Pseudotvillingar: Att få barn tätt

God morgon!
Måndag och första jobbdagen efter jullovet kickas i gång med bortakontor på café. En bit lyx för att dränka saknaden efter de där två små liven som jag pussade blöta i morse.

Det är så dubbelt det där. Jag har älskat att jullova mig, åka pulka och roddat kids, men har även längtat efter att börja jobba, ta tag i projekt, välta mig i mina egna tankar och ryggsimma genom idéhavet. Utan att slitas mellan viljan att bloggajobbatänka och Majkens ljuvliga små ”maaammaaa”-rop och Bodils smittande skratt. Slutföra saker. För hur härligt det än är att spendera varje minut med två små barn under två år, så behöver jag en paus. Bara sitta ner en stund.
Det handlar inte om att vilja bort. Det handlar om att vilja göra något annat.
Men nu när måndagen väl kom känns det helt sjukt att jag längtat efter jobb. Blotta tanken på att Majken ska vara på förskolan och ropa efter någon annan känns hjärtslitande.
BÖL.
Men jag vet också att hon älskar förskolan, lär sig så mycket av pedagogiken och att det är fint att se henne bygga relationer. Med andra. Också.
Samtidigt får jag längta.
Längta efter att hämta Majken från förskolan klockan 15 och längta efter onsdag då jag är föräldraledig med Bodil (för nytillkomna bloggläsare så delar jag och min partner John på föräldraledigheten genom att dela på veckorna. Vi jobbar alltså varannan dag eller som denna vecka när jag jobbar måndag-tisdag och han onsdag-torsdag-fredag).

Appropå tvåbarnshärj så ramlade det in en fråga i mejlboxen i går kväll av signaturen Sanna som handlade om pseudotvillingar. Hur är första tiden? Hur funkar det när ens partner går tillbaka till jobbet? Hur hinner en med båda barnen på bra sätt? Hur baxar en två barn i trappor?
Eftersom det är flera som önskat inlägg om tvåbarnslivet så tänkte jag kicka i gång min allra första jobbdag med att grotta ner mig i ämnet.

Let’s do this!

Så hur är det att ha två barn under två år? Helt underbart, fantastiskt amazing. Och helt och hållet krävande. En gör prick hela tiden. Vad gör en då? Ja, det vettetusan, men sitter still gör en inte i alla fall.
Några av mina vänner som har pesudotvillingar beskriver första året som ett svart hål ur minnet, förmodligen för att all tankeverksamhet går åt att rodda, trösta, mata, söva, byta blöja – repeat.
Det bästa är att se deras relation växa fram. Majken har roats av Bodil från dag ett och efter några få månader så kan de liksom skratta tillsammans. När Bodil sover frågar Majken efter ”Bobo” och visar tydligt att hon vill att Bobo ska sitta bredvid och leka. Majken kramar om, pussar och leker kurragömma. Bodil är publik och eventuellt det mest tåliga barnet som suttit i ett par babytossor. En 1,5-årings ömhetsbevis är inte alltid av det försiktiga slaget om en säger så.
I början, när Bodil var spädis, var det lite nervöst när Majken ville rumla runt med sin syster, men vi har försökt att uppmuntra att de ska vara nära. Vi vill ju inte att Majken ska vara rädd för att vara kring Bodil, så istället för att säga ”nej, slå inte” har vi försökt visa hur hon ska klappa och göra sin syster glad. Måste säga att det funkat över förväntan.

Majken är ju ett gaaanska så aktivt barn som klättrar, balanserar och härjar runt. Inget lugnt-leka-i-sandlådan-kid med andra ord. Med denna vetskap i åtanke så valde vi att vara föräldralediga tillsammans (tog ut dubbeldagar) den första tiden. Bodil är ju född den 9 juli (hon fyller 6 månader i dag, woop, woop), så det var ju brinnande sommar just då, vilket så klart förenklade själva ledigheten.
Den första tiden med bebis är ju väldigt speciell, oavsett om du fått ditt första eller andra barn. Det blir ett helt nytt liv, nya känslor och nya rutiner (inga rutiner?) så jag tycker egentligen att det är helt sjukt att en bara har tio dagar på sig att landa. Jag vet, jag vet, det är en lyx jämfört med andra länder, men ändå. Tio dagar är inte lång tid.
Jag har haft tredje gradens bristningar efter båda mina förlossningar, så förutom att en har fött ut ett barn genom ett ganska litet hål (obviously ett för litet hål), ånjuter hormonfyrverkerier, har obefintliga magmuskler (eller på fel ställe), en kropp som ska hitta sig själv efter tio månader av ombyggnation och livsskapelse och tuttar som går igenom någon form av skärseld (amning), så är en dessutom kanske nyopererad. Tio dagar i sammanhanget för att återkomma till livet och fungera fysiskt (och psykiskt) är ganska lite.
Så har en möjlighet att vara hemma längre efter förlossningen – ta den. Oavsett om det är första, andra eller tredje barnet.

Den största chocken med att få andra barnet var otillräckligheten tror jag. Jag ammade ju Bodil till skillnad från Majken, så familjen blev ganska uppdelad. John och Majken lekte och härjade, medan jag och Bodil ägnade all vår tid åt amning. Jag saknade Majken något enormt, samtidigt som jag ville njuta av det nya livet jag bar i min famn. Det var uppslitande. Särskilt när Majken räckte ut en hand när jag satt där och ammade, sa ”mamma” och ville att jag skulle följa med och leka. Känslorna när hon började gråta av att jag sa nej. Att den förut så förvarande mamman hade blivit en frånvarande mamma.
Snart blev jag förvisso en fena på att gå-amma och kunde jag rodda rutchkane-åkning och amning – SAMTIDIGT. Vi kan väl säga att jag fullständigt sket i var och hur jag ammande.
Mitt bästa tips är att förbereda sig på att det blir lite uppdelat i början, att det känns som att en har ett varsitt barn, men att det inte är för evigt. Det är bara under en period.
För att det inte skulle bli allt för uppdelat så gjorde jag och John en deal att han avstod lek ibland, så att jag inte var den enda nej-sägaren.

Efter en och en halv månad började vi jobba. Vi delar ju alltså på föräldraledigheten rakt av från start, så vi är föräldralediga varannan dag. I samma veva började Majken förskolan. Alla gör ju sina egna val, men för oss har det verkligen varit avgörande att ha ett barn på förskolan. Jag vet inte vilken stål folk är gjorda av därute (eller har för lugna barn), men jag hade inte pallat att vara hemma med två barn under två år under den första tiden.
Nu, efter sex månader (när Bodil är lite stadigare och inte så fragil, Majken har lärt sig vad hon får göra och inte göra med Bodil och jag har slutat amma (= lite mer mobil)), så hade det varit en annan femma. Inte så att det hade varit en lätt match, långt ifrån, men vardagen hade nog passerat utan skador i alla fall.
Det har dessutom varit guld värt att kunna ge Bodil en smula uppmärksamhet, samtidigt som Majken får skapa egna relationer, lära sig massa smarta saker och får leka. Jag vill ge mina barn det bästa och det bästa för min Majken är helt klart några timmar förskola varje dag.
Så mitt andra tips: förskola. Om det passar ditt barn och dig vill säga. I Stockholm får kids till föräldralediga gå 30 timmar i veckan (och det är på gång på flera ställen i landet), så Majken går 9-15 varje dag.

På frågan hur man hinner med båda barnen så skulle jag säga att dela upp tiden och ”ja och nej”-sägandet med din partner. Gör en plan. Majken blev ju otroligt pappig de första månaderna av Bodils liv (aj i hjärtat). Inte så konstigt liksom. Jag satt och ammade och John var alltid tillgänglig. Så vi gjorde en plan när vi skulle ”byta barn”: När John skulle få egentid med Bodil och när jag skulle leka med Majken. Och så bestämde vi att John skulle säga nej när Majken ville leka, för att jag skulle kunna vara den tillgängliga ja-sägaren. Gjorde under för allas relation kan jag säga. Jag fick känna mig behövd av Majken och John fick spendera tid med Bodil. Det ska tilläggas att jag delammade Bodil tills hon var 5 månader, just för att förenkla uppdelningen mellan mig och John.

Så till barnbaxandet. Vinter alltså. Hur mycket jag än älskar snö och pulka, så har vinter fått en helt ny dimension sedan jag fick barn. Det stavas overaller. Älskade, hatade overaller. Alla dessa kläder som ska på.
Det tar ju en evighet att klä på två barn. För att få det att funka någorlunda smärtfritt använder jag mig att (FANFAR) ål majti ”Pettson och Findus” på appen SF Kids. Båda barnen blir som förtrollade och påklädnaden går i ett kick. Plus att jag älskar Pettson och Findus. Bra att de lär sig om livets goda i tid.

Vi har delat upp det som så att den som är föräldraledig lämnar på förskolan och den som jobbar hämtar på förskolan (börjar jobba tidigare istället). Anledningen? Det är lättare att lämna Majken på förskolan än att klä på en 1,5-åring alla vinterkläder och höra sig för om dagen på ett engagerat sätt med en bebis skrikande i örat. Plus att det är lättare att gå ner tre trappor utan hiss med två barn än att gå upp för alla trappor. Själva baxandet löser jag med att ha Bodil i Ergobaby och Majken i handen. Eller så bär jag Majken på höften om benen råkar strejka just den dagen.
Vardagsträning? Oyes!

Jag hoppas jag kunnat svara på några av era frågor om livet med två barn, annars är det bara att fylla kommentarsfältet så ska jag försöka svara.
Kram och heja alla som kämpar där ute. Med ett eller flera barn.

ommentarer på “Pseudotvillingar: Att få barn tätt

  1. Åh, vilken bra och fin tipstext! Nu kommer vi inte få pseudotvillingar hur vi än gör iom att barnet redan är 2,5 år, men tänker att många av de saker du tipsar om kan hjälpa alla nyblivna tvåbarnsföräldrar! Har en fråga – du råkar inte veta VAR de planerar 30-timmarsvecka på förskolan? Sätter allt mitt hopp till att du svarar Göteborg, för kan omöjligt förstå hur en ska göra med dagens 15-timmarsregel :/

    • hej Emma! Tyvärr vet jag inte, men hörde att det var på tal i flera kommuner. Hoppas, för det vore ju najs om det var jämt fördelat över landet kan en ju tycka.

  2. Tack för ditt snabba svar! 🙂 Ska kopiera, sätta upp på kylskåpet och försöka göra råden som går. Tyvärr kan jag och min sambo inte turas om i ledigheten som du och John, men jag ska verkligen tala för några fler dagar än 10, går nog att vända lite på slantarna 🙂 Tack igen, ovärdeligt!

  3. Åh vad jag vill ha ett barn snart!! Var tvungen att lägga till två utropstecken då längtan är så stark hehe. Måste bara säga att jag aldrig sett ett barn likna sin förälder så mycket som Majken är lik John, helt fantastiskt ju! De är ljuvliga, era flickor! Kram.

  4. Vilken bra beskrivning av livet med två små! Ska själv ha mitt andra i mars när den äldre är 16 månader. Ser fram emot det och skräms av det! Och efter att ha läst det här så det jag fram emot det ännu mer och skräms fortfarande, härligt att höra att det kan fungera så bra om än man har det man gör precis hela tiden 🙂

    • Mirjam, det är HELT underbart kan jag lova. Och himla bra period att få barn i hörredu, relativt fritt från sjukdomar. Det är en utmaning med två barn under två, men shit vilken kapacitet en har alltså. Det kommer gå galant, var så säker.
      Kram och lycka till!

  5. Jag funderar mycket, vår lilla (första/enda) är 7 månader och vi vill nog ha hyfsat tätt mellan barnen. Om det går biologiskt osv, det går klart inte att bestämma. Men vi väntar på och kämpar (själva) med en megahusrenovering men i vår bor vi äntligen där. Det jag funderar på är sömn, var och hur sover ni? I början i huset kommer vi bara ha ett sovrum, ovanvåningen med flera rum ska vi göra så småningom. Men är det praktiskt möjligt att bo i ett sovrum med två barn om de är små, båda två?

    • Hej Helena! Vad spännande med hus! Ett tips på vägen är att med två små under två så blir det inte så mycket gjort. Mest halvgjort. En gardin som hänger uppe istället för två och så vidare.
      Just nu sover jag, Majken och John i vår säng och Bodil i barnrummet. Majken och Bodil väcker nämligen varandra när de vaknar om natten, så för att optimera sömnen har vi gjort just så här. Men jag har hört andra där barnen liksom sover sig igenom varandras skrik. Himla olika det där. Allt går ju, men kan inte garantera sömnen …
      Stort lycka till!
      Kram emma

  6. Hej! Jag uppskattade väldigt mycket att läsa detta inlägg. Läste att även du haft tredje gradens bristningar, och tydligen vid bägge förlossningar. Jag hade även det vid min första förlossning och återhämtningen var oerhört tung för min del. Och nu väntar vi vårt andra barn (dock tidig graviditet ännu) och jag har stor beslutsångest över den kommande förlossningen. Jag skulle ha möjlighet till kejsarsnitt denna gång men samtidigt skulle jag vilja föda vaginalt igen men rädslan för att få samma bristningar på nytt är stor. Hur tacklade du detta? Var en vaginal förlossning en självklarhet för dig andra gången?

    • Hej Johanna! Jag fattade ärligt talat inte att jag hade ett val, hahaha.
      Men återhämtningen efter andra förlossningen var långt mer lättare än första …
      Stort lycka till!
      Kram emma

  7. Hej!
    Jag har inte en fråga gällande pseudotvillingar utan snarare gällande förlossning/komplikationer. Vilket jag förstår kan vara för privat att svara på.. Iaf here goes. Jag vet inte om du menar att du fick en sfinkterruptur när du skriver grad 3 men det är precis vad som hände mig vid förlossningen när jag fick mitt första och enda barn för 3,5 år sedan. Jag fick en partiell sfinkter på grad 3 och fick åka in på operation direkt efter förlossning. Det var en lång och jobbig återhämtning med mycket smärta och även mentalt jobbigt. Har inga besvär idag förutom att jag känner av ärret fortfarande i samlivet ibland. Nu försöker vi få ett syskon och det här med förlossning är ju en frågeställning/bekymmer för mig. På ett sätt sörjer jag att aldrig få föda igen samtidigt vill jag absolut inte riskera att samma sak händer igen, så snitt står högt upp på önskelistan (om jag lyckas bli gravid vill säga). Vill jättegärna höra du resonerade kring detta då det inte är så ofta man hör talas om dessa få procent av kvinnor som drabbas. Kram till dig och tack för en fin blogg

    • Hej! Efter första förlossningen var bristningarna djupa och jag fick opereras, efter andra förlossningen fick jag även sfinkterruptur (plus att förra bristningen naggades eftersom jag hade så täta förlossningar). Jag måste säga att jag led mest första gången. Efter andra förlossningen återhämtade jag mig LÅNGT mycket snabbare.
      Tyvärr (eller tack vare) lider jag av hemskt dåligt minne (glömmer ofta bort saker som varit jobbiga), så när jag blev gravid igen så hade jag liksom redan förträngt bristningarna från förlossningen, så det var liksom inget som hindrade mig. Plus att jag upplevde operationen som så himla bra. Jag fick liksom en stund för mig själv att smälta allt som hänt PLUS megasuperbra personal.
      Men som sagt: återhämtningen efter andra barnet var LÅNGT mycket kortare. Minns att jag knappt kunde gå efter Majkens förlossning (på veckor) och med Bodil var jag på benen efter några dagar.
      Stort lycka till!

  8. Du skriver så bra och beskrivande Emma! Det är skönt att få höra en rak och ärlig beskrivning som inte tagit bort allt det jobbiga 🙂

    Jag skulle gärna läsa mer om dina tips på vad en ska tänka på som nybliven gravid (de första veckorna), typ saker man bör skriva ner, föreviga, böcker som är värda att läsa mm 🙂 Givetvis utifrån dina egna erfarenheter, alla har ju olika upplevelser! Kram

  9. Pingback: Livet med pseudotvillingar – del 3 - Emmas VintageEmmas Vintage

Lämna en kommentar

Din email kommer inte publiceras.

*

*