Instaweek: A paper camera, old school style and wonderful shoebox

13 november och ny vecka (jag satt djupt försjunken i en fet deadline i går, så det är först nu min vecka börjar. På riktigt (tydligen 00:02. Gäsp. pjuu, gah)). Tänkte summera de två senaste veckorna, sett ur min instagram. Vill du följa mig även där så heter jag i vanlig ordning emmasundh.

Den här lilla nostalgitrippen börjar med en papperskamera. Jag kom nämligen på en fasligt bra idé (tyckte jag då). Vi på Vintagefabriken tänkte nämligen kicka igång foto- och fotoredigeringskurser i samarbete med en grym fotograf i början av nästa år. Och vad vore väl ärtigare att ge bort i julklapp än just det? En kurs! Men vidare värst roligt är det ju inte att ge bort en liten sketen lapp. Desto kalasigare är det ju att hitta en presentkortslapp i en papperskamera. Tre timmars fnulande och vikningar senare, vette katten om det var en sådan bra idé. Vad tycker ni?
Mitt i allt kursplanerande råkade jag signa upp mig på en egen kurs också. I vintagestickning. Jag har aldrig stickat i hela mitt liv, så jag tänkte att det var dags. Mest av allt för att jag har gjort alla mina hobbies till jobb, så nu behöver jag något nytt att försjunka i.

Dammade av tio år gamla Converse, putsade glasögonen och …

went high school. Med jeans. Jag är fortfarande chockad. Köpte mig ett pastelliga höstskor för lövsparksflanerande, fast jag egentligen borde tänka snöpulspromenad.

Lämnade stan för en weekend här, i Varberg.

Blev avritad av Anna Grundberg och satte nejlikor i gröna flaskor på en ny (gammal) möbel som ni ska få se alldeles strax.

Jag bar blommor i öronen och visade upp den flottaste skokartongen genom tiderna. På 1950-talet kom vissa skor i sådana här skönheter. Snacka om återanvändningtänk! Först skoförvaring, sedan piffig inredningsdetalj.

Pink shoes on checkered floor

pink shoes by emmas vintage

Volia! När det är dags att köpa höstkängor och spikskor inför vintern, ja, då går jag (tydligen) och köper mig ett par pastellrosa skor. Helt fruktansvärt opraktiskt, och underbart fint (om du frågar mig). Dessa ska kuta järnet över schackrutigt golv i dag!
100 mejl väntar på svar i mejlboxen, en deadline som nås och övervinnas och så ska jag och Lollo förbereda inför en spännande grej som händer på Vintagefabriken ikväll. Dessutom är det så här: Vintagefabriken har fått äran att sälja av en hel garderob med kläder från en urtrevlig lady. Ni anar inte vilken skatt det är! Vackra klänningar från 1950-talet, flotta handskar, svepande aftonkappor, rediga trenchcoats. Och 35 stycken baskrar – i alla kulörter du kan tänka dig! Denna skatt ska jag plåta av så ni kan kika in på Vintagefabriken.se. Peppen på det?

Instaweek: Jag som mörkhårig och min fjärde bröllopsdag

Måndag och ny vecka. Det betyder en summering av den förra. Till min hjälp har jag ett par bilder från min Instagram. Vill du följa mig där heter jag kort och gott emmasundh.

Vecka 23 började med ett besök hos  Polisen. Jag skulle nämligen säga adjö till den mörkhåriga ladyn som frontat mitt pass sedan 2003. Så här såg jag alltså ut då. För exakt 10 år sedan. Jag var 20 år, hade bott i Stockholm i ett år, hade mörkt hår i en fläta på sidan. En snedbena som var uppsatt med hårnål om dagen och släpptes ut till en indie-rullgardin om kvällen. Skrammliga örhängen hade jag i öronen och en massa sjalar runt halsen. Det skulle man ha.

Veckan lunkade på och jag instagrammade en underbar smaragdgrön klänning. Jag hade köpt den till mig själv, men jag fyllde liksom inte ut den i tuttarna så jag gav den till butiken istället. Den kommer hitta sin rätta ägare, just den rätta ägaren var tyvärr inte jag.

En kväll for jag till Östermalm och hälsade på en man vid namn Bengt.
Bengt var en ytterst trevlig man som hade läst om mig i Dagens Nyheter och nu ville skänka mig en Singer-symaskin och gamla mönster från 1950- och 1960-talen. Alltså Bengt. I love you.

Onsdag morgon spenderades på ett tak inne i Stockholm. Närmare bestämt på World trade center. Anledningen till detta besök var ingen mindre än Emma Wiklund som lanserade sin första doft. Den heter Rue de Varenne och är inspirerad av kvarteren där hon hade sin första egna bostad. I Paris. Underbart! Tycker verkligen om Emma så himla mycket. Hon är så varm och härlig varendaste gång man träffar henne.

När jag kom tillbaka till kontoret slog värmen till. Och jag som bar byxor och täta skor. Inte okej. Så jag testade en fantastisk blommig klänning från Vintagefabriken som jag sneglat på … Och köpte den! Kunde inte motstå.

6 juni. Min och Johns bröllopsdag. Ett himla bra datum, för vi kommer alltid vara lediga denna dag så att vi kan göra det vi alltid gör: Picknick under det här trädet.
Det är faktiskt samma träd som är med i kapitlet Picknickparty i boken Vintageparty (och just detta kapitel plåtades – fanfar – den 6 juni 2012).
Jag och John slöade i skuggan, drack champagne, småpratade och höll om varandra. På eftermiddagen anslöt några av våra vänner för brännboll och rosévin.

Fredagen kom och det stod Trädgården under bron på agendan. Äntligen! En sommar är inte komplett utan Trädgården.

När lördagens seglade in åkte jag och John på en miniroadtrip till Sigtuna. Där hade vi nämligen aldrig varit. En liten stad som är söt som socker. Vi kom lagom tills allt stängde, vilket var himla skönt, då fick vi nämligen alla gator för oss själva.
Och jag passade på att inviga min nya klänning och blå ballerinaskor.

Besökte några loppisar på vägen och köpte bland annat en ny bil. Visst är den himlans fin?

 

Hos Malou efter tio

I morse sladdade jag, Linda och Lollo in hos Malou efter tio och pratade bröllop. Med oss hade vi underbara Isabelle Pedersen och vår vän Fatima som agerade utmärkta modeller till brudklänningar. En hel del 1950- och 1960-tal blev det helt klart! Och så tips på dukning, bordsplacering och giveaway.
Jag har en något dålig hårdag, men jag är en glad shit i TV, så det väger kanske upp?

Bilderna nedan kommer från Isabelle Pedersen


Vintageinspiration%20till%20br%C3%B6llopet

50′s organza dress

dress by emmas vintage

dress by emmas vintage

En ny klänning har flyttat in i min samling, nämligen en organza-klänning från 1950-talet. Jag tänker mig att den åtminstone har varit på en fancy bal någon gång. Eller så har den hängt – ledset – på någon vind i sisådär hundra år.
Jag hittade den på en secondhandbutik för några helger sedan och föll pladask. Nyfiken på att se den på?

A new dress has moved into my vintage collection. I found this wonderful organza dress from the 1950s at a thrift store. I imagine that it has at least been to one fancy ball at some point. Or maybe have hang – sadly – on a attic for say … a hundred years (or sixty).
Do you want to see it on?

Den perfekta klänningen

Förra söndagen, när jag kom hem från Uppsala-trippen, låg John sjuk i sängen. Han hade varit krasslig hela helgen, stackarn. Bredvid honom, på fåtöljen i sovrummet, stod ett stort paket.
Till mig.
John sa att han hade saknat mig så, och log sedan det bredaste leende som sett söndagens ljus, samtidigt som jag öppnade paketet. Omsorgsfullt inslagen i papper låg den där. Drömklänningen. Ni vet den där som jag gick och drog i på Lyckliga gatan för ett par veckor sedan. Då var jag så rysligt pank. Det fanns liksom inte en chans i världen att denna flotta klänning skulle få följa med mig hem.  Tills den där partymannen, min älskade John, hade släpat sig till Lyckliga gatan. Sjuk och dan. Halt och lytt. Nästan i alla fall. Steppat in i butiken och sagt något i stil med “min flickvän har varit här och hittat sin drömklänning”. Elin, den fantastiska ägarinnan av Lyckliga gatan, visste exakt vilken klänning det var, och hjälpte den stackars sjuklingen.
Och nu är den min! Den finaste klänningen. Från den bästa butiken. Köpt av den underbaraste av underbara.

klänning lyckliga gatan emmas vintage galge

klänning lyckliga gatan emmas vintage

klänning lyckliga gatan emmas vintage vintageklänning

klänning lyckliga gatan emmas vintage vintageklänning fåll

Emily Dahl ♥ Jumperfabriken

Emily Dahl Jumperfabriken

Emily Dahl Jumperfabriken bil

Fantastiskt vackra bloggaren och frilansfotografen Emily Dahl frontar Jumperfabrikens vårkampanj 2013. Med curls i håret, sittande i ett rött vrålåk visar hon upp mode i 1950- och 1960-talsstil. Jag brukar ha hemskt svårt för nyproducerade kläder och accessoarer som har en touch från denna era. Midjan brukar sitta för lågt, det blir lätt lite för mycket av det goda och det tenderar att se hemskt billigt ut.
Men Jumperfabriken är faktiskt ett av få märken som lyckas med att pricka in den rätta stilen. Jag tänker framför allt på deras koftor och min Jackie-klänning. Sedan att de använder Emily Dahl som modell gör ju liksom bara saken bättre, eller hur?

Vem är du – egentligen? Och svaret på 5 andra frågor.

I förra veckan fick ni ställa frågor till mig och nu tänkte jag svara på den första bunten. Jag tar dem i turordning, så ingen glöms bort. Om du missade frågestunden så och gärna vill ställa en fråga, mejla mig på emma@emmasvintage.se eller kommentera i kommentarsfältet nedan. Fler svar på frågor kommer senare i veckan!

emmas vintage morgonrock

Q: Äger du ett par mjukisbyxor eller liknande? Eller vad tar du på dig i de stunder när vi andra dödliga skulle ta på oss mjukisarna?
Emma
A: Klart jag gör! Det skulle vara oerhört obekvämt att inta söndagssoffan i en tajt 1950-talsklänning. Min melodi är pyjamasbrallor. Såsar runt i dem så ofta jag bara kan. Äger även en fleecedress med byxor och tröja. Den är så ful att klockorna stannar, med dödströtta fickor som hänger utanför och är oformlig som fasen. Men den är så skön att man liksom småsomnar när man tar den på sig. Morgonrock och tofflor är en annan favorit som jag släpar omkring i på mornar, kvällar och helger. Det blonda svallet är då ofta uppsatt i den klassiska “sovtofsen”.

Och bara för att klargöra en sak: Jag är gjord av bonnigt kött och blod, fylld av känslor, både jobbiga och fina, är bräcklig och stark om vartannat. Med andra ord:  Jag är högst dödlig.

pastell emmas vintage inredning

Q: Jag blir lite störd på dig och din blogg. Den är matad med pasteller, 1950-talsklänningar, kakelugnar, leenden och blonda lockar. Blir störd på det där perfekta livet. Är du sådär? Eller finns det en Emma utanför bloggen?
A: Åh, jag hoppas innerligt att du inte ska bli störd på mig och min blogg. Det är inte min vilja. Långt i från.
Som jag med jämna mellanrum skriver här på bloggen så är detta några procent av mitt liv, den del jag väljer att visa upp. Tills för några veckor sedan har jag bloggat vid sidan av mitt jobb (som ofta krävt 150% av min uppmärksamhet), vilket gör att det inte funnits oceaner av tid att pilla sig in under ytan.

Sedan är det så klart en gränsdragning jag i mångt och mycket gjort, som jag både hyllas och avskys för. Det sistnämnda gör mig väldigt ont. Jag har i största allmänhet svårt att ta att hantera att människor – som aldrig har träffat mig – inte tycker om mig. Det smärtar.  Jag har valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad,  tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor.  Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jaghar också grå tisdagar, enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.

Som jag skrev förut så jag av bonnigt kött och blod, en högst verklig människa, som framför allt tampas med mycket oro och många känslor. Det är svårare att skriva om jobbiga saker, för de innefattar ofta andra människor. När jag krisar så handlar det nästan alltid om att jag krisar i någon form av relation. Jag kanske bråkar med John, det skaver i hjärtat över något som en bekant har sagt, jag har en kris med en vän, har råkat sårat min syster eller gjort bort mig för någon kollega. Om jag skulle skriva om sådana kriser här skulle jag mangla ut människor här som inte bett om det. Människor som betyder så ofantligt mycket för mig, som jag är rädd om. Och det skulle absolut inte hjälpa situationen. Inte heller mig. Med jämna mellanrum skriver jag om saker jag tänker på, ur mitt perspektiv. Utan att nämna några namn. Men även det kan göra ont för människor i min närhet, så jag tar det lite piano och försöker känna mig fram. Det är många svåra avvägningar hela tiden.
Det kan vara oerhört svårt att göra rätt många gånger. Jag kan inte tillfredställa alla, men om jag måste välja att tillfredställa någon, så måste jag välja mina nära och kära. Att inte berätta om all skit i hörnen helt enkelt. Jag berättar istället om den kärlek som finns mellan oss, vad jag älskar med dem och höjer upp det som inspirerar mig, det jag beundrar och älskar. Det är så jag väljer att se på världen och på människorna runt omkring mig. Men: Det finns skit i hörnen.
När det gäller pastellerna, 1950-talsklänningarna och kakelugnen så är det ett intresse. Jag är en nörd, som väljer ut mina kläder, inredning och nyanser med största omsorg. Det kan – skrattretande nog – ta mig ett år att hitta ett durkslag. För att jag vill hitta det perfekta. Det handlar inte om att jag vill att allt i min omgivning ska vara perfekt, utan det handlar om ett miljö- och hållbarhetstänk. Nog för att det låter krångligt, men när jag ska köpa exempelvis ett durkslag så köper jag inte första bästa, utan jag väljer något som jag kan ha livet ut. Och det kan ta ett  tag att hitta just den där prylen …
När det gäller “ett perfekt liv” så tror jag inte att de givna ingredienserna är pasteller, 1950-talsklänningar och kakelugn … Det är inte det som gör mig lycklig i alla fall, utan något helt annat.
Emma Sundh utanför bloggen, och även i bloggen hoppas jag, är en obotlig optimist, som försöker – trots att det ibland är oerhört svårt – se livet från den ljusa sidan. En spexande värmlänning, med svängig dialekt, flängiga armar och allt som ofta är ironisk. Drar pappa-skämt, är pillemarisk och kan vara rejält grov i munnen. Samtidigt en orolig själ med en djup bekymmersrynka. Jag är oerhört lösningsinriktad, vilket både är bra och dåligt, och jag ser alltid möjligheter där andra ser hinder. Ibland är det dåligt. Ibland behöver man bara lyssna och krama. Det kan jag vara dålig på, för jag vill hitta en lösning. Nu.
Min vanligaste fras är “jag har en idé” och jag hittar ofta på egna ord. Jag roar mig själv, men roar helst andra. Kan ha en häftigt temperament,  men det kommer nästan bara fram med min familj. Ofta tänker jag mer på andra än mig själv, är snabbare på att hitta fel hos mig själv än hos andra och dömer hellre mig själv än människor omkring mig. Är inte alltid snäll mot mig själv, utan kan pressa mig till bristningsgränsen. Men min kropp är ofta desto snällare och säger ifrån när det blir för mycket.
Eftersom jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag lärt mig att ta hand om mig själv, och kan vara uruslig att be om hjälp. Ta andras tid. Vara till besvär. Vara skyldig någon en tjänst. Även om jag behöver det. När jag är ledsen berättar jag det sällan, eller med svårighet, för de som står mig nära, utan håller det inom mig. Vill gärna lösa världsproblemen själv. Det är helt idiotiskt, för vem har någonsin lyckats lösa ett världsproblem själv? Jag jobbar på att bli bättre på att öppna mig när jag mår dåligt, men det är svårt.
Vill helst av allt vara snäll, och skulle aldrig (ALDRIG) armbåga mig fram för min egen vinnings skull. Tror på att snällhet vinner i längden.

emmas vintage john

Q: Hm… om du fick vara någon annan för en dag, vem skulle du vara och varför? :)
Carin
A: Oj, vilken svår fråga. Jag skulle vilja vara min man John. Först och främst för att han är underbar, snäll och fantastiskt smart, men skulle också för att jag vill kunna uppleva hans sätt att se på livet. Känna hur det känns att vakna pigg klockan 06:00 exempelvis. Kan inte riktigt tänka mig in i den känslan, morgontrött som jag är. Skulle vilja känna hans känslor. Och sedan skulle jag vilja veta hur det var att leva med Emma Sundh – det tredje världskriget.

tidens melodi emmas vintage

tidens melodi emmas vintage

Q: Är nyinflyttad (värmlänning) och skulle jättegärna se lite tips om loppisar och andra roliga butiker :)
A: Åh, så spännande! Mina bästa ställen i Värmland är Tidens melodi, Gengåvan, Solareturen, Antik och kuriosa på Kasernhöjden och Hammarö auktionsverk. På dessa ställen kan du göra kanonfynd! Lycka till.

rutigt golv emmas vintage

rutigt golv emmas vintage

Q: Kan du inte lägga ut en måla rutigt golv-guide? Hade varit sååå uppskattat! Annars en lite roligare fråga; kommer du ha något nyårslöfte? Vad isf?
A: Absolut! Skriver opp det på att göra-listan på stört. Angående nyårslöfte så blir det nog något i stil med att laga mer mat. Och träna mer. Jag tenderar nämligen att prioritera bort just träning när jag mest behöver det. Som nu exempelvis. När jag har suttit framför datorn hela dagen, har lite ont i ryggen och skulle behöva en paus …

Q: Vilken är din finaste klänning?
A: Oj, vad svårt. Det är nog en ny vintagepärla som jag kommer visa upp här i bloggen senare i veckan. Den är himmelskt vacker. Annars är detta en rad favoriter:

emmas vintage vintageklänning

emmas vintage vintageklänning

emmas vintageklänning

emmas vintageklänning

Vintageparty – Fyndiga tips för flärdfulla fester

Hurra! Efter månader av hemlighetsmakeri kan jag nu äntligen avslöja några finfina detaljer om en alldeles speciellt bok. Nämligen boken Vintageparty – Fyndiga tips för flärdfulla fester”, som skriven av viss vintagetrio …

I boken kan du bland annat se mig, Volang-Linda, Vintageprylar-Lollo, Colorelle-UlrikaVykort till min syster-Felicia, Bonjour vintage-Madeleine, Miriam Parkman, Emily Dahl,  Isabelle Pedersen och många fler av Sveriges bästa bloggare med vintagetouch.

 

“Boken för dig som vill bjuda in till en riktigt personlig fest. Låt dig inspireras av sagolika bilder och skapa miljöer med influenser från äldre tider – och bli årets festfixare på kuppen. De populära mode- och vintagebloggarna Linda Hansson, Louise Lemming och Emma Sundh presenterar olika teman för fest, bland annat Vårvimmel, Skördeskiva och Färdfest.
Vackra bilder, finurliga tips, läckra recept, inspiration i form av sminkning, frisyrer och kläder och en nypa av din egen kreativitet gör det perfekta partyt möjligt.”
Uppdatering! Nu finns boken Vintageparty till superbra pris här:
Här kan du köpa boken Vintageparty till specialpris!

 

Lyckliga gatan i Midsommarkransen

I Midsommarkransen, där jag bor, finns en himla flott antikaffär vid namn Lyckliga gatan. Lika flott som butiken är, lika trevlig och härlig är dess ägarinna. Jag var på besök på Lyckliga gatan för ett par dagar sedan, och kunde inte riktigt slita mig. Där fanns nämligen mängder av saker som tenderar att trigga mitt hjärta. Som ett stycke vintageklänning exempelvis. Har du vägarna förbi Skvallertorget i Kransen, missa inte denna underbara pärla.

Jag som fullkomligt älskar harlequinmönster hade svårt att sluta fingra på denna skönhet.

För att inte tala om denna. Jag föll pladask för denna vintageklänning i 1950-talsmodell. Men den var aningens för liten, så den fick hänga kvar. Tror minsann att den fick följa med Lyckliga gatan till Vintagemässa, där den säkerligen hittade sin rätta ägare. Lyllos den som passade i klänningen!

Därinne fanns massor av glas i olika färger och vackra kristallglas.

Mjölbehållare.

Plåtaskar.

Ett underbart tåg.

Och massor av gamla tidningar. Vad sägs om den här? Motboken borta! Starkölet kommer. Ingen snaps före 15.