And off we go!
Väskan är packad med solkräm, pocket som jag fick av Elsa och Pontus på E-festen, nagellack, Rosebud-cerat, ett stycke retro badlakan, mobil med hörlurar från Happy plugs, solglasögon från E&E, sponge rollers från Tidens melodi, gula sandaletter från Swedish hasbeens, äppelspegel från Monki, nätväska från Sicilien och Diana-kamera. Om en smärre evighet (ett dygns resa ungefär) landar jag och John på Oahu. Pust!
Ses snart!
Loading Likes...
I tisdags trippade jag hemifrån i mina svartvita brogueskor för att fira valborg. I solskenet på en balkong.
Men när jag kom ut öste regnet ner och jag fick gömma mig under mitt paraply.
Och jag som hade lockat håret och allt. Kvistade i väg till Lisa och Per som bor i Hornstull och väl där möttes jag och John av fruktdrinkar. Lisas specialitet. Världens godaste drinkar.
Fem minuter senare kom solen fram, så det blev som vi hade tänkt: Valborg på balkongen. John hade bästa platsen.
Vi tittade ut över taknockarna och pratade om att man borde projicera film på de nakna husväggarna. Tänk va, en biograf utanför fönstret.
Moi i mina favoritsolglasögon från Monki.
Lisa. Där satt vi sedan och pimplade drinkar i solnedgången. Invirade i filtar och fast beslutna om att det var varmt. Det var det inte. Men skam den som ger sig.
Loading Likes...
Lyckan i att kvista hemifrån, skippa sin arbetsplats sedan tre månader tillbaka –köksbordet – och sätta av i riktning mot sitt alldeles egna kontor. Obeskrivligt. Låsa upp dörren med skylten som pryds av en temporär skylt, Vintagefabriken, hänga av sig kappan, koka kaffe och sedan slå sig ner. Vi kan kalla det den totala jobblyckan. Bara en sådan sak att ha skor på sig på kontoret. Jag har ju såsat i strumplästen i tre månader. Knappt tagit mig utanför dörren. Knappt pratat med någon om dagarna. Bara jobbat, jobbat, jobbat.
Denna jobblycka är så lökigt att jag till och med åker hit om kvällarna bara för att vara här. Igår cyklade jag förbi Vintagefabriken, spejade och tittade in genom fönstret. Skulle bara kolla så att ingen tjyv var där. Inte för att jag förstår vad de skulle ta – förutom våra pastelliga post-it-lappar. Vände om och cyklade tillbaka. Cirkulerade några varv runt kvarteret och kände mig som en privatspanare. Tänk att man kan tycka om en plats så mycket. En puttrande liten Vintagefabrik som än så länge är ganska så tom, men som snart ska fyllas av tusen drömmar och lite till.
Happiness is to leave my home, skip my old workplace since three months back, the kitchen table – and set off in the direction of my very own office. Indescribable. Unlock the door with the sign that is decorated with a temporary sign, Vintagefabriken (Vintage Factory), hanging off my coat, make coffee and then sit down. On my chair. We can call it the total happiness. Just the little thing to wear shoes in the office. I’ve walked around in stockings in my kitchen for three months. Barely went outside the door. Barely talked to anyone in a day. Just worked, worked, worked.
This happiness is so cheasy. I even come here in the evenings just to be here. Yesterday I cycled past the Vintagefabriken, watched and looked in through the window. Just checking so that no thief was there. Not that I know what they would take – except our pastel post-it notes – but anyway. Turned around and rode back. Circulated a few laps around the neighborhood and felt like a private investigator. It’s so strange that you can like a place so much. A little factory which so far is pretty empty, but that will soon be filled with a thousand dreams and then some.
Här står jag utanför Vintagefabriken i kappa från Beyond retro i Brighton och runda solglasögon från Monki. I den här trappan kommer jag sitta i sommar. Dricka milkshake, jobba och klappa någon katt kanske. Då får ni komma förbi och säga hej vettja.
Tropikerna och jag hänger på mitt hemmakontor i dag. Jag bär min palm-skjorta som jag köpte på Maui för en massa år sedan, Monki-shorts med hög midja, vita strumpbyxor och bolltofflor.
Det här kan ju vara bland det bästa med att vara frilansjournalist – de där mötesfria dagarna när man kan gå klädd precis som man vill. Som att det vore Hawaii och 30 grader varmt ute.
Det blir liksom en bra motvikt mot alla strama pennkjolarna och alldagliga 50’s-klänningar som jag bär när jag webbkonsultar. Jag är hopplös. Jag tänker teman till och med när jag jobbar. Igår jobbade jag exempelvis på mitt gamla kneg, Bonnier tidskrifter, hela dagen, närmare bestämt med Skonahem.com. Då var det kontorstema med klänning som gällde. Det är ändå tur att jag tar det till kontornivå, så jag inte kommer utklädd till en möbel …
Och i dag är det alltså playa-tema hos Emma Sundh AB! Ananas till lunch och solbrillor framför datorn!
Här kommer några bilder från i lördags, när jag och John gick en lång promenad i solen. Vi skulle egentligen bara gå en liten promenad, men kom halvvägs till Skärholmen. Vårt mål var Myrorna och Erikshjälpen – en mini-fyndar-sväng alltså.
Here are some pictures from last Saturday, when me and John went for a long walk in the sun. We really just wanted to go for a little walk, but got halfway to Skärholmen (we walked 7 kilometers). Our goal was Myrorna and Erikshjälpen – a mini thrift hunt that is.
Jag var utrustad i runda solglasögon från Monki, fuskpälskrage från Rules by Mary och kappa från Beyond retro i Brighton.
I was dressed in round sunglasses from Monki, faux fur collar from Rules by Mary and coat from Beyond retro in Brighton.
Hittade sådana här rariteter på vägen …
Found this kind of rarities along the way … You never see power poles in the city anymore.
Min älskade John i sin Gloverall-duffel och hundtandsmönstrade loppis-halsduk.
My beloved husband John in his Gloverall duffle and houndstooth patterned scarf – bought in a flea market.
Här och var hittade vi rester av en festfull fredag … Det är tydligt att någon stått och haft en liten minifest här.
Here and there we found the remains of a party-ish Friday … Someone stood and had a little mini party here.
Gick igenom områden med små söta hus …
Went through areas with cute little houses …
… bland annat det här i Aspudden. Emmalund heter det.
… Like this one in Aspudden. It’s called Emmalund.
Och så fyndade vi så klart massa saker, stod och njöt i solen och frös lite om öronen. Någon som är nyfiken på vad vi fyndade? Ett par byxor har jag redan visat upp, nämligen de här: Jazz-torsdag.
We went to the thrift stores and found a lot of interesting things, and we stood in the sun (typical swedish winter thing. We don’t see the sun that much so we have to like stand in it and enjoy it for some minutes) and got red ears in the cold. Anyone curious about what we found at the thrift stores? I have already show some of it in the blog, like these pants! Do you wanna see some more?
Loading Likes...
Q: Var hittar du alla gamla tidningar? Tack för en bra blogg!
Lis
A: Hej Lis. Några har jag fyndat på loppis genom åren, men de allra flesta har jag köpt via Tradera.com. Där finns allt!
Q: Hur ofta köper du nya kläder och varför köper du nytt?
A: Jag köper inte nya kläder så värst ofta. Några gånger per år. Det enda jag köper nytt är skor och underkläder. Jag försöker att i första hand köpa begagnat för att vara snäll mot miljön, men även jag sviktar och kan falla för vackra och fullkomligt oemotståndiga kläder. Jag köper mer nytt när jag har ont om tid, är stressad och behöver något med kort varsel. Att handla vintage och fynda secondhand tar nämligen tid. Tid som jag inte alltid har. Nyckeln är att planera och inte impulsshoppa.
Men missförstå mig rätt. Jag är inte emot att handla nya kläder. Absolut inte. Däremot är jag emot slit och släng, det där planlösa shoppandet och tankesättet att man alltid kan köpa nytt om det går sönder.
Jag lever efter devisen: Köp kvalité, ta hand om dina kläder, laga och vädra istället för att tvätta.
På bilden har jag på mig ett linne från Monki och shorts från Topshop.
Q: Hej fina Emma! Känner du aldrig att du blir lite trött på den pastelliga, perfekta bilden som du ger av dig själv på bloggen? Jag tycker det är en underbar vitamindos som läsare, men jag kan ju tänka mig att det kanske inte alltid representerar ditt inre. Man blir ju gärna selektiv som bloggare i det som hamnar i bloggen, vilket kanske kan ge en lite sned syn på vem man är. Det känns ibland (generellt bland bloggare) som att vissa gör saker för att kunna blogga om dem, t.ex. det-här-blir-nog-en-fin-bild-
MajaEleononra
A: Hej MajaEleononra! Det är hur svårt som helst. Men som jag har skrivit tidigare så har jag valt att dela med mig av några procent av mitt liv. En värld där jag får vara glad, tänker framåt och “nostalgerar” över sådant som är vackert. Sedan pågår det ju en hel massa skit bakom allt det där också, precis som det gör hos alla människor. Men den världen är svårare att berätta om. Det vore ju konstigt om min värld bara var regnbågsfärgad, medan resten av världens befolkning hade gråa tisdagar. Jag har också grå tisdagar, den enda skillnaden är att jag inte låter den övermanna mig. Jag väljer att se den grå tisdagen som något vackert, acceptera att de finns och försöker sedan hantera dem. På mitt sätt.
Det finns en smal linje mellan vad som är okej och vad som inte är okej att blogga om, och den linjen är fantastisk enkel att överskrida. Det är bara ett klick bort.
Ibland mår man pink, vill spy på allt som är vackert, skrika och skulle inget hellre än att berätta om allt man är ledsen för. Krisar över. Och har ångest för. Men ibland är inte det möjligt, med respekt för mina nära och kära. Och för mig själv. Missförstå mig rätt, jag berättar ofta om jag mår dåligt, men kanske inte berättar hela storyn bakom. Jag ger en nyans av mig själv, men inte hela registret. Ibland kan jag göra det, men inte alltid. Stundvis har jag varit lite för ärlig på bloggen, och då har det fått efterverkningar i mitt liv som har varit allt annat än lätta att handskas med.
Sedan kan det vara stunder som jag kanske inte helst av allt vill minnas och ta med mig till eftervärlden. Som när jag för en timme sedan fick panik på min dator och vrålade så att pompomsen vajade i vinden. Högröd i ansiktet. John tittade förskräckt på mig och jag viskade under lugg “jag ÄR charmig”. Men värst charmig var jag verkligen inte. Sådana stunder, när man måste skrika ut en massa skit, inträffar så klart med jämna mellanrum, men det är inte direkt något jag är jättestolt över. Därför lämnar jag det vid de vajande pompomsen. Men jag hoppas innerligt att ni som läser bloggen förstår att jag också är människa. Med en hel drös med fel, mindre charmiga sidor och plufsiga söndagar.
Jag tror också att det är svårt att få en balanserad bild av mig när man bara tittar på bilderna. Som säkert syns, så förförs jag av en viss bildestetik som är sorglös och vacker. En ganska städad bild. Men sedan försöker jag komplettera med en “behind the scene”-text som berättar hur det egentligen är. För jag är allt annat än städad. Jag är mixen av härj och pastell. Klär mig i en vacker vintageklänning, men pratar sedan bred värmländska och skrattar alldeles för högt.
Jag gör inte saker bara för att blogga om dem, det skulle inte kännas ärligt mot mig själv. Däremot kan jag frisera en verklighet, exempelvis genom att ta bort en GIGANTISK dammråtta, mängder av satsumas-skal, oändliga papper och gamla kaffemuggar om jag ska plåta en bild från min lägenhet. Jag är ett värdskrig när det gäller städning, jag behöver liksom bara gå in i ett rum för att det ska bli stökigt. Så när det väl är städat så passar jag på att plåta loss. För att minnas att det finns annat än härj. Men gudarna ska veta att det inte alltid ser så fint ut som det gör på bilderna. Jag hoppas att jag kan ge en bild av att det finns flera olika sidor.
Om du vill läsa mer om detta ämne, klicka dig vidare hit:
Q: Jag är nyfiken på din vardag just nu. Hur får ni ekonomin att gå ihop när du slutat ditt jobb? Blev inte den nya anställningen ledsna att du slutade efter så kort tid?
Jag är på ett ställe just nu där kollegorna är underbara, men jag känner inte att jobbet är rätt för mig. Men att sluta skulle innebära svårigheter ekonomiskt och problem för dem på arbetsplatsen. Så, jag undrar hur ni resonerade kring det hela? *rodnar* (Pengar är den grejen alla oroar sig över men också den grejen man absolut inte får diskutera med någon – suck – och den enda grejen jag vill få diskutera… knäppt va?)
Sara
A: Hej Sara! Ja, jag är ju inte rikast på planeten just nu om man säger så. Och det är en knepig situation. Men jag försöker se det som något positivt i mitt fall. Jag värdesätter de få kronor jag har, tar hand om mina saker så att de inte går sönder, putsar skor och lagar och lappar. Jag äter gröt och försöker att inte vara så dyr i drift.
Ekonomiskt är det en prövning. Jag har nog aldrig varit så fattig i hela mitt liv. Jag har alltid haft minst ett extrajobb och så har jag ju varit fast anställd i sju års tid. Det har varit många sömnlösa nätter, där jag oroat mig över pengar, men jag är helt inställd på att det kommer att gå bra. Jag har massor av idéer, är företagsam och har många års erfarenhet, jobben börjar rulla in.
Jag och John har dessutom en deal. Jag försörjde honom under ett par månader när han var student, och sa att “det jämnar ut sig någon gång, nästa gång är det jag som behöver pengahjälp”. Och nu kom just den tiden. Jag har emellertid klarat mig utan hans hjälp än så länge …
Jag har varit egen i lite mer än en månad, och nu börjar det hända grejer. De första veckorna handlade mest om att ha möten, spåna idéer och presentera sig som frilansjournalist. Nu har jag fått in en del jobb vilket är helt underbart. Det är så otroligt spännande och roligt.
Anledningen till att jag slutade på mitt jobb var att bokprojektet tog för mycket av min tid. Jag hade jobbat dag och natt i ett halvår, vilket var slitit så klart, men det fungerade. När jag började på nytt jobb insåg jag att tiden inte räckte till. Alls.
Jag kände att jag inte hade något val. Min tid gick inte ihop, och jag var tvungen att prioritera mig själv. Jag vill sköta mitt jobb med bravur, och när jag inte kan det, då gäller det att vara proffsig nog att se det i god tid. Och jag kände att jag gjorde just det. Jag förklarade noga för dem varför jag slutade, och att jag var tvungen att välja mig själv, och jag är säker på att de förstod att jag slutade både för deras och för min egen skull.
Om jag var du skulle jag jobba upp en buffert innan du startar eget, så du har något att falla tillbaka på. För det tar ju ett tag innan pengarna börjar rulla in. Det är ett säkert kort för att rädda nattsömnen. Ett annat alternativ är att försöka gå ner i tid på ditt nuvarande jobb och samtidigt starta upp eget företag (om du vill det). Stort lycka till med allt du tar dig för. Kram emma
Q: Hej. Tråkig fråga kanske, med jag undrar vad fördelarna är med att ha en egen portal? Tjänar man mer? Tycker du skriver och fotar så fint och underhållande att du förtjänar att ha bloggen som yrke. Det och din bok; som jag ser mycket fram emot! Så kul när flera bland de kvinnliga bloggarna vågar satsa på det ni är fantastiskt bra på!
Camilla
A: Vad gullig du är! Tack! Det värmer otroligt mycket i december-kylan. Jag bestämde mig för att ha en egen portal när jag blev frilansjournalist. Jag har fått erbjudanden om att blogga för allehanda tidningstitlar, men det rimmar dåligt med att frilansa. En av mina styrkor som frilansjournalist är ju att jag kan tipsa om alla artiklar, reportage och stylingjobb som jag gör, men att vara knuten till en specifik tidning kan sätta käppar i hjulet för just det. Om vi pratar om pengar så tjänar jag inte många ören på att blogga just nu, men förhoppningen är så klart att jag ska kunna göra det så småningom.
Q: Tjabba Emmagal! är du feminst? om du är innebär de för dig? Carro
Carolina
A: You bet! Klart jag är. Jag vill att män och kvinnor ska ha samma chanser i livet, och så ser det tyvärr inte ut i samhället i dag. Kvinnor tjänar mindre än män, får därmed mindre pension, måste bevisa sig dubbelt så mycket för att få hälften så mycket respekt och könsrollerna är så snäva att man blir mörkrädd. Genom min karriär har jag blivit tillsagd att ta på mig den bredaxlade manskostymen och högklackade skor för att få respekt. “Armbåga dig fram och var lite mer som en man”, har varit en vanlig fras. Vänta lite nu. Ska inte jag få respekt trots att jag bär vippiga 50-talsklänningar och rosetter på skorna? Måste jag klä mig som en man för att få vara kvinna? Nä, minsann, jag ska banne mig ha respekt ändå. Att vara kvinna är inget dåligt och ska heller inte behandlas så.
Jag är en mix som inte riktigt går ihop enligt många. Jag klär mig i vippig vintagepastell och jobbar med webb. Många möten med manliga chefer har börjat med att de ska prata om vad jag har på mig. Det är förminskande för min profession, för inte skulle väl jag sitta där, på ett jobbmöte och prata om deras kavajer? Det är då man sträcker på sig, säger: “Vill ni prata om klänningar, eller ska vi ta tag i det här jobbet? Jag är i alla fall här för att prata om jobb, men låt inte mig störa, jag kan gå ut och ta en kaffe och vänta tills ni är klara”.
Foto: Isabellepedersen.blogspot.se
Q: Jag och min sambo ska efter tio fantastiska år tillsammans gifta oss nästa sommar och då hade vi tänkt ha sailor-tema 🙂 Eftersom du alltid är så “sailor-fin” och verkligen har känsla för allt det där så kanske du har några idéer och tips att ge oss?
Fantastiskt fin blogg du har 🙂 Fortsätt så!
Karolin
A: Hej Karolin och stort grattis! Vad roligt med sailorbröllop! Jag kan faktiskt avslöja att det finns en bit sailortema i den kommande boken Vintageparty som jag har skrivit tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar. Så om du orkar vänta till mars så finns många roliga och fina sailortips att hämta – var så säker.
Q: Hej Emma! Jag undrar vad du har för locktång? Har du i nåt i håret för att få lockarna att hålla bättre?
Kram och tack för en fantastiskt fin och inspirerande blogg!
A: Tack för de fina orden. Jag har en locktång vid namn satinstyler från Braun. Den har ett par år på nacken, men fungerar ypperligt. Innan jag lockar mitt hår har jag i värmeskydd. Förutom att det skyddar håret, så ger det stadga till lockarna. När jag har lockat igenom hela håret låter jag håret svalna. Därefter borstar jag ut lockarna, så att det inte ser ut som korkskruvar, Sprayar lite lätt med Elnett hårspray för att få undan babyhår och sätta den sista touchen.
Q: Vilken är din absoluta favoritårstid och varför?
Amelie
A: Jag tycker om alla årstider. Eller så här, jag tycker alla årstider har sin charm. Älskar våren när fåglarna kommer, det luktar jord och knopprarna brister. Hänförs av sommarens ljumma nätter, den totala friheten och ljuva picknickar. Hösten tycker jag fasligt mycket om, för då är naturen så vacker och man myser in och startar en hel massa klubbar. Filmklubbar, middagsklubbar och pysselklubbar. Vintermyset kan jag liksom inte heller vara utan. Knaster under skorna, åka spark ute på landet och det där Kajsa Kavatiga, Astrid Lindgren-myset. Men om jag får välja bort en årstid så får det nog bli våren. Trots att våren är vacker och att jag tycker om den, så är jag lite vemodigt inställd till den vårchock som jag ofta drabbas av. Jag kläcks ut ur vinterbubblan och är som en dagslända som vill fånga livet varje sekund. Om jag får livskriser så inträffar de med högsta sannolikhet under våren. Nog för att de är viktiga och lärorika, men fasen så jobbiga. Så jag väljer bort våren, men behåller alla andra årstider …
Q: Om du – mot all förmodan – köper nya kläder. Var handlar du då?
Lill
A: Hej Lill. Vilket vackert namn du har! Jag brukar handla mycket från allehanda nätshoppar. Etsy.com, Asos.com, Modcloth.com och Joythestore är några favoriter som jag återkommer till. Sedan är det klart att jag handlar på H&M, Monki och de andra rävarna ibland. Om du är på jakt efter nyproducerade kläder och accessoarer som andas 1950-talsmode är Maria Westerlind, Jumperfabriken coh Swedish hasbeens att föredra. Just nu har jag spanat in mig på en alldeles underbar sömmerska som eventuellt ska sy upp en klänning åt mig, i sann 1950-talsstil. Hoppas!
Ps. Den prickiga klänningen på bilden kommer från Joythestore.
Q: Hur många mobilskal har du egentligen?
Nyfiken
A: Hahaha, ja, jag har ett par stycken. Några kaninier och en katt. Just nu har jag en vit kanin. Alltså ett skal med öron och svans. Hur klarade man sig utan öron på mobilen undrar jag?
Q: Varför slutade du på Damernas Värld och hur i h-vete vågade du bli frilansjournalist? Jag jobbar själv i mediabranschen och drömmer om att frilansa, men är rädd för den ekonomiska situationen. Jag vet att många på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederlag. Fick du det och var det därför du slutade? Förstår om du inte vill svara, men är nyfiken. Kan du ta det lugnt med pengar på kontot? Hur är det att vara frilans och saknar du att ha ett fast jobb?
Anonym
A: Det är mycket riktigt att anställda på Bonnier tidskrifter fick erbjudande om avgångsvederalag. Alltså: ett par löner in på kontot. Riktigt göttigt. Men på frågan om jag fick något avgångsvederlag så är svaret nej. Jag sökte, men fick inte. Om jag hade fått det hade jag kunnat ta det ganska lugnt (vilket jag visserligen betvivlar att jag gjort), men å andra sidan hade jag inte kunnat frilansa med samma frihet som jag kan nu.
Anledningen till att jag slutade på Damernas Värld var att jag fick erbjudande att komma till Leilas förlag, och eftersom jag har jobbat på Bonnier Tidskifter i sju år, så tänkte jag att det var dags att testa vingarna. Testa något annat. Något nytt. Kanske för att inse att jobbet på Damernas värld var det bästa jobbet man kunde tänka sig, kanske för att upptäcka nya sidor hos mig själv. Nya kompetenser.
Det var verkligen inget lätt beslut. Det ska gudarna veta. Jag trivdes så enormt bra på Damernas Värld. Både med mina underbara kollegor och min härliga, humoristiska och kunniga chef, Martina Bonnier. Så det var svårt. Jag började till och med gråta när jag sa upp mig. Tänka sig va. Tårarna rann hejdlöst, eyelinern ramlade ner några meter och där satt jag – i fåtöljen inne på Martinas kontor – snörvlande med fingrarna som misslyckad tårfördämning. Jag brukar inte vara särskilt gråtmild ska tilläggas.
Sedan började jag jobba på Leilas. I samma veva började det hektiska slutarbetet med boken Vintageparty. Jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att välja väg, för min tid gick inte ihop. Att börja nytt jobb kan ju bara krävande nog, och nu hade jag en bok på mina axlar också.
Jag valde mig själv och min bok. Jag hade nog aldrig valt att bli frilans bara så där. Det hade jag nog inte vågat. Men nu var jag liksom så illa tvungen, eftersom det var det snällaste mot mig själv just då. Tiden räckte inte till för båda jobben. Det var ohållbart att jobba dygnet runt som jag hade gjort så länge. Det var en sak när jag jag jobbade på DV, det jobbet skulle jag kunna gjort i sömnen. Inte för att det var lätt, för det ska gudarna veta att det absolut inte var, utan för att jag hade sådant otrolig rutin. Jag levt tidnings- och webbproduktion i flera år.
Nu har jag kastat mig ut i något ovisst. Spännande, extremt läskigt … och fattigt. Som den obotliga optimist jag är så tror jag att det är bra för mig. Att utmana mig själv och även uppskatta de kronor jag har. Känna den där pirrande kvävt-glädje-skrik som bubblar upp när jag har lyckats sälja in ett jobb till en tidning. Det där pirrande bubblet har jag nog inte känt lika starkt sedan DN På stan tipsade om min Skevblogg 2005 eller när jag fick min första text publicerad några månader därefter. Tror även att det var viktigt för mig att välja en väg. Aktivt välja en väg. För om sanningen ska fram så har jag inte sökt ett jobb sedan 2005, utan blivit headhuntad till alla jobb jag haft. Det är klart att det är världens lyx att många tycker att jag är grym på det jag gör, men känslan av att “glida med” har varit något jag har funderat mycket på. Ofta i samband med tankar som: Vad vill jag? Vad skulle jag göra om jag fick göra precis vad jag vill? Vad skulle jag göra om jag hade mer tid? Hur skulle det påverka mig och hur skulle jag vara som människa?
En annan sak som spelade in i frilansbeslutet var att varenda kotte i min närhet peppade mig att bli frilans. Den enda som tvivlade på mig – det var jag.
Nu blev det dags att bevisa att jag minsann kan. Inte för någon annan, utan för mig själv. För hur bra jag än är, hur många utmärkelser jag än får, hur mycket pepp som kollegor och vänner strösslar över mig, hur fina ni bloggläsare än är, så kan jag liksom inte ta in det.
För det finns ingen som har så höga krav på mig, ingen som är så kritisk mot mig och pressar mig så hårt – som jag.
Jag tvivlar enormt mycket på mig själv. Och så kan vi ju inte ha det.
Frilanslivet passar nog mig ganska bra just nu. Jag utmanar mig själv varje dag. Som den trygghetssökande människa jag är har jag lite svårt att sova på grund av viss pengastress, men jag tror någonstans att även det är bra för mig. Lära mig att ta det lite mer piano. Bli lite mer cool. Ta dagen som den kommer. Lära mig landa i mig själv och min styrka. Lära mig att INTE jobba dygnet runt. Lära mig att lägga mig ner på soffan, inte göra någonting, och känna att “fan vad jag är bra”. Det är en utmaning.
Just nu närmar jag mig slutet av jobbet med boken, vardagen börjar sakta men säkert ta sin naturliga form och jag börjar landa efter det senaste halvårets tokjobb.
Jag börjar få tid. När jag tänker efter så är jag hemskt nöjd med tillvaron. Skralt i kassan, men hemskt nöjd.
På frågan om jag saknar ett fast jobb, så är svaret både ja och nej. Skulle rätt företag eller tidning höra av sig och erbjuda mig ett förtjusande, fast jobb, så skulle jag nog inte tacka nej. För jag gillar ju så att jobba med andra människor, hugga tag i projekt och utveckla varumärken. Men som sagt, just nu är jag hemskt nöjd som det är.
Q: Kan du inte berätta om hur du fixar ditt hår så fint? Gärna tips på vilka produkter du använder! Tack för din glädjespridare till blogg som lyser upp mitt mörka Norrland varje dag.
Kram!
Ingrid
A: Nämen tänk att få vara en glädjesprida, vilken ära! Jo serru, jag använder en rad produkter till mitt hår. Eftersom mitt hår tenderar att bli gult (inte en fin färg på mig kan jag lova), tvättar jag håret med någon form av silverschampoo. Två favoriter är Björn Axèns shampoo cool silver och L’Oréal Silver Shampoo. Jag använder silverschampoo vid varje tvätt. Därefter applicerar jag alltid en inpackning. Min absoluta favorit är Revlon Nutri Color Creme 1002 White Platinum. Om jag inte använder inpackning blir mitt hår torrt och trassligt. När jag är färdigtvagad torkar jag håret med en handduk så att det slutar att droppa. I handdukstorkat hår applicerar jag sedan hårolja, närmare bestämt Moroccan oil, och en ärta av värmeskydd. Sedan torkar jag håret med min superduper-hårtork från OBH Nordica Björn Axén (Tools 5195) och borstar igenom det med en mjuk hårborste.
Q: Du har ju jämt så urtjusig frisyr! Hur sjuttsingen gör du dina krullor( eller vad man ska kalla dem), jag får inte till det. Tack för en finfin blogg med massor av inspiration, och lycka till med frilansningen!
Linnea
A: Tacklilitack! Nästa vecka ska jag spela in ett litet klipp hur jag fixar mitt hår, så håll utkik!
Q: Hej söta Emma:) Jag blev Såå nyfiken, rättare sagt, ännumer nyfiken på er bok! Har ni något datum för när den släpps? Den ska garanterat stå i min bokhylla i varje fall:) tack för att du verkar så himlans go och för din inspirerande blogg:)
Ida
A: Du anar inte hur fantastiskt glad jag blir! För den fina komplimangen – men framför allt: För att du är pepp på boken! Bubbelskrik! Boken Vintageparty, som jag skriver och stylar tillsammans med Volang-Linda och Vintageprylar-Lollo släpps i mars 2013. Inom kort kommer du kunna förbeställa boken via bloggen. Ska bli superduper-spännande!
Q: Hej Emma! Jag vet att många bloggarna kanske ogillar den här frågan och svarar något i stil med “bra” men bara för att jag är otroligt nyfiken så tänkte jag fråga hur mycket pengar du tjänar på bloggen?
R
A: Jag har fått flera erbjudanden om att flytta min blogg mot betalning. Några skambud, och några riktigt bra. Men det har inte känts rätt, så jag har valt att starta upp den egna portalen emmasundh.com. Kontantan av detta (och att bloggen bara funnits här en månad) är att jag i skrivande stund inte tjänar ett korvöre på bloggen. Men jag har en plan … var så säker.
