Q & A: Jag är mixen av härj och pastell.

tidningen se emmas vintage

Q: Var hittar du alla gamla tidningar? Tack för en bra blogg!
Lis
A: Hej Lis. Några har jag fyndat på loppis genom åren, men de allra flesta har jag köpt via Tradera.com. Där finns allt!

emmas vintage shorts

Q: Hur ofta köper du nya kläder och varför köper du nytt?

A: Jag köper inte nya kläder så värst ofta. Några gånger per år. Det enda jag köper nytt är skor och underkläder. Jag försöker att i första hand köpa begagnat för att vara snäll mot miljön, men även jag sviktar och kan falla för vackra och fullkomligt oemotståndiga kläder. Jag köper mer nytt när jag har ont om tid, är stressad och behöver något med kort varsel. Att handla vintage och fynda secondhand tar nämligen tid. Tid som jag inte alltid har. Nyckeln är att planera och inte impulsshoppa.
Men missförstå mig rätt. Jag är inte emot att handla nya kläder. Absolut inte. Däremot är jag emot slit och släng, det där planlösa shoppandet och tankesättet att man alltid kan köpa nytt om det går sönder.
Jag lever efter devisen: Köp kvalité, ta hand om dina kläder, laga och vädra istället för att tvätta.
På bilden har jag på mig ett linne från Monki och shorts från Topshop.

keps

Q: Hej fina Emma! Känner du aldrig att du blir lite trött på den pastelliga, perfekta bilden som du ger av dig själv på bloggen? Jag tycker det är en underbar vitamindos som läsare, men jag kan ju tänka mig att det kanske inte alltid representerar ditt inre. Man blir ju gärna selektiv som bloggare i det som hamnar i bloggen, vilket kanske kan ge en lite sned syn på vem man är. Det känns ibland (generellt bland bloggare) som att vissa gör saker för att kunna blogga om dem, t.ex. det-här-blir-nog-en-fin-bild-tänk. Tack för en fin blogg!
MajaEleononra
A:  Hej MajaEleononra! Det är hur svårt som helst. Men som jag har skrivit tidigare så har jag valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad,  tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor.  Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jag har också grå tisdagar, den enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.

Det finns en smal linje mellan vad som är okej och vad som inte är okej att blogga om, och den linjen är fantastisk enkel att överskrida. Det är bara ett klick bort.
Ibland mår man pink, vill spy på allt som är vackert, skrika och skulle inget hellre än att berätta om allt man är ledsen för. Krisar över. Och har ångest för. Men ibland är inte det möjligt, med respekt för mina nära och kära. Och för mig själv. Missförstå mig rätt, jag berättar ofta om jag mår dåligt, men kanske inte berättar hela storyn bakom. Jag ger en nyans av mig själv, men inte hela registret. Ibland kan jag göra det, men inte alltid. Stundvis har jag varit lite för ärlig på bloggen, och då har det fått efterverkningar i mitt liv som har varit allt annat än lätta att handskas med.
Sedan kan det vara stunder som jag kanske inte helst av allt vill minnas och ta med mig till eftervärlden. Som när jag för en timme sedan fick panik på min dator och vrålade så att pompomsen vajade i vinden. Högröd i ansiktet. John tittade förskräckt på mig och jag viskade under lugg “jag ÄR charmig”. Men värst charmig var jag verkligen inte. Sådana stunder, när man måste skrika ut en massa skit, inträffar så klart med jämna mellanrum, men det är inte direkt något jag är jättestolt över. Därför lämnar jag det vid de vajande pompomsen. Men jag hoppas innerligt att ni som läser bloggen förstår att jag också är människa. Med en hel drös med fel, mindre charmiga sidor och plufsiga söndagar.

Jag tror också att det är svårt att få en balanserad bild av mig när man bara tittar på bilderna. Som säkert syns, så förförs jag av en viss bildestetik som är sorglös och vacker. En ganska städad bild. Men sedan försöker jag komplettera med en “behind the scene”-text som berättar hur det egentligen är. För jag är allt annat än städad. Jag är mixen av härj och pastell. Klär mig i en vacker vintageklänning, men pratar sedan bred värmländska och skrattar alldeles för högt.

Jag gör inte saker bara för att blogga om dem, det skulle inte kännas ärligt mot mig själv. Däremot kan jag frisera en verklighet, exempelvis genom att ta bort en GIGANTISK dammråtta, mängder av satsumas-skal, oändliga papper och gamla kaffemuggar om jag ska plåta en bild från min lägenhet. Jag är ett värdskrig när det gäller städning, jag behöver liksom bara gå in i ett rum för att det ska bli stökigt. Så när det väl är städat så passar jag på att plåta loss. För att minnas att det finns annat än härj. Men gudarna ska veta att det inte alltid ser så fint ut som det gör på bilderna. Jag hoppas att jag kan ge en bild av att det finns flera olika sidor.
Om du vill läsa mer om detta ämne, klicka dig vidare hit:

Vem är du – egentligen? Och svaret på 5 andra frågor.

emmas vintage kök

Q: Jag är nyfiken på din vardag just nu. Hur får ni ekonomin att gå ihop när du slutat ditt jobb? Blev inte den nya anställningen ledsna att du slutade efter så kort tid?
Jag är på ett ställe just nu där kollegorna är underbara, men jag känner inte att jobbet är rätt för mig. Men att sluta skulle innebära svårigheter ekonomiskt och problem för dem på arbetsplatsen. Så, jag undrar hur ni resonerade kring det hela? *rodnar* (Pengar är den grejen alla oroar sig över men också den grejen man absolut inte får diskutera med någon – suck – och den enda grejen jag vill få diskutera… knäppt va?)
Sara
A: Hej Sara! Ja, jag är ju inte rikast på planeten just nu om man säger så. Och det är en knepig situation. Men jag försöker se det som något positivt i mitt fall. Jag värdesätter de få kronor jag har, tar hand om mina saker så att de inte går sönder, putsar skor och lagar och lappar. Jag äter gröt och försöker att inte vara så dyr i drift.
Ekonomiskt är det en prövning. Jag har nog aldrig varit så fattig i hela mitt liv. Jag har alltid haft minst ett extrajobb och så har jag ju varit fast anställd i sju års tid. Det har varit många sömnlösa nätter, där jag oroat mig över pengar, men jag är helt inställd på att det kommer att gå bra. Jag har massor av idéer, är företagsam och har många års erfarenhet, jobben börjar rulla in.
Jag och John har dessutom en deal. Jag försörjde honom under ett par månader när han var student, och sa att “det jämnar ut sig någon gång, nästa gång är det jag som behöver pengahjälp”.  Och nu kom just den tiden. Jag har emellertid klarat mig utan hans hjälp än så länge …

Jag har varit egen i lite mer än en månad, och nu börjar det hända grejer. De första veckorna handlade mest om att ha möten, spåna idéer och presentera sig som frilansjournalist. Nu har jag fått in en del jobb vilket är helt underbart. Det är så otroligt spännande och roligt.

Anledningen till att jag slutade på mitt jobb var att bokprojektet tog för mycket av min tid. Jag hade jobbat dag och natt i ett halvår, vilket var slitit så klart, men det fungerade. När jag började på nytt jobb insåg jag att tiden inte räckte till. Alls.
Jag kände att jag inte hade något val. Min tid gick inte ihop, och jag var tvungen att prioritera mig själv. Jag vill sköta mitt jobb med bravur, och när jag inte kan det, då gäller det att vara proffsig nog att se det i god tid. Och jag kände att jag gjorde just det. Jag förklarade noga för dem varför jag slutade, och att jag var tvungen att välja mig själv, och jag är säker på att de förstod att jag slutade både för deras och för min egen skull.

Om jag var du skulle jag jobba upp en buffert innan du startar eget, så du har något att falla tillbaka på. För det tar ju ett tag innan pengarna börjar rulla in. Det är ett säkert kort för att rädda nattsömnen. Ett annat alternativ är att försöka gå ner i tid på ditt nuvarande jobb och samtidigt starta upp eget företag (om du vill det). Stort lycka till med allt du tar dig för. Kram emma

Q: Hej. Tråkig fråga kanske, med jag undrar vad fördelarna är med att ha en egen portal? Tjänar man mer? Tycker du skriver och fotar så fint och underhållande att du förtjänar att ha bloggen som yrke. Det och din bok; som jag ser mycket fram emot! Så kul när flera bland de kvinnliga bloggarna vågar satsa på det ni är fantastiskt bra på!
Camilla
A: Vad gullig du är! Tack! Det värmer otroligt mycket i december-kylan. Jag bestämde mig för att ha en egen portal när jag blev frilansjournalist. Jag har fått erbjudanden om att blogga för allehanda tidningstitlar, men det rimmar dåligt med att frilansa. En av mina styrkor som frilansjournalist är ju att jag kan tipsa om alla artiklar, reportage och stylingjobb som jag gör, men att vara knuten till en specifik tidning kan sätta käppar i hjulet för just det. Om vi pratar om pengar så tjänar jag inte många ören på att blogga just nu, men förhoppningen är så klart att jag ska kunna göra det så småningom.

Q: Tjabba Emmagal! är du feminst? om du är innebär de för dig? Carro
Carolina
A: You bet! Klart jag är. Jag vill att män och kvinnor ska ha samma chanser i livet, och så ser det tyvärr inte ut i samhället i dag. Kvinnor tjänar mindre än män, får därmed mindre pension, måste bevisa sig dubbelt så mycket för att få hälften så mycket respekt och könsrollerna är så snäva att man blir mörkrädd. Genom min karriär har jag blivit tillsagd att ta på mig den bredaxlade manskostymen och högklackade skor för att få respekt. “Armbåga dig fram och var lite mer som en man”, har varit en vanlig fras. Vänta lite nu. Ska  inte jag få respekt trots att jag bär vippiga 50-talsklänningar och rosetter på skorna? Måste jag klä mig som en man för att få vara kvinna? Nä, minsann, jag ska banne mig ha respekt ändå. Att vara kvinna är inget dåligt och ska heller inte behandlas så.

Jag är en mix som inte riktigt går ihop enligt många. Jag klär mig i vippig vintagepastell och  jobbar med webb. Många möten med manliga chefer har börjat med att de ska prata om vad jag har på mig. Det är förminskande för min profession, för inte skulle väl jag sitta där, på ett jobbmöte och prata om deras kavajer? Det är då man sträcker på sig, säger: “Vill ni prata om klänningar, eller ska vi ta tag i det här jobbet? Jag är i alla fall här för att prata om jobb, men låt inte mig störa, jag kan gå ut och ta en kaffe och vänta tills ni är klara”.

Foto: Isabellepedersen.blogspot.se

Q: Jag och min sambo ska efter tio fantastiska år tillsammans gifta oss nästa sommar och då hade vi tänkt ha sailor-tema 🙂 Eftersom du alltid är så “sailor-fin” och verkligen har känsla för allt det där så kanske du har några idéer och tips att ge oss?

Fantastiskt fin blogg du har 🙂 Fortsätt så!
Karolin

A: Hej Karolin och stort grattis! Vad roligt med sailorbröllop! Jag kan faktiskt avslöja att det finns en bit sailortema i den kommande boken Vintageparty som jag har skrivit tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar. Så om du orkar vänta till mars så finns många roliga och fina sailortips att hämta – var så säker.

emmas vintage

Q: Hej Emma! Jag undrar vad du har för locktång? Har du i nåt i håret för att få lockarna att hålla bättre?
Kram och tack för en fantastiskt fin och inspirerande blogg!
A: Tack för de fina orden. Jag har en locktång vid namn satinstyler från Braun. Den har ett par år på nacken, men fungerar ypperligt. Innan jag lockar mitt hår har jag i värmeskydd. Förutom att det skyddar håret, så ger det stadga till lockarna. När jag har lockat igenom hela håret låter jag håret svalna. Därefter borstar jag ut lockarna, så att det inte ser ut som korkskruvar, Sprayar lite lätt med Elnett hårspray för att få undan babyhår och sätta den sista touchen.

Liked it? Take a second to support emmasundh on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Loading Likes...

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Beata

    Din blogg är så himla fin!

Lämna ett svar