Kabelverket och Lyckliga gatan till exempel), en gammal biograf, stans bästa pizza (Tellus pizza) och så finns det gott om parker för parkhäng. Och viktigast av allt. En bra pulkabacke!
Jag gillar också att det finns olika sorters boendeformer här. Hyresrätter, funkis-, bostadsrätter, sekelskiftersvåningar, flerfamiljshus och villor. Här trängs studenter, med övervintrade hippies och barnfamiljer.
Hoppas du och din sambo hittar något riktigt fint här.
Stor kram

emma



Vinterviken, äppelträd och basker på sned

IMG_7743   Förra lördagen traskade jag och John genom blåsten ner till Vinterviken. Löven virvlade framför näsan på oss, och det var den första riktiga höstdagen. IMG_7788 Jag bar kort, gammal jacka (den enda jag fick igen över magen), mina nya skor, Johns halsduk och basker på sned. IMG_7751     Kikade in genom Vintervikens tunnlar och strosade runt. Sakta. IMG_7774 Stannade till på Vintervikens trädgårdscafé och slog oss ner ett stenkast från platsen vi satt på i juni. Tänk va? Där satt vi och pimplade champagne och sa att nu skiter vi i det här med att vilja ha barn. Och så var jag troligen redan gravid. IMG_7768   John. IMG_7760 Vi beställde in kaffe och kakor, smaskade i oss i en rasande fart. IMG_7761   Vinden ven, äppelträden vajade ovanför våra huvuden, halsduken fladdade och jag njöt. IMG_7758     Äppelträds-tak med takfönster. IMG_7886 Efter fika och häng i Vinterviken traskade vi tillbaka till Midsommarkransen, tog spjärn i blåsten ett tag och sedan gick vi hemåt. IMG_7870



Somnade i kaffet.

IMG_8367

Tröttheten denna dag alltså. Var så trött i morse att jag somnade vid kaffet och vaknade först när det kallnat.  För andra gången.
John ställde en kopp på nattdyksbordet vid halv sju-snåret, innan han pep till jobbet. Det somnade jag ifrån. Och när jag själv gjorde om samma processur vid 9 hände samma sak.
Somnade i kaffet.
Då är en bra trött.
Nu har jag i alla fall klätt på mig (samma klänning som i fredags), ska alldeles strax hinka i mig kaffe, ta tag i dagens deadlines och därefter ladda inför kvällen. Då ska jag nämligen ut och fira Fatima tillsammans med en hög med vänner. Det blir grejer det!

IMG_8438

Måndagstrött, med lånad Lollo-klänning, rutig kappa från Myrorna i Karlstad, vinröda strumpbyxor och skor från Stadsmissionen.

UPPDATERING: Nä, det här gick ju inte alls. Ligger nedbäddad i sängen igen. Gravidillamående gone wild och tröttheten som inte släpper.
Nu ska här sovas, så hoppas jag på bättring till imorgon.
Tjing!





Q&A: Om barnnamn, graviditet och härjiga vänner med kids

God morgon! Alltså tusen tack för alla spännande frågor, det var så kul att läsa ska ni veta. Jag ska svara på dem alla, promise!

Tycker att vi börjar denna torsdag med svaren på de första frågorna som ramlade in.
Stor kram

IMG_8085

Q: Har ni kommit fram till några namn? Och vet ni vad det är för kön på den lilla krabaten?
Alexandra
A: Hej Alexandra! Den lilla krabaten är fortfarande namnlös. Vi är inställda på att se vad det blir för person, vad hen ser ut att heta och därefter gå på känsla. Klart att vi bollar en hel del namn, men kommer inte bestämma oss förrän bebisen har kommit till världen. Magen kallar vi emellertid för  … Surfer Sundh. Ej seriöst ska tilläggas. Det hela började med att min syster frågade om vi funderat på namn och jag hör mig själv säga Surfer Sundh. Mest för att det svängde så fasligt. Jag såg att hon jobbade med att låta öppen och entusiastisk, men det var ganska obvious att hon tyckte att det var ett märkligt namn. Men mission complete: hon blev totallurad. Så nu har magen fått namnet Surfer.
När det gäller kön, så har vi bestämt oss för att inte ta reda på vad det är för kön. Dels för att det blir en överraskning, men också för att vi inte vill bli påverkade av traditionella könsroller. Planen är att inhandla alla bebiskläder, måla spjälsäng och göra fint i barnhörnan – utan att ha ett kön i åtanke. Utan ett barn. Det känns väldigt befriande på något vis.
Kram emma

IMG_8157

Q: Hejhopp! Jag undrar om du ”planerade” eller ”förberedde” dig inför att bli gravid? Kanske skum fråga, men jag hoppas du förstår på ett ungefär. =)
Karin
kingemarson.wordpress.com
A:
Hej Karin! Jag tror att jag förstår din fråga. Svarar jag helt galet, så får du hojta =)
Min förra graviditet (som tyvärr slutade i ett långdraget missfall  i vecka 10) var relativt oplanerad. En avslappnad ”händer det så händer det”-inställning, som resulterade i att jag  ungefär två-tre månader blev jag gravid. Efter missfallet så ville vi bara fortsätta den resa vi påbörjat, bli gravida igen, så fort som möjligt. Folk runt omkring oss sa ”om någon månad är ni gravida igen”, men månaderna gick. När vi hade försökt i ungefär ett år – med första gravidförsöket och missfallet inräknat – så bestämde vi oss för att påbörja en utredning. Att försöka bli gravid, men ”misslyckas” gång på gång är nämligen enormt påfrestande, även för oss som ändå inte hade försökt så länge. Som ett månadslotteri som en ständigt drog nitlotten i. Det var en höst, vinter och en vår med många tårar kan jag lova. Så för att känna att vi tog oss ett steg framåt började vi gå en utredning på vårdcentralen i Fruängen. De tog alla sorts prover, men det var inga fel på varken mig eller John. På vårdcentralen genomgick jag bland annat en äggledarspolning. Besöket började med att jag hörde hur de imiterade mig i fikarummet och jag fick ingen förklaring om hur spolningen skulle gå till, trots att jag frågade gång på gång. Själva spolningen gjorde väldigt ont, och när jag frågade om det skulle göra så där ont, så sa de att jag skulle ha gråtit av smärta om den spolningen hade misslyckats. Hela besöket var obehagligt på alla sätt och vis, och bemötandet var så kallt och jobbigt. Jag grät varje gång jag skulle dit.
Vid nästa besök fick jag ett recept utskrivet på ägglossningstriggande medicin, och i samma veva bad vi om att få våra journaler utlämnade. Vi ville aldrig sätta vår fötter där igen. Jag knaprade ägglossningstriggande medicin och efter några veckor fick vi tid hos en underbar läkare på Sophiahemmet. Där och då brast det. De var så enormt proffsiga. En kvinna med förstående ögon, blommor på träskorna och färggranna glasögon sa att de skulle ta hand om oss. Det var den totala tryggheten och värmen, ingen som hånfullt imiterade mig i fikarummet, utan som såg oss som människor. Det var precis det jag behövde.
I samma veva blev det sommar.  Jag och John sa till varandra ”att nu får det vara nog”, nu lever vi livet i sommar, pimplar drinkar, dansar natten lång och försöker att inte tänka på det som aldrig blev. Där någonstans, i den totala härjet, blev jag gravid.
Lång utläggning, men det var varken planerat eller oplanerat. För hur mycket vi än planerade, med ägglossningstest och allt vad det var, så hände absolut ingenting. Det är något en inte råder över, hur mycket en än vill …
Kram emma

IMG_3423

Q: Kan du inte skriva någonting om miljön/klimatet? Är en miljövetarstudent som får en (tragisk) kick av hjälplösheten man känner. Din text till ”i mitt Sverige” var himla bra.
Kram!
Emma
A: Hej Emma! Tack för ditt fina pepp och härligt att det finns fler därute som bryr sig om vår miljö. Jag skriver om miljö med jämna mellanrum, du kan bland annat läsa ”Varför oförstörbara strumpbyxor inte finns””Jag utmanar dig (och mig)”, ”Gifter i frukt, barnlöshet och sjukdomar – när det naturliga blir onaturligt” och ”Jag har tagit sms-lån och nu står jag i evig skuld”. Kommer definitivt skriva mer som miljö – var så säker! Och när det känns så där hopplöst, tänk på att vi är många som kämpar för en bättre värld. Heja dig! Stor kram emma

IMG_0411-2 IMG_4971-2

Q: Vad är det viktigaste i ditt liv?
Hanna
brevfranrom.wordpress.com
A:
Hej Hanna! Oj, vilken svår fråga. Jag var tvungen att fundera en rejäl stund, för mitt fokus har ändrats en aning de senaste åren. Om du hade frågat mig för sisådär tre år sedan så skulle nog spännande projekt, jobb stått jämte kärleken till John, min familj och vänner. Jag kommer så klart alltid tycka att det är oerhört roligt att dra igång projekt, jobba och härja runt, men viktigast i mitt liv? Nej.
Det bästa jag vet – och även det viktigaste – i mitt liv ärJohn. Och om jag inte fick gå ut i svampskogen i Värmland, andas frisk luft på ängarna därhemma, kluckskratta med min syster Ellen, få dela mitt liv tillsammans med mina fantastiska vänner och dansa tills benen värker  – ja, då skulle det här livet kännas bra fattigt.
Kram emma

IMG_4875

Q: Hej! Det blir en barnfråga från mig också, eftersom jag själv tänker så mycket på det… Har du alltid velat ha barn? Jag vacklar så, ibland tycker jag att det känns självklart och ibland vill jag inte alls. Så därför försöker jag undersöka ämnet grundligt :) Hur vet man om det är en bra idé att försöka få barn? Man kan ju liksom inte ångra sig…
Jess
A: Åh, Jess, jag känner igen mig S Å  M Y C K E T. För några år sedan var jag inte säker på om jag ville ha barn över huvudtaget. Det fanns så oerhört mycket annat som jag ville göra, och jag antog att jag var tvungen att välja. Att det ena uteslöt det andra. Och jag ville inte förändras. Bli en person som enbart pratade blöjor och bajs, utan jag vill ju vara jag.
Men jag har insett att jag inte behöver välja, jag kan skapa mitt eget liv. Så som jag vill ha det. Utan blöjsnack, bara med en till människa. Jag vill ta med den där mini-JohnEmma på alla mina upptåg, visa hen världen och upptäcka allt det där som jag älskar. Och jag kommer att vara jag.
För mig blev det här med barn viktigare i takt med att mina föräldrar blivit sämre. Jag insåg att det här livet inte är för evigt. Saker förändras. Och jag vill att mina barn (och ja, jag vill ha en hel hög av barn om det är möjligt) ska ha en dos av mina skeva föräldrar, och det hoppas (och tror) jag att det finns oceaner av tid för. Men ju mer ocean desto bättre tänker jag.
Sedan är det klart att jag påverkas av att många av mina vänner har eller väntar barn. De är ett kvitto på ett gäng stört roliga människor som är precis som vanligt, fast med en ny krydda. De mixar röjarfest med stjärtlappsrace, härjiga weekendresor med barnvagnspromenader och roliga jobbprojekt med rutschkane-pepp. Och dessutom har jag ju fått en rad nya mini-kompisar! Winn!
Jag är övertygad om att en aldrig kommer att ångra ett barn, däremot tror jag att en kan ångra att en aldrig försökte.
Kram emma

Q: Har du planerat något inför din förlossning? Föda hemma, i vatten, kejsarsnitt etc?
Nike
A: Hej Nike. Ojojoj, jag har inte planerat ett dugg, hahaha. Det enda jag ser framför mig är våra delmål, vecka 18 (som jag är i nu), vecka 20 (då jag är halvvägs in i graviditeten) och vecka 25 (då barnet skulle kunna klara sig utanför livmodern om något skulle gå fel). Längre än så har jag faktiskt inte tänkt. Det enda jag tänkt är att jag är öppen för allt. Jag har inga do’s eller don’ts.
Kram emma



Egensydd pennkjol & 18 veckors gravidmage

IMG_8162

Längst in i ett dammigt hörn av min garderob – bakom utdragslådorna – hittade jag en bortglömd sak. En marinblå trikåkjol som jag sydde för en massa år sedan.
Denna skrynkliga sak visade sig passa min växande mage perfekt. Efter flera dagar med en nästintill obefintlig mage är den tillbaka – rund som en böll (alltså VAR har barnet gömt sig? I benet?).
Firar med SM i upphittade gamla kläder. Spetsblus från H&M, skärp från Myrorna, trikåkjol som JAG HAR SYTT SJÄLV (alltså så stolt, obviously), väska från Vintagefabriken, blå strumpbyxor från Lindex och skor från Swedish Hasbeens.

IMG_8185

Och ett stycke 18-veckors gravidmage. IMG_8190





Stickade barnkläder, virkade mjukdjur och en mässingssäng

Denna höstvarma måndag går jag och magen in vecka 18. Om en vecka är det dags för ultraljud och om två veckor har jag nått halvvägs i graviditeten. Så det är ett bra tag kvar, men det hindrar ju ingen från att låta hjärnan vandra sisådär ett halvår framåt. Att dagdrömma är nämligen det bästa jag vet.

De där dagarna när jag mår illa eller har värkande mage, flyr jag in i Pinterest förtrollade värld. Drömmer mig bort. Samlar drömmar på hög. Och ett litet axplock av mina drömmar kan du se nedan.

Stickat i smutsiga pasteller, bokhyllor fulla med Elsa Beskow-böcker, ommålad retro-barnstol med Liberty-mönstrad sittdyna, gamla mässingssängar och virkade ekoleksaker som håller en livstid eller två.
Helst av allt skulle jag vilja köpa allt begagnat (om du har något som du vill bli av med, tveka inte att hojta), eller i alla fall ekologiskt och handgjort. Vi får se hur det går och jag har ju ett tag på mig (sisådär en 160 dagar). Är väldigt sugen på att tillverka små, egna mjukdjur (kolla in den här kaninen, vargen och damen), helst skulle jag vilja virka leksaker. Mina virkkunskaper är emellertid inte det fräschaste som sett dagsljus och bör dammas av med en industridammsugare tror jag bestämt. Men jag har ju tid på mig, så kanske detta är höstens och vinterns projekt?
Annars måste jag ju tipsa om en sajt som jag hittade när jag letade runt bland ekologiska barnleksaker, nämligen Lapland eco store, där det fanns mycket fint. Som den sötaste leksaksräven till exempel.

kidsBildkällorna hittar du genom att klicka på länkarna nedan:
1. Stickade barnkläder på hylla. 2. Barn i söta, stickade barnkläder.
3. Stickade babysets från Lilla lova knits. 3. Söta barnskor.
4. Bokhylla med barnböcker. 5. Virkat rådjur från Sebra.
6. Stickade babykläder från Lille lova knits. 7. Barnstol med Liberty-tyg.
8. Spjälsäng i mässing (bild snodd från Studio Elwas instagram). 9. Månadsposters med illustrationer av Elsa Beskow.
10. Retro barnstol. 11. Virkade skallror och mjukdjur.

 



Ett bröllop ute i det fria

IMG_6661

Ni vet de där dagarna en aldrig kommer att glömma? Förrförra lördagen var precis en sådan. Då gifte sig nämligen mina kära vänner Per och Lisa ute på Långholmen. Det luktade höst när jag, Linda och Lollo dekorerade middagslokalen, lade ut trasmattor i trädgården, fixade med ett polaroid-photobooth och knöt pompoms runt stolarna. IMG_6674

Vid fyra-snåret flanerade de här stiliga två in i trädgården. IMG_6684

De gick in till tonerna av ”Det snurrar i min skalle” som Erik, John, Mick, Max, John och Helena hade gjort en underbar version av. IMG_6688

Jag stod längst bak och snörvlade bakom mina solglasögon. Vågade inte möta någon av minna vänners blickar, då hade det brustit totalt. Så där stod jag bra, med kameran framför ögonen, fotograferade och försökte blicka frenetiskt med ögonen för att se något för alla tårar.

IMG_6752

Efter vigseln gick jag fram och kramade en hop rödgråtna vänner. Som min älskade vän Åberg, med tåriga ögon. IMG_6750Kvällens toastisar, Lollo (också hon lätt rörd som ni säkert ser) och min John, välkomnade alla gäster. IMG_6762

Och sedan skålade vi i champagne! Här tillsammans med forever-Värmland-vapendragare Åberg, Nina och TommieIMG_6771

Fatima och så jag. Hon i sin farmors senapsgula 50-talsklänning och jag i en omsydd Stadsmissionen-klänning (som jag fick sy ut dagen innan bröllopet, puh!)IMG_6787

Emily Dahl, som var the royal photographer, tog ett kort på Lisa och hennes buddies. Och i vanlig ordning så kan vi liksom inte hejda oss. Det är liksom så här vi är …
Som Spice girls on crack. Inga finmöbler att ha i salongerna, snarare en betongskyskrapa i en landsvägsrefug. Linda, jag, Lollo, Lisa, Fatima, Nina, Åberg och Frida.

IMG_6813

Under ett träd – som Lollo och Linda hade dekorerat med hängande blomvaser och pompoms – stod en koffert med polariodkameror.

IMG_6789

Linda och Lollo, som gjorde i stort sett allt imponerande dekorationsarbete. Jag stod mest för inbjudan, menyn (men dessa kan jag visa en annan gång om ni vill) och lite dukningspilleri. IMG_6800

Tommie och Thomas.

IMG_6793

De här tre godingarna har jag gjort många hyss med kan jag lova. Här snabelskålar de för Per och Lisa.

IMG_6828

Fatima. IMG_6872

Efter mingel, häng och skålande var det dags att gå in i middagssalen. Som bordsplacering hade Lisa och Per valt att ha äpplen – fint! IMG_6908

Lisa och Per älskar art deco så vi hade rotat fram det allra flottaste ur våra gömmor att dekorera borden med. Silverfat, vaser i olika kulörter och så blommor i mustiga färger.

IMG_6896 IMG_6889

Honnörsbordet anno 2014. Och här fick jag minsann sitta!IMG_6874

Linda och Mallan satt ett stenkast bort. IMG_6917Och så här såg det ut i salen, så fasligt vackert. IMG_6935

Middagen serverades och det hölls hundrafyrtio helt outstandig tal. Jag både skrattade tills käkarna värkte och grät tills tårkanalerna var helt slutkörda och torkade.
IMG_6936

Det var dagen före valet, vilket syntes lite varstans …IMG_6930

Skymningen föll och det serverades dessert, medan jag var ute och traskade i trädgården, fotograferade Linda och Lollos dekorationer. IMG_6933

I ett nafs tömdes middagssalen …IMG_6937

Och Lisa tog på sig festklänningen! Det var så klart dags för dansgolv!IMG_6968Och som vi dansade! Thomas visar förvisso upp sin öl, men det står någon och gastar i bakgrunden. Moi.

Jag dansade tills festen var slut, fogarna brände och jag var helt fullmatad av endorfiner. Det var helt magiskt! Och så oerhört roligt.