Önskeinlägg: Att få barn tätt

Har fått frågan om jag skulle kunna skriva ett inlägg om att få barn tätt, so here we go.

IMG_7231-4

Bakgrund
För mig har det här med barn aldrig varit en självklarhet, långt i från. Min mamma var 39 år och pappa 36 när de fick mig och innerst inne har jag nog tänkt att OM jag någonsin VILL ha barn, ja, då kan jag ta det senare. Varken jag eller John var särskilt sugna på det här med kids när vi träffades, däremot har vi med barnslig glädje lekt med andras barn. Om vi ville ha barn, ja, då ville vi ha det med varandra. IMG_8444-2
En sommar kuskade vi kontinenten fram och någonstans mellan Provence, franska rivieran och Sicilien så kom det fram att vi kanske ändå ville ha lite barn. Snart dessutom. Vi blev gravida snabbt och gick all in på tanken på det där efterlängtade semester-infalls-barnet.
I vecka 10 fick vi missfall, något som slog oss hårdare än vi trott. Det var ju liksom inte länge sedan vi var inne i mañana mañana-fasen, där barnlängtet var som en kär dagdröm  att plocka fram en fjösig tisdag. Som strössel på chokladglassen. Något vi kunde drömma om. Att bli gravid igen var inte lika lätt och det var långt i från strössel. Det tog månader. De jävligaste tunnelseende-månaderna i mitt liv.  Blev besatt. Kunde inte tänka på något annat. Känslan av att det var så okontrollerbart, sådant lotteri … var frustrerande. Nitlott varje gång.
Det blev sommar igen och vi vägrade låta barnlängtan svärta ner vår sommar. Vi skålade i spritiga cocktails, målade upp semesterplaner och sa att vi inte ville ha barn. Inte nu i alla fall. Nu ska vi leva sommar, dansa-hela-natten och slå runt.
Jag blev gravid.

IMG_6225-2

Första barnet
Den 15 mars 2015 kom Majken. En lättmanövrerad unge med skrattrynkor på näsan, som kan somna var som helst och leka själv (ett tag). Visst, det har varit skriknätter från hell, vi är uppe och matar och söver om varje natt och vissa veckor har varit kämpiga, men i stort så har det här med kids varit … härligt.
Ska tilläggas att jag har sjukt dåligt minne (jag glömmer lätt saker som är tråkiga eller jobbiga), till förmån för göttigare tankar (ett göttfilter). Vår konsekvensanalys är dessutom lika med noll (”jaha, skrek hon tre nätter i rad efter vi hade tagit med henne på en fest, måste vara en fas”). Vi har kuskat runt med Majken över hela Sverige, tagit tåget till Paris och korsat (och övervunnit) rädslor och utmaningar. Att vi dessutom har delat föräldraskapet (och därmed fått sova varannan natt) har gjort detta med barn:eriet … enkelt. Visst, vi har kämpat för att göra barnlivet enkelt (vi utsätter oss för utmaningar hela tiden, gång på gång), men drog också enkelt-barn-lotten ur spermie-tombolan.
När Majken bara var några få månader gammal och tittade upp på oss med sin lurmin så brast något i oss. Vi ville ha fler sådana här.

IMG_76861

Barn nummer två
Varken jag eller John hade tidigare tänkt tanken på att försöka få barn tätt (John är sladdbarn och mellan mig och min syster skiljer det tre år) och med tanke på att det tog nära ett år att få till Majken så tog vi inget för givet.
Vi ville gärna ha ett barn till. Kom det tätt, ja, då var det härligt, men dröjde det så gjorde det inte så mycket det heller. Det enda vi ville undvika var den där dränerande, energikrävande ”vi-vill-ha-barn-nu-hetsen”. Det finns liksom aldrig en ”rätt tid” för barn. Det är inget man kan planera, utan de kommer när de kommer.
Och den lilla bebisen valde att flytta in nu med detsamma. Jag blev nämligen gravid ganska snart.
Chockartat, men mest av allt underbart. Majken skulle bli storasyster, få en pseudotvilling. En person att dela sitt liv med, sin barndom. Leka med, prata med (om sådant där som en inte vill prata med sina föräldrar om) och skratta med. Precis så har min uppväxt sett ut tillsammans med min syster. Vi bråkade, slogs, pratade, grät, hyssade, lekte och kluckskrattade tills vi låg på golvet och kved.
Att min uppväxt sett ut på det här viset är ju långt ifrån en garanti för att mina knoddisar ska få kluckskratta ikapp, men det finns en chans och that’s good enough for me.

Om att vara gravid 
Mina graviditeter är ju inte direkt en surftrip på Hawaii. Illamående, trötthet och foglossning är receptet för att skapa liv på AB Emma Sundh barnfabrik. När jag väntade Majken fick jag foglossning i vecka 12 och var jag i stort sett sängliggande de sista veckorna på grund av foglossning och sammandragningar. Trots den jobbiga graviditeten så räddes jag inte en till graviditet. Kroppen hade återhämtat sig och jag kände mig stark. Om jag hade lyckats tågluffat ner till Frankrike med fullproppad ryggsäck, kid och barnvagn på axeln, borde jag ju klara att bära ett litet barn? Det enda som oroade mig var det faktum att vi bor på tre trappor utan hiss, men det gav mig bara en sporre att träna mer. Bära ännu mer barnvagn.
Nu är jag gravid i vecka 22 och har under graviditeten varit fruktansvärt illamående (och är fortfarande av och till), men foglossningen lyser med sin ljuva frånvaro. Sure, jag får känningar av foglossning efter en lång barnvagnspromenad kryddat med rövdödarbackar (det finns ett par sådana här i Hägersten), så hinner jag liksom inte tänka nämnvärt på det. Det är uppnerhitochdit. När tröttheten slår till blir det lite mindre uppnerhitochdit och John får ta springet in i sovrummet när Majken skriker på kvällskvisten (eftersom jag är för seg i starten), men annars så märker jag inte av graviditeten så mycket.
I början när jag mådde som sämst kvalade jag inte direkt in som Mother of the year, eftersom jag somnade sup i kvarten (så många gånger som jag liksom slumrade till på mattan medan jag lekte med Majken), mådde som soptipp och inte var den spexigaste skojsiliskojsmamman som äntrat en kabaré. Men jag tänker att jag tar igen det senare. Livet är långt. Öser kramar, pussar och kärlek över Majken och leker med full kraft när jag är pigg. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var lätt stressad i början, när jag inte orkade vara den mamma som jag ville vara. Majken är ju så liten så jag kan ju liksom inte förklara att ”mamma ligger här och skapar liv, det tar lite energi” … Det var kämpigt, men min strategi var (och är) att kuta runt till varje öppen förskola. Det piggade upp både mig och Majken. Jag tror inte Majken har märkt så mycket av sin ospexiga moder, utan det handlar mest om min egen självbild.

Reaktioner
Mjaaaa. Det har varit lite blandad kompott på den fronten. Här på bloggen har det glädjeylats så det piper i öronen (ni anar inte vad glad jag blir), mina nära vänner står med pompoms och hejar, medan andra inte har kunnat dölja sin chock (på mer eller mindre smidiga sätt). I början av graviditeten var jag ganska känslig för folks ifrågasättande tyck och tänk. Ifrågasättande i kombination med hormoncocktail blir sällan bra. Plus att det inte är så där jättemycket att orda om när en väl är gravid …
Min taktik var att omge mig med energitriggande människor och att vända mig till mina OTROLIGT inspirerande vänner som fått barn tätt. Deras ord blev min lag: ”Det är jobbigt i början, men det ger utdelning sedan”.
Numera åker emellertid oljerocken på efter en sekund om det flyger en dräpande kommentar över huvudet.
IMG_0990

Den första tiden-planen 
Bebisen som bor i min mage just nu är beräknad till den 1 juli. När den kommer drar vi bort från stan, alla trappor och uppstyrda gator. Ut på landet. Där kan vi sakta vänja oss vid det nya livet med två små barn, gå i pyjamas hela dagen och leka med Majken. Jag har en målbild som ser ut så här: Jag ligger på en kuddfylld filt i gröngräset och ammar (om det fungerar denna gång) eller flaskar, medan John och Majken kutar runt och lekar kurragömma. Dagarna är fyllda av ingenting och vi tar allt som det kommer. Det kanske regnar i 8 veckor, blir katastrof-härj och skrik-fest, men att ha sådana tankar känns ganska … omotiverande.
När hösten kommer börjar Majken förskola och vi lunkar vidare med vårt 50/50-upplägg med den lilla bebisen. Så går tankarna.
Min inställning är att det blir slitigt till en början, men att det kommer löna sig senare, när de kan leka tillsammans. En insats för dubbel vinst.
Jag som fått min beskärda del av tystnad (uppvuxen långt ute på vischan) ser fram emot tjo och tjim. Härj. Tre djupa andetag och sedan in i dimman.
Majken är invand med att ha barnvakt, och innan den nya bebisen kommer har jag som plan att utöka mitt barnvaktsstall. Förutom att det kan vara bra för oss att ta till, så vill jag verkligen att Majken ska få tillfälle att odla sina egna relationer. Och det görs bäst när föräldrarna inte är med. Detta ska utnyttjas.

IMG_5024

Svartsjuka
Majken kommer att få en pseudotvilling, det betyder att hon inte kommer att minnas tiden när hon var ensambarn. I hennes värld kommer de alltid ha varit två.
Vi introducerar så mycket nytt för Majken hela tiden att jag tror (och hoppas) att en liten bebis (jag menar den är ju SÅ LITEN) inte kommer att göra intrång i hennes värld. Jag och John kommer att vara lediga tillsammans under den första tiden för att göra övergången till två barn så smidig som möjligt. Och för att kunna ge Majken den tid och uppmärksamhet hon behöver.
Vi kommer att försöka dela så mycket vi kan på föräldraskapet, både med Majken och den lilla bebisen, så båda barnen får en dos av sina föräldrar. Vi har ju lyxen att få barn på sommaren, så det kommer vara lugna gatan för mig på frilansfronten och John tar ut semester.
IMG_6953

Barnet i magen
I mina barnplaner är det ju en Majken #2 som ligger i min mage. Så klart. Det är ju min enda referensmall. Barnet inne i magen kan ju bli som ett rejv i skrikform (alla barn är ju olika), men tills Majkens motsats bevisas så tänker jag intala mig själv att vi drar enkelt-barn-lotten ur spermie-tombolan. Igen.

Ekonomi
Som egenföretagare med AB finns det också en ekonomiskt fördel att få barn tätt. Ska tilläggas att det verkligen inte påverkade vår önskan om ett till barn (hade ingen koll på detta innan jag blev gravid). Men så här ligger det till: Om du blir gravid med ditt andra barn inom 1 år och 9 månader så behåller du din SGI, Sjukpenninggrundande inkomst. Majken kommer vara 15-16 månader när tvåan kommer.
Med ett eget företag varierar inkomsten från månad till månad och det är den faktiska lönen som du tar ut som räknas (och det är lite lättare att lägga i en extra växel när man inte har ett barn (dock är det inte optimalt att lägga in en extra växel när man är gravid, trött, illamående och gud vet vad)). Om jag hade väntat med barn så hade jag aldrig kommit upp i samma SGI som jag har nu, så ja, det kommer att gynna mig att få barn tätt.

Denna tidsfrist (att du behåller din SGI) gäller även icke-egenföretagare så klart, men eftersom lönen ofta varierar hos egenföretagare kan det slå lite hårdare än om du är fast anställd. Många väljer däremot att gå ner i arbetstid (som fast anställd) efter att de fått barn, vilket gör att de har svårt att komma upp i sin SGI (från första barnet).
Det ska tilläggas att det finns andra (enklare) sätt att skydda sin SGI än att få barn tätt …

Vi har inställningen att det kan få vara lite knapert under småbarnsåren. Pengar får inte ha makten över oss att fatta beslut (även om pengar så klart alltid kan underlätta). Det är inte tiden i livet då vi ska dra in storkovan, laga mat på sin teriyaki häll, jobba tills det går hål i kalendern, kvista till Bahamas och käka ute på restaurang för jämnan. Vi har hellre knapra timmar än rika minuter.
Så resonerar vi i alla fall.

IMG_6298

Som du kanske märker så har jag växlat på optimismen, men det finns liksom ingen anledning att oroa sig över härj och katastrof. Det kommer med all sannolikhet att bli kämpigt i perioder, men sådant överlever en ju. Kanske får jag en extra rynka, men de ska ju dit tids nog ändå …

 

Gravidlistan

IMG_7231-4

När blev du mamma?
– Nyss fyllda 32 år kom min spexkorv Majken till världen. Skrynklig, röd och med svart syndarfrisyr (kalufsen blev med tiden blondare).

IMG_76861

Hur många barn har du?
– Snart två. Majken föddes 15 mars 2015 och nästa gullkotte kommer förhoppningsvis i slutet av juni eller (huamigen) i juli. Det blir 15-16 månader mellan kidsen.

IMG_6275-2

Var graviditeterna planerade?
– Majken kom till efter ett missfall och månader av väntan, gråt och förtvivlan. När vi hade gett upp, kastat ägglossningstest och sagt ”nu skiter vi i detta, dricker cocktails och bokar en resa till Paris”, ja, då minsann blev det barn. Barnet i magen var högst oplanerat. Vi var överens om att vi gärna ville ha fler barn (om det gick) och gärna ganska tätt, men med tanke på att det tog så lång tid att få till Majken så hade vi inte så höga förhoppningar. Tji fick vi. IMG_51403

IMG_64391

När berättade du om graviditeterna?
– Vänner och familj fick veta på direkten (om jag skulle få missfall så skulle det kännas konstigt att de inte var med från början, så tänker jag trallalala), men på bloggen ville jag vänta tills vecka 12.  IMG_2809

Hur många barn vill du ha?
– Jag älskar tanken på ett litet skevt härjgäng av minimänniskor. En liten detalj bara. Jag vill eventuellt inte föda fram ett helt … gäng. Ett barn är ju briljant, två är bonus och tre är som varm kolasås på chokladglassen. Ungefär så. Det är så jag tänker nu. Fråga mig igen om ett år (eh) när jag har två värmländska halvblod vid min barm. Men. Jag tycks ständigt överraska mig själv med nya påhitt, så jag gör nog klok i att sätta punkt ungefär … här.

Tätt ihop eller långt isär?
– Tydligen tätt ihop. Alltså vi hoppades ju på någorlunda tätt, men SÅ HÄR TÄTT? Jag är fortfarande i chock. Men finaste kommentaren sedan Gustav Vasa klippte page var när min 93-åriga mormor Ulla sjöng ut lyckan i att ha haft sin 14 månader yngre lillasyster Gitta i sitt liv. Värmen i hennes ord lindade sig inom mig som ett aldrig svalnande duntäcke.

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
– Under min graviditet med Majken var jag orimligt orolig. Hade tunnelseende (och i slutet av tunneln väntade katastrof), ständigt tryck för bröstet och trodde jag jinxade hela prylen om jag så kände en tillstymmelse av hopp. Under de första veckorna hade jag väldigt ont i magen, som jobbig mensvärk med stumma, ömmande ben, och jag har helt bombsäker på att det var något var fel. Så kunde det ju inte kännas att vara gravid tänkte jag. Men så känns det tydligen när jag är gravid. Vågade inte träna, vågade inte hoppas och kände efter ungefär varannan sekund om allt stod rätt till. En blir ju knäpp för mindre.
Var även inne på SÖS i panik när jag inte hade känt barnet på några dagar. Träffade världens gulligaste läkare som visade fina hjärtfrekvenser och som omlindande sa att det var bra att vi kom in så vi slapp vara oroliga. Som sagt. Orolig. I slutet av graviditeten hade jag så mycket foglossning och sammandragningar att jag knappt kunde och vågade röra mig. Var i stort sett sängliggande de sista veckorna (och tog mig ut endast med hjälp av John som stöd). Andra graviditeten (än så länge)? Ingen oro, ingen foglossning, träning och en massa hopp.

IMG_0452-2

Hur var graviditeterna?
– Första graviditeten var ganska kämpig med illamående genom hela graviditeten, foglossning (från vecka 12), hormonstormar, sammandragningar och högt blodtryck. Jag hade svårt att röra mig, plus att illamåendet förpassade mig till rätt kassa matvanor (mådde bra av glass, coca cola, ostkrokar, pizza och ett wienerbröd per dag). Denna dream-combo gjorde att jag hade noll muskler och gick upp ganska mycket i vikt = hade en lång startsträcka efter förlossningen. Kände mig som gårdagens pommes frites på ett ungefär.
Megasupersämst strategi. Men: Ny graviditet, ny strategi. Fortfarande en del glass, men denna gången med träning.

Gillade du att vara gravid?
– Ja, det skulle en ju kanske tro eftersom jag så ihärdigt är där igen. Älskade pondusmagen (här går jag runt och SKAPAR LIV), känna sparkar och kullerbyttor. Resten? Nja. Medan alla andra förvandlades till Ernst on speed så försvann all min kreativitet, mina kvicka idéer och mitt driv. Blev som seg kola i hövve. Veckorna mellan 22-30-ish mådde jag som en prins ( jämförelsevis) och var jag lite hög på livet, men i övrigt? Inte superimponerad. Emellertid värt varenda foglossningssteg med tanke på kiddot därinne.
IMG_3310

Visste du vilket kön det skulle bli?
– Nope. Vi var helt övertygade om att det låg en skallig liten Eje i magen. Alltså HELT övertygade. Jag fick en chock när det kom ut en syntare som hette Majken.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
– Kom in när jag var en centimeter öppen (så fail:igt, men jag hade svintäta värkar) och ägnade elva timmar åt att öppna mig. Prisade sedan lustgas, fick epidural (och sa till narkosläkaren att jag älskade honom) och hade inte klarat en sekund utan John (kan rekommendera profylaxkurs (bra grej) om inte annat för samarbetsövningarna). När krystvärkarna kom och barnmorskan började dirigera mig mot allehanda devices var jag helt bakom flötet, hallå, jag ville ju bara bajsa (fattade inte att ungen var på väg ut)! Min bästa grej var duschen. Där satt jag på en pall och smärtan liksom rann av mig.
Fick opereras ett par timmar efter en ganska kass förlossning (ungen kom ju ut, men det var inte helt lyckat med alla inblandade (råkade trevlighets-tacka-ja till en student som fick lite väl fria händer).  Men operationen var faktiskt bästa tänkbara. Jag fick liksom lite tid att smälta vad fasen det var som hade hänt medan övergulliga superproffs sydde ihop mig, sedan rullades jag ner till John och Majken som hade börjat lära känna varandra. Och då var allt prima!

IMG_13821

Hur var första bebistiden?
– Underbar och överväldigande. Känslan av att inte veta vad en håller på med samtidigt som en smågråter, hjärtat hoppar omkring och allt känns läskigt och underbart på en och samma gång. Allt är så fragilt. Och mäktigt. Känslan av att vilja flytta till landet, sätta en glaskupa över vardagen och skydda barnet mot typ … allt. Inte att förglömma: Att göra allt för första gången, fast med ett barn. Minns när jag träffade min kompis Mick och han frågade hur det var med mig. Och det enda jag fick fram var ”Jag har ÅKT BUSS i dag. ÅKT BUSS”.

IMG_6953

Hade du bestämt namnen sedan innan?
– Vi trodde ju att Majken var en Eje, men hade funderat över Sivan, Sickan, Siri och Majken. Majken fick nya namn varje dag tills vår vi sprang på vår barnmorska Monika under ett återbesök och hon sa att vi såg ut att vara föräldrar till någon som heter Majken. Så fick det bli.

Ett råd till blivande mödrar?
– Eh, ja, då måste jag ju säga träna (tro mig, inte värt uppförsbacken efteråt). Tenderar du att vara orolig under graviditeten? Omge dig med människor som ger dig styrka. Skippa de som gärna eldar på din oro (det är svårt nog allt solla bland all information).
Säg inte ja till saker under förlossningen om inte det känns rätt i magen. Du är inte där för att vara trevlig och please:a andra. Du ska tänka på dig själv och vad du mår bra av.
När barnet är fött, pressa dig inte till bristningsgränsen med amningen (om du inte vill så klart). Ta hjälp eller lägg ner, och var stolt över ditt val. Majken är uppdriven på (i stort sett) bara bröstmjölksersättning och hon mår som en katt på eftermiddagsvila. Prima.
Ett annat råd är att försöka dela så mycket som möjligt med din partner. Flaskar ni barnet är det ju enkelt kirrat. Ammar du? Låt din partner fixa blöjbyten, matlagningen och all markservice. Dela på ansvaret så mycket ni kan, det gör vardagen så mycket enklare.
Okej en sista: Laga en massa god mat att ha i frysen (innan barnet kommer). Perfekt att ta fram de där första omvälvande dagarna hemma. Så.

Gravidlistan hittade jag hos den alltid lika inspirerande UnderbaraClara

majken

Lady in vintage red.

Bästa ni! Tack för era peppiga, fina och grymma kommentarer på inlägget om gifter i frukt. Det känns så himlans fint att läsa era kommentarer, där ni slänger in den oekologiska handduken och minsann också får nog.
För tillsammans är vi starka och kan påverka tänker jag. Sedan önskar jag er alla som skrev om era missfall (och även mig själv) en massa guppande gravidmagar så småningom. Många gav mig tipset att kolla körldkörteln, och det gjorde jag faktiskt för ett par månader sedan, efter att ha fått tips av en god vän. Så den är okej. Men tusen tack för tipset (och till er som har svårt att bli gravida och inte kollat köldkörteln – kolla kommentarerna i inlägget här. Massa bra tips till dig som vill bli gravid).

Så igen, tack!
Och nu kör vi – miljöfokus 2014.
I denna miljösmarta anda har jag inhandlat ett stycke vintageklänning från min favoritbutik  Beyond retro.
Vad tycks?

vintage dress by emmas vintage

Nangijala och det där obeskrivligt tunga

Min vän. Min käresta, käresta vän, kompanjon och bundsförvant.
Louise.
Med det blonda håret, det härliga skrattet och varma kramarna. Hon, vars mage växte i rasande takt, vaggade fram på fabriken och åt lakrits för att det var veckans craving.
Hon, vars händer kände på magen när barnet gjorde kullerbyttor och visade exakt var jag skulle hålla handen för att hälsa på min kommande kamrat.
Hon vars mage inte växer mer.

Läs om allt det tragiska som har hänt, om det lilla pyret och om hjärtan som bankar – utan hopp. Och skänk en tanke till min fina vän och hennes parter.

Vintageprylar: Hejdå lilla hjärtat, vi ses i Nangijala

Min kära vän. Vill inget hellre än att skydda dig från omvärlden just nu. Vara som en mur mellan dig och alla du möter. Sila igenom och processa vad de säger till dig och bara framföra det som gör dig gott. Finnas där varenda sekund och få dig att skratta du vill tänka på annat och lyssna när du behöver berätta.