Tillbaka på torpet och medicin mot skoskav

Så här glest har jag inte bloggat sedan jag födde barn, men det hela har sina söliga förklaringar.
I plural! Så många sladdande oturs-plural att jag och John bara skrattar åt det just nu. Först akut rörmokare till torpet eftersom det var stopp i avloppet (eluttaget som driver pumpen hade lossnat från sitt fäste, det hade regnat på det = kortslutning), sedan fick John ryggskott och det firade jag med att välta ut en burk fakking såpbubbla-bös över min laptop. Efter att jag kuskat runt halva datorservice-Sverice med min älskade laptop under armen, men blivit nekad eftersom de inte skulle hinna bli klar innan jag for till Gotland, så lyckades jag hitta ett ställe ute i Nacka strand. Så jag åkte dit, lämnade in datorn, drog en lättnadens bris efteråt, tog ett kliv ut i gatan, trampade snett, stukade foten, ramlade pladask och bröt en arm. Några dagar senare: Datorn helt paj och alla tusentals bilder poff borta. Bye bye, not auf wiedersehn.
Någonstans där måste en bara bestämma sig för att nu vänder det. Så det gjorde vi.
Åkte hit. Till torpet. Det var helt  l j u v l i g t. Vi hade plockat blommor, lekt i trädgården och hade precis tänt grillen. Då upptäckte vi att Majken blivit helt fläckig i huden och hade svullnat upp på händer och armar. Små runda bollar fästa på barnarmar.
Tjong pang, in i bilen och till lasarettet i Visby.
Efter fyra timmar väntan, provtagningar, slut Bodil (hon showade ändå lite i väntrummet men somnade därefter på en brits i korridoren), en sinnesjukt tapper Majken och antihistamin-sprutor är vi hemma.
Minen på teamet som mötte oss inne i läkarrummet, när jag kommer in med Majken på höften och de ber mig ställa ner henne på en våg för vägning och jag förklarar att jag nog behöver lite hjälp eftersom jag bröt armen efter jag hällt såpbubbla över min dator. Ändå imponerande otur. Allt detta på exakt sexton dagar.
I huvudet kunde jag inte bestämma mig för om det lät som att jag var full metal mytoman, hypokondriker eller om jag led av Münchhausen syndrom.
Men nu har vi i alla fall fått meducin, precis som Pippi Långstrump. Fast hon fick ju meducin mot kli, utan mot prillighet och skoskav.

Men hörrni, nu vänder det. Det måste det göra.

ommentarer på “Tillbaka på torpet och medicin mot skoskav

  1. En olycka kommer sällan ensam – men jag håller med dig, nu får det räcka för er del. Vi bestämmer det.

  2. Pingback: Tack och en bit Värmland, lummiga trägård och sommarnatt - Emmas VintageEmmas Vintage

Lämna en kommentar

Din email kommer inte publiceras.

*

*