Livet med pseudotvillingar – del 3

Hej och god kväll!
Medan sanden sipprar av mig efter dagens strandhäng tänkte jag svara på en fråga på temat pseudotvillingar som kom in under frågestunden häromsistens. Titt som tätt har jag pladdrat ner hur livet med två blöjbarn lunkar på. Eller ja, lunka är väl kanske lite fel ordval, snarare som ett 90-talsrejv. Så sablarna kul, men ganska utmattande.
Nu var det fasligt länge sedan jag skev något på ämnet (se Livet med pseudotvillingar och Pseudotvillingar: Att få barn tätt), så frågan kunde inte komma mer rätt i tid. Dags att dokumentera.

Så till frågan:
Q: Ååh, grattis i efterskott lilla Bodil! Jag har läst dina inlägg om pseudotvillingar så många gånger, både under min andra graviditet och nu igen när den yngsta pseudotvillingen är född. Tack för att du skriver så bra, kände mig faktiskt lite mer redo för de här första trassliga månaderna efter att ha läst hur det var för er. Nu har det stabiliserats lite (fast man vänjer sig nog aldrig helt vid de kolliderande viljorna och olika behoven) så nu bävar jag i stället inför när den yngre börjar röra sig mer…hur springer man efter två barn samtidigt liksom? Skulle vara fint om du ville skriva någon gång mer om hur det är med två barn tätt nu när de båda är lite större och kräver mer.
Emelie

A: Hej Emelie och grattis till din lilla (som börjar bli stor nu, right?). Och vad fint att mina ord har kunnat hjälpa dig på vägen. Om jag säger så här: Jag hade nog varit mer orolig, vilsen och oförberedd på pseudotvillingar om det inte vore så att två av mina kompisar – Fatima och Marie – banade väg med egna små pseudotvillingar (till er: tack för oförglömligt stöd och alla hejarop, gullisar!). Okej, underdrift, jag hade nog freakat i gravidvecka 7 om det inte vore för att jag sett dem överleva …
Och så många som kommit fram till mig under året och pepprat mig med ord som ”det är lite kämpigt i börja, men en få igen allt sedan flera gånger om”. Tack alla ni pseudotvillingföräldrar som håller humöret och tålamodet uppe.
Som Fatima sa: ”Första året är som ett svart hål”, och det kan jag skriva under på. Det är kaotiskt, förvirrat och upp-och-ned, en måste samarbeta som partners och leva liksom omlott, men jag tycker att det blir lättare och lättare för varje dag som går. Särskilt när ett barn går att resonera och prata med, hjälpligt, men ändå. När Bodil fyllde ett år skålade vi inte bara för henne, utan att vi klarat av det där första året av härj.
Innan Bodil kom förberedde jag mig på full kalabalik, och riktigt så jädrigt blev det ju inte. Däremot var vi sjuka nästan hela första året vilket var oerhört kämpigt och slitsamt, rent orkesmässigt. Jag och John har aldrig bråkat särskilt mycket i vårt förhållande, men med två små (sjuka) skrikbarn har vardagen tett sig lite mer … utmanande. Det helt klart varit mer tjafsigt oss emellan. Mest för att en inte riktigt hinner komma i fas med varandra, stämma av eller babbla bort en eftermiddag i solen. Det har helt klart varit tufft, men herregud så jädra bra vi blivit på att samarbeta. Och vi klarar banne mig allt känns det som. Vi har varit på en ett år lång konferens om teamwork helt enkelt.

Majken är nu 2,5 och Bodil är 13 månader. Det skiljer 16 månader mellan dem.
Det är full fart, åt alla håll och kanter, men bubblande roligt. De interagerar, leker med varandra, eller bredvid, dansar, sjunger, kramas godnatt och när de vaknar om mornarna ropar de efter varandra efter bästa förmåga. Vill till varandra. De kluckskrattar tills de kiknar och drar varandra i håret (eller ja, det är mest Bodil som drar Majken i håret). Det är ganska mycket konflikthantering stup i kvarten, men jag försöker tänka på att det är just precis där som uppfodran sker. Inte när allt är lugnt, stilla och harmoniskt.
De där två kommer bli proffs att ta hänsyn (får jag hoppas), samarbeta och hela tiden vara i relation till andra människor. Så småingom kanske de även kan lära sig att dela på leksaker utan totalt känslohaveri, hehehe (#LIVSMÅL). Majken har precis snappat upp frasen ”Bobos tur”, vilket i och för sig ofta används när hon tröttnat på att leka med något och givmilt visar att nu är det Bodils tur att leka (och funkar inte så bra åt andra hållet), men det är en bit på vägen.
Jag säger till dem (i min fantasi med en lugn, harmonisk röst, men jag vet att jag biter till ganska ofta i affekt, rädsla eller frustration) och sedan brukar jag försöka berätta varför jag säger till, varför Bodil inte får äta sand och varför det inte är en bra idé att balansera på trädgårdsbordet. Eller ja, det är min vision i alla fall att lägga till den där förklarande frasen. Det hinns ju inte alltid med.
Även om de är småttingar så vill jag träna på att kommunicera om allt – redan nu. Inte att de nödvändigtvis förstår prick varenda ord, utan för att jag ska lära mig att inte bara säga nej, nej, nej, utan faktiskt förklara varför jag säger nej.

Vi försöker att hålla barnen på en så jämn nivå som möjligt, alltså att inte intala dem att de är lilla- och storasyster eller att någon är ”stor” så de måste klara mer än den andra. De är skitsmå båda två, så vi försöker att behandla dem så lika som möjligt (vilket stundvis kan vara en utmaning). Majken har under den senaste tiden börjar säga till Bodil när hon äter sand eller går in i badrummet och härjar loss (situationer där vi brukar säga nej och stopp) och tyvärr i samma hopplösa nu-har-jag-sagt-detta-sjuttitusen-gånger-tonläge , hehehe. ”BOOOOODIL”.
Så nu tränar jag och John på den där mjuka Bodil-tillsägelsen, för att vi inte ska bli lika generade när Majken apar efter …
Lillmänniskan äter ju sand som en annan knaprar i sig nachos under en taco-tisdag. Herregud. Svårt att hålla tålamodet uppe när hela svealands sandlager ska processas genom denna barnamage!?
Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med att Majken vill hjälpa till och ha koll om jag ska vara ärlig. Det är väl en naturlig utveckling förvisso. Men. Det är ju hur bra som helst (för min del), samtidigt som jag inte vill att hon ska känna att hon ska behöva ha koll eller vara en extraförälder. I och för sig är det ju en fin grej att ha koll på sin syrra (bläddrar i framtidsarkivet till när de är 13 år och ute på sin första fezt), så ja, okej. Senast i dag sa Majken till Bodil att hon inte får ha vattenballonger utanför badrummet (något jag hade sagt till om dagen innan). Så stört gulligt att höra en liten vuxen-röst i Majken, men som sagt, lite kluven (någon som har något smart att säga om saken, kommentera gärna).

Angående rörlighet så har de fått röra sig fritt, men ganska begränsat. Okej, det där lät fel, men inne i stan så riktade jag bara in mig på inhängande lekplatser där jag kunde ha koll (och där de inte kunde springa i väg så långt). Vår innergård var fenomenal, liksom lekparker som angränsade till grönområden och inte trafik. Sedan såg jag till att alltid ha en bärsele med mig. Om ett barn vägrade sitta i vagn eller envisades med att springa bort så fick det sitta i bärsele. Om båda barnen trilskades och visade sig rymningsbenägna försökte jag samla dem som en annan fårhund. Det blev mycket rop om att få se Babyloonz med ”Godmorgonlåten” eller ”Hej Jycke” på min Iphone – eller löfte om att få spela Radioapan när vi kom hem. Eller så stack jag åt dem ett varsitt kex, ett russin eller en äppelbit. Allt för att samla trupperna när situationen blev för krävande.
Majken kan jag ändå locka med saker, så när hennes trotsben börjar spatsera åt fel håll så går det ändå att köpslå. Bodil, eller avfallskvarnen som vi kallar henne, har alltid blivit nöjd med en bit mat i handen. Och det här med napp alltså. Hur skulle jag klara mig utan dem? Ja, jag vettetusan. Det är ju som knark för dem, men vi har som regel att de inte får använda dem under dagen, annat än när de ska sova (går så där), men då kan vi köpslå med nappar också. Eller ett erbjudande om att få rida på min rygg.
Till och med med en bruten arm kan jag bära båda barnen (Majken rider på ryggen och håller om min hals, medan jag bär Bodil med min högerarm). Inga långa sträckor så klart, men så långt som nöden kräver.
Bodil började gå när hon var 11 månader, och det har verkligen varit en ynnest att ha spenderat de första gå-månaderna på torpet, i en trädgård. På så sätt har vi kunnat ha bra koll på henne. Hon är ju inte så snabb, så hon kommer inte så långt om en tittar bort några sekunder, men det är klart: det är mycket hålla-koll-på-Bodil-tid. Och Majken så klart, men hon springer inte i väg så långt och rör sig ofta ganska nära Bodil. Däremot klättrar hon. På allt. Något som Bodil inspireras av.
Några saker som hjälpt i härjet är the power of sandlåda (Bodil verkar vara ett sandlådebarn till skillnad från Majken), att torpet är totalsäkrat med grindar överallt, plus att Majken (trots sin ringa ålder) är ganska självgående. Vi kan släppa ut henne i trädgården själv, vet att hon kan gå ner för stentrappan och leka loss (men vi har så klart smygkoll genom fönstret). Det går en väg förbi vårt torp, men imponerande nog så skyr hon den som elden (hon har sjuk respekt för bilar och har redan ha hajat prylen med att gå åt sidan när det kommer en bil (hon slänger sig i diket)). Men så här: När jag är själv väljer jag alltid aktivitet efter hur mycket koll jag kan ha. Det kanske inte blir de mest aktiva springa-runt-stockholm-och-testa-gränserna-lekarna, utan de lämnar jag med varm hand åt helger och semesterdagar när vi är två som kan ha koll.
När de springer åt olika håll eller allt urartar brukar jag locka med fika, så kommer de som små invallade, dreglande får. Att fika kan innebära ett glas vatten är inget som de bekymrar sig nämnvärt om. Än.
En sak som just nu inte rimmar lätt är läggningarna. Bodil somnar lättast i bärsele, medan Majken helst vill ha en sagostund. Bodil är som en skalbagge som landat på rygg så fort det yppas något om sagostund – P A N I K – och vägrar att ligga ner. Så det går (för närvarande) inte att lägga dem samtidigt, vilket gör oss lite begränsade (svårt att ta en night out och lämna hela härjpaketet åt den andra). Vi hade en plan att försöka göra något åt det under sommaren, men varje förändring kräver ju sin energi. Kanske blir det ett försök när vi kommer tillbaka till stan. John är fenomenal att se det hela som en utmaning, så jag har fått ta igen några missade kvällar ute (efter två gravidår), medan jag varit lite mer nervös inför härjet. Men jag ska ta mig an det så fort den brutna armen har läkt.

Så här, om kvällen, när jag skriver det här och de två sover sött i sovrummet intill, så känns livet med pseudotvillingar så jädra fint. Det kommer förmodligen känns en nypa annorlunda klockan 05:38 imorgon när Majken ropar efter Bobo, men vad gör väl det?
Poff så är de tonåringar och då kommer en längta tillbaka till när de ville krama en, sitta i knät och – kanske till och med – vakna i arla morgonstund.
Kram emma

Juli 2016: Gravid i vecka 40, barnkalas under äppelträdet och till slut en liten Vera som blev en Bodil

binda krans blommor midsommar torp gotland

Vet du vad en behöver en grå, drippdroppande januari-dag som denna? En bit varm juli på hornhinnan.
Så nu tycker jag att vi beger oss just dit. Till sviterna (och bilderna) av en midsommarafton på torpet på Gotland

barnkalas sommar torp Gotland

Jag var höggravid och förlossningen var beräknad till den 1 juli. Vi hade besök av Fatima och hennes underbara kidz, Isolde och Livia. De hade hoppats på att min mage skulle poppa och de skulle få vara först på plats att hälsa på den nya människan. Men ingen unge kom så istället ställde jag till med barnkalas under äppelträdet.

barnkalas sommar idéer torp trädgård gotland

Jag hängde upp rislampor och honey combs i trädet, dukade upp jordgubbstårta och sedan smaskades det barnkalas kan jag lova.

gravid vecka 40 höggravid torp gotland

Dagarna gick och ingen bebis kom. Jag klippte gräsmattan, grävde hål för nya äppelträd och tänkte att det skulle dra i gång någon form av förlossning. Icke.
Här står jag, gravid i vecka 40 plus fem dagar.

barn skrinda torp gotland

Spenderade väntande dagar på auktioner (köpte världens finaste gamla skrinda) …

gotland strand sandstrand barnvänlig

Hängde på stranden …

miljövänliga barnkläder klimatsmart kläder ekologiska

Och skrev den här guiden: Här köper jag fina, miljövänliga och klimatsmarta barnkläder (& underbar inredning för barn).
gotland sommar torp

Gick på upptäcktsfärder …

blommor trädgård torp gotland

Och plockade blommor i trädgården.

bebis

Nio dagar över tiden kom hon äntligen! Förlossningen tog två (!?) timmar. Det här med att det går snabbare med andra barnet var tydligen sant. pseudotvillingar

Majken och hennes syster Vera. Ja, hon hette Vera ett par dagar. Hon såg verkligen ut som en Vera, men efter en vecka ändrade vi oss. Klart att vi skulle ha en Bodil!

Jag grät mycket. Väldigt mycket. Det var hormonfyrverkerier, känslan av otillräcklighet, tjorvig och smärtsam amning och nattsvarta tankar. Jag ville inte. Något.
Ville bort. Inte från Bodil, Majken eller John. Utan från mig själv. Jag som hade mått så bra under graviditeten hade helt plötsligt så svårt att hålla ihop. Sa föga på bloggen, men nu vet ni.
Men efter några veckor släppte det nattsvarta.
pseudotvillingar

Juli avslutades med några dagars Stockholms-häng. Rullade barnvagn, picknickade och  träffade kompisar.

Pseudotvillingar: Att få barn tätt

God morgon!
Måndag och första jobbdagen efter jullovet kickas i gång med bortakontor på café. En bit lyx för att dränka saknaden efter de där två små liven som jag pussade blöta i morse.

Det är så dubbelt det där. Jag har älskat att jullova mig, åka pulka och roddat kids, men har även längtat efter att börja jobba, ta tag i projekt, välta mig i mina egna tankar och ryggsimma genom idéhavet. Utan att slitas mellan viljan att bloggajobbatänka och Majkens ljuvliga små ”maaammaaa”-rop och Bodils smittande skratt. Slutföra saker. För hur härligt det än är att spendera varje minut med två små barn under två år, så behöver jag en paus. Bara sitta ner en stund.
Det handlar inte om att vilja bort. Det handlar om att vilja göra något annat.
Men nu när måndagen väl kom känns det helt sjukt att jag längtat efter jobb. Blotta tanken på att Majken ska vara på förskolan och ropa efter någon annan känns hjärtslitande.
BÖL.
Men jag vet också att hon älskar förskolan, lär sig så mycket av pedagogiken och att det är fint att se henne bygga relationer. Med andra. Också.
Samtidigt får jag längta.
Längta efter att hämta Majken från förskolan klockan 15 och längta efter onsdag då jag är föräldraledig med Bodil (för nytillkomna bloggläsare så delar jag och min partner John på föräldraledigheten genom att dela på veckorna. Vi jobbar alltså varannan dag eller som denna vecka när jag jobbar måndag-tisdag och han onsdag-torsdag-fredag).

Appropå tvåbarnshärj så ramlade det in en fråga i mejlboxen i går kväll av signaturen Sanna som handlade om pseudotvillingar. Hur är första tiden? Hur funkar det när ens partner går tillbaka till jobbet? Hur hinner en med båda barnen på bra sätt? Hur baxar en två barn i trappor?
Eftersom det är flera som önskat inlägg om tvåbarnslivet så tänkte jag kicka i gång min allra första jobbdag med att grotta ner mig i ämnet.

Let’s do this!

Så hur är det att ha två barn under två år? Helt underbart, fantastiskt amazing. Och helt och hållet krävande. En gör prick hela tiden. Vad gör en då? Ja, det vettetusan, men sitter still gör en inte i alla fall.
Några av mina vänner som har pesudotvillingar beskriver första året som ett svart hål ur minnet, förmodligen för att all tankeverksamhet går åt att rodda, trösta, mata, söva, byta blöja – repeat.
Det bästa är att se deras relation växa fram. Majken har roats av Bodil från dag ett och efter några få månader så kan de liksom skratta tillsammans. När Bodil sover frågar Majken efter ”Bobo” och visar tydligt att hon vill att Bobo ska sitta bredvid och leka. Majken kramar om, pussar och leker kurragömma. Bodil är publik och eventuellt det mest tåliga barnet som suttit i ett par babytossor. En 1,5-årings ömhetsbevis är inte alltid av det försiktiga slaget om en säger så.
I början, när Bodil var spädis, var det lite nervöst när Majken ville rumla runt med sin syster, men vi har försökt att uppmuntra att de ska vara nära. Vi vill ju inte att Majken ska vara rädd för att vara kring Bodil, så istället för att säga ”nej, slå inte” har vi försökt visa hur hon ska klappa och göra sin syster glad. Måste säga att det funkat över förväntan.

Majken är ju ett gaaanska så aktivt barn som klättrar, balanserar och härjar runt. Inget lugnt-leka-i-sandlådan-kid med andra ord. Med denna vetskap i åtanke så valde vi att vara föräldralediga tillsammans (tog ut dubbeldagar) den första tiden. Bodil är ju född den 9 juli (hon fyller 6 månader i dag, woop, woop), så det var ju brinnande sommar just då, vilket så klart förenklade själva ledigheten.
Den första tiden med bebis är ju väldigt speciell, oavsett om du fått ditt första eller andra barn. Det blir ett helt nytt liv, nya känslor och nya rutiner (inga rutiner?) så jag tycker egentligen att det är helt sjukt att en bara har tio dagar på sig att landa. Jag vet, jag vet, det är en lyx jämfört med andra länder, men ändå. Tio dagar är inte lång tid.
Jag har haft tredje gradens bristningar efter båda mina förlossningar, så förutom att en har fött ut ett barn genom ett ganska litet hål (obviously ett för litet hål), ånjuter hormonfyrverkerier, har obefintliga magmuskler (eller på fel ställe), en kropp som ska hitta sig själv efter tio månader av ombyggnation och livsskapelse och tuttar som går igenom någon form av skärseld (amning), så är en dessutom kanske nyopererad. Tio dagar i sammanhanget för att återkomma till livet och fungera fysiskt (och psykiskt) är ganska lite.
Så har en möjlighet att vara hemma längre efter förlossningen – ta den. Oavsett om det är första, andra eller tredje barnet.

Den största chocken med att få andra barnet var otillräckligheten tror jag. Jag ammade ju Bodil till skillnad från Majken, så familjen blev ganska uppdelad. John och Majken lekte och härjade, medan jag och Bodil ägnade all vår tid åt amning. Jag saknade Majken något enormt, samtidigt som jag ville njuta av det nya livet jag bar i min famn. Det var uppslitande. Särskilt när Majken räckte ut en hand när jag satt där och ammade, sa ”mamma” och ville att jag skulle följa med och leka. Känslorna när hon började gråta av att jag sa nej. Att den förut så förvarande mamman hade blivit en frånvarande mamma.
Snart blev jag förvisso en fena på att gå-amma och kunde jag rodda rutchkane-åkning och amning – SAMTIDIGT. Vi kan väl säga att jag fullständigt sket i var och hur jag ammande.
Mitt bästa tips är att förbereda sig på att det blir lite uppdelat i början, att det känns som att en har ett varsitt barn, men att det inte är för evigt. Det är bara under en period.
För att det inte skulle bli allt för uppdelat så gjorde jag och John en deal att han avstod lek ibland, så att jag inte var den enda nej-sägaren.

Efter en och en halv månad började vi jobba. Vi delar ju alltså på föräldraledigheten rakt av från start, så vi är föräldralediga varannan dag. I samma veva började Majken förskolan. Alla gör ju sina egna val, men för oss har det verkligen varit avgörande att ha ett barn på förskolan. Jag vet inte vilken stål folk är gjorda av därute (eller har för lugna barn), men jag hade inte pallat att vara hemma med två barn under två år under den första tiden.
Nu, efter sex månader (när Bodil är lite stadigare och inte så fragil, Majken har lärt sig vad hon får göra och inte göra med Bodil och jag har slutat amma (= lite mer mobil)), så hade det varit en annan femma. Inte så att det hade varit en lätt match, långt ifrån, men vardagen hade nog passerat utan skador i alla fall.
Det har dessutom varit guld värt att kunna ge Bodil en smula uppmärksamhet, samtidigt som Majken får skapa egna relationer, lära sig massa smarta saker och får leka. Jag vill ge mina barn det bästa och det bästa för min Majken är helt klart några timmar förskola varje dag.
Så mitt andra tips: förskola. Om det passar ditt barn och dig vill säga. I Stockholm får kids till föräldralediga gå 30 timmar i veckan (och det är på gång på flera ställen i landet), så Majken går 9-15 varje dag.

På frågan hur man hinner med båda barnen så skulle jag säga att dela upp tiden och ”ja och nej”-sägandet med din partner. Gör en plan. Majken blev ju otroligt pappig de första månaderna av Bodils liv (aj i hjärtat). Inte så konstigt liksom. Jag satt och ammade och John var alltid tillgänglig. Så vi gjorde en plan när vi skulle ”byta barn”: När John skulle få egentid med Bodil och när jag skulle leka med Majken. Och så bestämde vi att John skulle säga nej när Majken ville leka, för att jag skulle kunna vara den tillgängliga ja-sägaren. Gjorde under för allas relation kan jag säga. Jag fick känna mig behövd av Majken och John fick spendera tid med Bodil. Det ska tilläggas att jag delammade Bodil tills hon var 5 månader, just för att förenkla uppdelningen mellan mig och John.

Så till barnbaxandet. Vinter alltså. Hur mycket jag än älskar snö och pulka, så har vinter fått en helt ny dimension sedan jag fick barn. Det stavas overaller. Älskade, hatade overaller. Alla dessa kläder som ska på.
Det tar ju en evighet att klä på två barn. För att få det att funka någorlunda smärtfritt använder jag mig att (FANFAR) ål majti ”Pettson och Findus” på appen SF Kids. Båda barnen blir som förtrollade och påklädnaden går i ett kick. Plus att jag älskar Pettson och Findus. Bra att de lär sig om livets goda i tid.

Vi har delat upp det som så att den som är föräldraledig lämnar på förskolan och den som jobbar hämtar på förskolan (börjar jobba tidigare istället). Anledningen? Det är lättare att lämna Majken på förskolan än att klä på en 1,5-åring alla vinterkläder och höra sig för om dagen på ett engagerat sätt med en bebis skrikande i örat. Plus att det är lättare att gå ner tre trappor utan hiss med två barn än att gå upp för alla trappor. Själva baxandet löser jag med att ha Bodil i Ergobaby och Majken i handen. Eller så bär jag Majken på höften om benen råkar strejka just den dagen.
Vardagsträning? Oyes!

Jag hoppas jag kunnat svara på några av era frågor om livet med två barn, annars är det bara att fylla kommentarsfältet så ska jag försöka svara.
Kram och heja alla som kämpar där ute. Med ett eller flera barn.

Q&A: Blommig tapet, barnsäng och chokladhus-tips

Hej! Vad sägs om att börja varje måndag med ett stycke Q&A? Vore det inte något så säg!
Börjar denna tradition redan i dag och djupdyker i ämnen som blommiga tapeter, retro spälsängar, kappor, kängor, babypölar från Småland och pseudotvillingar.

diy kids decor barnrum pyssel inredning kartong

Q: Är tapeten bubblig eller råkade den bli så vid tapetseringen?
Linn
A: Hej Linn, nej, tapeten ser ut så. Tapeten är ett foto av ett broderat tyg så alla skuggningar är liksom riktiga skuggningar. Väldigt förlåtande tapet om en säger så, hehehe.
Kram emma

diy kids decor barnrum pyssel inredning kartong vintage barnsäng

Q: Hej Emma! Hittade en liknande barnsäng själv för några månader sedan via blocket, fast med spjälor och älskar den. Jag har en fråga dock. Jag och min man köpte den med tanken på att vår barn (som fortfarande ligger i magen) skulle kunna sova i den från 10-12 månaders ålder. Vi tänker att vi kommer ha barnet i vår egen säng i början. Men…spjälorna är inte så höga och nu har vissa runt omkring mig skrämt upp mig och menar på att det inte går att ha ett så litet barn i en sån ”farlig” säng… Hur har ni gjort med Majken? Och hur tänker ni att ni kommer att använda denna säng? Tack på förhand!!
/Linnea
A: Hej Linnea! Först och främst: Vad härligt att ni har hittat en gammal barnsäng. Det är något visst med att drömma och planera medan bebisen ligger i magen. Det blir liksom lite mer verkligt då.
Jag tycker inte alls ni behöver oroa er.  I början är ju sängen perfekt för den lilla bebisen. Vi använder redan den här sängen till Bodil när hon sover om dagarna. Och det är även i denna säng som hon sover i början av kvällen. När det är dags för oss att gå till sängs bär vi över henne och så får hon sova i min armhåla under natten. Det kommer ju komma en tid, ungefär vid 8 månader,när Bodil kommer pröva sina skills som klättrare och då blir det en annan femma. Då får en ha lite koll. Majken föll ur sin Blocketfyndade IKEA-spjälsäng ungefär då (vi hade underskattat hennes skills och inte sänkt spjälsängen i tid). Under den kritiska klättertiden (från 8 månader) blir det rejäl spjälsäng för Bodils del, sedan återgår vi till denna när hon har koll på alla armar och ben.
Majken, som är 20 månader, sover i en sådan här säng och har gjort sedan hon var 12 månader. Hon kan ta sig i och ur med hjälp av ett par koffertar på hög som står bredvid, men oftast klättrar hon inte ur själv utan ropar på mamma (vi har babymonitor i barnrummet så vi kan höra hennes små rop).
Jag tror lätt att er bebis kan sova i sängen från 12 månaders ålder, beroende på klätter- och kontroll-på-ben-och-armar-skills. Barn utvecklas ju så himla olika, men ni kommer med all säkerhet att märka när det passar att börja sova i sängen. Det är ju bara att lägga ut lite kuddar under så har en safe:at lite.
Så kör i vind säger jag!
Kram emma

img_1967Q: Hej Emma!
Var kommer kängorna ifrån som du har ett par bilder upp? De ser VÄLDIGT härliga ut!
Hej och kram från Victoria
A: Hej Victoria! Kängorna kommer från Ecco! Köpte dem förra året och älskar dem!
Kram emma

img_2334

Q: Hej fina Emma! Jag älskar din blogg, tack för peppen!
Undrar två saker: Varifrån är din marinblå kappa?
Och vart hittar jag ett så fint babynest som dyker upp på sista bilden?
Ha en dödsfin måndag! <3
Fanny
A: Hej Fanny! Min blå ullkappa är handsydd och är inköpt på Zara. Helt underbart mjuk och härlig. Och svaret på nästa fråga hittar du nedan …
KRAM

img_0797

Q: Vilken fin puff/bo/vet inte vad barnen sitter i på sista bilden! Var kan man köpa en sån? Jättefina bilder, fint att se hur både sjuka barn och glamour ryms i livet) <3
Charlotta
A: Hej Charlotta! Visst är pölen härlig? Den kommer från Ng baby och är gjord i linne (bra för miljön) och uppsydd i Småland. Bra va? Vi brukar krypa ihop hela familjen i en hög i den och den är outstanding för småkorvar som Bodil.
Kram emma

img_1236

Q: Wow vilket hus! Hur fäste du väggarna? Blir väldigt sugen på att ge mig på ett chokladhus-bygge!
Anna
A: Hej Anna! Klart att du ska ge dig på ett chokladhus! Om det går fel är det ju bara att äta upp, hehehe. Det är liksom nästan så att en vill att det ska gå fel så en får smaska i sig …
Nåväl, väggarna är sammanfogade med smält choklad. Jag smälte chokladen i vattenbad och väntade därefter till chokladen hade den perfekta kola-konsistensen. Inte för lös och rinnig och inte för tjock och svårarbetad. Stort lycka till med chokladmumsandet, eh, jag menar bygget av chokladhuset!
Kram emma

Q: Tack för en fin blogg!
Jag är har en 14 månaders här hemma och i december kommer ett syskon. Jag undrar om ni förberedde Majken på att få ett syskon/bli stora syster? Isåfall hur gjorde ni då?
Kram emma
A: Hej Emma! Åh, stort grattis! Vad roligt med pseudotvillingar! Vi förberedde Majken genom att prata mycket med henne om att hon skulle få ett syskon. Troligtvis förstod hon exakt ingenting, men jag tror på att börja pränta in från start, om det då är att ”klappa fint”, vara en snäll kompis eller att introducera ett syskon. Känns fint på något vis, om inte annat för mig. Vi visade Majken gravidmagen, lät henne mysa och låtsades att hon plingade på hos bebisen genom att trycka på naveln. ”Plingplong” sjöng vi ut, vilket Majken tyckte var himla roligt. I början kallade vi symboliskt nog Bodil för Plingplong, men ja, jag tror inte riktigt att denna övertydlighet gick fram, hehe.
Kram och stort lycka till!

Sommarlista 2016

IMG_9308Då var det dags igen. Ett stycke snodd sommarlista (som jag har kriminellt knyckt år efter år från Sandra Bejier) ska uppdateras med nya planer, önskningar och visioner. Denna gång har jag mishmashat den med Elsa Billgrens lista. 
Nyfiken på tidigare sommarlistor? Här kan du spana in min lista för 2014 och 2015).

torp gotland emma sundh

Hur ser dina planer ut för sommaren?
– På tisdag drar jag och mitt gäng till vårt nyinköpta torp på Gotland. Planen är att spendera sommaren där, inreda tomma ytor, joxa i trädgården, föda lite barn och låta dörren stå öppen för kompisar som vill komma på besök. I slutet av juli drar jag tillbaka till Stockholm för att gå på Beyonce-konserten (ska någon av er dit?).
En bubblare i planeringen är ett bröllop i Värmland (bröllopet äger rum något nära beräknat fördelsedatum för bebisen, så vi får se hur mobila vi är).

IMG_8763

Vad ska du göra på midsommar?
– Den spenderas på torpet, kanske med ett långbord under äppelträden, tillsammans med ett gäng vänner och de här favoriterna.

IMG_768611

Vad ser du mest fram emot i sommar?
– Att få busa med Majken i trädgården, jonglera med vatten (hennes bästa) på stranden, se torpet mer än en kvart (det var exakt så länge vi hann stanna på visningen, så vi har liksom ingen aaaaaning om hur det ser ut – på riktigt), få se vad det är för en liten krabat som gömmer sig i magen och gå långa barnvagnspromenader på oupptäckta vägar. Och kanske mest: Få se första mötet mellan Majken och bebisen.

Hur länge ska du vara ledig?
– Ledig och ledig. Som frilans är ju det där lite suddigt och grötigt, men jag har i alla fall inga jobb inplanerade under juli. På Gotland tänkte vi stanna till augusti (tills vi måste tillbaka till stan för att skola in Majken på förskolan).

Vad vill du verkligen hinna med?
– Inreda och piffa i torpet. Vi får se hur långt vi hinner innan bebisen kommer.

emmas-vintage-1

Vad saknar du i sommarplanerna?
— Precis som förra året: Salta dopp och västkusten. Hoppas på att kunna packa ihop hela familjen och göra ett litet besök i Göteborg innan hösten kommer.

IMG_9025Majken och Göteborgs-kompisen Benjamin. 

IMG_9774

Vilken är din bästa sommarfrukost?
– Maxade frukostar med croissanter, nybakt bröd, kaffe med mjölk, grapefrukt, färska bär … En sådan där frukost som pågår en halv evighet.
Händer allt för sällan i vardagen (hej två skivor lingongrova med smör, ett glas grapejuice och en kopp kaffe).

torp gotland emma sundh

Bästa sommarlåten?
– Vinylspelaren ska med till torpet, så jag tänker mig knastriga, loppis-fyndade LP-skivor. Skrapiga jazzskivor och radioskval. Och så en hel del Beyonce så klart.

Vad kan gå fel?
– Huva! Vill inte ens koppla på katastrof-tänket, men något med bebisen i magen. Eller att Majken gör sig illa.

IMG_6275

Vem kommer du vara mest med?
– Mitt lilla gäng: John, Majken och bebisen.

Vad kommer du lägga mest pengar på?
– Inredning till torpet. Helt klart.

Vad kommer du köpa inför sommaren?
– Vill köpa en senapsgul, slingrig soffa till vardagsrummet på torpet. Och ett växthus. Men det senare får kanske vänta …

Kommer du bli brun?
– Nja, skugg- och ränna-runt-efter-1-åring-brun på sin höjd. Blekfis som jag är smörjer jag mig frenetiskt med SPF50.
IMG_4772

Vad vill du säga till ditt sommar-jag?
– Ta’t lugnt. Gosa dina barn, lyssna på sommarens soundtrack, känn pirret i magen, lek ohälsosamt mycket och ha alltid med dig en korg om du råkar gå förbi ett svampnäste.

Vad kommer du äta?
– Marinerade champinjoner, broccoli, zuccini, lök, tomathalvor och aubergine! Hoppas på att hitta någon närliggande bonde i krokarna kring torpet som säljer just grönsaker. Skulle vara guld! Plus megamånga sallader av olika slag.
emmas-vintage-51

Vad dricker du i sommar?
– Bubbel. Som jag ska dricka bubbel alltså!

semester gravid baddräkt boob swedish hasbeens solglasögon gravidkläder

Vad ska du läsa i sommar?
– Allt av Jojo Moyes och Majgull Axelsson.

Vad kommer göra den här sommaren extra bra?
– Att inte flänga runt, utan att ta det lilla lugna på ett och samma ställe.

IMG_84012s

Vad kommer du ha på dig?
– Vi får se vad som går på kroppen efter att bebisen är ute, men en vild gissning är Emmy-koftorna som jag lever i året runt och som passar till typ allt. Helst något på underkroppen också. Ankeborgs-fest i all ära, men för alla andras trevnad kör jag nog på något kjolstyg.

Hur kommer du att göra dig illa?
– Inte alls. Är planen. Men jag är ju en fotstukare av rang …

Vad oroar du dig för?
– Att jag ska känna mig otillräcklig för Majken när bebisen kommer.
Och att det ska bo en huggorm i trädgården.

Vad kommer bli extra speciellt i år?
– Livet som torp-ägare och tvåbarnsmamma. Hur gick detta till?

Hur kommer du minnas din sommar sen i september?
– Jag kommer minnas sommaren som lugn, som att jag hunnit landa. Inte flängt, inte gjort en massa saker för att jag måste eller borde, utan jag tror verkligen att jag kommer att känna att jag fått tid att ställa om mig till det nya livet med två barn. Så gott det går i alla fall.

IMG_8444-2

Bästa badstället?
– Älskar ju klippbad, men jag kommer hänga obarmhärtigt mycket på sandstränder tänker jag. Bygga sandslott med Majken, härja loss i vattnet och plaska en masse. Se fram emot att hitta nya strandfavoriter på Gotland.

Vad hoppas du på till nästa sommar?
– Växthus eller orangeri i trädgården och pseudotvillingar som är som lång och lerhalm.

Önskeinlägg: Att få barn tätt

Har fått frågan om jag skulle kunna skriva ett inlägg om att få barn tätt, so here we go.

IMG_7231-4

Bakgrund
För mig har det här med barn aldrig varit en självklarhet, långt i från. Min mamma var 39 år och pappa 36 när de fick mig och innerst inne har jag nog tänkt att OM jag någonsin VILL ha barn, ja, då kan jag ta det senare. Varken jag eller John var särskilt sugna på det här med kids när vi träffades, däremot har vi med barnslig glädje lekt med andras barn. Om vi ville ha barn, ja, då ville vi ha det med varandra. IMG_8444-2
En sommar kuskade vi kontinenten fram och någonstans mellan Provence, franska rivieran och Sicilien så kom det fram att vi kanske ändå ville ha lite barn. Snart dessutom. Vi blev gravida snabbt och gick all in på tanken på det där efterlängtade semester-infalls-barnet.
I vecka 10 fick vi missfall, något som slog oss hårdare än vi trott. Det var ju liksom inte länge sedan vi var inne i mañana mañana-fasen, där barnlängtet var som en kär dagdröm  att plocka fram en fjösig tisdag. Som strössel på chokladglassen. Något vi kunde drömma om. Att bli gravid igen var inte lika lätt och det var långt i från strössel. Det tog månader. De jävligaste tunnelseende-månaderna i mitt liv.  Blev besatt. Kunde inte tänka på något annat. Känslan av att det var så okontrollerbart, sådant lotteri … var frustrerande. Nitlott varje gång.
Det blev sommar igen och vi vägrade låta barnlängtan svärta ner vår sommar. Vi skålade i spritiga cocktails, målade upp semesterplaner och sa att vi inte ville ha barn. Inte nu i alla fall. Nu ska vi leva sommar, dansa-hela-natten och slå runt.
Jag blev gravid.

IMG_6225-2

Första barnet
Den 15 mars 2015 kom Majken. En lättmanövrerad unge med skrattrynkor på näsan, som kan somna var som helst och leka själv (ett tag). Visst, det har varit skriknätter från hell, vi är uppe och matar och söver om varje natt och vissa veckor har varit kämpiga, men i stort så har det här med kids varit … härligt.
Ska tilläggas att jag har sjukt dåligt minne (jag glömmer lätt saker som är tråkiga eller jobbiga), till förmån för göttigare tankar (ett göttfilter). Vår konsekvensanalys är dessutom lika med noll (”jaha, skrek hon tre nätter i rad efter vi hade tagit med henne på en fest, måste vara en fas”). Vi har kuskat runt med Majken över hela Sverige, tagit tåget till Paris och korsat (och övervunnit) rädslor och utmaningar. Att vi dessutom har delat föräldraskapet (och därmed fått sova varannan natt) har gjort detta med barn:eriet … enkelt. Visst, vi har kämpat för att göra barnlivet enkelt (vi utsätter oss för utmaningar hela tiden, gång på gång), men drog också enkelt-barn-lotten ur spermie-tombolan.
När Majken bara var några få månader gammal och tittade upp på oss med sin lurmin så brast något i oss. Vi ville ha fler sådana här.

IMG_76861

Barn nummer två
Varken jag eller John hade tidigare tänkt tanken på att försöka få barn tätt (John är sladdbarn och mellan mig och min syster skiljer det tre år) och med tanke på att det tog nära ett år att få till Majken så tog vi inget för givet.
Vi ville gärna ha ett barn till. Kom det tätt, ja, då var det härligt, men dröjde det så gjorde det inte så mycket det heller. Det enda vi ville undvika var den där dränerande, energikrävande ”vi-vill-ha-barn-nu-hetsen”. Det finns liksom aldrig en ”rätt tid” för barn. Det är inget man kan planera, utan de kommer när de kommer.
Och den lilla bebisen valde att flytta in nu med detsamma. Jag blev nämligen gravid ganska snart.
Chockartat, men mest av allt underbart. Majken skulle bli storasyster, få en pseudotvilling. En person att dela sitt liv med, sin barndom. Leka med, prata med (om sådant där som en inte vill prata med sina föräldrar om) och skratta med. Precis så har min uppväxt sett ut tillsammans med min syster. Vi bråkade, slogs, pratade, grät, hyssade, lekte och kluckskrattade tills vi låg på golvet och kved.
Att min uppväxt sett ut på det här viset är ju långt ifrån en garanti för att mina knoddisar ska få kluckskratta ikapp, men det finns en chans och that’s good enough for me.

Om att vara gravid 
Mina graviditeter är ju inte direkt en surftrip på Hawaii. Illamående, trötthet och foglossning är receptet för att skapa liv på AB Emma Sundh barnfabrik. När jag väntade Majken fick jag foglossning i vecka 12 och var jag i stort sett sängliggande de sista veckorna på grund av foglossning och sammandragningar. Trots den jobbiga graviditeten så räddes jag inte en till graviditet. Kroppen hade återhämtat sig och jag kände mig stark. Om jag hade lyckats tågluffat ner till Frankrike med fullproppad ryggsäck, kid och barnvagn på axeln, borde jag ju klara att bära ett litet barn? Det enda som oroade mig var det faktum att vi bor på tre trappor utan hiss, men det gav mig bara en sporre att träna mer. Bära ännu mer barnvagn.
Nu är jag gravid i vecka 22 och har under graviditeten varit fruktansvärt illamående (och är fortfarande av och till), men foglossningen lyser med sin ljuva frånvaro. Sure, jag får känningar av foglossning efter en lång barnvagnspromenad kryddat med rövdödarbackar (det finns ett par sådana här i Hägersten), så hinner jag liksom inte tänka nämnvärt på det. Det är uppnerhitochdit. När tröttheten slår till blir det lite mindre uppnerhitochdit och John får ta springet in i sovrummet när Majken skriker på kvällskvisten (eftersom jag är för seg i starten), men annars så märker jag inte av graviditeten så mycket.
I början när jag mådde som sämst kvalade jag inte direkt in som Mother of the year, eftersom jag somnade sup i kvarten (så många gånger som jag liksom slumrade till på mattan medan jag lekte med Majken), mådde som soptipp och inte var den spexigaste skojsiliskojsmamman som äntrat en kabaré. Men jag tänker att jag tar igen det senare. Livet är långt. Öser kramar, pussar och kärlek över Majken och leker med full kraft när jag är pigg. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var lätt stressad i början, när jag inte orkade vara den mamma som jag ville vara. Majken är ju så liten så jag kan ju liksom inte förklara att ”mamma ligger här och skapar liv, det tar lite energi” … Det var kämpigt, men min strategi var (och är) att kuta runt till varje öppen förskola. Det piggade upp både mig och Majken. Jag tror inte Majken har märkt så mycket av sin ospexiga moder, utan det handlar mest om min egen självbild.

Reaktioner
Mjaaaa. Det har varit lite blandad kompott på den fronten. Här på bloggen har det glädjeylats så det piper i öronen (ni anar inte vad glad jag blir), mina nära vänner står med pompoms och hejar, medan andra inte har kunnat dölja sin chock (på mer eller mindre smidiga sätt). I början av graviditeten var jag ganska känslig för folks ifrågasättande tyck och tänk. Ifrågasättande i kombination med hormoncocktail blir sällan bra. Plus att det inte är så där jättemycket att orda om när en väl är gravid …
Min taktik var att omge mig med energitriggande människor och att vända mig till mina OTROLIGT inspirerande vänner som fått barn tätt. Deras ord blev min lag: ”Det är jobbigt i början, men det ger utdelning sedan”.
Numera åker emellertid oljerocken på efter en sekund om det flyger en dräpande kommentar över huvudet.
IMG_0990

Den första tiden-planen 
Bebisen som bor i min mage just nu är beräknad till den 1 juli. När den kommer drar vi bort från stan, alla trappor och uppstyrda gator. Ut på landet. Där kan vi sakta vänja oss vid det nya livet med två små barn, gå i pyjamas hela dagen och leka med Majken. Jag har en målbild som ser ut så här: Jag ligger på en kuddfylld filt i gröngräset och ammar (om det fungerar denna gång) eller flaskar, medan John och Majken kutar runt och lekar kurragömma. Dagarna är fyllda av ingenting och vi tar allt som det kommer. Det kanske regnar i 8 veckor, blir katastrof-härj och skrik-fest, men att ha sådana tankar känns ganska … omotiverande.
När hösten kommer börjar Majken förskola och vi lunkar vidare med vårt 50/50-upplägg med den lilla bebisen. Så går tankarna.
Min inställning är att det blir slitigt till en början, men att det kommer löna sig senare, när de kan leka tillsammans. En insats för dubbel vinst.
Jag som fått min beskärda del av tystnad (uppvuxen långt ute på vischan) ser fram emot tjo och tjim. Härj. Tre djupa andetag och sedan in i dimman.
Majken är invand med att ha barnvakt, och innan den nya bebisen kommer har jag som plan att utöka mitt barnvaktsstall. Förutom att det kan vara bra för oss att ta till, så vill jag verkligen att Majken ska få tillfälle att odla sina egna relationer. Och det görs bäst när föräldrarna inte är med. Detta ska utnyttjas.

IMG_5024

Svartsjuka
Majken kommer att få en pseudotvilling, det betyder att hon inte kommer att minnas tiden när hon var ensambarn. I hennes värld kommer de alltid ha varit två.
Vi introducerar så mycket nytt för Majken hela tiden att jag tror (och hoppas) att en liten bebis (jag menar den är ju SÅ LITEN) inte kommer att göra intrång i hennes värld. Jag och John kommer att vara lediga tillsammans under den första tiden för att göra övergången till två barn så smidig som möjligt. Och för att kunna ge Majken den tid och uppmärksamhet hon behöver.
Vi kommer att försöka dela så mycket vi kan på föräldraskapet, både med Majken och den lilla bebisen, så båda barnen får en dos av sina föräldrar. Vi har ju lyxen att få barn på sommaren, så det kommer vara lugna gatan för mig på frilansfronten och John tar ut semester.
IMG_6953

Barnet i magen
I mina barnplaner är det ju en Majken #2 som ligger i min mage. Så klart. Det är ju min enda referensmall. Barnet inne i magen kan ju bli som ett rejv i skrikform (alla barn är ju olika), men tills Majkens motsats bevisas så tänker jag intala mig själv att vi drar enkelt-barn-lotten ur spermie-tombolan. Igen.

Ekonomi
Som egenföretagare med AB finns det också en ekonomiskt fördel att få barn tätt. Ska tilläggas att det verkligen inte påverkade vår önskan om ett till barn (hade ingen koll på detta innan jag blev gravid). Men så här ligger det till: Om du blir gravid med ditt andra barn inom 1 år och 9 månader så behåller du din SGI, Sjukpenninggrundande inkomst. Majken kommer vara 15-16 månader när tvåan kommer.
Med ett eget företag varierar inkomsten från månad till månad och det är den faktiska lönen som du tar ut som räknas (och det är lite lättare att lägga i en extra växel när man inte har ett barn (dock är det inte optimalt att lägga in en extra växel när man är gravid, trött, illamående och gud vet vad)). Om jag hade väntat med barn så hade jag aldrig kommit upp i samma SGI som jag har nu, så ja, det kommer att gynna mig att få barn tätt.

Denna tidsfrist (att du behåller din SGI) gäller även icke-egenföretagare så klart, men eftersom lönen ofta varierar hos egenföretagare kan det slå lite hårdare än om du är fast anställd. Många väljer däremot att gå ner i arbetstid (som fast anställd) efter att de fått barn, vilket gör att de har svårt att komma upp i sin SGI (från första barnet).
Det ska tilläggas att det finns andra (enklare) sätt att skydda sin SGI än att få barn tätt …

Vi har inställningen att det kan få vara lite knapert under småbarnsåren. Pengar får inte ha makten över oss att fatta beslut (även om pengar så klart alltid kan underlätta). Det är inte tiden i livet då vi ska dra in storkovan, laga mat på sin teriyaki häll, jobba tills det går hål i kalendern, kvista till Bahamas och käka ute på restaurang för jämnan. Vi har hellre knapra timmar än rika minuter.
Så resonerar vi i alla fall.

IMG_6298

Som du kanske märker så har jag växlat på optimismen, men det finns liksom ingen anledning att oroa sig över härj och katastrof. Det kommer med all sannolikhet att bli kämpigt i perioder, men sådant överlever en ju. Kanske får jag en extra rynka, men de ska ju dit tids nog ändå …